Om att våga hoppa när du har ångest

Det sämsta man kan göra när man har ångest är att stanna hemma från jobbet och låta bli att träffa någon. Vilket för den som har ångest, om den är tillräckligt stark, känns som det enda möjliga. Problemet är att om du har ångest inför att träffa människor, så ökar den när du är hemma ensam i din lägenhet. Det blir som att du måste hoppa från en trampolin, med en trampolinhöjd som ökar för varje dag du är hemma. Efter ett par dagar är trampolinen en meter (vilket kan kännas läskigt för den som är ovan) men stannar du hemma längre kommer du att upptäcka att enmeterstrampolinen efter ett par veckor har blivit en tiometerstrampolin. Du vet att du trots allt någon gång MÅSTE hoppa. Men nu är höjden så hög att du ännu mindre vågar. Och den ökar för varje dag…

Så känns det att vara sjukskriven för ångest/depression. Du klarar inte av att jobba, men du klarar heller inte av att inte jobba, för då förvärras symtomen tiofalt.

Inte konstigt då att en del ”hoppar” fast i en annan mening än den jag talar om ovan.

20 thoughts on “Om att våga hoppa när du har ångest

  1. Det är så det blir för många… Jag vågade hoppa, men blev sämre och sämre så på vissa som hoppar går det inte heller bra=(. Vet inte hur jag kan vända på det. Har du träffat någon KBT-are?

    kramiz

    Gilla

    • Nej det har jag inte.
      Och jag kan förstå att det inte gick bra ”bara för att du hoppade” för grundproblemet finns ju där ändå. Kram

      Gilla

  2. Det blir en knepig situation när logik och känsla inte är överens på något sätt. Man vet vad som egentligen är bra, men att komma dit är svårt.

    Kram!

    Gilla

    • Det är precis så, att komma dit är svårt. Men om man väl kommer dit så inser man kanske att det var ”lätt” varpå skuldkänslorna över att man inte tagit sig dit tidigare i sitt liv ökar lavinartat, och då är man genast tillbaka på ruta ett igen, dvs i den absoluta ångesten.
      Nej jag mår inte så bra just nu…
      Kram

      Gilla

  3. Inte lätt det där. För om man hoppar innan man är redo kan det också bli fel. Då kanske man landar helt galet eller sjunker för att man inte hann få av sej kläderna.. Att det ska vara så svårt att hitta det där lagom.. Men det går. Har man bra folk runt sej, tex inom sjukvården eller f-kassan, kan det till och med gå att hitta en lägre trampolin än den man står på..

    Gilla

  4. Du fick mig att reflektera lite.

    Om man har ångest för att träffa folk undrar jag vad det kan bero på?

    Jag har ingen aning om jag har ångest eller inte men ibland känner man sig väldigt liten i känslorna i tanken på möten med folk. Ibland alltså, och då brukar jag isolera mig, kalla mig själv för enstöring för att lätta upp.

    Men, sedan när man väl träffar folk igen, då brukar jag bli ganska förvånad över mig själv, hur trevlig folk är, vad social jag själv är, och till slut inser jag att när jag vill dra mig undan, det är då jag brukar tänka, kom ihåg hur social jag egentligen är, kanske dags att fejsa i stället för att dra mig undan.

    Men det är bara jag, troligtvis är det antagligen inte alls så allvarligt som ångest i mitt fall.

    Gilla

    • Jag har nog inte ångest för att träffa folk, men när jag har ångest så ökar den om jag måste träffa folk, skulle jag nog formulera det. Jag känner mig ful och värdelös och vill liksom inte att andra ska se mig då.
      Som du beskriver det är jag när jag är frisk, dvs jag kan även då känna ett starkt behov av att isolera mig ibland, och upptäcker samtidigt att det är väldigt trevligt att träffa folk.
      När jag inte är frisk blir allt väldigt överdrivet och obalanserat.

      Gilla

  5. håller med dig. Man måste våga fejsa verkligheten, annars är man såld. Jag gillar inte för långa ledigheter av den anledningen. Måste ha jobbet även om jag ibland känner mig så hm.. som du beskriver.

    tack för ett mycket bra inlägg..

    kram Q.

    Gilla

  6. Att ha ångest är vidrigt hemskt. Tror att jag hellre skulle brutit armen. Ångest är konkret för den som har det, och ändå inte. Ingen annan kan se den, men kanske förnimma att personen har det. Det går inte att pressa fram något på något sätt. Ångesten hotar att överrrösta allt.
    Även om det är logiskt lättare att hoppa från en läskig meter, och man vet att trampolinen höjs, är det typ nästan omöjligt att hoppa från enmetershöjden.
    Kram och allt gott till dej!

    Gilla

    • Ja det är det som är det jävligaste med alla depressionssjukdomar, att de inte går att mäta i blodet och bevisa men ändå är ytterst konkret för den som har den…
      Tack detsamma och kram!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s