Nu dejtar hon

Jag har så smått börjat låta Vera börja dejta nu när Kasper är i himlen och jag vill vara förberedd när jag måste börja jobba borta igen och Vera blir ensam på dagarna.

Hennes kontaktannons (eller vad det nu heter i dessa nätdejtingtider) ser ut här:

Hej! Jag är en hona på nio år. Jag tycker själv att jag ser väldigt bra ut och jag känner mig nöjd med mig själv på alla sätt och vis. Jag är också väldigt smart och har kloka tankar och åsikter om det mesta och jag delar gärna med mig av dem!

Du som svarar gillar liksom jag att stjäla mat (gärna ruccolasallad!) och gillar rent allmänt ett aktivt liv där vi ganska hårdhänt väcker vår matte för frukost runt sex på morgonen, så att vi sedan är väl rustade att möta dagens alla utmaningar som kan bestå i att sova både i soffan eller under täcket i sängen. Ibland måste vi hjälpa vår matte med att laga mat, måla naglarna eller sy fast en knapp.

Men du ska även gilla mysiga hemmakvällar framför TV:n eller allra helst framför mattes datorskärm, så att hon inte ser vad hon läser eller skriver. Tangentbordet är dessutom varmt och skönt att värma rumpan på och jag tror att du kommer att gilla det lika mycket som jag, även om matte har ett svårförståeligt humör och inte vill unna oss just denna rumpvärme.

Om det hela låter intressant, hör av dig till Vera!

Nu har jag druckit ur vinet och rättat uppssattserna

Jag jobbar hemifrån och sköter kontakten med mina sfi-elever via mail. Det går jättebra. Har inga problem med ökad alkoholkonsumtion som det sägs är ett problem nu i coronatider.

Faktissst alla mina elever fick godkända av mig den här gången! De är så himla bra och duktiga och härär ett exemmmpel på  hur jag skrvit i mina omdömen när jag rättet derasuppsatser och skickattt:

Nu har jag rättttat din uppsats och jag vill bara säga – så jävla bra!!!!!!! Du ör kanske den bästa elvev jag haft någonsin, och jag menar det! Inte bara toma ord … ooops tommma menar jag!!. Uppgifften var ju att beskriva din bostadoch det gjorde du verkligen på ett frötjänstfullt sett! Men du gjorde det så himmla myckt bättre än alla andrra ska du veta. När du beskrev ditt vardaggsrum var jag inte långt ifrån tårarrna!!!

Miljoner pussar och kramar från Anna, din lärare

Vera the widow

Hur har Vera tagit det att hennes äkta (han var ju minsann renrasig!) hälft inte längre finns här hemma?

Det har gått bra, hittills. ”Tack vare” coronatider har jag kunnat jobba mycket hemifrån och inte behövt lämna henne ensam så mycket.

Men det märks att hon undrar var Kasper är. Hon ställer sig ibland på bakbenen på byrån i hallen och ”fingrar” med tassarna mot handtaget till lägenhetsdörren, något hon aldrig gjort förut. Hon är rent allmänt mer intresserad när jag öppnar och stänger dörren till lägenheten, och undrar nog om jag ”glömt att släppa in Kasper” även om han inte var utekatt.

Hon vill ha mer kroppskontakt och pratar också mer. Hon har mycket att säga minsann, och för det mesta är hon missnöjd med matte och en hel del annat (eller det låter åtminstone så!).


Någon ny katt är det inte fråga om i nuläget. Men när jag börjar vara borta varje dag igen kommer jag att låta Vera börja nätdejta. Nedan träffar Kasper en fågel på nätet, som hade varit glad att den var på rätt sida om nätet om den varit levande.

Kolla den här frukosten, då!

Det här är en livsstilsblogg, det visste ni kanske? Med ett visst inslag av katter, okej då, samt av katolicism, eller frånvaron av sådan.

