Förra sommaren

IMG_2667.JPGEn ganska fin bild, tycker jag, på Martin och Lotta förra sommaren. De är i färd med att diskutera hur en gräsklippare ska repareras, ett uppdrag som min bror tagit på sig. Vi var hemma på den före detta bondgården utanför Jönköping där Lotta växte upp och där hennes pappa nu bor ensam med katten Fia. Hon har på sig en klänning från mig som jag blivit för tjock för.

Jag ser ju nu på bilden att Lotta var utmärglad på grund av sin cancer. Men likt förbannat var det hela tiden så lätt att på sätt och vis glömma hennes sjukdom, då hon hela tiden var just ”Lotta” och inte en person som var dödssjuk.

Jag saknar henne så oerhört mycket!

Nedan en kanske lite rolig gruppbild med Lottas fina och numera gamla pappa till vänster, min egen fina pappa högst upp och Lotta i mitten med min ”skitviktiga” bror snett ovanför till höger.
IMG_2671

Fikonsöndag

IMG_4629.jpg

Jag ville bara visa mina fikon. De är vackra, tycker jag. Och vilket fint väder vi har i Stockholm, dessutom! Rena rama sommaren känns det som. Katterna brukar inte vilja gå ut så fort det är det minsta kyligt men i dag klev Vera frimodigt upp på det regnvåta bordet. Sedan rusade hon runt i tio vansinnesvarv runt lägenheten, kanske för att hon också blev glad över det vackra vädret.

IMG_4628 (1)

För övrigt läser jag att jag måste klippa ner Bägarrankan när det blir kallare och ta in den. Det bär mig synnerligen emot, då den blommar och blommar hela tiden.

Ungjävel!

”Har du barn?” frågade någon när jag var på klassåterträff för inte så länge sedan. Det är inte en känslig fråga för mig, men jag påmindes om hur det kan vara för dem som det är känsligt för. Jag hade bara pratat med klasskompisen jag inte sett på 25 år i någon minut innan jag fick frågan, följt av ”Känns det jobbigt att inte ha några?”.

Mitt svar var att det inte känns jobbigt. Det som känns jobbigt är att jag mådde så jäkla dåligt under en så lång period av mitt liv, både fysiskt och psykiskt, under den period där de flesta skaffar barn, och att dessa år på många sätt känns som förlorade år. Jag kunde knappt ta hand om mig själv och tanken då på att ha någon vars hela existens hängde på mig framstår fortfarande som en mardröm.

Dessutom är jag inte dum! Jag förstår ju att jag skulle föra vidare både anlag för ångest-depression och en viss förmåga att formulera sig. Och jag drar mina slutsatser. Ungen skulle bli som jag, och när den blev vuxen skulle den vara så missnöjd med sin barndom att hen skulle skriva av sig i en bok som ges ut på ett stort bokförlag och vinner Augustpriset. Ungjävel!

Sedan får jag sitta i TV som en annan Anna Wahlgren och beklaga mig iklädd tält samt ge ut en hämndbok med egna medel som ingen läser. Ungjävel! Nej, jag är nöjd med att ha två katter, även om det känns lite sisådär att vara en ”katt-tant”. Men än så länge har jag bara två, och fördelen med dem är att de inte kan skriva böcker, trots att de kan läsa. Men lita på att de hade gjort det om de kunnat, om hur de måste ”svälta” och att jag inte leker med dem tillräckligt. Kattjä…

Rådjur med huvudbonad

…eller är det detta som kallas äppelknyckarmössa?  I vilket fall hade ett äpple kilat fast sig mellan hornen på detta rådjur som låg och vilade sig i min pappas trädgård. (Oskarpa bilder, men jag var inte alls förberedd på denna syn och får vara glad att jag åtminstone hann ta några bilder med mobilen.)

 

20170923_201807.ed

IMG_2095-ed3

En himla massa guld

img_4600

Allt det här guldet plockade jag själv på Vällingby torg i eftermiddags varefter jag betalade för det i kassan!

Med detta sagt har jag en vädjan: Sluta att kalla lingon för ”skogens röda guld” eller kantareller för ”skogens gula guld”! Det ser så fantasilöst och klyschigt ut och jag är trött på att läsa det! (Googla själva så ser ni hur många träffar uttrycken ifråga får.)

Jag vill påpeka här att som svensklärare borde jag ha ett och annat att säga till om.

Men om man nu envisas med gulduttrycket så har jag en fråga som illustrerar problematiken runt uttrycken: Anta att jag lägger lite lingon i mina byxor under en veckas tid. Är jag då ”flickan med guldbyxorna” eller har jag bara ”lingonvecka”?

Samma med kantarellerna för övrigt, lägger jag dem i trosorna har jag väl  helt enkelt svamp i underlivet och inga guldbyxor?

Viloplats

IMG_4535Samma dag som Lotta skulle ha fyllt 54, den 23 augusti, fick hennes kvarlevor i form av aska sin viloplats här, precis som hon ville. Systerns med familjs torp ligger alldeles intill sjön, mitt ute i skogen och Lotta älskade att vara här.

IMG_4516

IMG_4539Vi var en liten grupp på sex personer som hade samlats vid torpet. Vi satt ute och drack kokkaffe kokt över en öppen eld med hembakt bröd, och tittade ut över vattnet innan askspridningen, denna fantastiskt vackra sensommardag. Och vi skålade i lite mousserande efteråt och det var avspänt och väldigt trevligt på ett sätt som var i Lottas smak. Men också vackert och stämningsfullt.

En av Lottas bästa kompisar spelade en visa av Dan Andersson som Lotta tyckte mycket om och hade önskat sig. Lottas svåger hade skrivit en dikt, vars sista fras alluderade på när Lotta ett par dagar före sin död vaknade efter en morfinslummer och såg att flera av hennes allra närmaste fanns i rummet. ”Vilket party!” sa hon då.

Efter askspridningen åt vi en god middag.