Uppiggning till Ukrainas ära

Det har blivit kallt igen här i Stockholm och just nu snöar det lite. Det känns lite trist. Unnade mig därför en bukett gula rosor när jag handlade på Lidl som passar till nyinköpta blå ljus.

Nu är det kanske inte helt sunt att jag blir så fascinerad varje gång solen lyser in på mitt soffbord och det står en blombukett där, så att jag känner mig tvungen att fotografera det och förevisa det här på bloggen.

Men ja, sådan är jag, och jag läser en massa uppmaningar inte minst på Facebook om att jag ”duger precis som jag är” så det tänker jag slänga i skallen på den som tycker att det blir lite tjatigt med mina blombuketter – och katter.

Vera tycker sällan att jag duger precis som jag är, eftersom jag är så himla snål och inte delar precis all mat jag äter med henne. Ovan tröstar hon sig efter att jag igen sprutat parfym på blommorna, dvs hennes ”sallad”.

Mazarin har varit hos veterinären och ”besiktigats” enligt reglerna när fodervärdskap övergår i ägarskap och allt var fint förutom att vi måste bli bättre med tandborstningen (varje dag måste man borsta för att katten inte ska få tandsten, men de innersta tänderna är svåra att komma åt…!).

På bilden ovan är Mazarins tänder nyborstade och han vill visa upp sin vackra tandrad.

Nu vill jag ha fastlag

Jag var synnerligen snålsmart, tyckte jag, när jag roffade åt mig ett fastlagsris alldeles gratis från riscontainern när jag var på återvinningen senast. Dessutom något som jag tänkte använda som ”greninstallation” i min blå urna.

Dock skäms jag för att jag redan satt fjädrar i fastlagsriset. När jag var liten pyntade man riset först på påskafton, som då blev ett påskris i stället för ett fastlagsris. Att ha fjädrar i nu är nästan lika illa som att julpynta hemma i hela december. Eller – vänta, var det okej med fjädrar men det var övrigt pynt, som små dinglande ägg i färgat foliepapper, som man inte hängde i förrän på påskafton?

Sammanfattningsvis: Jag ger mig både ris och ros alltså. Ros för att jag var smart, ris för att jag eventuellt pyntat riset i förtid.

Hur man får katterna att låta bli riset och min ”greninstallaion”? Det får man inte helt, men det hjälper mycket med rejäla sprut med parfym från Bulgari på fjädrarna.

Allt ljus på mig

Under vintern har katterna mest sovit i korgen som står precis intill elementet i köket, trots att jag inte alls har kallt i min lägenhet, tack och lov. Men katter gillar värme och Cornish rex-katter än mer, då de bara har ett lager päls.

Men när vårsolen bryter fram blir solställena i soffan åtråvärda. Miss Vera är nu en äldre dam som trots sitt milda och lugna sinnelag kan visa unge herr Mazarin vem det är som bör ha första tjing till det varma solljuset.

Pizza Hawaii

Det har kommit till min kännedom att det finns personer som tycker att man ska avrättas, för att sedan torteras, om man gillar ananas på pizza.

Det gör mig upprörd. Det är jättegott ju! Fläskkött har alltid rimmat väl med söta smaker såsom äppelmos, senap eller – ananas. Det är en del av vår svenska matkultur.

Sablans folkförrädare! Vill jag säga till den som hånar pizza Hawaii.

Ovan pizza från pizzeria. Vid Brommaplan.

Om ”En biskoplig affär”

Nu måste jag ta tag i tangentbordet och ge mina synpunkter till detta som, om det blir en miniserie på SVT, kommer att heta ”En biskoplig affär” eller ”En very svenskkyrklig skandal”.

Det gäller som alla förstår biskopen i Visby stift, Thomas Petersson, som avkragats efter en utomäktenskaplig affär.

Eller låt mig säga, jag tänker inte ha synpunkter på om beslutet var rätt eller fel. Detta därför att jag inte har nödvändiga bakgrundsfakta. Men det jag har synpunkter på är denna artikel:

https://www.dn.se/kultur/ulf-dahlsten-hade-min-far-varit-prast-i-dag-hade-han-avkragats/

Har aldrig sett på maken till dravel. Dels bortser Dahlsten från det faktum att det inte är ärkebiskopen som fattade eller kan fatta beslut om biskopens avkragning, utan Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. (Däremot kan jag med Dag Sandahl fråga mig vad hon överhuvudtaget gjorde där i Visby när hon ställde upp på intervjuer i TV om det inte var hennes ansvarsområde). Dels inser han inte att det är en skillnad mellan att vara präst som hans far, och vara biskop som Petersson. En ”vanlig” präst som är otrogen avkragas inte, vet jag som känner till ett par stycken. otrogna präster.