Just därför vill jag visa att jag minsann bakade scones till frukost i går. Bakade på glutenfritt mjöl, därav den lite ljusare färgen. Detta kunde jag göra eftersom jag nu i coronatider arbetar hemifrån. Om min arbetsgivare vill opponera sig vill jag påpeka att själva degsättningen gick på en förmiddagskafferast och sedan kunde jag faktiskt arbeta medan sconesen gräddades.

Jag drack som ni ser te till sconesen. Earl Grey. Men jag hade förstås druckit kaffe först, när jag vaknade. Jag är väl inte helt dum i huvudet.

Lille store Kasper – R.I.P.

Kasper blev hängig förra helgen och efter att det först blivit bättre men sedan sämre igen tog jag honom till veterinären på skärtorsdagen. Det visade sig att hans njurar nästan var helt utslagna och att han hade kort tid kvar. Visst hoppades jag på ett under, men jag insåg under påskhelgen att det inte gick åt rätt håll och att det inte vore snällt mot honom att låta sjukdomsförloppet gå längre.

På annandagen fick han somna in på Djursjukhuset Albano, ett av få i Stockholmsområdet som höll öppet under påskhelgen. Kaspers ”gammelhusse” var snäll nog att komma och hämta upp mig och Kasper och sedan skjutsa mig hem igen, vilket jag är otroligt tacksam över. Det hade varit väldigt dyrt att ta taxi ända till Albano i Danderyd för mig som har ont om pengar, och Kasper hade blivit stressad av att åka tunnelbana. Nu fick han sitta insvept i favoritfilten i mitt knä i en för honom välkänd bil i stället och höra både min och gammelhusses välbekanta röst.

Jag hade fasat för att han skulle vara rädd och stressad under sin sista stund eftersom Kasper verkligen hatar, med betoning på hatar, att få nålar i benet och då blir en annan katt (han har aldrig visat någon som helst aggressivitet mot mig överhuvudtaget), som fräser och biter i panik. Men allt gick väldigt lugnt och fint till, han jamade inte oroligt en enda gång när vi gick in på sjukhuset, och sedan märkte han inte av den första, lugnande sprutan som gjorde att han blev dåsig. Till slut domnade han bort i min famn.

Jag fick lägga hans kropp i en liten vit pappkista sedan.

Men vem står ut med döden? Detta att någon ”finns” och är varm och andas ena stunden, och sedan nästa stund inte längre ”finns” är vidrigt.

Men Kasper fick ett långt liv! I synnerhet för att vara Cornish rex. Sådana blir i allmänhet 11-13 år gamla, och Kasper skulle fylla 17 om en månad! Och jag fick ha honom mer än halva hans liv. TACK till Carina och Ralph för det!

Kasper var en liten klippa, alltid kärleksfull och ”medlidsam” om jag var nere och jag kommer att sakna så att känna hans varma lilla men stadiga kropp mot min rygg när jag ligger i sängen. Det är därför jag kallar honom både stor och liten i rubriken, för att han hade en stor själ och samtidigt var ”lille plutten som vill sitta i knät”.

Han var också väldigt snäll mot lilla unga fröken Vera, som dök upp i hans revir när ”brorsan” Turbo inte kom hem igen. Lite sur var han över intrånget det första dygnet, men sen insåg han att matte kommit hem med ”en pangbrud” och la sin beskyddande stora tass över Veras rygg och började tvätta henne.

Dessutom var han, som jag skrev tidigare, i egenskap av hane, familjens överhuvud! Nu är vi bara två virriga fruntimmer kvar, dvs Vera och jag. Hur ska detta gå?

Om ni inte visste det så var Kasper filmstjärna på Youtube. Typ. Här i en av sina mest kända roller som ”Gudfadern”
Kasper njöt av att ha semester på familjens lantställe och passade då på att sola magen.
Det var ett hårt slag när ”brorsan” (de var inte bröder egentligen men växte upp tillsammans) Turbo försvann.

Han blev ändå glad när matte kom hem med unga Vera. – En pangbrud! tyckte Kasper.

