Grattis pappa på 80-årsdagen!

Vi hann inte fira den medan du levde men vi tänker på dig. Om tio dagar är det ett år sedan du dog. Hoppas du och mamma kan fira tillsammans där ni är nu. Jag minns inte från vilken högtidsdag bilden är tagen, men det kanske kan vara 60- eller 65 årsdagen? Eller mammas 70 -årsdag?

P.S Jag publicerar detta för de släktingar och vänner till pappa som inte har Facebook. Men jag tror det glädjer dig pappa att så många vänner och släktingar hörde av sig och tänkte på dig under Facebook-inlägget!

Vilken casanova!

Jag är som många av er vet fodervärd åt Mazarin. Det är två uppfödare av Cornish rex som äger honom och samarbetet mellan oss fungerar toppen och jag tycker bara att det är roligt. Han kommer att bli min helt och hållet så småningom, efter att han fullgjort sina plikter som häradsbetäckare och casanova. I och med att ägandet överlåts till mig ska han också kastreras.

Första året var han bara en kattunge och fick vara hemma men den här sommaren har han som nästan ett och ett halvt år träffat två stycken löpande damer. Det är meningen att han ska träffa en till.

Vilken succé! Eller tja, typ, inte från början. Vad jag förstod var Mazarin ganska olycklig vid första mötet med hona nr 1, och förstod inte riktigt vad som förväntades av honom.

”Han vill åka hem” sa honans matte. Det blev inga kattungar -då. (Det vet vi iofs inte om det blir nu heller men det har i alla fall parats ordentligt senaste gången – rapporteras det.)

Han kom tillbaka snart igen och nästa gång så ”fann de varandra direkt” och det blev parning av! Bara några veckor senare löpte hona nr 2 och där gjorde han succé direkt, vad jag förstod!

I båda fallen kom han dock hem med klös-sår på sin stora skära näsa – katthonor kan vara lite lynniga under parningen får jag veta och en del av den gör dessutom ont.

Men ändå, han kom tillbaka efter de sista parningarna med ett helt annat självförtroende! Nu vill han gärna ut och ”träffa fler snygga brudar” säger han, och det ganska högljutt…

Vera tycker som vanligt att han är en liten aning irriterande även fast hon gillar honom också. Här gick och hon och satte sig i en skokartong för att få lite lugn och ro.

Mazarin ville snart göra samma sak som stora flickan Vera. Hon brukar ju ha bra idéer.

Min inredningsblogg når oanade höjder

Det förvånar mig verkligen att min blogg fortfarande inte ligger på tio-i-topplistan när det gäller inredningsbloggar. Vilken blogg kan annars ge er allt det senaste inom heminredning i nästan vartenda inlägg?

I det här inlägget vill jag bland annat slå ett slag för det runda soffbordet.

Jag har nämligen bytt ut mitt rektangulära Ikea-soffbord med mörkt fanér till det runda pelarsoffbordet från 50-talet som stod hemma i föräldravillan. Då alltid med en duk på. Jag kör utan duk och gillar den runda formen och att jag slipper stöta emot vassa bordskanter och få blåmärken på benen, något jag annars får väldigt lätt. Jag upplever att jag fått mer space hemma! Vilket behövs då jag bor på 2 kvm.

En ärvd Alvar Aalto-vas är aldrig fel och gör sig väl på soffbordet med blommor från trädgården i föräldravillan (som nu är såld).

Mina svajiga Ikea-bokhyllor i samma mörka fanér åkte också ut och ersattes av de gedigna bokhyllorna som stod i föräldravillan. Vilket lyft! Inget ”svaj” längre utan solitt trä som står rakt. Njutning.

En del nya tavlor/bilder har jag också ärvt. Nu är jag inte någon romantiker på så sätt att jag drömt om att gifta mig eller gillar bröllopsbilder. Men bilden från när min mormor och morfar gifte sig tycker jag har något! Min morfar prosten dog på min ettårs-dag och mormor när jag var fyra. Först nyligen fick jag höra talas om hur hon egentligen kände inför att morfar valt vita liljor (alltså begravningsblomman nr 1) till hennes brudbukett… Lite komiskt, men samtidigt en stilig bild!

Fotogenlampan från föräldravillan står också hemma hos mig nu. Till höger i bild syns ”Tessan” som jag fick när familjen gjorde utfärd från lantstället på Blidö till Norrtälje när jag var i förskoleåldern. Jag misstänker starkt att hon är gjord i äkta kaninskinn.

Clockwise

Jag hittade två klockor bland alla miljoner pryttlar hemma i källaren i föräldravillan. I de här fallet hade båda tillhört vår farmor.

