Jag kan inte låta bli att fundera över hur det kom sig att Breivik inte blev överrumplad och fråntagen sitt vapen. När vi läser om personer som befunnit sig i hans närhet när han blev tvungen att ladda om och att de då sprang, tänker jag: Om de då inte hade sprungit utan överfallit honom i stället, ropat på hjälp så att de tillsammans kunnat hålla fast honom… Men kanske var han på så långt avstånd hela tiden att han alltid skulle hinna ladda om och skjuta innan de nått fram till honom. Kanske fanns ingen i närheten när han laddade om. Jag lägger därför ingen som helst skuld på den som sprang, för jag vet inte hur det hela såg ut där på plats. Troligtvis fanns det män och kvinnor som försökte göra just det jag talar om, män och kvinnor som är döda i dag. Och hur modig hade jag själv varit i den situationen?
Samtidigt kan man inte komma ifrån att här är ett exempel där jämlikhetsfrågan ställs på sin spets. Jag vill som kvinna ha samma möjligheter och rättigheter som män; ändå förväntar jag mig nog i en sådan här situation att MÄNNEN ska stiga fram och försöka lösa det hela. De ska tillsammans övermanna gärningsmannen och oskadliggöra honom, skulle jag tänka.
Inte helt logiskt ur ett jämställdhetsperspektiv, där vi kvinnor ”kan allt” lika bra som männen. Men ändå är det kanske där vi hamnar när vi uppnått den totala jämställdheten; då har männen naturligtvis lika stor rätt att springa som vi kvinnor.
En trevlig tjej 
Intressanta funderingar som tar vid där andra slutat fundera.
Hade de ett annat val?
Och fungerar könen olika?
Den sista frågan är ju alldeles solklar. Mannens hjärna är väldigt olik kvinnans och våra förutsättningar och möjligheter är ju olika inte bara för den sakens skull utan av ett rent påtagligt synbart skäl; våra kroppar är olika.
Dessa uppenbara sanningar ska ju dock ABSOLUT INTE tas till intäkt för att ge de olika könen OLIKA VÄRDE.
Hade de ett annat val?
Kunde de ha gjort en gemensam attack mot honom?
Javisst, det hade varit hur enkelt som helst. Det var ju bara att var och en tog vad den fann av lagom storlek och på ett givet kommando kastade samtliga var sitt föremål på honom, pinne, sten, läskflaska, skor etc. Lätt som en plätt!
Och varför gjorde de inte det?
De hade aldrig tränat en så otänkbar situation och paniken tog över.
Eftersom det är först NU som jag har funderat på det, inte innan denna händelse, så hade jag sprungit som fan, liksom alla andra!
Han var förberedd! Han var den ende förberedde! Ofta avgör den faktorn utgången av ett krig mer än arméernas styrkeförhållanden.
Kram!
/Skvitt
GillaGilla
En mycket klok kommentar av dig, som jag ser det. Du sätter nog tummen mitt i prick när det gäller det viktiga: de var inte förberedda på ett sådant ”osannolikt” scenario. Vilket kanske i sig visar på ett sunt samhälle: I USA är alla ”rädda” och många köper vapen till sina hem, och följden blir en massa vådaskjutningar och onödigt dödande, och inte minst onödig rädsla. Det sunda måste väl ändå vara att vi litar på varandra, det är det som är grunden i ett bra samhälle.
Kram
GillaGilla
”… inte förberedda på ett sådant ‘osannolikt’ scenario. Vilket kanske i sig visar på ett sunt samhälle …”
Mycket klokt svar om sunt samhälle!
Kram!
GillaGilla
Det är verkligen en intressant fundering, för hade gruppen som helhet gjort att anfall mot mannen så hade antalet offer med stor sannolikhet blivit mindre. Ibland så krävs det helt enkelt ett kollektivt tänkande för att individen skall få det bättre, där individens insats och förlust blir bra för kollektivet.
//Herr S
GillaGilla
Ja så är det, men då måste några tänka: Just MITT liv kan avvaras för att kollektivet ska överleva…. F ö poäng till dig för att du inte gjorde en grej alls av att jag i detta inlägg med mitt resonemang faktiskt indirekt ger dig rätt när det gäller vår tidigare debatt om kvinnliga brandmän osv!
GillaGilla
Fast just det här med att man inte gjorde något kommer ju att orsaka problem för många, troligtvis därför vi ser så många hjältehistorier nu, där man måste rättfärdiga sitt beteende, att man inte gjorde mer.
