Skitljummen kris

Obs nedanstående som jag skrev i går är ett enda stort gnällinlägg från en person som egentligen inte har mycket att klaga över, men som liksom många andra upplever att det hjälper att skriva om det som man i alla fall vill klaga lite över…

Hade tänkt skriva ”Skitkris” som rubrik först, men kom på att det var för drastiskt och överdrivet. Kanske är rubriken ovan bra, eller borde det stå ”Lite skit rensar själen” eller bara ”Skit och diverse”?

I mitten av oktober 2020 dog min pappa. En väldigt orolig tid med sex olika direktiv när det gällde hur många som fick vara närvarande vid begravningen följde inför den. Jag och min bror var utmattade efteråt – men glada över att begravningsgudsjänsten blev finast tänkbara till slut, efter alla rundor.

Men vi orkade inte ta itu med ”arvet” då.

I samma veva som pappa dog fick jag veta att jag inte fick vara kvar på mitt älskade jobb som sfi-lärare, en plats jag varit på sedan 2008 och där jag har alla mina vänner. Tjänsten avslutades den sista februari i år.

Men min anställning avslutades i februari som sagt – men inte var jag utan sysselsättning för det! Det har varit ett oavlåtligt och tungt jobb hela våren att gå igenom två fastigheters ”gömmor” med viktigt och oviktigt blandat om vartannat.

Men det fysiskt tunga att bära möbler och skräp var samtidigt det minst tunga.

Sen blev både villan och sommarstugan sålda i slutet av juni och allt jobb var plötsligt slut. Vet ni vad som hände då?

Det är här ordet ”kris” kommer in i bilden. Jag blev fruktansvärt ledsen och började för första gången på riktigt sörja pappa, och även mamma igen, då hon ju liksom fortfarande ”bodde” kvar i barndomsvillan även efter sin död. Dofterna när jag öppnade ytterdörren till villan, hennes skrivbord med alla hennes rara bilder på anslagstavlan ovanför det, porträttet på matbordet när vi åt middag… Hon var ju kvar där i villan, tillsammans med vår pappa.

Jag sörjde och jag sörjer även tungt att vi sålt vårt lantställe, eftersom det var en del av vår familj när den var som lyckligast och när jag var som lyckligast. Jag har rentav ångrat mig grundligt och gruvligt och känt desperation över att detta inte längre är mitt. Varför skulle vi nödvändigtvis sälja så snabbt – nu har jag ju äntligen bil igen (pappas) och skulle kunnat utnyttja det, vilket jag inte kunnat förut? Varför tillät jag mig inte att åtminstone njuta av detta års varma sommar på denna underbara plats? Varför kunde det inte räcka med att vi sålde det nödvändiga, dvs villan, och lät försäljningen av sommarstugan mogna fram?

Tja, varför, varför… Det finns ett svar på detta som jag kommer att lyssna mer på när höstregnet och kylan är här igen. Men just nu känns det lite – skit.

Förortsfår får för sig att jag är deras fårälder

I dag var det lite trassel med tunnelbanan när jag skulle hem till föräldravillan och jag blev tvungen att gå mellan söderförorterna Bandhagen och Högdalen.

Det var trevligt! Sedan ganska många år nu finns en förorts-fårhage i parken mellan dessa t-banestationer, men jag har aldrig haft anledning att hälsa på fåren förut. Förrän i dag.

Där gick en tacka med två lamm, och det ena lammet var lite fårskalligt för det verkade tro att mina fingrar var mammaspenar som det kom mjölk ur. Hen hade två små tandrader som hen inte använde.

Fårtjusande bekantskap, dessa får, måste jag säga.

Tänk på alla kattallergiker, kokta potatisar och ett gott liv

Först och främst vill jag påminna alla att tänka på kattallergikerna – dvs alla katter som har någon form av allergi. Vera lider till exempel av astma, med obekant orsak. Hon har därför fått börja äta kortisontabletter som jag ger henne direkt i munnen, vilket hon snäll som hon är finner sig i utan mankemang. (Knepet är att ge katter tabletter långt bak i munnen så att de inte kan spotta ut.)