-Skräp! tänkte jag och tänkte förpassa dem till ett passande ställe för sådant. Men min bror – och det retar mig lite att han hade bättre koll än jag här – såg att det stod Omega på båda två (nr 1 och 3 i bild). Och han visste dessutom att Omega är ett ”fint” klockmärke. Mina farföräldrar hade det inte alls särskilt gott ställt, men unnade sig uppenbarligen en del kvalitetsvaror.

Mammas guldklocka (nr 2) för lång och trogen tjänst eller något liknande hade jag redan ärvt och sen har jag min vanliga klocka (nr 4) som jag är rätt missnöjd med.

Det blev så många klockor plötsligt! (Och som ni ser på bilden väldigt många olika tider att hålla reda på.) Vilken klocka ska jag välja?

Jag har alltmer börjat fatta tycke för Omegan (nr 3 på bilden, förväxla dock inte med omega 3) trots att den inte har någon sekundvisare och ska dras upp för hand. Den är väldigt tunn och behaglig att ha runt handleden och jag börjar alltmer gilla den fyrkantiga formen. Men den var värd fem- sex tusen sa de hos urmakaren. Så dyra klockor kan man väl inte gå omkring med? (För mig är en klocka som kostar ettusenfemhundra en ”dyr” klocka.)

Vad tycker ni? Är det (klock)vist att behålla den, eller bara klockrent korkat?

Uppdatering: Sen jag börjat använda Omega nr 3 har jag märkt att den sackar! Pris för att reparera den är 4.600 kr som minst… Skulle inte tro det, att jag kommer att få höra till de utvalda som kan gå omkring och snobba med sin klocka…

Inte bara en livsstilsblogg utan en dödsstilsblogg

Att det här är en livsstilsblogg där ni varje dag kan läsa smarriga recept, få träningstips och läsa om de senaste modetrenderna visste ni väl redan? Kanske visste ni också sedan förut att det också är en dödsstilsblogg.

Min pappas urna kom i jorden så sent som för en dryg vecka sedan vilket redan meddelats på Facebook. Jag tillåter mig därför att skriva lite lättsammare den här gången.

Jag upprepar inte heller skälen här till att det blev så sent, bara att de nog kan ses som goda.

Ja, ”stackars pappa” som fick stå så länge och vänta i sin urna på Råcksta krematorium! Å andra sidan kan jag nog också tillåta mig att skämta på ett sätt som pappa inte alls var främmande för…Det var en miljö han kände sig som hemma i! 🙂

Som den arbetsnarkoman han var räckte det nämligen inte med att bara spela på begravningar och andra förrättningar i församlingen, dvs de som ålåg honom, utan han passade alltid på att ta några extra begravningar i veckan vid de stora begravningsanläggningarna i Stockholm. Råcksta krematorium låg närmast till från hans ordinarie arbetsplats Västerleds församling. Skulle inte förvåna mig om han vägrade inse att han var död och åtog sig att spela själv medan han väntade! Min pappa ville ju aldrig medge att det var ”något fel på honom”. Samt hoppas jag att han fick kaffe medan han väntade, något som han aldrig någonsin tackade nej till…

Ovan: Jag och kyrkogårdsförvaltningens representant fyller i graven vid urnsättningen den 4 augusti. Vi hade flera släktingar och närstående med runt graven och kaffe efteråt, men jag visar inte bild på dem då jag inte vet om de vill.

I vilket fall, vår pappa var en väldigt blå person, och då talar jag inte om politik, utan vilken den självklara favoritfärgen var. Därför kändes det bra att (den nedbrytbara) urnan såg ut så här:

Den matchade precis hans bil, som ni ser, och som jag kör omkring med nu. Det är väldigt viktigt att färgen på ens urna matchar ens bil!

För övrigt unnade jag mig pappa style när det gäller parkeringen både vid urnsättningen och i dag, då jag körde och ställde mig precis intill graven – vår pappa var inte mycket för att följa parkeringsregler…

Just efter gravsättningen såg graven lite stökig ut men i dag åkte jag dit och rensade och planterade en blomma. En blå blomma!

Hade köpt med mig kaffe och en bulle också, och satte mig på en bänk på kyrkogården och ”tog in”. Sandsborgs kyrkogård var underbart vacker i dag och alldeles folktom.

På vägen hem stannade jag till vid Norr Mälarstrand. Även Riddarfjärden var blå.

Bild ovan: Pappa på Blidö, runt 2010. Med blå ögon och ännu blåare skjorta och byxor.

Och med hund på tillfälligt besök.

