”Gravad strömning”

Strida strömmar till gravarna brukar det vara till kyrkogårdarna och gravarna denna helg, dvs Allhelgonahelgen.

Jag bor i Stockholm och min mammas grav finns på Sandsborgs kyrkogård, mitt emot Skogskyrkogården, denna enorma, vackra och världsarvsklassade gravplats.

Sandsborg är lite lugnare den här helgen men ligger som sagt precis tvärsöver gatan.

Jag blir alltmer lik min älskade mamma, inser jag när jag ser den här bilden.

Det ligger ett begravningskapell snett ovanför till vänster från min mammas grav.

Och tänka sig, i just detta kapell satt min kusin Niklas och spelade trummor med sitt band som spelade stilla jazzlåtar för dem som ville komma in och lyssna en stund!

P. S Tyvärr kan man se att jag inte lärt mig att använda min nya kamera än, inställningarna i kapellet blev helt tokiga t ex, därav suddigheten…

Den som väntar på något gott

Jag har tidigare skrivit om min smultronodling på balkongen, som rent säsongsmässigt startade lite sent, förstod jag sen. Men nu kommer de, de rara små smultronen och sprider härlig högsommarstämning på min balkong!

Nät jag kommer hem från jobbet brukar jag nästan varje dag sitta på den regnvåta betongplattan som utgör min balkong, sjunga ”Idas sommarvisa” och trä strån med smultron.

Skolverket ger mig molvärk

Skolverket ger mig molvärk…i huvudet, ganska ofta. Och det gör även dess syster Skolinfektionen, förlåt menar Skolinspektionen, som inspekterar att skolorna sköter sig.

Skolinspektionen kom 2018 med en kritisk rapport om sfi. Sådana är jag inte emot det minsta. Det finns dålig sfi-undervisning och det finns usla sfi-skolor.

Dessa skulle jag, med flera lärare, nog säga till stor del är de som bedrivs i privat regi och där sfi lagts ut på entreprenad. Det är inget politiskt färgat konstaterande, utan är hur verkligheten ser ut. Det är alldeles för lätt att missköta sig med en sådan ”kundkrets” som sfi-elever, som inte kan språket, inte vet vad de har rätt att förvänta sig och där så mycket annat är nytt och annorlunda i tillvaron. De har inte svenska föräldrar som surfar runt och undersöker var den bästa skolan finns och som känner till hur det ska vara och vet att ställa krav.

Eftersom det är lärarbrist känner de dåliga skolorna sig också säkert mer än ursäktade för att helst anställa obehöriga lärare, som man lätt kan göra sig av med om de blir obekväma eller sjuka, eftersom obehöriga inte kan få fast anställning. Eftersom jag själv är formellt obehörig är jag dock inte emot obehöriga lärare i sig, om dessa har de nödvändiga kunskaperna och intresset för yrket.

Jag är alltså inte kritisk till kritik av sfi. Men jag kräks ibland över alla flitigt skrivna ord som ”individanpassning” ,”individuella studieplaner” och ”elevinflytande” från myndigheter som Skolverket och Skolinspektionen, i synnerhet när det framställs som att det huvudsakligen är brister där som gör att sfi-elever inte når bättre studieresultat.

När granskar alla värk och infektioner de villkor vi sfi-lärare jobbar under, som inte är skapade av sfi-skolorna själva, utan av politiker och myndigheter, och vilken inverkan dessa har på elevernas resultat?

Låt mig ge exempel: På sfi varken börjar eller slutar elever vid samma tid, även om de går samma kurs. Vi är ålagda av kommunen att ta in nya elever fortlöpande. Det betyder att i samma vecka som jag nu intensivtränar elever som är i slutet av kursen och ska skriva nationellt prov nästa vecka, så sitter där helt nya elever som också ska få god undervisning utifrån de behov de har.

För tydlighetens skull när det gäller ”indivividanpassning”: undervisningen är anpassad i sfi-skolorna på så sätt att eleverna delas in i olika ”spår” efter skolbakgrund och studievana. Undervisningen går inte till på samma sätt i de olika spåren, dvs den universitetsutbildade och den lågutbildade ska lära sig samma saker men undervisningen skiljer sig åt både vad gäller undervisningssätt och studietakt. I alla fall där jag jobbar!

