Men vardagen är fin!

När jag svarade på en kommentar till mitt eget inlägg om Lottas död i går kom jag på att egentligen var det inte det sorgliga jag främst ville åt, utan det fina med just det vardagliga. Även om det är konstigt med tillvarons tvära kast. Att dricka kaffe och småprata ena dagen och dö den andra.

Jag tänker ibland på hur det skulle vara om jag själv visste att jag skulle dö väldigt snart. På något sätt finns inget annat att göra än att ”leva normalt” då också. Man kan inte tänka ”det här kan vara den sista koppen kaffe jag dricker” eller ”det här kan vara det sista samtalet” jag har med någon. Man dricker kaffe, pratar om vardagliga saker och så är det slut. Det måste vara så tror jag. För det ”vardagliga” är ändå det bästa på något sätt.

Således, en hyllning till vardagen! En kopp kaffe, eller lite cider i Lottas fall och en cigarett (jo, hon vägrade sluta röka men rökte ändå måttligt och aldrig på jobbet som mellanstadielärare) i ett vänskapligt samtal om ett ”obetydligt” ämne och att säga ”vi ses!” är väldigt fint. Det behövs inte så mycket mer än så för att livet ska vara bra.

Så vardagligt och normalt

Jag skrev häromsistens om det fina hospice som Lotta vistades på den sista månaden i sitt liv. Och jag tänker ofta på vårt sista möte och samtal som vi hade där.

Så vardagligt och normalt det var mitt i det osannolika, att hon befann sig på ett ”hospice” och skulle dö! Vi satt i ett inglasat uterum och drack cider och pratade. Precis som vi brukade prata. Jag beklagade mig lite över vissa kommunikationsproblem med min bror (som ju var Lottas man) och Lotta frågade: ”Vill du att jag ska prata med honom om det?”

Jag minns inte vad jag svarade. Men jag skulle ta tåget hem samma kväll, från Göteborg till Stockholm, för jag hade en läkartid nästa dag. Jag skulle komma ner om några dagar eller någon vecka igen, bestämde vi,  och Lotta sa att hon skulle betala min tågbiljett.

Så skulle det ju bli. Ändå brände det till när jag tittade tillbaka och mötte hennes blick genom glaset till uterummet där hon satt kvar med sin cider och sina cigaretter efter att vi sagt hejdå. Jag grät när jag gick mot bilen som min bror skulle skjutsa mig till tågstationen i. Och jag kände ångest och ville kliva av tåget när jag väl satt i det och det ännu inte hade lämnat Göteborgs Central.

Fyra dagar senare var hon död.

 

Kära Peter Schwinn – uppgörelse med det förflutna och det nuvarande

Prolog: Du fick min oskuld och elva år av mitt liv, trots att du enligt egen utsaga var ”alldeles för gammal för mig”. Så efter 20 år söker du upp mig igen. Men när jag för första och enda gången i mitt liv framförde vad jag tyckte och tänkte om ditt beteende vägrar du att ens läsa det. Det gjorde mig vanvettigt arg. Det var du som ville ha något av mig, igen. Inte jag som sökte upp dig. Beklagar att du inte riktigt fick vad du räknat med denna gång.

Kära Peter! Det här är en bloggpost helt tillägnad dig. Jag hoppas du känner dig smickrad.

När du alldeles nyligen efter omkring 20 års tystnad gjorde en vänförfrågan till mig på Facebook blev jag väldigt ställd och började plötsligt må väldigt dåligt. Jag skrev till och med ett Fb-inlägg (enbart för mina vänner där inga namn nämndes) om hur jag skulle göra i den här situationen och fick naturligtvis rådet att ”tänka på mig själv” och ignorera din förfrågan. Men jag lyssnar inte alltid på råd, jag var nyfiken, hade ”inte glömt dig” och dessutom hade det ju kunnat sett ut som om jag ”inte kommit över det hela” om jag sa nej. Då skulle du återigen ha ett slags makt över mig som jag inte ville att du skulle ha, så här många år senare.

Jag var 16 när vi träffades första gången. Du var 25 år äldre än jag och min chef i egenskap av flygklubbens ordförande, flygklubben på Bromma där jag fått jobb då jag på grund av depression hoppat av gymnasiet för att se om det hjälpte att jobba ett år eller två i stället. Mitt jobb var att hyra ut de två- och fyrsitsiga planen till medlemmarna samt stå i den lilla klubbcafeterian.