Som jag skrev i förra inlägget har jag (och min bror) haft häcken full, eller våra häckar fulla med att sälja de två hus som vi ärvt efter att vår far dog i höstas. Jäklar vad vi har jobbat! En del jobb återstår fortfarande, då vi hittills bara har gjort oss av med det som ska avhysas från respektive fastighet före visning – sen kommer resten!

Tomten som hör till vår föräldravilla i Örby/Älvsjö i Stockholm har minst sagt en ”vildvuxen charm”.

Mazarin är besviken över att han inte fick lägga sin touch på det hela (han är ju så begåvad när det gäller home styling, det vet alla, se tidigare inlägg).

Men matte fick lite beröm av mäklaren för stylingen och fotona av lantstället på Blidö i alla fall. (Egentligen borde jag haft en före– bild här, men det har jag inte, annars kanske bli inte tycker det var nåt att hänga i julgranen.)

Som om inte det inte räckte att Mazarin är besviken över att han inte anlitats för home styling-uppdragen – Vera är också besviken! Hennes tio-årsdag den 14 maj glömde matte i stort sett bort att fira. (Förvisso glömde jag i all stress nästan bort att min mamma skulle ha fyllt år samma dag också om hon levat.)

Vera hade nog förväntat sig att matte skulle servera räkcocktail.

I stället fick hon hålla till godo med den kokta potatis som hon lyckats stjäla från diskbänken och som jag sen hittade på golvet:

Det fick matte också göra, det som fanns kvar av potatisen på golvet. (Eller inte.) Ändå ganska smaskigt, tyckte båda!

Stressigt på många sätt är det alltså just nu, men just den här årstiden kan jag ändå känna att jag lever ett gott liv – som när jag plockar in blommor från trädgården i föräldravillan och gör en mamma style-bakelse med smördegsplattor och äter och dricker ur ärvt, fint porslin.

Både makabert och sinnessjukt!

Efter att vår pappa dog i höstas har varken jag eller min bror orkat ta tag i det faktum att vi nu har ärvt vår föräldravilla och vårt lantställe på Blidö – och att vi måste sälja båda, även om det smärtar väldigt i alla för mig att sälja lantstället.

Vi är tacksamma för att vi fått ärva allt. Likväl är det något man måste ha en viss energi för att orka ta tag i, detta med att gå igenom och lägga ut till försäljning. Eller en himla massa energi.

Men nu har vi minsann kavlat upp ärmarna och har tagit tag i att sälja båda. Inte så smart att göra detta samtidigt men vi stressas av att det ska vara så bra att sälja just nu.

Våra föräldrar har ägt villan sen 1963 och lantstället nån gång kring början 70-talet. Där finns därför väldigt mycket saker från i början av 60-talet! Och 70-talet. Och 80-talet… och…

Våra föräldrar var inte hoarders – men de var synnerligen oskickliga på att slänga saker! Synnerligen, synnerligen oskickliga. Liksom kanske många andra ur deras generation är/var. När något var utslitet och man behövde köpa nytt så gjorde man det. Problemet är att man passade då inte på att samtidigt slänga den uttjänta alltför platta huvudkudden, den utnötta morgonrocken med hål i, de obekväma aldrig använda joggingskorna, det trasiga underlakanet, den trasiga julgransbelysningen och det sönderrostade strykjärnet. Bättre då att stuva in allt i de djupgående garderoberna och källarförråden som den gamla 20-talsvillan hade! De kunde ju kanske komma till användning igen – nån gång!

För att inte tala om allt som snickarboden på landet rymde! Här fanns dammsugare från 60-talet, en barnvagn, ett oändligt antal verktyg, simdynorna som jag använde innan jag kunde simma, en ljusblå badbalja från när vi var bebisar, ankare, bojar, presenningar…

Tillbaka till villan: Radioapparaterna och bandspelarna som ersatts av bättre ljudmaskiner – måste ändå sparas. Verktyg som hammare och såg bör man ha i minst sexdubbla uppsättningar, när det gäller gräsklippare och motorsågar kan det räcka med två – tre stycken, varav åtminstone en fungerar.