Vilken dundermiss, Navid Modiri, när du inte frågade Paolo Roberto det här

Bland det värsta man kunde säga till en ung Paolo Roberto, eller till hans kompis var: ”Din mamma är en hora!”. Fick jag just veta, genom att lyssna till en omskriven podd...

Lite sent ute är jag som vanligt, men nu har även jag lyssnat till det omskrivna poddavsnittet https://radioplay.se/podcast/hur-kan-vi/ med Paolo Roberto, som sändes i maj.

Jag vet att många inte anser att en brottsling (och allra minst en sexbrottsling!) ska få komma till tals överhuvudtaget, eller bjudas in till intervjuer och poddar. Jag vet inte vad jag tycker själv. Det beror lite på situationen. Men jag tycker ändå att Modiri var modig som trotsade ”beröringsskräcken” med Roberto och vågade ta detta samtal. Samtalet var belysande, på flera sätt.

Modiri erkänner själv i podden att han var nervös inför samtalet vilket märks då han trampar som katten kring het gröt när det gäller frågorna om sexköpet.

Men vid ett tillfälle gör han en dundermiss, som om jag fortfarande var journalist, hade grämt ihjäl mig över.

Lite drygt 50 minuter in i programmet beskriver Paolo Roberto hur han i sin ungdom mognade allt eftersom genom att förstå att man kunde låta bli att reagera när någon skrek:

”Din mamma är en hora!”

till i det här fallet hans kompis. Kompisen var cool och ryckte på axlarna och sa ”Nä, hon är bibliotekarie”.

Paolo förstod nånting. Bra så.

Men varför, varför Navid förstod inte du att din absolut självklara följdfråga måste vara:

”VARFÖR Paolo var det förolämpande att kalla någons mamma för hora?”

Samma dag, som jag förstår det, sändes nämligen podden ”Den sista måltiden” där Paolo menade på att kvinnan han köpt sex av inte alls var ett offer eftersom hon var ”omopererad för flera hundra tusen” och bodde på franska rivieran stundtals, förutom i den ”stora våning på Östermalm” där hon vistades med sin kompis som också var prostituerad. Till detta ska dock tilläggas att polisen uppger att den kvinna han köpte sex av inte var den han talar om i sista måltiden-podden; han syftar till en polska vars ”lyxiga leverne” kan googlas, men det var en rumänska det handlade om i själva verket. Om det nu spelar roll.

Det hade varit så fruktansvärt intressant att få höra hur det går ihop med att man känner att man måste slå någon på käften inför påståendet att ens mamma är en hora, samtidigt som man talar om ”horor” som unga kvinnor som lever loppan på den franska rivieran och kan unna sig lyx och väljer detta liv helt frivilligt — borde det inte då vara en komplimang att höra att ens mamma är en så självständig och framgångsrik kvinna, Paolo?

Varför ville du slå någon på käften för ett sådant påstående om din eller din kompis mamma?

Kanske spelades podden med Navid Modiri in innan podden med Paolos självrättfärdigande om den ”lyckliga horan” i ”sista måltiden-podden”, men oavsett om Modiri kände till hans inställning där eller inte så var följdfrågan till Paolo ändå självklar.

Navid Modiri, hur tänkte du?

Förortsfår får för sig att jag är deras fårälder

I dag var det lite trassel med tunnelbanan när jag skulle hem till föräldravillan och jag blev tvungen att gå mellan söderförorterna Bandhagen och Högdalen.

Det var trevligt! Sedan ganska många år nu finns en förorts-fårhage i parken mellan dessa t-banestationer, men jag har aldrig haft anledning att hälsa på fåren förut. Förrän i dag.

Där gick en tacka med två lamm, och det ena lammet var lite fårskalligt för det verkade tro att mina fingrar var mammaspenar som det kom mjölk ur. Hen hade två små tandrader som hen inte använde.

Fårtjusande bekantskap, dessa får, måste jag säga.

Tänk på alla kattallergiker, kokta potatisar och ett gott liv

Först och främst vill jag påminna alla att tänka på kattallergikerna – dvs alla katter som har någon form av allergi. Vera lider till exempel av astma, med obekant orsak. Hon har därför fått börja äta kortisontabletter som jag ger henne direkt i munnen, vilket hon snäll som hon är finner sig i utan mankemang. (Knepet är att ge katter tabletterna långt bak i munnen så att de inte kan spotta ut.)

Som jag skrev i förra inlägget har jag (och min bror) haft häcken full, eller våra häckar fulla med att sälja de två hus som vi ärvt efter att vår far dog i höstas. Jäklar vad vi har jobbat! En del jobb återstår fortfarande, då vi hittills bara har gjort oss av med det som ska avhysas från respektive fastighet före visning – sen kommer resten!