Jag fick redan från början (som varning?) höra om dig att du var ”en kvinnoslukare” och ”en riktig Don Juan”. Det är väldigt dumt att säga sådant till unga, oerfarna och blyga tjejer – tala om att ”göra reklam” för just det man försöker avskräcka från! Och visst hade jag sett att du ”flög” påfallande ofta med en kvinnlig medlem på klubben, trots att du hade fru och små barn. Men uppvuxen i kyrkan som jag var och därmed inte bara oskuld utan även oskuldsfull – samt korkad – intalade jag mig att ni ”bara var vänner” trots att jag inte kunde avhålla mig från att känna en viss svartsjuka gentemot den snygga kvinnan som var i samma ålder som du. Jag kollade ibland i flygplanens loggböcker för att se vilka platser ni hade besökt under era flygturer.

Jag hade nämligen i stort sett från första stund, eller nånting ditåt, blivit otroligt förälskad. Du var snygg, lite spydig och min chef och verkade ”världsvan” med dina affärsresor som du gärna skröt över – väldigt attraktivt för en ung person som inte är så världsvan. Och 25 år äldre – det var ingen nackdel tyckte jag som hade noll intresse av killar i min egen ålder. Och tämligen från början kände jag mig uppmärksammad på så sätt att jag märkte att du ”hade sett” mig. (En erfarenhet som nog många kvinnor hade av att vistas i din närhet.)

Det var otroligt spännande! På kvällarna stod jag ibland ute på klubbhustrappen och tittade ut över ”plattan” på Bromma flygplats där alla de små flygplanen stod parkerade, och över start-och landningsbanorna med landningsljusen som glittrade i mörkret. Det var magiskt att se planen starta och lyfta mot kvällshimlen, även de med blinkande ljus längst ut på vingarna.

När jag såg din metallicgröna Ford Sierra komma körande mot klubbhuset fick jag ett enormt pirr i magen. Jag minns bilen och jag minns fortfarande ditt registreringsnummer: LAY 287. Kanske skulle du tilltala mig under kvällen med en liten lustig kommentar eller liknande innan du åkte i väg? Men oftast var det bara ”styrelsemöte” eller något annat och du verkade stressad och vi pratade inte alls.

En gång minns jag att jag tog en fimp som du lämnat kvar i askfatet och förde den till min egen mun och blev nästan vimmelkantig av upplevelsen.

Jag flirtade men inte särskilt medvetet. Jag visste inte hur man gjorde då jag hörde till dem som aldrig varit kär i en ”verklig” person eller tillsammans med någon. Skoltiden var enormt tråkig av den anledningen. Och jag var väldigt blyg. Ändå hade jag en bestämd känsla av att ”någonting” skulle hända mellan oss ”någon gång i framtiden”.

Det ”hände någonting” när jag precis fyllt 18 år och just hade sagt upp mig från klubben för att studera vidare. En av de sista kvällarna som jag jobbade, i början av juni kom din sierra åkande efter att du kollat upp om jag skulle vara där via telefon.

Du låg i skilsmässa och hade flyttat hemifrån, sa du. Inte mig emot. Och du tog med mig på en flygtur i ett av de tvåsitsiga planen. Vilket perfekt upplägg för ens livs första kyss! Ett litet flygplan med bara vi två en vacker sommarkväll då vi flög ut över skärgården! Jag tyckte nog att jag fick lite revansch för min brist på tidigare erfarenhet – en första kyss i ett enmotorigt flygplan över skärgården bräcker väl mångas första kyssar? Tänkte jag.

”Det verkar vara väldigt allvarligt!” sa en lika oerfaren väninna som jag förnumstigt när jag berättade. Hon menade vår kärlek alltså. Jag sög åt mig dessa ord. Ville väldigt gärna tro på dem.

Men sen träffades vi inte på länge efter det. Du skulle ut och resa och göra det ena med det andra. Och jag liksom levde på att det ändå ”hänt någonting”. Du hade ju dessutom sagt i bilen efteråt att vi ”inte skulle gå längre” eftersom åldersskillnaden var så stor. Du menade det inte. Liksom du inte menat så mycket annat du sagt, tror jag. Men jag var ju inte underårig på något sätt så varför skulle du, egentligen.

Men en sak fanns kvar: Du skulle skriva mitt anställningsbetyg, eftersom jag slutat på flygklubben. Så jag ringde en höstkväll, hemifrån föräldravillan, otroligt nervös, till det nummer du angett, för att påminna om detta.

Naturligtvis skulle vi träffas. Du föreslog först att vi skulle ses på ett café i telefon men vid närmare eftertanke kom du på att vi skulle åka direkt hem till din lägenhet, utan fika, när vi väl sågs. Men vi låg inte med varandra. Du fick reda på att jag aldrig hade legat med någon förut och sa: ”Då tycker inte jag att jag ska bli den förste.” Du menade inte det heller. Sedan förklarade du att ”man ska sova tillsammans sedan”. Och du tillade:

”Du skulle känna dig så otroligt ensam efteråt!”

