Nä se fira midsommar klarar jag inte!

Jag har skrivit i något blogginlägg för länge sedan att jag är en ”social eremit” och jag återkommer till funderingar kring detta gång på gång (läs: jag återkommer till funderingar över vad det egentligen är för fel på mig.)

Ingen som känner mig i verkliga livet eller ser mig på mitt arbete skulle beskriva mig som inbunden, enstörig eller blyg, tror jag. Eller jo, kanske blyg i vissa situationer.

Att umgås med folk på fritiden kan jag också tycka är riktigt trevligt, ibland jättekul  (och naturligtvis oumbärligt och livsviktigt om jag ser till det stora hela) – fast alls inte nödvändigt särskilt ofta. Ni hör ju hur det låter – helknäppt!

Nu hör det till saken att jag inte brukar bli bjuden till midsommarfiranden på någon annans lantställe, men det värsta är att erkänna att jag är nöjd med detta. Midsommarfirande för mig ska helst ske mellan klockan 13.00 och 16.00 på ett ställe inte alltför långt ifrån där jag bor och då är det ultimata om jag har egen bil så att jag kan ta mig därifrån för egen maskin precis när jag känner att jag fått nog. Men att åka tillsammans till någon bekants bekants avlägsna lantställe med ”övriga festdeltagare” redan tidigt på midsommaraftons morgon, tvingas genomlida inte bara sillunch, hoppa säck och små grodor, midsommarfylla och sedan måsta sova över: Det låter tämligen hemskt!

Allt detta tror jag ändå att jag skulle kunna stå ut med, eller till och med tycka var trevligt om omständigheterna var de rätta. Men alla vet ju att det inte är slut där! Det kommer en morgondag också, nämligen. Och då ska alla ”fixa frukost tillsammans” och det finns inget kaffe, utan någon måste åka och köpa, och sedan ska alla ”fixa lunch tillsammans” och sedan ska alla sitta och ha ont i huvudet tillsammans i trädgårdsmöblerna och inte ha något att säga till varandra (vilket ingen haft ända från den gemensamma resan dit) fram till att ”båten går hem kl. 18.30” och denna båtresa, som är kall och blåsig, tar tre och en halv timme tillbaka till Stockholm. Därifrån ska man ta tunnelbanan hem och sedan är man fullkomligt slut dagen efter och när arbetsveckan börjar vill man fortfarande egentligen bara dö (av trötthet).

Enligt mitt sätt att se framstår detta som ett fasansfullt sätt att fira midsommar på. Och jag inser själv hur det låter. Inte bra.

Men har jag inte varnat er och sagt att jag egentligen inte är trevlig alls?!

22 thoughts on “Nä se fira midsommar klarar jag inte!

  1. Tänk att precis så där är det för mig också..bara tanken på att ligga över o sedan ska hela nästa dag gå åt till att piggna till så pass att man kan ta sig hem, när man har den skönaste sängen i världen och min egen mat o tv…o data och bara vara hemma, Och jag ÄR också trevlig o social..men där går gränsen, Kanske det är åldern? 🙂
    Kram

    Gilla

    • Inte åldern för min del för jag har alltid varit sån! Kul att festa ibland visserligen, men så underbart att få komma hem till MITT!!

      Kram

      Gilla

  2. Nja. Jag tycker det hela låter högst normalt.
    Eller så är det bara jag som känner igen mig.
    Ingen kan vara mer asocial än jag, fast det skulle ingen tro när jag är bland människor 🙂

    Gilla

  3. Känner igen mej helt och fullt i det du beskriver om behov av ensamhet, avskildhet. Typ: ”Stör mej inte i min ensamhet, det är INTE synd om mej. Vill bara vara ifred.OK?”

    Jag var ensam hemma både M-afton och M-dagen. Åt sill och kollade TV. Inget särskilt, jo M.Jackson på M-dagen. Sen kom min dotter hem. Men nu är hon utgången igen – det brukar gå rätt fort i den åldern mellan hemkomsten och utgången igen, och nu har hon dessutom semester.

    Orkar jag inte gå ut (som idag i det underbara vädret) gör jag det till en liten oas på balkongen och ligger där i bikini och solar, dricker te, lyssnar på musik i lurarna, läser en bok och tänker inte på folk ö.h.t. Svarade inte ens i fasta telefonen när jag hörde den ringa. (Det händer ofta att jag inte gör det.)

    Däremot var jag ute och festade lite dagen innan M-afton och träffade urgamla vänner, som numera bara är mer eller mindre tvivelaktiga bekanta, tycker jag….. Så hemsk är jag !

    Kao

    Gilla

    • Jag med. Svarar inte i telefon. Jag föredrar mail så man kan bestämma själv när man ska svara…
      Tvivelaktiga bekanta kan kanske iofs vara trevliga – eller inte?

      Gilla

  4. Förresten: ”social eremit” är ju ett fantastiskt uttryck som vilken neandertalare som helst bör begripa.

    Jag är det själv (inte neandertalare men social eremit). Du får behålla ditt utsökta epitet för dej själv.

    Jag är en överlevnadsstrateg. Men med det kommer man långt, har jag fått erfara.

    Kao

    Gilla

  5. ja det det var en midsommarbeskrivning 🙂
    Så gör visserligen inte vi, men vi ska ändra firandet ändå nästa år om jorden fortfarande består då alltså.. Och om just vi, jag och skägget, lever då 🙂

    Gilla

  6. Det som du beskriver skulle jag inte heller vilja vara med om. Midsommarfirandet har för mig alltid varit familjen, den närmaste släkten, i bekanta omgivningar på landet. Ingen behöver känna sig obekväm, alla känner varandra väl sen tidigare, ingen anordnar suspekta lekar, man bara är. Äter av maten som folk har tagit med sig med mammas karelska piroger och pappas färskrökta lax, plockar stora buketter med de små, badar bastu med färsk björk-”vasta” och sen dopp i havet, tänder en midsommarkokko på stranden, grillar korv på natten och så småningom hittar man sin bädd. Nästa dag tar var och en sin frukost och sitter och såsar bäst den vill, inget krav på att vara social… Nu skriver jag i presens, men det här firandet är slut nu. Jag tror inte att jag har behov av att fira midsommar längre, det var så kopplat till pappa. Och tidigare morfar, han delade födelsedag med pappa, den 24. Mamma bakar inga piroger längre och pappas sista lax är rökt.

    Gilla

  7. ”Att umgås med folk på fritiden kan jag också tycka är riktigt trevligt, ibland jättekul (och naturligtvis oumbärligt och livsviktigt om jag ser till det stora hela) – fast alls inte nödvändigt särskilt ofta. Ni hör ju hur det låter – helknäppt!”

    Helknäppt? Varför då?
    Jag trivs väldigt gott i mitt eget sällskap och ibland bättre än i andras. Jag är helt övertygad om att det är styrka. Klarar man sig inte utan andra, då vittnar det om svaghet, att man behöver stöttas, liksom.

    Detta ska inte förväxlas med att ensam skulle vara stark. Det är tillsammans och enade som vi har styrkan, men det är en annan sak, om nu dessa två ting kan hållas isär.

    Kram!
    /Skvitt

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s