Han älskade matte och tyckte till och med om att bli pussad på nosen/munnen.
Gillar matte som sagt.
Och lilla Vera.
Inte alla katter känner sig trygga nog att ligga på rygg och bli klappade på magen. Kasper älskade det – däremot tyckte han det var lite onödigt av matte att hålla på och störa klappstunden med att fotografera.

Den sista bilden togs för bara en vecka sedan. Han dolde sin sjukdom väl, Kasper, och förlorade inte aptiten förrän de sista dagarna, vilket annars ska vara ett av de största kännetecknena på njursjukdomen, som är vanlig bland äldre katter

Katolsk hederskultur, men även protestantisk

Har vi och har haft ”hederskultur” i Sverige?

Frågan är aktuell nu genom invandringsdebatten där just hederskulturen ofta vänds emot invandrare. Och att det var en vecka sen vi firade Marie Bebådelsedag då ängeln Gabriel enligt Bibeln kom till jungfrun Maria och sa att hon skulle bli havande med en son.

Men ja, givetvis har vi det. Om vi inte hade haft det hade inte Astrid Lindgren behövt åka till Danmark för att föda och lämna bort sitt barn som avlats utanför äktenskapet, för att ta ett känt exempel. Vitsen med det hela var ju att inte dra skam över sig själv eller sin familj. Det handlade inte om någon omtanke om vare sig modern eller barnet. Det handlade bara om familjens heder.

Hedersmord är dock inte något som varit en del av vår egen kultur i någon större utsträckning. Det är jävla hemskt och vidrigt oavsett kultur. Kan tänka mig att ni håller med där?

Samtidigt ser jag att den katolska kyrkans lära att Jesus mamma Maria var semper virgo – ”evig jungfru” – är just ett uttryck för hederskultur och att den lever och frodas. Denna världsvida kyrka, världens största kristna, har på ”eget bevåg” om jag får säga det, hittat på att Jesus mamma skulle ha varit oskuld livet igenom.

Det finns inga texter som säger att det skulle vara så, tvärtom hade ju Jesus syskon enligt de texter som finns – ändå har kyrkans herrar genom århundradena slagit sina mindre kloka huvuden ihop och då kommit på att Maria, Guds moder – inte kan väl hon ha snuskat och avlat barn på naturlig väg! Inte ens efter Jesu födelse! Hon måste ha varit oskuld livet igenom – annars kan vi ju inte dyrka henne! (Katolikerna själva skulle säga vörda, inte dyrka)

Det är hederstänk i kubik. Det är sorgligt och oerhört skadligt för mänsklighetens kvinnor, att de ska värderas och definieras så efter efter sina sexuella erfarenheter eller oerfarenheter. Eftersom den ”bästa kvinnan av alla”, idealet Jungfru Maria, enligt kyrkans tänkande eller åtminstone  kyrkans mäktiga mäns tänkande, aldrig hade sex överhuvudtaget.

Den katolske kändisprästen Thomas Idergard som jag attackerat lite på sistone, verkar ta sin tro på allvar, såsom i synnerhet konvertiter gör. Alltså pläderade han helt nyligen för Marias oskuld på sin sida och låter förstå att det finns en märklig gudomlig tanke bakom den. Jag själv förstod inte det gudomliga men väl det märkliga.

Protestanterna är lite bättre här, de hävdar ju inte alls att Maria var oskuld hela livet. Men nog är det lite väl mycket betoning på att hon var jungfru även i våra böner, på ett sätt som tyder på att det var en man som fick bönerna och texterna på pränt?

Ni män som tycker att jag verkar alldeles för skitfeministisk här – hur många av er skulle vilja att er titel var ”oskuld” som i Jungfru Maria? Som typ ”Oskuld Leif Larsson – Marketing manager” eller nåt sånt.

Inte förrän ni skulle tycka att det skulle kännas helt i sin ordning kan ni komma och klaga, menar jag!