Men nästa gång hände det. Och vi sov inte tillsammans efter. Du ”kände dig lite trött” sa du ganska snart efteråt, och ville skjutsa hem mig.

När jag stigit ur din bil i den mörka novemberkvällen och gått in i föräldravillan gick jag raka vägen in på toaletten och kräktes.

Hade det varit våldsamt eller förnedrande eller obehagligt på något sätt? Absolut inte. Ingen njutning dock men jag var ju jättekär. (Dock uppskattade jag inte att du inför det hela satte på ”Örongodis” med Lars Roos, jag hade nog förväntat mig lite bättre musik om sådan alls skulle förekomma.)  Felet var att jag efteråt kände mig precis som du sagt att jag skulle känna mig:

Helt otroligt ensam. Och jag reagerar väldigt ofta med illamående när något känns starkt fel. Jag blödde också i flera dagar efteråt, men det var ett mindre problem. Men jag var ledsen och min mamma frågade varför. Jag svarade inte. Men jag ångrade det inte det minsta heller.

Kanske var allt Lars Roos fel?

Jag hade ändå självbevarelsedrift nog att säga nej när du ville träffas igen en tid efter. Trots att jag var jättekär tog det ett par-tre år tills vi började ”träffas” igen, efter att vi stött ihop när jag skulle flyga med min pappa som också var medlem i klubben (och senare efterträdde dig som ordförande). Du föreslog när ingen hörde att ”vi skulle ta en pizza” och att du skulle ringa mig samma kväll. Fast vår telefon gick sönder just den kvällen till mitt stora förtret så ingen pizza blev det…

Men vi kom att träffas ändå, jag minns inte hur. Men jag ville det absolut och kunde inte på något sätt komma över dig. Jag flyttade dessutom hemifrån vilket ju underlättade en del. Väldigt snart efter att vi återupptagit våra träffar som egentligen bara måste ha handlat om sex för din del ”gjorde du slut”. Du skyllde snällt på vår stora åldersskillnad. ”Vad skulle din pappa säga till exempel?” sa du.

Men du menade inte det heller.

För du fortsatte att ringa och vilja träffa mig och jag kunde inte säga nej, eftersom jag var så kär. Kanske kände du att du var schysst som varit ärlig och talat om att det var slut – fast du egentligen ville fortsätta träffas precis som förut? Inte som i ett förhållande, sådana reserverade du för andra kvinnor, men som i ”träffar”.

Och visst var du jättesnäll! ”Tänk, jag skulle aldrig göra något med dig som du inte själv vill!” berömde du dig själv vid ett tillfälle när du låg i sängen. Man får tacka så här i efterhand! Det ska till en väldigt fin man till det, som inte gör något med tjejen SOM HON INTE SJÄLV VILL! Men jag tyckte inte om din fråga en gång: ”Är du rädd för mig?” då jag misstänkte att du nästan önskade att det var så. Rädsla ger nämligen makt.

Jag försökte sätta gränser men du visste precis vilka knappar du skulle trycka på för att hålla mig kvar, men på avstånd. Att säga saker som ”det finns ingen som jag tycker så mycket om att krama som dig” och att ”jag kommer aldrig att glömma en del ögonblick med dig” och att kalla mig ”älskling” eller rentav säga ”jag älskar dig” gjorde att jag ändå på något sätt trodde att vi hade något och att det ändå kanske skulle bli vi i något avseende, eller i alla fall mer än som varit hittills, i framtiden, när åldersskillnaden så att säga blivit lite mindre (?).

Men det var tufft! Jag var fullkomligt ”fast” och kunde inte bryta mig loss. Det hela varade i elva år men vi träffades högst sporadiskt hela denna tid. Jag sa nej till att träffas för sista gången när du plötsligt en söndag ringde efter ganska lång tids tystnad.

Det var långa elva år. Ibland ringde du och ville träffas men jag fick samtidigt veta att du ”träffat en tjej” och en gång när jag vågade ringa och inte visste något alls om din relationsstatus svarade en okänd kvinna i telefonen. Värst var det nog vid ett tillfälle då du skulle flytta ihop med någon du träffat, men ändå ville fortsätta träffa mig. Jag ”markerade” då i sann dubbelmoralisk anda att vi då inte kunde ligga med varandra (men andra saker var lite mer okej) eftersom du ”hade en annan”. Dubbelmoral som sagt. Dock var det ju inte jag som var otrogen och jag kände dig först. Men kanske var det en god anledning att neka dig att slippa känna mig ”så otroligt ensam” som jag alltid gjorde, efteråt, vilket du som sagt förutspått inför första gången. Om jag legat med dig sa du till exempel en gång att ”nu har jag några räkningar att betala” som signal att jag skulle gå, om vi var hemma hos dig. Det var förnedrande. Men jag har varken förr eller senare inlåtit mig i en relation med någon som är gift eller i ett förhållande, och jag kommer heller aldrig att göra det.