Nu ser jag iofs inget problem i att man inte gjorde mer, det är en ganska naturligreaktion om man inte har tänkt igenom det hela tidigare, tränat sin reaktion osv.
Men jag ser en fara i att journalister interjuvar folk när dom är i chock, kanske är med och skapar en situation som många kommer att ha svårt att hantera längre fram.
//Herr S
GillaGilla
Det här inlägget verkar vara helt allvarligt menat. Du borde nog gå till doktorn?
GillaGilla
Om du bemödat dig om att röra på pekfingret och scrollat lite hade du sett att jag skrivit rätt många inlägg som varit allvarligt menade.
Men att jag borde gå till doktorn håller jag naturligtvis med om.
GillaGilla
Det vet jag att du har. Jag retas ju bara.
GillaGilla
Det gör du inte alls. Du är synnerligen lat och orkar inte ens scrolla, så är det!
GillaGilla
Jag tycker det var intressanta och kloka synpunkter, Anna. Återkommer med mer utförlig kommentar när jag inte är så trötter. 🙂
GillaGilla
Gör gärna så!
GillaGilla
Vad jag förstår så var det flera vuxna som försökte och de dog. Jag funderade över det på samma sått som du: varför var det ingen som försökte, innan jag visste det. Men det är som Skvitt skriver, ungdomarna var inte förberedda, hur skulle de kunnat vara det, de greps av panik och flydde för sina liv. Jag skulle definitivt ha gjort det, varit rädd som bara den. I min värsta mardröm gömmer jag mig i ett överskåp när det blir krig – men när jag tänker efter så tror jag att den mardrömmen har försvunnit; när jag i en dröm begrep att jag måste göra något så hoppade jag ner och nästan ströp en nazist. Man vet kanske inte hur man handlar förrän man är där. Många av ungdomarna som flydde hjälpte ändå okända människor på vägen med fara för sitt liv. Till skillnad från dig så tänker jag inte ett ögonblick att det måste vara en man, den tanken har jag svårt att förstå.
GillaGilla
Nja, det enda vi kan kan ”veta” är de berättelser som tidningarna tagit upp. Om man kanske hade chansen att avväpna honom men inte vågade så går man nog inte till tidningarna för att berätta det… Men som sagt inte heller jag lägger skuld på någon.
Sedan tänkte jag inte på ungdomarna när det gällde att avväpna honom, utan på vuxna. Rätt många var väl över tjugo? Att flera ungdomar försökte eller räddade sina kamrater på annat sätt än att avväpna gärningsmannen vet jag också, men det är en annan sak än det jag talar om här.
Sedan är det bra att du kommit så långt i din ”kvinnliga frigörelse” att du inte tänker att det är männen som ska överfalla honom i första hand, eller är du bara väldigt väldigt stark? Om jag hade män omkring mig så hade jag som sagt som ”svag kvinna” tänkt att de ska göra det inledande arbetet i alla fall, sedan kanske jag själv kunde hjälpa till med fasthållandet…
GillaGilla
Många tankar dyker upp i min hjärna, får se om jag kan sortera dem och få någon reda i det här.
Jag är nog normalt stark, men med en bräcklig fysik p.g.a sjukdom. Jag ser mig som människa och delar inte upp allt i manligt/kvinnligt. Man gör allt efter sin förmåga vare sig man är man eller kvinna, flicka eller pojke.
Nej, så är det, vi får inga svar utom det tidningarna berättar. Mycket är spekulationer, en liten del är utsagor. Jag tänker mig att chansen att avväpna honom, en kallhamrad vältränad djävul, starkt beväpnad och med skräckinjagande utspel, var så liten och försvinnande att man i den situationen inte hade tid att fundera länge på det. Jag tror att skräcken och fasan tog över, helt naturligt. I en sån här situation är inte tjugoåringar vuxna, långt ifrån. Det vore skillnad om det handlade om tjugoåriga soldater, tränade att möta faror, men våra unga har vuxit upp utan större motstånd och aldrig behövt föreställa sig att någonsin möta något liknande. I den här vansinniga situationen hade många ändå närvaron att tänka på andra än sig själva och det är stort, därför tar jag upp det och nej, det är inte det du menar, men ändå en del av hela situationen och bra nog, när hjärnan annars är inställd på att fly och rädda sitt liv. Det får man inte glömma eller förringa.
När jag diskuterade det här med min man, så påpekade han att forskningen säger att kvinnor är mycket mer benägna att handla när det gäller att skydda sina barn, än män. Det skulle i så fall handla om en instinkt. Jag vet inte. Jag skulle inte förvänta mig att det var en man som var den som steg fram och gjorde jobbet. Det känns som en helt främmande tanke.