Men det som jag verkligen menar med dravel är att han låtit sin artikel bli en enda stor hyllning till sin salig far prästen, som vi ska förstå som kvinnornas och jämställdhetens härförare och som Antje Jackelén inte bara borde ta lärdom av utan också känna tacksamhet mot.

I samma text beskriver han sin fars egen fleråriga otrohet med skilsmässa och omgifte till slut eftersom hans mamma inte längre ville vara bara prästfru utan utbilda sig och ha ett eget yrkesliv! Då tyckte pappan, denna jämställdhetens frontman som sagt, att det var jobbigt och kunde inte låta bli att låta sig tröstas av en av alla trösterskor som fanns till hands.

”När hon fick högre lön än min far och inte heller hade tid att stötta honom på samma sätt började han tycka synd om sig” läser vi i hans text.

Nu var kanske Dahlstens pappa en fin präst, vad vet jag, men jag själv skulle akta mig för att framhäva honom som exempel och som någon som ärkebiskopen borde vara tacksam mot.

Just detta att kvinnor fram till för inte så länge sen, skulle jag säga, som vill göra karriär och hamnar på högre poster blir lämnade eller inte ens hittar en partner är väl ett hinder i jämställdheten så stort som något. Ensam är inte stark när det blåser vilket det ju alltid gör på ett eller annat sätt på de högre positionerna i samhället.

Nu kan man se att kvinnliga ”högt uppsatta” också har en partner, till exempel vår statsminister och ärkebiskopen, men jag vill ändå påstå att många kvinnor på höga positioner i betydligt högre utsträckning än män på liknande positioner varit ensamstående. Männen har alltid haft en stöttande fru med sig i sitt ämbete. Ta till exempel de två kvinnliga utrikesministrarna (?) som USA haft – till skillnad mot sina manliga ministerkollegor har de varit ensamstående. Ta biskop emerita Caroline Krook… Ta Sveriges första kvinnliga kyrkoherde Margit Sahlin. Ta engelska drottningen som visserligen är gift men förstås inte kunde räkna med en trogen man eftersom han stod under henne i status – om nu skvallret stämmer. (Hm. borde jag redigera bort detta påstående kanske, eftersom det är just skvaller.)

Har de lämnat eller blivit lämnade eller valt ensamheten? Det vet vi förstås inte.

I vilket fall, denna hyllning som du vill ge din pappa prästen, Ulf Dahlsten, vill jag inte missunna dig. Men jag vill gärna slippa läsa den i DN och tillsammans med osakliga och osmakliga jämförelser och angrepp.

P.S Missa inte heller denna lysande variant av Dahlstens text!https://newsfounded.com/sweden/ulf-dahlsten-innan-jag-gick-i-forrgar-brot-han-upp/

På besök hos Mazarins vanartiga söner och dotter

Mazarin hann träffa tre snygga och trevliga tjejer i höstas innan han kastrerades. Detta gjordes lite tidigare än det var tänkt eftersom han börjat visa upp vissa störiga tendenser (vilket inte är ovanligt för fertila hankatter). Jag är evigt tacksam mot hans ägare Mia Wetterborg och Lena Lindström som inte gick med på utan beordrade kastrationen, trots att de inte fått ut vad de kunnat av Mazarin. Men så är de också väldigt ansvarsfulla kattuppfödare som tyckte det var viktigare att negativa beteenden inte befästes i stället för att han skulle ge avkastning.

I allmänhet blir katter lugnare och mår bättre efter kastration och så även Mazarin. Nej förresten, jag tar tillbaka LUGNARE för det är lika full fart som vanligt här hemma! 🙂 Han tar en daglig spatsertur på gardinstången, springer runt och vickar på tavlorna, försöker ”spola på toaletten” eller klättrar omkring på dörrposter och skåp…förutom på mina axlar. Men han är mindre otålig och har blivit lite mjukare och keligare och det dåliga beteendet är borta. Samt går han sakta men säkert upp i vikt (också vanligt efter kastration), så snart lär gardinstången braka…

Pappa Mazarin i farten.

Som ni nog förstår är hans ungar inte ett dugg vanartiga – det är bara jag som tycker det är roligt att kalla dem så i och med att om de ärvt pappas gener (och kanske även mammas då även hon är en Cornish rex förstås) så kommer det bli fart och fläkt även i hans kattungars nya hem!

