På besök hos Mazarins vanartiga söner och dotter

Mazarin hann träffa tre snygga och trevliga tjejer i höstas innan han kastrerades. Detta gjordes lite tidigare än det var tänkt eftersom han börjat visa upp vissa störiga tendenser (vilket är helt normalt för fertila hankatter). Jag är evigt tacksam mot hans ägare Mia Wetterborg och Lena Lindström som inte gick med på utan beordrade kastrationen, trots att de inte fått ut vad de kunnat av Mazarin. Men så är de också väldigt ansvarsfulla kattuppfödare som tyckte det var viktigare att negativa beteenden inte befästes i stället för att han skulle ge avkastning.

I allmänhet blir katter lugnare och mår bättre efter kastration och så även Mazarin. Nej förresten, jag tar tillbaka LUGNARE för det är lika full fart som vanligt här hemma! 🙂 Han tar en daglig spatsertur på gardinstången, springer runt och vickar på tavlorna, försöker ”spola på toaletten” eller klättrar omkring på dörrposter och skåp…förutom på mina axlar. Men han är mindre otålig och har blivit lite mjukare och keligare och det dåliga beteendet är borta. Samt går han sakta men säkert upp i vikt (också vanligt efter kastration), så snart lär gardinstången braka…

Pappa Mazarin i farten.

Som ni nog förstår är hans ungar inte ett dugg vanartiga – det är bara jag som tycker det är roligt att kalla dem så i och med att om de ärvt pappas gener (och kanske även mammas då även hon är en Cornish rex förstås) så kommer det bli fart och fläkt även i hans kattungars nya hem!

Först besökte jag Wemina’s/Mia Wetterborg och hennes man Björn i deras hem utanför Arboga och drogs förstås direkt till korgen med småttingarna. Här är det bara ena sonen som syns, den andra är nog under nånstans…

Mamma Hanni är till vänster och har målat läpparna kanske i en grad för mörkt läppstift inför fotograferingen, men jag förstår att Mazarin tyckte hon var ”skitsnygg! Mormor Gaboli till höger ville visa sig betydelsefull när det gäller ungarnas skötsel och kom med ”byten” i form av tygråtta till korgen, vilket hon nogsamt ville göra alla uppmärksamma på.

Mazarins första flickvän.

Och här dök den andra sonen upp! Båda har fått sina uppfödarnamn efter jazzmusiker och heter Roy och Herbie…

S*Wemina’s Herbie Hancock och nalle.

Några veckor senare föddes kullen hos uppfödare nr 2, Bimsie’s och Lena Lindström i Västerås. Här fick Mazarin också två söner (liksom hos hona nr 3 som jag aldrig träffat) – och en dotter! Hon ska vara kvar i uppfödningen och är döpt till Janja efter en berömd klätterska… mycket passande.

Här ligger mamma Hejmin – väldigt trevlig och snygg tjej hon också, tyckte Mazarin! – med beskyddande tass.

Liksom hos Mia var det fart och fläkt även här! Bilden ovan togs just innan jag gick hem och de äntligen kommit till ro i korgen efter timmar av oavbrutet busande.

Ovan sitter jag med ”mini-Mazarin” som är den enda som ärvt pappas färger och buckliga boxarnäsa. ❤

Som ni förstår var det svårt att slita sig från dessa bedårande (och inte vanartiga) mazarinbarn. Må de lycka till i sina nya hem och hitta mycket roligt att klättra på där!

Med detta inlägg tackar jag också Mia och Lena som ledsagat mig genom hela fodervärdskapet (nu när Mazarin gjort sitt som avelshane ska han övergå i min ägo) och inte bara varit goda och ansvarsfulla uppfödare utan även goda och omtänksamma vänner!

OBS! Tre vise mäns besök inställt!

Snart är det trettondagen och för den som inte visste det var det då de tre vise männen/kungarna/stjärntydarna kom med presenter till Jesusbarnet. Men det går inte i år.

Ni ser ju själva! Någon har bitit huvudet av en av de vise och den personens namn börjar på M och slutar på -rin!

Nu kan man med mycket gott fog säga att jag får skylla mig själv om jag tar fram en värdefull julkrubba med två Cornish rex-katter i hushållet. Men jag såg bara risken att de skulle åka i golvet som problemet och tänkte att om de står mitt på bordet…

I vilket fall kan man ju inte åka på besök till Jesusbarnet i detta tillstånd och dessutom kan man näppeligen kallas vis om man inte ens har ett huvud. Och de andra två vise männen vill inte åka utan sin kollega.