Inom sfi ska vi skriva individuella studieplaner och bedriva individanpassad undervisning samtidigt som vi lärare till exempel är helt utlämnade åt Arbetsförmedlingens åtgärder för de av våra elever som ingår i etableringsprogrammet, vilket är många. Handläggarna på Arbetsförmedlingen bestämmer helt utan samråd med oss lärare vilka elever som ska tas ut i praktik, till exempel. Plötsligt tas en elev bara bort från undervisningen, en elev som det kanske just börjat ”lossna” för och som är studiemotiverad och vill fortsätta studera. Eleven går på sin praktik men talar nästan bara sitt modersmål på praktikplatsen och kommer efter avslutad praktik tillbaka till oss, och har då backat i sina svenskkunskaper. Tja, där rasade den ”individuella studieplanen”…

Elever blir kommenderade av samma Arbetsförmedling att följa en sfi-kurs en eller två dagar i veckan, trots att kursen ges fem dagar i veckan, och jobba eller praktisera resten. En som man säger ”studiesvag” elev, med kanske kort skolbakgrund, har ingen chans att hänga med i undervisningen under sådana förutsättningar. Men som lärare ska jag ”individanpassa” så att både den som var närvarande i går och i förrgår och den som senast var närvarande för en vecka sedan ska få sina undervisningsbehov tillfredsställda under lektionen. Jag lovar att det inte är så lätt, när det sitter minst 23 personer i klassrummet.

Till detta kommer att som en allmän regel inom sfi är att en elev har rätt att behålla sin plats om hen visar sig någon gång var tredje vecka. Detta gäller inte den som tar emot försörjningsstöd, men bidrar till en ostabil undervisningssituation.

Ändå påpekas i rapporten att ”moment repeteras för ofta” och att sfi-elever därför inte finner undervisningen ”stimulerande”. Men kan Skolinspektionen förklara hur man som lärare ska bära sig åt om en stor del av klassen är beordrat frånvarande flera dagar i veckan och de som ska vara närvarande ändå tillåts i stor utsträckning att utebli eller att inte göra det som åläggs dem?

Samt, hur ska de elever som inte varit närvarande få meningsfull undervisning om läraren INTE repeterar? Och hur är det ens möjligt att bedriva en ”fortsättningslektion” om halva gruppen inte var där på den första genomgången?

Vill förstås också påpeka att min skola vad jag vet inte ingår i Skolinspektionens underlag för sin kritik och att jag inte känner mig synnerligen träffad, och det tror jag inte heller att mina kollegor gör. Jag tror att vi skulle anses höra till de ”välfungerande verksamheterna” om vi infekterades, förlåt inspekterades.

Beordrat frånvarande ja, det är ett av problemen. Ett annat är att kontrollen av dem som beordrat ska vara närvarande, på grund av att de för försörjningsstöd, är näst intill obefintlig nu för tiden.

De flesta sfi-elever har faktiskt rätt inställning och vill lära sig svenska, om inte annat för att de förstår att hyfsad svenska ofta är förutsättningen för att få ett jobb, även om de kanske inte alltid gillar att studera i sig. Men ett svagt system ger plats åt annat, se bara på hur riksdagsmän utnyttjar svagheter i ersättningssystemet. Invandrare är inte nödvändigtvis annorlunda än svenskar i det avseendet, tro’t eller ej!

Hittills har vi lärare varit helt i avsaknad av, ska man kalla det ”maktmedel”, när det gäller elever som inte sköter sina studier. ”Eleven har rätt till” heter det bara, och om eleven som misslyckas i sina studier och hen är närvarande ungefär 50 procent och inte heller gör sina läxor och/eller inte ens gör det som förväntas på lektionen – så nog måste det vara ”bristande individanpassning” och ”för lite elevinflytande”, samt ”för många obehöriga lärare”, som orsakar elevens bristande studieresultat?

