En trevlig tjej – Så förbereder jag mig för en kvällslektion

Är det någon som har missat att jag är sfi-lärare? Jaså inte. Men kanske har ni missat att jag ibland har kvällspass? Och då undrar ni kanske hur jag förbereder mig för ett sådant pass, som brukar vara 2,5 timmar långt.

Jag vaknar vid åttatiden på morgonen och känner redan då hur fjärilarna fladdrar lätt i magen. Jag går upp, tar en dusch och äter ett ägg och ett äpple. Kvällslektionsdagar brukar jag se till att äta lätt, för att bevara energin i kroppen. Jag undviker också medvetet att svara på mail och i telefon sådana här dagar, just av samma anledning. Att genomföra en kvällslektion kan på sätt och vis jämföras med att springa ett marathonlopp och kräver fokusering inte bara under själva passet utan även före. Jag gör några meditationsövningar och går sedan igenom i mitt huvud ännu en gång vad det är jag ska säga under kvällen.

Det kan handla om saker som ”I dag ska vi tala om omvänd ordföljd” eller ”Vet ni när man använder preteritum och när man använder perfekt?” Trots att jag kanske hållit dessa lektioner hundra gånger förut är jag nervös. Jag vet många sfi-lärare som tar betablockerare just när de ska förklara ”omvänd ordföljd” men själv försöker jag att undvika sådant.

Några timmar innan lektionen ska börja kommer taxin och hämtar mig och kör mig till skolan. Har jag tur är det en taxichaufför som förstår att inte prata och att jag behöver fokusera. För det mesta har jag tur.

Väl på plats går jag in i det klassrum jag ska vara i, känner lite på whiteboard-pennorna och känner av hur akustiken är i rummet och hur ljuset kommer att falla på mig när jag står framför tavlan. Sedan går jag till mitt rum och sätter upp skylten ”Var god stör ej” på dörren – tiden just innan lektionen är det livsviktigt för mig att inte bli distraherad och att få gå in i mig själv och tänka på det jag har framför mig. Jag dricker en kopp te till – kan inte äta – och fixar till mig och lägger på smink.

Ibland tänker jag på alla människor som har vanliga jobb och hur lyckligt lottade de är som slipper den ångest och nervositet som jag känner inför varje kvällslektion. Jag tänker – vad kommer eleverna att tycka om min lektion i kväll? Är det någon som kommer att gå hem i pausen? Kommer de att ha stängt av sina mobiltelefoner? Hur kommer de att uttala vokalen -u?

Så, klockan halv sex är det dags! Jag går in klassrummet och från och med denna stund existerar inget annat för mig än jag och min whiteboardtavla. Jag vet inte hur det går till, men varje kväll, trots all min ångest, genomför jag min lektion, och klockan åtta kan jag lämna klassrummet under applådåskor som ibland aldrig vill ta slut och med svetten rinnande. I mitt rum väntar då ofta blommor och choklad som jag aldrig orkar äta upp.

Klockan nio är jag hemma igen. Då kan kontrasten kännas monumental – först alla dessa människor som applåderar och hurrar, och sedan den totala ensamheten i min lägenhet. Det är det som är sfi-lärarjobbets baksida, och en del sfi-lärare har svårt att tackla detta efteråt och blir alkoholister eller går ner till kvarterskrogen och raggar upp första bästa bara för att skingra tankarna och slippa vara ensamma. Jag kan förstå dem och dömer dem inte. Men själv brukar  jag ta mig en kopp te till, och någon gång efter midnatt somnar jag förhoppningsvis.

Ibland undrar jag om det är värt allt, men bara ibland.