Det kan räcka med femton spadar och 8-10 krattor. En lövblås och en högtryckstvätt gör sig bra oanvända i sina förpackningar.

Alla mina och min brors skridskor och skidor och hjälmar finns kvar hemma i villan. Förutom våra farföräldrars dödsbo med alla vykort som farmor fick under sin livstid. Plus alla deras böcker – hela den klassiska litteraturen samlad, från Platon till Lagerlöf till Lo-Johansson. Farfars ansökningshandlingar till ett jobb 1943, Samt vartenda mötesprotokoll från de möten som pappa varit närvarande vid, och de var många, alla fakturor och även besiktningsprotokollen från när mammas bil besiktigades på 70-talet.

Inuti i stort sett varje låda vi gått igenom hemma i villan finns minst en skruvmejsel, många olika skruvar, en ficklampa, ett antal olika batterier som man inte vet om de ligger där för att de är uttjänta eller inte, flera olika glödlampor till adventsljusstakarna eller julgranen som man inte heller vet om de sparats för att fungerar eller inte, samt en massa ”grunkor” , delar av någon apparat som jag inte ens förstår vad de ska användas till. I pappas nattygsbordslådor fanns förutom böcker om flygsäkerhet och flygtrafikregler (han hade ju flygcertifikat), strumpor, en samling gardinupphängare samt ett stämverktyg för cembalor.

Vi har sålt ca 25 kartonger noter för en symbolisk summa, för att vi inte orkade sortera och sälja alla dessa verk var och en för sig. Tala om notskatt! Här fanns allt inom orgel- och kyrkomusik förstås, körverk, men även operanoter, folkmusik, negro spirituals, kända popklassiker, jazz, pianonoter av de största tonsättarna och gamla notböcker med julvisor för barn.

Vår pappa skrev i och var redaktör för olika tidningar och har sparat varje artikel. Han har även sparat alla nummer han köpt av både motor- och flygtidningar. I pärmar.

Så väldigt många pärmar!

Det har varit så otroligt mycket att jag ibland skrattat de sinnessjukas skratt av ren utmattning.

Det finns en hel del vackert porslin, men det mesta som finns kvar av alla saker är utslitet och inte så väldigt mycket har vi velat ärva.

Men ibland råkar man på ”dolda skatter”! Som en perukstock som jag tyckte var lite småläskig där den stod hemma hos farmor och farfar när jag var liten. Nu tycker jag fortfarande den är lite småläskig, för att inte säga lätt makaber, men kan inte låta bli att låta detta guldhuvud stå på min bokhylla hemma…

Kan mina sömnproblem bero på detta?

Grattis mitt lilla bakverk!

Mazarin fyller ett år i dag! Det vill väl alla fira?

Men först tycker jag att vi går tillbaka till året som varit. Nog märktes det att Mazarin flyttade in i början av sommaren! Han är ju inredare minsann! Eller home stylist, som jag kallar det. Mitt hem började se ut på ett ”helt nytt sätt”. Visst har Vera också deltagit i de kreativa lösningarna ibland, även om hon som mogen katt är lugnare nu.

Ovan: Redan i somras visade Mazarin på en jättespännande lösning för min svärmorstunga som stod på fönsterblecket. Samt visade han att även liten katt kan välta stort lass!

Mitt gamla ärvda köksbord var redan ”shabby chic” men Mazarin tyckte att det skulle vara ännu mer shabby för att bli riktig chict. Fruktskålen har dock matte plockat tillbaka från golvet. Något vill också jag bestämma.

Här ovan har Mazarin fått hjälp av smarta Vera som förstår hur man öppnar hinken med torrfoder om man väl tagit sig in skåpet och som förstår att servera maten på nya, annorlunda sätt. ”Man äter inte bara med munnen, man äter med ögat också!” resonerar hon.