Skrev jag spydigt. Med det sagt är det mycket eftersträvansvärt med individanpassad undervisning, men som sagt, hur är möjligheterna att bedriva en sådan fullt ut?

Jag är också fullt på det klara med att om undervisningen inte är intressant och känns meningsfull så desto mer utnyttjar förstås eleverna möjligheter att utebli och ändå få ersättning. Men de har ändå ett ansvar, även om undervisningen inte är rolig. Samtidigt: hur ”intresseväckande” är det reellt möjligt, även för den mest skicklige lärare, att göra svenskundervisning, som förstås liksom när det gäller all annan färdighet, ofrånkomligt också innebär att man måste gneta med mindre spännande saker en del av tiden?

”Elevinflytande” på så sätt att jag låter mina elever utvärdera mina lektioner gör jag regelbundet, för att på så sätt bli en bättre lärare som möter deras behov. Det är på något sätt en självklar del av professionen, att vara lyhörd för elevernas önskemål och behov. Och så länge det kallas ”…inflytande” är det okej; skriver man däremot ”elevdemokrati” far man med osanning och är allmänt flummig! Anser jag. För eleven ska inte bestämma, det ska läraren.

En typisk mening i Skolverkets rapport är att de såg att ”elever lämnades overksamma” när de avslutat en uppgift och inte alla andra var klara med den. ”Lämnades”. Att tänka sig att eleven här själv ska ta ansvar och repetera det den vet att den behöver repetera, att börja med de läxor som de inte anser att de hinner göra hemma är tydligen otänkbart i Skolinspektionens värld, trots att det handlar om vuxna människor. För mig som lärare är problemet inte att de lämnas overksamma, utan att de ibland gör sig overksamma. Anta att vi tränar läsning, och eleverna läser högt för varandra två och två en dialog till exempel. Jag går runt och lyssnar och hjälper. Allt för ofta ser jag att när jag väl ”lyssnat” på några så slutar de läsa, trots att det gick knackigt. De måste jag, en aning förtretad ibland, förklara att det inte skadar att läsa dialogen en gång till! Eller tio gånger. Även om jag inte kan hänga över allas bänkar och lyssna samtidigt.

Kanske kommer något skolvärk eller någon skolinfektion i framtiden också att förstå att det är jättejättesvårt att bedriva meningsfull undervisning för elever som inte är där och inte har gjort det som läraren påvisat måste göras för att komma framåt. Eftersom de inte behöver det. De är stressade och pressade och kan man få ersättning i alla fall utan att närvara och om det inte ”händer något” om man låter bli att göra läxor eller prestera vid lektionerna, så känns det kanske i en hel del fall inte så angeläget. När det kanske dessutom pågår ett brinnande krig eller finns andra problem i hemlandet där släkt och vänner befinner sig.

De är nämligen väldigt lika oss svenskar, de där invandrarna! Och som jag ser det bidrar bristerna i det rikstäckande sfi-systemet till att samla röster åt SD. Och det gillar jag inte.

För övrigt, sa jag att jag älskar mitt jobb? Trots allt. Jag möter dagligen motiverade och kämpande och uppskattande elever och det är en ren fröjd att vara i klassrummet för det mesta. För den sakens skull ska man inte låta bli att påtala de problem som finns.

Achtung, achtung! Don’t buy rugs from Benuta GmbH!

Kaufen Sie nicht Teppiche von Benuta!

Ne pas acheter de tapis de Benuta!

No compre alfombras de Benuta!

Non comprare teppeti da Benuta!

لا تشتري السجاد من شركة  Benuta Gmbh  




Eller för att uttrycka sig på svenska – köp gärna mattor från Benuta! Om du gillar lite halvskumma företag och din egentliga önskan är att få betala nästan samma pris som mattan kostade för att få returnera den och om du inte vill få svar när du försöker komma i kontakt med dem när du vill returnera, allt sorterat under deras information på hemsidan:

”RETURPOLICY: Enkla returer på alla beställningar!”





Mår någon dåligt över mina smultron – eller ”vad håller jag på med?”