Nu önskar vi den vise mannen god läkning (med hjälp av kontaktlim och lite färg) och att han är frisk och kry till nästa års trettondag i stället!

-Jag har inte gjort nåt! säger Mazarin.

Juligast!

Jag kommer inte från ett hem där det var noga med att ”inte ha sönder” saker. Men två saker uppfattade jag att min mamma var väldigt rädd om, varav den ena var en lätt missuppfattning från min sida fick jag reda på när jag tog upp saken. Den ena handlade om julkrubban med dalamotiv som kommer från min mammas föräldrahem. (Skulpterad av Lena Börjeson på 1930-talet typ). Den andra om Cointreau-flaskan som stod högst upp i skafferiet och vars innehåll bara sjönk någon ynka centimeter i taget under ett tidsspann på flera år. Jag insåg att den var ”dyrbar” men förstod senare att det var fel att likställa den med julkrubban.

I år är första året som jag packar upp krubban hemma hos mig. Det känns nostalgiskt och vemodigt. På julaftons morgon som barn upplevde jag det som att vakna i en förtrollad värld med granen som var viktigast förstås men även krubban. Samt en ljuslykta fylld med vatten som man kunde skaka på så att det ”snöade”.


Som ni ser levde Jesusbarnet farligt inte bara på grund av Herodes män men det fanns dessutom stora farliga kattdjur i området… Men en del var snälla och ville bara ”nosa lite” på Jesus. Har jag hört.

Alviks strand.

Tillvaron blir juligare

Och så även min blogg. Jag midnatt-råder er att hålla er uppdaterade, inom kort kan ett inlägg som är ännu mer juligt än detta att dyka upp! Detta beror på att jag kommit över julrekvisita från mitt föräldrahem, så som kyrkan nedan.

Men just denna julpyntskyrka var faktiskt en julklapp från mig till pappa en gång i tiden.

Min bibel och mina ax

Om man ska åka pendeltåg eller tunnelbana en längre sträcka är det bra att ha med sig något att läsa. Jag brukar alltid ha med mig Bibeln som jag ärvde från föräldrahemmet, som i sin tur ärvde den från prästhemmet där mamma växte upp. Den väger nästan exakt 10 kilo och passar därför bra som reselektyr.

För att göra detta inlägg ännu mer bibliskt vill jag även visa upp mina guldiga ax, inköpta på Plantagen. Om ni inte fattar det bibliska se till exempel Matt. 12:1.

Mina katter tyckte de var roliga!

Jag stör mig på Läkarmissionen

Eftersom jag slutat ge till romska tiggare gav jag för en tid sedan en summa till Läkarmissionen och till något som de sa hjälpte romerna i Rumänien och Bulgarien.

Därför fick jag i dag en kalender från nämnda läkarmission.

Låt mig först få klargöra:

Jag vill inte att mina pengar ska gå till en jävla kalender!

Det blir inte bättre av att kalendern jag fick ser ut som den gör. Enligt mitt sätt att se är den snudd på rasistisk. Men om inte så är den bara så otroligt förutsägbar med sina bilder. Som visar idel ”svarta lyckliga och färgglatt klädda kvinnor och barn som bär vatten på huvudet” i Kongo eller Uganda.

Så etno-chict!

Jag kan ha den i köket så ser alla som besöker mig att jag gett till välgörenhet (om inte annat så upplyser jag om därmed här på bloggen…). Dessutom lyser deras skrattande svarta ansikten upp min köksvägg! Och barnen har vatten att bära på sina huvuden – det är tack vare mig! De skrattar också.

Alla kvinnor på bilderna skrattar eller ler med tänder medan de få förekommande männen är allvarliga eller smått leende men med stängda munnar – Genusfotografen, var är du?

Men det är inte det värsta.

Jag menar så här: Om jag ger pengar till Stockholms Stadsmission vore det ganska osmakligt om de ger ut en kalender med idel skrattande hemlösa som nu genom min ”gåva” har tillgång till natthärbärge. Det vore objektifierande och dessutom integritetskränkande för de utsatta människorna. Men om det gäller svarta nödlidande i Afrika så blir det ett ”festligt inslag på väggen” i en väggkalender.

Men inte på min vägg. Där finns heller inga kalendrar med random vuxna vita kvinnor som skrattar eller allvarliga medelålders vita män. Om jag hade en kalender skulle dock hästar eller andra djur kunna förekomma på bilderna.

binary comment

Grattis pappa på 80-årsdagen!