Tomten som hör till vår föräldravilla i Örby/Älvsjö i Stockholm har minst sagt en ”vildvuxen charm”.

Mazarin är besviken över att han inte fick lägga sin touch på det hela (han är ju så begåvad när det gäller home styling, det vet alla, se tidigare inlägg).

Men matte fick lite beröm av mäklaren för stylingen och fotona av lantstället på Blidö i alla fall.

Som om inte det inte räckte att Mazarin är besviken över att han inte anlitats för home styling-uppdragen – Vera är också besviken! Hennes tio-årsdag den 14 maj glömde matte i stort sett bort att fira. (Förvisso glömde jag i all stress nästan bort att min mamma skulle ha fyllt år samma dag också om hon levat.)

Vera hade nog förväntat sig att matte skulle servera räkcocktail.

I stället fick hon hålla till godo med den kokta potatis som hon lyckats stjäla från diskbänken och som jag sen hittade på golvet:

Det fick matte också göra, det som fanns kvar av potatisen på golvet. (Eller inte.) Ändå ganska smaskigt, tyckte båda!

Stressigt på många sätt är det alltså just nu, men just den här årstiden kan jag ändå känna att jag lever ett gott liv – som när jag plockar in blommor från trädgården i föräldravillan och gör en mamma style-bakelse med smördegsplattor och äter och dricker ur ärvt, fint porslin.

Både makabert och sinnessjukt!

Efter att vår pappa dog i höstas har varken jag eller min bror orkat ta tag i det faktum att vi nu har ärvt vår föräldravilla och vårt lantställe på Blidö – och att vi måste sälja båda, även om det smärtar väldigt i alla för mig att sälja lantstället.

Vi är tacksamma för att vi fått ärva allt. Likväl är det något man måste ha en viss energi för att orka ta tag i, detta med att gå igenom och lägga ut till försäljning. Eller en himla massa energi.

Men nu har vi minsann kavlat upp ärmarna och har tagit tag i att sälja båda. Inte så smart att göra detta samtidigt men vi stressas av att det ska vara så bra att sälja just nu.

Våra föräldrar har ägt villan sen 1963 och lantstället nån gång kring början 70-talet. Där finns därför väldigt mycket saker från i början av 60-talet! Och 70-talet. Och 80-talet… och…

Våra föräldrar var inte hoarders – men de var synnerligen oskickliga på att slänga saker! Synnerligen, synnerligen oskickliga. Liksom kanske många andra ur deras generation är/var. När något var utslitet och man behövde köpa nytt så gjorde man det. Problemet är att man passade då inte på att samtidigt slänga den uttjänta alltför platta huvudkudden, den utnötta morgonrocken med hål i, de obekväma aldrig använda joggingskorna, det trasiga underlakanet, den trasiga julgransbelysningen och det sönderrostade strykjärnet. Bättre då att stuva in allt i de djupgående garderoberna och källarförråden som den gamla 20-talsvillan hade! De kunde ju kanske komma till användning igen – nån gång!

För att inte tala om allt som snickarboden på landet rymde! Här fanns dammsugare från 60-talet, en barnvagn, ett oändligt antal verktyg, simdynorna som jag använde innan jag kunde simma, en ljusblå badbalja från när vi var bebisar, ankare, bojar, presenningar…

Tillbaka till villan: Radioapparaterna och bandspelarna som ersatts av bättre ljudmaskiner – måste ändå sparas. Verktyg som hammare och såg bör man ha i minst sexdubbla uppsättningar, när det gäller gräsklippare och motorsågar kan det räcka med två – tre stycken, varav åtminstone en fungerar.

Det kan räcka med femton spadar och 8-10 krattor. En lövblås och en högtryckstvätt gör sig bra oanvända i sina förpackningar.

Alla mina och min brors skridskor och skidor och hjälmar finns kvar hemma i villan. Förutom våra farföräldrars dödsbo med alla vykort som farmor fick under sin livstid. Plus alla deras böcker – hela den klassiska litteraturen samlad, från Platon till Lagerlöf till Lo-Johansson. Farfars ansökningshandlingar till ett jobb 1943, Samt vartenda mötesprotokoll från de möten som pappa varit närvarande vid, och de var många, alla fakturor och även besiktningsprotokollen från när mammas bil besiktigades på 70-talet.