GillaGilla
Jo det är nog så som du skriver att chansen att avväpna var för liten och fasan för stor i det här fallet.
Men annars får jag bara erkänna att jag inte är helt ”jämställd” i mina tankar som sagt, då jag i första hand skulle förvänta mig av männen att gå i närkamp med en gärningsman.
GillaGilla
Milgramexperimenten ger vid handen att 4 av 5 hellre dödar en medmänniska än att ifrågasätta auktoritet eller riskera smärta eller skada för egen del.
Jag själv skulle med största sannolikhet varit död idag om jag varit där… för tyvärr (?) så är min instinktiva reaktion vid kriser, att reagera och ingripa (och det sker innan jag hinner tänka efter märk väl) och jag har befunnit mig i livsfara flera gånger i mitt liv pga det och åtminstone ett par gånger av dem har jag sedan självkritiskt tänkt ”Hade jag rätt att göra så när jag har barn?”
Det var självklart när jag var ensam och singel…
Många år ville jag bli polis av det skälet, men gav upp tanken när jag fick barn, eftersom jag kände att jag inte medvetet fick utsätta mig för risker och därmed låta mina barn riskera förlora sin mamma…
Moralfrågor om var, när, hur och om man ska ingripa har diskuterats ända sedan slutet på andra världskriget när man ifrågasatte om tyska soldater var skuldfria eller inte till utrotningarna när deras försvar löd:
”Jag följde bara order”
Rent generellt så håller jag med Skvitt i hans biologiska analys och det är väl det som gör att det är skämmit när män duckar, oavsett vad vi tycker om det ur ett sociopolitiskt perspektiv…
De vet någonstans omedvetet vad deras förprogrammerade roll är…
Ett bra inlägg som jag skulle kunna skriva spaltmeter i svar, men jag begränsar mig så du inte dör av uttråkning…
Hemikramar ♥
GillaGilla
Ang det översta du skriver så är det nog så, fast det är deprimerande. Ett program på Kunskapskanalen tog just upp detta med hur många som vågar gripa in när en medmänniska blir överfallen. Det fanns exempel på väldigt modiga människor som riskerade sitt eget liv för en okänd, men också fruktansvärda exempel där en ung tjej blivit misshandlad på en buss av ett äldre tjejgäng utan att en enda i bussen gjorde något!
Jag vet inte hur jag själv ”är” i dag men vet jag var rätt orädd på skolgården i lågstadiet då jag gick emot äldre elever när de gav sig på någon. Men i dag är jag lite räddare, tror jag.
Att man blir räddare när man få barn är ju helt i sin ordning tycker jag. Jag har även talat med män som har börjat känna en rädsla för fallskärmshoppning sedan de blev pappa. Sedan är det intressant exakt varför en del agerar som du, och en del inte gör det, vad som är drivkraften.
Som sagt, mycket finns det att diskutera när det gäller detta!
Kram
GillaGilla
Ja, det undrar jag med varför… Ibland så har jag tänkt att jag skulle vilja kunna gå undan och tänka på mig själv, men andra gånger har jag (och den jag hjälpt eller räddat) naturligtvis varit väldigt tacksam… men som sagt så hinner jag inte tänka, förrän efteråt och då brukar jag bli livrädd…
Jag vet den gången jag klev in emellan när en kriminell gav sig på min arbetskamrat och misshandlade henne… När jag gick emellan så drog han pistol (han var hög som ett hus) mot mitt huvud… Jag minns inte ett ord av det jag sade och gjorde men jag vet att jag snackade oss ur den situationen, det har andra berättat efteråt… jag var i chock i flera timmar efteråt, men vi överlevde båda två… Men jag minns att jag blev vansinnig och att adrenalinpåslaget var astronomiskt…
Kan det vara så enkelt? att det har med adrenalinproduktionen att göra?
GillaGilla
Du menar att man skulle få en kick av adrenalinpåslaget? Vet ej.
GillaGilla
Jag tänker att adrenalinet slår ut de kognitiva reaktionerna och tar över systemen… typ…
Hemikramar ♥
GillaGilla
Jag skulle vilja göra ett inlägg av dessa tankar mellan oss om det är ok?
självklart så länkar jag till dig…
Hemikramar ♥
GillaGilla
Självklart.
Kram
GillaGilla
Tack, nästa inlägg om någon dag eller så…
GillaGilla
Ja som du ser så är inlägget klart nu =0)
Hemikram ♥
GillaGilla