En gång hade du stämt träff med mig när du bodde i Skövde och skulle besöka Stockholm, men avbokade korthugget i sista stund från mobiltelefonen. ”Jag hade flickan med mig bilen” förklarade du när vi sedan träffades. Det gjorde väldigt ont. Vem ”flickan” var visste jag inte, men det lät så ömsint och varför fick hon gå före? Och varför skulle hennes känslor skyddas men inte mina? Och varför skulle du fortfarande träffa mig om hon var så viktig?

Korkad är ett väldigt adekvat ord att säga om mig själv. Och om så många andra kvinnor. Varför gör vi så här mot oss själva? Det finns en film tror jag, som heter ”He’s just not that into you” eller något sånt och som handlar om detta, att kvinnor inbillar sig att det finns något när verkligheten med all önskvärd tydlighet visar att det inte är så. Vi vill inte se och griper efter halmstrån som kan tyda på ett känslomässigt engagemang trots allt.

Men det finns också många män, som du Peter, som hänsynslöst utnyttjar detta. Genom att just ge tillräckligt med hintar ochge uttryck för ”en outsäglig kroppslig passion” kan detta tolkas som känslor från den förälskades sida i synnerhet om denna inte mår så bra och inte är så glad. Då är man extra mottaglig. (Att sedan även du och vi alla har ”en egen historia” hör kanske inte riktigt hit?). Ni vet hur ni ska ”hålla en på tråden” samtidigt som ni är ute efter kravlöst sex där visserligen ”ömhet” och ”kärleksbetygelser” också är inblandade. De kvinnor ni däremot inleder ”riktiga” förhållanden med bedrar ni kategoriskt.

Den kvinna som du hade ett förhållande med vid ett av tillfällena kunde du dock inte tänka dig skulle bedra dig, förklarade du för mig när jag lite ovanligt modigt för att vara jag frågade om din nya tjej kanske gjorde samma sak mot dig som du ville göra mot henne. ”Det tror jag inte!” svarade du. Det var ditt privilegium, att få bedra!

En av de värsta gångerna för mig var nog annars den lördagskväll jag vågade mig på att ringa av en helt annan anledning än att träffa dig (jag vågade sällan ringa överhuvudtaget och speciellt inte en lördagskväll för jag ville inte veta vad du gjorde då även om det var slut med den senaste i raden av kvinnor). Men den här dagen hade min pappa meddelat att han skulle flyga på kvällen men inte kommit hem trots att det var ganska sent. Samtidigt hörde vi på radion att ett ”sportflygplan” kraschat i närheten av Stockholm. Du bodde några hundra meter från flygklubben då. Jag visste ingen annan råd än att ringa dig för att be dig gå och se om min pappas bil stod vid parkeringen – gjorde den inte det kunde jag och min mamma sluta oroa oss.

Men när jag sa att det var jag i telefonluren la du genast på. Jag antar att du sa ”en som ringt fel” till tjejen du hade bredvid dig.

Jag blev riktigt rejält förbannad och upprörd då, och oron över min pappa spädde på det hela. Vad var det för ett jävla sätt? Så GÖR man väl bara inte? Hur kan man vara så jävla respektlös mot både en ny (eller gammal?) tjej och mig? Vad i helvete var det för fel på dig som tyckte att det var okej att göra så? (Felet med mig vet vi – jag var korkad.)

”Förlåt” sa du smeksamt några veckor senare när jag tog upp saken efter att du (oanmäld) dykt upp i herrgården där jag var inneboende då, samtidigt som du försökte ta av mig kläderna. Jag trodde inte för ett ögonblick att du menade det, men nog lät det bra med ”Förlååt”!

Kanske har ditt ledord genom åren Peter varit just ”Förlååt”och kanske har det funkat för dig? Det funkade ju med mig. Men kanske var det just minnena av denna händelse som gjorde att jag reagerade så starkt när du sist, efter att jag accepterat din vänförfrågan på Fb, raderade en av mina kommentarer. Det var helt oroligt respektlöst kände jag då, trots att det bara handlade om politik även om min kommentar var näbbig. ”Lägg på luren” – ”radera” om något blir lite jobbigt för dig själv!