Inuti i stort sett varje låda vi gått igenom hemma i villan finns minst en skruvmejsel, många olika skruvar, en ficklampa, ett antal olika batterier som man inte vet om de ligger där för att de är uttjänta eller inte, flera olika glödlampor till adventsljusstakarna eller julgranen som man inte heller vet om de sparats för att fungerar eller inte, samt en massa ”grunkor” , delar av någon apparat som jag inte ens förstår vad de ska användas till. I pappas nattygsbordslådor fanns förutom böcker om flygsäkerhet och flygtrafikregler (han hade ju flygcertifikat), strumpor, en samling gardinupphängare samt ett stämverktyg för cembalor.

Vi har sålt ca 25 kartonger noter för en symbolisk summa, för att vi inte orkade sortera och sälja alla dessa verk var och en för sig. Tala om notskatt! Här fanns allt inom orgel- och kyrkomusik förstås, körverk, men även operanoter, folkmusik, negro spirituals, kända popklassiker, jazz, pianonoter av de största tonsättarna och gamla notböcker med julvisor för barn.

Vår pappa skrev i och var redaktör för olika tidningar och har sparat varje artikel. Han har även sparat alla nummer han köpt av både motor- och flygtidningar. I pärmar.

Så väldigt många pärmar!

Det har varit så otroligt mycket att jag ibland skrattat de sinnessjukas skratt av ren utmattning.

Det finns en hel del vackert porslin, men det mesta som finns kvar av alla saker är utslitet och inte så väldigt mycket har vi velat ärva.

Men ibland råkar man på ”dolda skatter”! Som en perukstock som jag tyckte var lite småläskig där den stod hemma hos farmor och farfar när jag var liten. Nu tycker jag fortfarande den är lite småläskig, för att inte säga lätt makaber, men kan inte låta bli att låta detta guldhuvud stå på min bokhylla hemma…

Kan mina sömnproblem bero på detta?

Grattis mitt lilla bakverk!

Mazarin fyller ett år i dag! Det vill väl alla fira?

Men först tycker jag att vi går tillbaka till året som varit. Nog märktes det att Mazarin flyttade in i början av sommaren! Han är ju inredare minsann! Eller home stylist, som jag kallar det. Mitt hem började se ut på ett ”helt nytt sätt”. Visst har Vera också deltagit i de kreativa lösningarna ibland, även om hon som mogen katt är lugnare nu.

Ovan: Redan i somras visade Mazarin på en jättespännande lösning för min svärmorstunga som stod på fönsterblecket. Samt visade han att även liten katt kan välta stort lass!

Mitt gamla ärvda köksbord var redan ”shabby chic” men Mazarin tyckte att det skulle vara ännu mer shabby för att bli riktig chict. Fruktskålen har dock matte plockat tillbaka från golvet. Något vill också jag bestämma.

Här ovan har Mazarin fått hjälp av smarta Vera som förstår hur man öppnar hinken med torrfoder om man väl tagit sig in skåpet och som förstår att servera maten på nya, annorlunda sätt. ”Man äter inte bara med munnen, man äter med ögat också!” resonerar hon.

Men den här spännande inredningsdetaljen har Mazarin kommit på själv! Kattsanden såg så tråkig ut när det stod i sina 12-kilosplastsäckar. Bättre då att bita hål på säckarna och sprida ut sanden lite konstnärligt över annars trista golvytor som kan behöva ”piggas upp”, som här i klädkammaren. Mazarin missar fortfarande aldrig att bita hål på en sandsäck om han kommer åt!

Ljusstakar i porslin i form av fåglar bör inte vara hela, och de bör framförallt inte stå på soffbordet. Mazarin har lärt mig hur det ska vara.

Häromdagen tog jag för övrigt hem en blommande kaktusaktig krukväxt från föräldravillan men den ska inte stå i fönstret, tyckte Mazarin.

Utan den gör sig mycket bättre utan kruka i den så kallade elementsängen (gillas av frusna katter) nedanför fönstret. Ovan beundrar han sitt verk.

I stället är det naturligtvis han själv som ska pryda fönstret! (Och ja, han ”ska vara sådär smal”, han är ungkatt och av en elegant byggd ras och som Cornish rex har han inte en tjock päls som burrar upp intrycket. Men han äter som en häst, för övrigt, och får så mycket mat han vill.)

Mazarin har mycket synpunkter på gardinupphängning. Här ses han vara uppe på gardinstången och ”rätta till”.

Så sent som i går kväll köpte jag ett fastlagsris, och Mazarin fixade genast så att det såg bra ut inför födelsedagen.

Så ung alltså, och redan sån känsla för inredning och vad som gör ”det lilla extra”!

Vera fyller 10 år i maj. Då tänker jag överraska henne med en riktig husmorssemester. Det kan hända att den råkar sammanfalla med tiden när Mazarin ska börja lånas ut för att träffa tjejer och bli pappa till nya små home stylister.