Men den här spännande inredningsdetaljen har Mazarin kommit på själv! Kattsanden såg så tråkig ut när det stod i sina 12-kilosplastsäckar. Bättre då att bita hål på säckarna och sprida ut sanden lite konstnärligt över annars trista golvytor som kan behöva ”piggas upp”, som här i klädkammaren. Mazarin missar fortfarande aldrig att bita hål på en sandsäck om han kommer åt!

Ljusstakar i porslin i form av fåglar bör inte vara hela, och de bör framförallt inte stå på soffbordet. Mazarin har lärt mig hur det ska vara.

Häromdagen tog jag för övrigt hem en blommande kaktusaktig krukväxt från föräldravillan men den ska inte stå i fönstret, tyckte Mazarin.

Utan den gör sig mycket bättre utan kruka i den så kallade elementsängen (gillas av frusna katter) nedanför fönstret. Ovan beundrar han sitt verk.

I stället är det naturligtvis han själv som ska pryda fönstret! (Och ja, han ”ska vara sådär smal”, han är ungkatt och av en elegant byggd ras och som Cornish rex har han inte en tjock päls som burrar upp intrycket. Men han äter som en häst, för övrigt, och får så mycket mat han vill.)

Mazarin har mycket synpunkter på gardinupphängning. Här ses han vara uppe på gardinstången och ”rätta till”.

Så sent som i går kväll köpte jag ett fastlagsris, och Mazarin fixade genast så att det såg bra ut inför födelsedagen.

Så ung alltså, och redan sån känsla för inredning och vad som gör ”det lilla extra”!

Vera fyller 10 år i maj. Då tänker jag överraska henne med en riktig husmorssemester. Det kan hända att den råkar sammanfalla med tiden när Mazarin ska börja lånas ut för att träffa tjejer och bli pappa till nya små home stylister.

Till försvar för Dag Sandahl!

Vad är det med folk nuförtiden? Med folk menas här företrädesvis medlemmar i olika facebook-grupper/diskussionsforum. Det utesluts och blockas utan ände! Om inte alla tycker samma när de diskuterar.

Jag har som sagt fått min beskärda del då jag framfört avvikande åsikter för att inte säga kritik men den här gången – hör och häpna! – vill jag gå till försvar för prästen Dag Sandahl. Ni vet han kvinnoprästmotståndaren som jag tagit upp här förut i ett och annat inlägg. Han som inte så sällan retat gallfeber på mig genom sin nu nedlagda blogg, som dock har ersatts av Dagsländor.

Där har han skrivit ett inlägg där en del av innehållet kan få mig att gå i taket på ett sånt där feministiskt sätt, ni vet. I inlägget minns han den gamla goda tiden när en präst alltid var en man och hade en prästfru i släptåg som inte hade några yrkesanspråk för egen del utan var nöjd och glad över att få ta hand om sin man och baka kakor till kyrkkaffet. Ungefär. Det är svårt att förstå det hela på något annat sätt. (Jag har på nära håll ”sett” såna prästfruar och vet att kakbaket inte nödvändigtvis gav fördjupad livsmening.)

Om hans nya nättillhåll hade haft en kommentarsfunktion hade jag gladeligen och argsint kastat mig över tangentbordet, redo att ordmörda. Men vad gör (den hemliga) Fb-gruppen Prästkollega – en grupp som ni kanske förstår består av präster? De kastar ut honom ur den! För att sedan skriva ”skit” om honom.

Sådant beteende får mig att gå taket också, om än inte på ett sånt där feministiskt vis. Har de inga argument att bemöta honom med? Hur kan de ha energi att skriva OM någon som de inte klarar av att skriva till/med?

Sådant beteende, som alltså förekommer ymnigt på Facebook, är ett jävla oskick.