Ska tilläggas att jag kände på mig att om jag skulle acceptera din vänförfrågan så skulle du snart ringa upp mig. Och mycket riktigt gjorde du exakt så. Efter 20 år. Jag svarade inte då. Jag var sjukskriven för ångest (jag har varit det regelbundet genom åren) och orkade inte. Så har jag gjort några gånger förut genom åren också, låtit bli att svara när du ringt efter långa tiders uppehåll, för att jag kände att jag orkade inte hantera ett nytt förslag om ”träffas”. Men visst hade du inte några sådana idéer nu? Du ville bara höra ”hur det var med mig nuförtiden” väl? Som ”vänner”. Trots att vi aldrig varit ”vänner” och du aldrig under tiden vi träffades visade något intresse för mitt övriga liv.  Men nu ville du kanske ha en bekräftelse på att allt var frid och fröjd. Och så visade jag mig ha utvecklats till en riktig surkärring. Vart tog snälla och fogliga Anna vägen?

Däremot orkade jag tyvärr både läsa och kommentera på din Fb-sida. Där upptäckte jag snabbt att jag hamnat mitt i ett ”ex-harem” även om jag inte var ett riktigt ex eftersom vi aldrig hade ett riktigt förhållande. Hur många liknande som mig som döljer sig bland dina 400 ”vänner” där också din nuvarande kvinna ingår kan jag inte veta, men tänker att det nog är en hel del.

Din sida gjorde mig bestört av andra skäl. Är det verkligen den man som en gång i tiden hade sådan makt över mig som skriver detta dravel?

Jag tyckte att dina inlägg, som du inte skrev själv utan som bara var ”delningar” inte bara var otroligt provocerande utan dessutom korkade. Du proklamerar stolt att du är moderat men delar ändå i tid och otid de mest vulgära skitinlägg från SD-drivna sajter. Även om inläggen i sig inte är rasistiska. Ibland delar du inlägg som bygger på lögner som du helt okritiskt delar vidare. Trots att nästan inga kommenterar eller ”gillar” dina inlägg kommer de i strid ström. Eller så går du på rena bluffinlägg som när någon kapat en bild från nätet på en cancersjuk men ung, söt och lättklädd storbystad kvinna och lagt till texten ”It’s my birthday but no one has wished me yet!” för att få godtrogna människor att skriva ”grattis på födelsedagen” och eventuellt hamna på en sida där någon kan tjäna pengar på dessa godtrogna. Du ignorerar upplysningar om att detta är en bluff och att inlägget cirkulerat många varv runt jorden under flera års tid.

Du bevärdigar dig inte heller med att svara (med vissa undantag) när jag kommer med kritik och ifrågasättanden av dina hårdvinklade politiska ”delningar”. Om du nu inte raderar dem. ”Lägg på luren” helt enkelt. Så försvinner det jobbiga! Men visst ser det bra ut att ha så många ex och ex-flirtar anknutna till din sida som man är ”vän” med? ”Jag vill harom i ett harem”, som Robban Broberg sjöng. Ett ex-harem. Och en nuvarande dam.

Dock betedde jag mig själv illa härom lördagen, när jag hade fått i mig alldeles för mycket gin och tonic och var fullare än jag själv förstod. Jag gjorde det oförlåtliga. Jag nämnde hur du bedragit dina tidigare kvinnor genom att ”ha” mig samtidigt och jag nämnde den jag visste om vid namn. De som du nu samlat som ett ”ex-harem” på din sida, förmodligen med förhoppningen att de ska hålla sig snälla och lugna och inte bråka. Men jag var arg då på din extremt arroganta attityd när du först vill ha mig som ”vän” men sedan inte ens tycker att mina ifrågasättanden av dina politiska utspel är värda att besvara, för det mesta. Jag skulle bara vara med på ”harems-listan”.

Jag tog därefter bort min kommentar då jag insåg dess olämplighet.

Men du svarade ändå med omedelbart ”avvännande” och tog inte emot mitt efterföljande messenger-meddelande. Det gjorde mig otroligt frustrerad och ursinnig. Jag förstod att du blev arg. Men du, om du har det minsta lilla hut i kroppen och knoppen (i snoppen har du det inte) borde du förstå att om man beter sig som du så blir de du behandlar som du gör också arga.