Det är väl ganska lastgammalt att reklam och andra bilder som syns i medierna ”inte visar verkligheten” och nästan lika gammalt att en del kvinnor som inte känner att de kan leva upp till annonskvinnobilderna reagerar negativt.

Jag har ansett mig stå över sådant!

Men för en stund sedan började jag undra över vad jag håller med när jag ”sitter och suktar” över ännu en youtubevideo där någon uppsnofsad kvinna av modelltyp står och lagar till något i själva verket kanske ganska äckligt, fast ”nyttigt” och gör det i ett perfekt kök med nya, skinande – och stora! – köksbänkar och vitvaror, en stor hög med perfekta citroner (varav hon skär upp en till sin morgonrutin med hälsoriktigt citronvatten först av allt på morgonen) på ett vackert fat på en av bänkarna – samt en gigantisk bukett snittblommor stående lite nonchalant ”vardagslyxigt” bredvid nespressobryggaren!

En sådan bukett fick jag knappast ens när jag fyllde 50, även om vissa buketter var otroligt fina. Men en sak är säker, att om och när jag får vackra buketter med snittblommor så hamnar de på matbordet eller soffbordet, inte på diskbänken… liksom är fallet för de allra flesta, skulle jag tro.

Så varför sitter jag ofta och känner mig lite misslyckad och suktande för att jag inte har en bukett i 750-kronorsklassen bredvid nespressobry… nej, en sådan har jag ju inte ens, men bredvid elvispen då? Och varför är den lilla diskbänk jag har inte ens alltid ren och skinande?

Jag tror att det är för att jag är lite dum i huvudet som jag känner mig misslyckad. Liksom så många andra, annars skulle reklamen inte fungera.

Men ett sådant tillstånd som att man är dum i huvudet går inte över av sig självt bara för att man ”erkänner problemet”. Jag kommer nog därför även i fortsättningen att vara fullkomligt ocharmad, om jag inte rent av känner avsmak, när människor som jag uppfattar det, närmast skryter om sina sura disktrasor och dammråttiga hörn och nedfläckade badrumsspeglar. Eller värst av allt: ”Jag klarar inte av att slänga något!”

Samt förstås även avsmak om de inte har en dyrbar bukett snittblommor i ett av besticksfacken i diskmaskinen, som alla kan njuta av när de sätter in sin disk.

Vad mina smultron har med saken att göra? Jo, jag tänkte att kanske har jag utlöst en känsla av avundsjuka och ouppnåelighet även jag, då jag i två inlägg nedan visade på smultronen som nästan blommar i min balkonglåda och kanske bär frukt till jul (eller ”bär bär” kanske det ska vara.).

I så fall vill jag be om ursäkt.

Det blir smultron till jul!

Jag vill ge ett tips till alla som tänker sig vara självförsörjande med smultron nästa år och odla på balkongen – börja inte som jag gjorde i maj. Flera månader tidigare ska det planteras, inomhus då förmodar jag, enligt en trädgårdskunnig vän.

Å andra sidan kanske jag rent av kan se fram emot smultron till jul i år! De blommor som börjat komma i balkonglådan nu är dessutom ganska fina att se på. Men få och små.

Det pissfärgade hålet

Det är himla typiskt. Varje gång det är semester, eller lite allmänt långledigt eller storhelgigt för den delen, faller jag ner i det svarta hålet. Som inte alls är svart i mitt fall. Inte nu längre. ”Det svarta hålet” är ju en omskrivning för depression men mitt hål är faktiskt inte längre svart. Det är ett hål eller en pöl som är svagt pissgul. Som gränsar åt spygrönt. Inte så drastiskt som svart alltså. Och jag tar hand om mitt hem och mina katter och äter dessutom relativt hälsosam mat så vad fattas mig?

Jag frågar mig detsamma. Jag känner mig ensam men avvisar bestämt alla som försöker nå mig, vill träffa mig…tack Gud för dem! Men jag orkar inte med andra eftersom jag inte orkar med mig själv.