Nä, jag tycker inte att den som uppsöker olika forum för att hata eller hota ska få vara kvar. Men ofta rör det sig som jag ser det just om att någon har en väldigt avvikande åsikt i en diskussion och kanske, ibland, uttrycker sig på ett spetsigt eller raljant sätt. Irriterande kanske, men klarar du inte av det – vad gör du då i ett diskussionsforum? Vad är meningen med att diskutera om alla måste ha samma uppfattning redan från början?

Nu kan man här tillägga att jag inte vet vad Dag Sandahl gjort i forumet (det är alltså inte en öppen grupp) och kanske skrev han ”Bajskorv! Bajskorv! Bajskorv!” till sina prästkollegor. Men även då, eller framför allt då, hade det väl varit väl värt att ha kvar honom?

(Låt oss gå) till försvar för Dag Sandahl alltså! Blott en Dag kan provocera som Dag kan och kan man inte bemöta hans provokationer i stället för att utestänga så tycker jag att man ska ägna sig åt kakbak själv i stället för att hänga på diskussionsforum på Facebook.

”Tja inte är livet särskilt kul för närvarande… men man ska väl inte klaga”

Känner ungefär som rubriken antyder. Fast bihanget om att man inte ska klaga antyder förstås att det är just det man kanske inte ska, men i alla fall vill. Jag börjar alltmer ”fatta” att pappa är död. Jag är trött och slutkörd. Jag kommer att bli arbetslös i slutet av denna månad. Min ekonomi är lika trött och slutkörd som jag. Vi, dvs jag och min bror, har inte ens börjat med att ta tag i ”arvet” än.

Nu måste ni dock alla ta med i beräkningen att jag i själva verket inte heter Anna utan Pollyanna (Förstår du inte det senare namnet? Det kan betyda att du är en sån där ung person – usch!).

I vilket fall har jag alltid något inte bara glatt utan även färgglatt att komma med när livet känns tungt, så därför delar jag nu de mer färgglada exemplen som jag jag lyckats ta med systemkameran jag fick i 50-årspresent men som är ganska svår att förstå sig på för mig.

Mina nyinköpta tulpaner.
En bild av Mazarin livar alltid upp!
Liksom av Vera! Här är en ”favorit i repris” som togs när Vera var ganska ung men som är lika aktuell nu inför den stundande semmelsäsongen: När matte kom hem just efter jobbet och hade en tvättid i tvättstugan att passa upptäckte Vera att det fanns semlor till henne i matkassen! Det är därför hon har grädde i pannan…När jag kom upp från tvättstugan visade det sig att dock att matte var väldigt snål och inte ville dela sina semlor med Vera. Klart man suger på tummen som tröst då!

Inspelningen från vår pappas begravning

Min bror har lagt ner väldigt mycket jobb på att redigera ihop de olika inspelningarna från begravningen så att det blir en film och nu är den klar. Han gjorde även en extra ljudinspelning så nu är ljudet perfekt. Men om någon liksom jag hör lite dåligt har vi även lagt till undertexter på allt som sägs.

Jag är väldigt stolt över filmen, liksom jag är så glad och tacksam över att begravningsgudstjänsten blev så fin tack vare alla, vänner, släktingar och medarbetare till vår pappa, som ställde upp och medverkade. Allas insatser var storartade.

Vi hoppas att alla som hade velat gå på begravningen men var förhindrade eller inte kunde beredas plats med tanke på restriktionerna, eller som vill ta del av gudstjänsten igen (det är mycket eko i kyrkan så kanske hade man ibland svårt att höra) inte drar sig för att skriva till mig under ”kontakt” ovan, så skickar jag länken. Vi har redan skickat till alla vi vet om som vill ha den, men vi har inte alla mejladresser som vi skulle behöva.

Länken ligger på Youtube och än så länge har vi valt att ha den ”olistad” vilket betyder att man man inte kommer åt att se filmen såvida man inte får länken skickad till sig.

Hälsningar Anna som skriver men Martin hälsar också

Hejdå pappa! (Och hälsningar till kören m.fl.)