Och jag tror att det är just det du också vet och förstår. Det är därför du ”lägger på luren”, raderar och blockar när det blir lite obehagligt. Tjejer ska finnas i harem och vara snälla och trevliga (men Peter, det är jag ju, se min bloggtitel! Fast jag inte längre är tjej utan tant) och inte ställa till med besvär, tror jag du tänker. Så här skrev jag för övrigt i mitt meddelande på Messsenger efter att du ”avvännat” mig i meddelandet du vägrade bekräfta att du läst:

”Oj, det var ju trist att det inte var roligt längre, Peter! Och jag erkänner att jag gick lite över gränsen p g a alldeles för mycket gin och tonic. Men du förtjänar det. Är det inte jobbigt att leva hela sitt liv så att man inte kan stå för det och försöka dölja/sopa under mattan om ens beteende kommer fram? Du är bra över 70 men beter dig fortfarande på samma sätt? Har du fortfarande inte gått i terapi för ditt kanske inte sexmissbruk men väl relationsmissbruk? I så fall är det dags. Eller är du nöjd själv med ditt beteende Peter? Du uppvisade förut en anmärkningsvärd respektlöshet och nonchalans emellanåt och gör det vad jag kan se fortfarande.
Jag hade dock gärna lagt det gamla bakom mig och varit Fb-vänner men när du raderar mina kommentarer kom din gamla respektlösa sida fram –
smit undan i stället för att ta kritiken, det är lättast så! Men det är fegt och mig går det inte längre att behandla så om jag ska vara ”snäll” tillbaka. Det är ett tips när du försöker ansluta nästa ex-flirt – försök att visa LITE vanlig hyfs, i synnerhet om du inte betett dig så bra tidigare.
Men å andra sidan kunde du ju varit tacksam över åtminstone någon läste dina SD-länkande inlägg – ingen annan verkar ju göra det?”
forts
”Men det jag minns mest av vår korta Fb-”vänskap” är att du fick mig att slutgiltigt bestämma mig för att aldrig rösta på Moderaterna – jag var väldigt nära ett tag före valet! Men du bekräftade precis alla fördomar man kan ha om moderater – äldre man som är lite rasistisk, lite kvinnohatisk, ganska mycket självisk. Det gjorde mig faktiskt ledsen för jag minns dig inte alls som ”kvinnohatisk” utan att du tvärtom kunde försvara s k ”starka kvinnor” – ändå länkar du nu glatt till sajter som sprider just kvinnohat, förutom att du konstant länkar till sajter som inte bara sprider lögner om invandrare rent allmänt i syfte att uppvigla mot dem, utan där kommentarsfälten dignar av väldigt grov rasism och där man önskar att afrikaner ska drunkna på Medelhavet.
Ungefär som om i fall jag var sosse skulle länka till sajter som hyllar Fidel Castro och Stalin var och varannan dag. Inte så aptitligt kanske? Men att dina länkningar leder till att normalisera att man önskar livet ur folk som flyr sina länder ser du inte – i stället delar du ännu ett (själviskt) inlägg där man klagar över bensinprishöjningarna (som gör att det blir dyrare för dig att köra din stora motorbåt!) Alla fördomar om moderater uppfyllda, således.”

 

Om jag tidigare uppfattat mig själv som korkad så uppfattar jag dig exakt så nu. Fint så! Cirkeln är sluten. Lite korkad och mycket ytlig samt som sagt fortfarande extremt självisk. Och om sanningen ska fram var det ju så jag uppfattade dig när vi träffades också, fast jag gjorde allt för att inte erkänna detta för mig själv.

 

Långt inlägg blev det! (Och beklagar att WordPress envisas med att byta typsnitt här.)
Ska tilläggas att en helt annan version av den övre delen fanns med i en bok som jag skrev för många år sedan, fast där var du anonymiserad. Boken utgavs aldrig. Jag är tacksam för det. Det var en väldigt dålig bok.

 

Till inte bara Peter utan alla läsare: Inlägget ska inte läsas så att jag ångrar någonting eller anser att jag inte själv var ansvarig för mina handlingar. Jag var en problemfylld människa och eftersom jag saknade förmågan att bli kär i mer ”sunda” kärleksobjekt så var det hela nog bra på sitt sätt, i den situation som var då. Och jag njöt ju själv av våra träffar. Men som jag skrev, jag accepterar inte samma respektlösa och nonchalanta sätt längre utan att reagera. Jag är nämligen varken ”tjej” eller särskilt trevlig, egentligen. Och jag reagerar nu, om än något sent kan tyckas.

 

Ibland stolt skattebetalare

Jag skrev ett inlägg på Facebook i går om att jag saknar Lotta, som nu varit död i ett och ett halvt år. Och då kom jag på att jag varit inne och ”bråkat” på en väns Facebooksida (jo, jag gör det ibland, bråkar på mina vänners sidor), en utlandssvensk som skrev att han var stolt över att inte ha betalat skatt i Sverige på många år.