Vi hann inte fira den medan du levde men vi tänker på dig. Om tio dagar är det ett år sedan du dog. Hoppas du och mamma kan fira tillsammans där ni är nu. Jag minns inte från vilken högtidsdag bilden är tagen, men det kanske kan vara 60- eller 65 årsdagen? Eller mammas 70 -årsdag?

P.S Jag publicerar detta för de släktingar och vänner till pappa som inte har Facebook. Men jag tror det glädjer dig pappa att så många vänner och släktingar hörde av sig och tänkte på dig under Facebook-inlägget!

Vilken casanova!

Jag är som många av er vet fodervärd åt Mazarin. Det är två uppfödare av Cornish rex som äger honom och samarbetet mellan oss fungerar toppen och jag tycker bara att det är roligt. Han kommer att bli min helt och hållet så småningom, efter att han fullgjort sina plikter som häradsbetäckare och casanova. I och med att ägandet överlåts till mig ska han också kastreras.

Första året var han bara en kattunge och fick vara hemma men den här sommaren har han som nästan ett och ett halvt år träffat två stycken löpande damer. Det är meningen att han ska träffa en till.

Vilken succé! Eller tja, typ, inte från början. Vad jag förstod var Mazarin ganska olycklig vid första mötet med hona nr 1, och förstod inte riktigt vad som förväntades av honom.

”Han vill åka hem” sa honans matte. Det blev inga kattungar -då. (Det vet vi iofs inte om det blir nu heller men det har i alla fall parats ordentligt senaste gången – rapporteras det.) Bara några veckor senare löpte hona nr 2 och där gjorde han succé direkt, vad jag förstod!

I båda fallen kom han dock hem med klös-sår på sin stora skära näsa – katthonor kan vara lite lynniga under parningen får jag veta och en del av den gör dessutom ont.

Men ändå, han kom tillbaka efter de sista parningarna med ett helt annat självförtroende! Nu vill han gärna ut och ”träffa fler snygga brudar” säger han, och det ganska högljutt…

Vera tycker som vanligt att han är en liten aning irriterande även fast hon gillar honom också. Här gick och hon och satte sig i en skokartong för att få lite lugn och ro.

Mazarin ville snart göra samma sak som stora flickan Vera. Hon brukar ju ha bra idéer.

Min inredningsblogg når oanade höjder

Det förvånar mig verkligen att min blogg fortfarande inte ligger på tio-i-topplistan när det gäller inredningsbloggar. Vilken blogg kan annars ge er allt det senaste inom heminredning i nästan vartenda inlägg?

I det här inlägget vill jag bland annat slå ett slag för det runda soffbordet.

Jag har nämligen bytt ut mitt rektangulära Ikea-soffbord med mörkt fanér till det runda pelarsoffbordet från 50-talet som stod hemma i föräldravillan. Då alltid med en duk på. Jag kör utan duk och gillar den runda formen och att jag slipper stöta emot vassa bordskanter och få blåmärken på benen, något jag annars får väldigt lätt. Jag upplever att jag fått mer space hemma! Vilket behövs då jag bor på 2 kvm.

En ärvd Alvar Aalto-vas är aldrig fel och gör sig väl på soffbordet med blommor från trädgården i föräldravillan (som nu är såld).

Mina svajiga Ikea-bokhyllor i samma mörka fanér åkte också ut och ersattes av de gedigna bokhyllorna som stod i föräldravillan. Vilket lyft! Inget ”svaj” längre utan solitt trä som står rakt. Njutning.

En del nya tavlor/bilder har jag också ärvt. Nu är jag inte någon romantiker på så sätt att jag drömt om att gifta mig eller gillar bröllopsbilder. Men bilden från när min mormor och morfar gifte sig tycker jag har något! Min morfar prosten dog på min ettårs-dag och mormor när jag var fyra. Först nyligen fick jag höra talas om hur hon egentligen kände inför att morfar valt vita liljor (alltså begravningsblomman nr 1) till hennes brudbukett… Lite komiskt, men samtidigt en stilig bild!

Fotogenlampan från föräldravillan står också hemma hos mig nu. Till höger i bild syns ”Tessan” som jag fick när familjen gjorde utfärd från lantstället på Blidö till Norrtälje när jag var i förskoleåldern. Jag misstänker starkt att hon är gjord i äkta kaninskinn.