Först besökte jag Wemina’s/Mia Wetterborg och hennes man Björn i deras hem utanför Arboga och drogs förstås direkt till korgen med småttingarna. Här är det bara ena sonen som syns, den andra är nog under nånstans…

Mamma Hanni är till vänster och har målat läpparna kanske i en grad för mörkt och för mycket läppstift inför fotograferingen, men jag förstår att Mazarin tyckte hon var skitsnygg! Mormor till höger ville visa sig betydelsefull när det gäller ungarnas skötsel och kom med ”byten” i form av tygråtta till korgen, vilket hon nogsamt ville göra alla uppmärksamma på.

Mazarins första flickvän Hanni.

Och här dök den andra sonen upp! Båda har fått sina uppfödarnamn efter jazzmusiker och heter Roy och Herbie…

S*Wemina’s Herbie Hancock och nalle.

Några veckor senare föddes kullen hos uppfödare nr 2, Bimsie’s och Lena Lindström i Västerås. Här fick Mazarin också två söner (liksom hos hona nr 3 som jag aldrig träffat) – och en dotter! Hon ska vara kvar i uppfödningen och är döpt till Janja efter en berömd klätterska… mycket passande.

Här ligger mamma Hejmin – väldigt trevlig och snygg tjej hon också, tyckte Mazarin! – med beskyddande tass.

Liksom hos Mia var det fart och fläkt även här! Bilden ovan togs just innan jag gick hem och de äntligen kommit till ro i korgen efter timmar av oavbrutet busande.

Ovan sitter jag med ”mini-Mazarin” som är den enda som ärvt pappas färger och buckliga boxarnäsa. ❤

Som ni förstår var det svårt att slita sig från dessa bedårande (och inte vanartiga) mazarinbarn. Må de lycka till i sina nya hem och hitta mycket roligt att klättra på där!

Med detta inlägg tackar jag också Mia och Lena som ledsagat mig genom hela fodervärdskapet (nu när Mazarin gjort sitt som avelshane ska han övergå i min ägo) och inte bara varit goda och ansvarsfulla uppfödare utan även goda och omtänksamma vänner!

OBS! Tre vise mäns besök inställt!

Snart är det trettondagen och för den som inte visste det var det då de tre vise männen/kungarna/stjärntydarna kom med presenter till Jesusbarnet. Men det går inte i år.

Ni ser ju själva! Någon har bitit huvudet av en av de vise och den personens namn börjar på M och slutar på -rin!

Nu kan man med mycket gott fog säga att jag får skylla mig själv om jag tar fram en värdefull julkrubba med två Cornish rex-katter i hushållet. Men jag såg bara risken att de skulle åka i golvet som problemet och tänkte att om de står mitt på bordet…

I vilket fall kan man ju inte åka på besök till Jesusbarnet i detta tillstånd och dessutom kan man näppeligen kallas vis om man inte ens har ett huvud. Och de andra två vise männen vill inte åka utan sin kollega.

Nu önskar vi den vise mannen god läkning (med hjälp av kontaktlim och lite färg) och att han är frisk och kry till nästa års trettondag i stället!

-Jag har inte gjort nåt! säger Mazarin.

Juligast!

Jag kommer inte från ett hem där det var noga med att ”inte ha sönder” saker. Men två saker uppfattade jag att min mamma var väldigt rädd om, varav den ena var en lätt missuppfattning från min sida fick jag reda på när jag tog upp saken. Den ena handlade om julkrubban med dalamotiv som kommer från min mammas föräldrahem. (Skulpterad av Lena Börjeson på 1930-talet typ). Den andra om Cointreau-flaskan som stod högst upp i skafferiet och vars innehåll bara sjönk någon ynka centimeter i taget under ett tidsspann på flera år. Jag insåg att den var ”dyrbar” men förstod senare att det var fel att likställa den med julkrubban.

I år är första året som jag packar upp krubban hemma hos mig. Det känns nostalgiskt och vemodigt. På julaftons morgon som barn upplevde jag det som att vakna i en förtrollad värld med granen som var viktigast förstås men även krubban. Samt en ljuslykta fylld med vatten som man kunde skaka på så att det ”snöade”.


Som ni ser levde Jesusbarnet farligt inte bara på grund av Herodes män utan det fanns dessutom stora farliga kattdjur i området… Men en del var snälla och ville bara ”nosa lite” på Jesus. Har jag hört.

Alviks strand.

Tillvaron blir juligare

Och så även min blogg. Jag midnatt-råder er att hålla er uppdaterade, inom kort kan ett inlägg som är ännu mer juligt än detta att dyka upp! Detta beror på att jag kommit över julrekvisita från mitt föräldrahem, så som kyrkan nedan.

Men just denna julpyntskyrka var faktiskt en julklapp från mig till pappa en gång i tiden.