Jag kom då att tänka på vården som Lotta fick i livets slutskede och även min mammas sista tid, och tiden dessförinnan då hon fick utmärkt vård i hemmet av faktiskt enbart invandrade vårdare och hemtjänstpersonal. (Men jag undrar fortfarande om kommunen varit lika beredvillig när det gäller att bekosta matlådor om det varit min pappa som var sjuk och mamma som fullt frisk bodde tillsammans med honom, eller om hon då som kvinna hade förväntats laga hans mat. Ska också säga att min pappa verkligen ställde upp och vårdade min mamma på alla möjliga sätt, men matlagning har aldrig varit hans starka sida.)

När det gäller Lotta minns jag det fina och hemtrevliga hospicet hon vistades på sina sista veckor. Särskilt minns jag konjaksflaskan i vitrinskåpet i matrummet, en flaska som både patienterna och deras anhöriga fick ta av om någon av dem önskade sig en hutt efter maten! Nu tycker inte jag heller att svensk sjukvård i normala fall ska tillhandahålla alkohol till sina patienter, men om man ska dö vilken dag som helst så är man faktiskt förtjänt av en liten konjak till kaffet om man vill, och ens närmaste anhöriga också! På skattebetalarnas bekostnad.

Sedan är det en sak att det sannerligen finns exempel på där sjukvården inte alls levererar det skattebetalarna har rätt att kräva av den, tyvärr. Men när till exempel någon behöver akut kirurgi, ett nytt hjärta eller som i Lottas fall,  när en yngre person drabbats av en dödlig sjukdom – då kan Sverige! Och vid just dessa tillfällen är jag mycket stolt skattebetalare.

 

De röstade på Kissdiktatorerna

20180909_142441-ed

Bilden: Kasper mulnar när han hör mitt politiksnack och Vera har ännu inte förstått hur dumt jag pratar.

Tänk, jag tror att ålderstigna Kasper hör nästan lika dåligt som jag nuförtiden… I alla fall har båda kissarna naturligtvis noggrant följt den politiska debatten, vilket ledde till att jag frågade vad de skulle rösta på. Kasper som inte hör så bra uppfattade ordet ”kissdemokraterna” när de i själva verket sa Kristdemokraterna på TV:n. Kisse som han är ville han då rösta på detta parti. Ända tills jag förklarade vad ”demokrati” betyder. Jag förklarade att även om han och Vera kräver att de ska få mat ögonblickligen nu så räknas även min röst. Och jag tycker vanligtvis inte att de ska få mat ”ögonblickligen nu”.

Då mulnade både han och Vera och ville hellre rösta på ”kissdiktatorerna”.  Jag hade nämligen inte nämnt att eftersom de är två och därmed i majoritet gentemot mig så skulle de ändå kunna driva igenom sitt beslut om när de ska serveras mat om demokratin fungerade.

Men det gör den ju inte nödvändigtvis. Jag sitter här som minoritetsregering och försöker regera så gott jag kan ändå – vilket inte är lätt med dessa två politiska motståndare!

Lilla oskulden

20180902_130306-ed

Jag kallar ibland Vera för ”lilla oskulden”.

Jag tyckte att en närstående en gång med sitt minspel reagerade inför uttrycket och här vill jag därför klargöra att jag inte avser hennes sexuella status – även om jag är ganska övertygad om att hon är ”oskuld” även där…

Men jag avser hennes syn på livet. Hon är en sådan ljus liten själ. Hon tar för givet att livet är till för henne och hon tror alla om gott även om hon blir försiktig ibland. Jag har aldrig någon gång sett henne lägga öronen bakåt, fräsa, vilja klösa eller något annat. I alla situationer finner hon sig utan aggression – nåja, om än med ett uttalat och högljutt missnöje om hon blir nedmotad från diskbänken när hon vill stå mitt i grönsakerna som jag skär upp!

Och redan från första början ÄLSKADE hon Kasper! En aning senare kom hon på att hon även älskar matte! Men hon tror fortfarande att Kasper frivilligt ska vilja dela med sig av sin mat till henne. Hon tror alla om gott helt enkelt…

Sd-emokratiproblem

Mera om SD som gör mig i behov av att ta något lugnande. Jag, eller även jag, har nu blivit alltmer varse att SD vinner sina röster genom att deras olika kanaler sprider ”fake news” inte minst på Facebook. Senast är det en horribel artikel från ”Fria tider” som skrevs 2012 (!) men som cirkulerar nu och var lögn redan då om hur mycket bidrag en invandrad arbetslös mamma får. Horribla summor men totalt felaktiga vilket har bevisats.