Vår pappa Jan Roströms begravningsgudstjänst var i går och efter alla turer (antalet tillåtna deltagare hann ändras sex gånger sedan vi började planera begravningen!!) blev den fantastiskt fin och precis som vi önskade – förutom då att vi önskat att det inte var coronatider eftersom deltagarantalet därmed var väldigt begränsat. Många ”självklara” deltagare kunde inte komma då man tillhörde en riskgrupp.

Det var svårt. Men vi hör ju å andra sidan inte till dem som drabbats värst liksom…

Tack för förståelse för att vi gett konstiga och motstridiga besked om vem som ”får delta” osv i dessa galna corona-tider. Vi ville ju att ALLA som ville skulle kunna få komma!

Tack också till alla som uttryckt omsorg om oss (om mig och min bror) och insett att vi lagt ner väldigt, väldigt mycket jobb, men kärt sådant förstås, så det har inte känts som en uppoffring alls – förutom att vi höll på att ”gå sönder” ibland när vi blev tvungna att ändra deltagarantalet hela tiden, på förberedelser och planering inför vår pappas begravning! Tack för att ni har förstått och insett detta!

Nedan ett axplock från blommorna som ärade pappas begravningsgudstjänst. (Vi tackar även så här förberedande dem som bidragit till Läkare utan gränsers arbete.)

Några blombilder är inifrån kyrkan men jag och min bror åkte även till ”kransplatsen” utanför kyrkan i dag och beundrade de vackra blommorna igen.

Vi har ju ”utlovat” en inspelad version för dem som varken kunde komma eller följa streamingen. Den kommer så fort vi redigerat klart.

Vi ska alltså redigera (läs min bror ska redigera, jag ska bara komma med oerhört ”kloka” synpunkter) och efter det förväntar vi oss inte att det blir en kioskvältarsuccé, men det finns nog en och annan som kan vara intresserad. För oss är det fint att få dokumentera den otroligt vackra musiken och få gå tillbaka till prästens ord – tack alla medverkande! ❤

I förbifarten efter begravningsgudstjänsten sa jag till en körmedlem som frågade hur hon kunde finna inspelningen av begravningen att man kunde googla så att man hamnar på min blogg. Länken till videon kommer så småningom att läggas ut här.

Ovan nämnda stämmer fortfarande men jag vill gärna att ni inte ska plågas med att behöva gå in här titt som tätt…

Därför föreslår jag att alla som vill ha länken till den inspelade versionen när den är klar kontaktar mig via ”Kontakt” i bloggens meny, alternativt att bara en av er gör det och sedan delar den till er andra.

P.S: Eftersom jag i och med vår pappas begravning fått en hel del nya bloggbesökare vill jag bara kanske onödigtvis påpeka att bloggtiteln är medvetet tramsig och bara på skoj – jag har ärvt vissa drag av min far och till dem hör att larva sig ibland. Glöm inte att pappa också var redaktör för ”Västerlorts förslumningsblad!”

Begravningsprogrammet

När jag har tittat på streamade begravningar så har jag tyckt att det varit lite frustrerande att inte kunna se vad som spelas/sjungs och av vem. Vi lägger därför upp programmet för begravningsgudstjänsten här. Det finns om du klickar på den här länken:

Vi har gjort det själva, min bror det allra mesta. Jag tog en bild av korset på altaret i S:ta Birgitta som använts till framsidan.

Att välja psalmer var för övrigt inte helt lätt, trots att vi är barn till två kyrkomusiker. Men psalm 257 valde pappa till vår mammas begravning, så vi förstod att det var en favoritpsalm.

På Faurés In paradisum kommer du förutom kör och orgel även att höra harpstämman som hör till, men detta är vår kusin Magnus som spelar på digitalt piano.

Streamingen i kommer ni till om ni klickar på den här länken i morgon fredagen den 27 november kl. 13.00 då begravningsgudstjänsten börjar:

http://www.klockarebolaget.se/besöka-begravning/livestream/