Hålet har funnits i mig hela mitt liv. Förut var det MYCKET större, dvs värre, men det försvinner inte och blir större när jag är ledig. Leda, handlingsförlamning, sorg, hopplöshetskänslor, irritation, en önskan om att förändra allt och ingen ork att göra det. Eller pengar till att göra det för den delen, Pengar är inte oviktiga! Fast kanske ändå, för när man väl rest till fjärran land eller bara till Grekland eller helt bytt inredning och fått ett nytt kök så är man ju, som de visa säger, kvar med sig själv ändå…

När jag jobbar går det alltid bättre, även om jag haft långa sjukskrivningsperioder. Jag kan få en kick av att stå i klassrummet, känna mig nästan ”hög” när jag går därifrån, känna att jag är på rätt plats och dessutom känna mig som en populär, rolig och inspirerande lärare! (Ja, i alla för en del elever tror jag mig veta. Sedan finns det nog de elever som inte alls skulle skriva under, men jag har i alla fall tillräckligt många positiva reaktioner för att kunna känna mig lite glad emellanåt.) Samtidigt som jag liksom glömmer mig själv när jag är i klassrummet.

Varför skriver jag detta? Ja, det är inte för att få ”styrkekramar” cyberledes. Men det är alltid till hjälp att skriva för mig, ibland får jag dessutom värdefulla insikter av det, och bloggen är också ett sätt att dokumentera mitt liv. Och just nu är färgen på det lite svagt pissgul, som dagsljus i november.

Hej Blocket-köpare!

Jag skriver till er för att tala om hur mycket jag avskyr er. Detta trots att jag just mött två lysande undantag – köpare som efter att ha sagt sig vilja ha det jag säljer faktiskt dyker upp, köper varorna och detta utan att pruta! Jag ska resa en staty över er så småningom.

Annars vet jag inte hur många mail och sms som skickats hit och dit mellan mig och personer som är väldigt bestämda på att de vill köpa, men är förhindrade just i dag men ”om jag kan hålla sakerna till i morgon?” Och sedan till i övermorgon?

Men när i övermorgon kommer är de plötsligt borta och hörs inte av…

Och har jag något bra att transportera i (i det här fallet några ytterkrukor för en billig penning) ? Jag går ner i källarförrådet för att leta kartong. Kan jag skicka fler foton? Kan jag kanske skicka varorna i stället för att de hämtar dem och undersöka olika alternativ om vad det skulle kosta i så fall?

Jag gör allt för mina köpare. Trots att det är synnerliga struntsummor det handlar om. Men visst, jag vill ju sälja också.

Sedan hörs de inte av. Inget ”ursäkta, jag har ångrat mig”.

Fy fan vad irriterande ni är!! Samt alla ni som skriver ”Är (varan/varorna) kvar?” ”Ja” skriver jag genast tillbaka. Sen inget mer. Varför frågade ni ens?

Eller – de som inte fattar att om jag skriver att jag inte medger prutning (då mitt pris redan från början är satt lågt och med tanke på minimala defekter som eventuellt kan upptäckas) ska pruta i alla fall. Som ”kärringen” som skulle köpa en fin matta till ett modest pris som la sig med rumpan i vädret och ansiktet två centimeter ovanför mattan och påstod sig se en fläck på den – 100 kronor rabatt ville hon ha. Hennes medföljande man såg faktiskt generad ut men hon fick som hon ville, mesig som jag är – nåja, ibland.

Eller ”mattexperten” som ångrade sig när han såg att min matta (som jag angett kom direkt från kemtvätten, jag trodde att jag skulle ha kvar den när den skickades dit) inte var en handknuten orientalisk matta trots att mattans namn tydligt angav det – han hade tänkt sig att köpa en nytvättad, felfri handknuten matta för 300 kronor, han.

Eller mannen som följde med frugan och stod och ville stoppa köpet för när han fick se mattan sa han att han trodde att den blir för liten! Men hallå, mattans mått stod ju i annonsen..

Som sagt, jag ville bara säga att jag avskyr er. Hjärtligt. Såna som ni tror jag faktiskt inte kommer till himlen!