Ca 250 kommentatorer ”kräks” sedan, dvs använder ”kräks-smileyen” under artikeln  eller visar sin avsky på annat sätt (och 400 delar) och uppmaningarna att rösta på SD för att bli kvitt denna ”orättvisa”, med tanke på ”hur litet pengar de själva får” står som spön i kommentarsfältet. En ”orättvisa” som alltså var en lögn redan från början. Bevisen för att det är just så vill de inte ta till sig.

På allvar – detta är ett demokratiproblem. Varför tillåts fake news-artiklar att spridas på detta sätt? Varför blir inte de ansvariga stämda och straffade? När nu en del människor är så dumma och går på allt de läser så kommer alltså SD att nå framgångar i valet genom att tuta i folk uppgifter som skulle gjort vem som helst upprörd – om de varit sanna. Ska det få gå till så?

”Pungt slut” (som en av kommentarerna under Fb-inlägget ifråga avslutade med!)

Skjut!

Nu publicerar jag ett inlägg som jag i dagarna publicerat på Facebook, fast en aning omredigerat. Jag hade länge undvikit att skriva anti SD-inlägg eftersom så många av mina vänner gjorde detta och jag tyckte inte jag behövde tillägga något. Men så blev det efter vissa omständigheter ändå ett inlägg:

”Äh, förresten, jag är ju redan igång nu… och varför skulle inte jag också skriva ett anti SD-inlägg när man tänker efter? Det finns kanske en massa SD-smygare därute bland mina vänner!

Till dem säger jag så här:

Nej, SD har (i stort sett) inte rasism inskrivet i sitt partiprogram. Alla som röstar på SD är inte heller rasister, utan en del är missnöjda med hur det förhåller sig med vissa saker i samhället. Jag har själv synpunkter när det gäller invandringspolitiken. Däremot tror jag att de sistnämnda är blinda för vad de verkligen röstar på. Och lurade.

Om man letar i kommentarsfälten till de Fb-sidor som propagerar för SD ser man en massrörelse av grovt rasistiska kommentarer – och ingen enda SD:are som sätter ner foten mot dessa. Inte en enda. Tvärtom får de mest rasistiska kommentarerna tummar!

Det talar sitt tydliga språk.

Min skärmdump från Fb-gruppen ”Vafan ska man inte få sjunga Nationalsången” (smaka på det namnet… som om det var förbjudet att ”sjunga Nationalsången”) funkar inte, men inlägget handlar om en mobb av afrikaner som enligt ett annat SD-organ försökt forcera en gräns mot Spanien och varit våldsam mot gränspolisen. (Filmen i reportaget som illustrerar det hela styrker dock inte detta. Dock ser jag det inte  som otroligt att det kan gå till så i en del fall.)

Fb-gruppen i fråga har 58 000 gilla-markeringar.

Nej, skärmdumpen funkar inte men jag kopierade ett axplock av kommentarerna och återger dem nedan. Siffrorna som återges gäller antalet tummar/glada snileys som kommentaren fått. På Fb lät jag namnen till de som skrivit kommentarerna stå kvar, men här väljer jag ändå att dölja dem:

NN: Stäng alla gränser. Eller hur Annie Lööf ! Inte vill väl du ha hit packet ?
3

NN: Driv ut dem i havet i bananlåder.
21

NN: Skicka aporna tillbaka
16

NN: Avliva dem alla och gör världen till en bättre plats! Finns inte utrymme till kriminella hiv våldtäkstapor

NN: Ser ut som en flock vilddjur

NN: STOPPA IDIOTERNA VID GRÄNSERNA .. det är INGA MÄNNISKOR 😦 VILDAR !
13

NN: SKJUT                                                                                                                                                                   14

Styvmoderligt!

Jag har behandlat bloggen lite styvmoderligt den sista tiden, inser jag. I stället har jag publicerat mig mer på Facebook, trots att jag förstår kritiken mot denna företeelse och delar den i många fall. Men nu när vi inte längre har servicen med ”rullisten” där nya inlägg från andras bloggar kommer upp  i flödet så blir jag mindre motiverad eftersom jag, i synnerhet om jag diskuterar samhällsfrågor, gärna vill ha snabb respons. Och det får jag på Fb. Här måste jag vänta en eller två dagar, och ju mindre jag publicerar desto färre hittar till de inlägg som jag faktiskt skriver. Det är också jobbigare att leta upp andra bloggar som iofs kan ha något intressant att komma med, nu när deras inlägg inte längre syns automatiskt.

För övrigt undrar jag lite över om etiketterna GAB och vad de nu heter fyller någon funktion fortfarande?