Jag är väldigt arg på sjukvården i dag

Som jag skrev för ett par inlägg sedan ligger min älskade mamma sedan en vecka tillbaka på sjukhus för mycket allvarliga diagnoser och jag är en orolig och ledsen närmsta anhörig, tillsammans med min far och bror, och som sådan blir man ju gärna rabiat arg när man märker att vården inte fungerar som den ska.

Och det har den, dvs vården, inte gjort nu, alltså inte fungerat. (Ändå blev jag inte så arg som jag vill låta påskina här i min rubrik, mest bara ännu mer ledsen.)

Min mamma äter antidepressiv medicin sedan en lång tid tillbaka. Om en sådan medicin ska sättas ut, som det heter, måste det ske väldigt långsamt och gradvis. Men nu skulle den som sagt inte sättas ut.

Ingen (dvs de läkare som hade hand om henne) tog reda på att hon tog denna medicin – trots att hon var MS-patient vid detta sjukhus sedan förut och till och med fått medicinen utskriven där! (Hennes journaler borde således vara tillgängliga för alla behandlande läkare inom detta sjukhus.) Trots detta drabbades hon av ett abrupt utsättande när hon åkte in, och när denna medicin försvinner ur hennes kropp hamnar hon käpprätt ner i depressionshålet (det har hon och vi blivit varse varje gång hon försökt sluta på eget bevåg.) Så det har hon gjort även gång, just inför att hon ska få sitt kanske livs svåraste besked de dagar som följer (hon har nämligen inte tagit till sig det som läkaren redan sagt, inte velat eller kunnat. Men i morgon ska hon flyttas till ett annat sjukhus, till en avdelning som specialiserar sig på just den sjukdom hon inte vill acceptera att hon har.)

Bra jobbat, Huddinge sjukhus!

Varför berättar jag det här för er, tror jag att det hjälper? Ja, som ni alla vet kan det hjälpa lite att skriva av sig sin frustration och ilska (och ledsnad) här på bloggen.

25 thoughts on “Jag är väldigt arg på sjukvården i dag

  1. Jag kan bara ge dig ett tips: Kriga. Håll koll. Var på dem om något inte känns rätt.

    Det är inte vad man vill som anhörig. Man är själv trasig och vet inte hur man ska hålla ihop. Men det är tyvärr ett måste. Om du vill. Var inte snäll och rar om de inte förtjänar just det. Jag undrar mest: Har ingen läst hennes journal? Det måste ju stå i den vilken/vilka mediciner hon äter? Fy, det är riktigt, riktigt dåligt!

    Kram

    Gilla

    • Jag uttryckte min upprördhet och frustration för undersköterskan innan vi gick men inte på ett otrevligt sätt, för det var inte hennes fel och hon förstod själv hur jag kände det och var snäll och rar. Tyvärr hade läkaren inte kontaktat mig vid hemgången trots att jag påtalat ”vad som hänt” redan när jag kom och ansåg det brådskande att hon fick sin medicin så snart som möjligt.
      Tack för ditt stöd. Kram

      Gilla

    • Tack Britta! Ja jag är väldigt väldigt ledsen för jag står väldigt nära min mamma, samtidigt som vi haft ett i en del avseenden komplicerat förhållande (och då finns ju också skulden där, vilket inte gör det lättare.) Tacksam kram tillbaka!

      Gilla

      • Oj, där kände jag igen mig 😦

        Jag finns här i krokarna också och om du behöver hjälp på något sätt, med vad det än må vara så vet du var jag finns…

        Hemistyrkekram ♥

        Gilla

  2. ja så tråkigt…jag vet hur du känner…jag våndas över att min mamma blivit försummad på hemmet…hon måste genomgå en operation bara för att de inte skött henne som de ska…jag är oxå väldigt arg och besviken över att det behövt gå så långt….tänker på dem som inga anhöriga har som kan föra deras talan..är man sjuk orkar man ju inte strida på samma sätt som om man vore frisk.

    Usch va många det är som är helt utelämnade och måste lita full på att de som sköter dem vill deras allra bästa.
    Kram

    Gilla

    • Ja jag inser att jag verkligen inte är ensam här. Detta sagt trots att både min mammas och min och min fars generella åsikt är att vi har mött fina och snälla läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Men antingen fungerar inte ”systemet” eller så har någon läkare begått ett fel och jag är inte ute efter att bestraffa henne/honom men vill göra mitt för att det inte händer igen.
      Kram!

      Gilla

  3. Varför ska sjukvården vara så knepig? Ständigt dessa svårigheter att få rätt vård och anständigt bemötande. Kan det bero på att sjukvårdens folk inte får hjälp att hantera sina egna känslor? Blir de så avigt behndlade inför arbetssituationer och psykiska påfrestningar att de blir lite ”eljest”…?

    Håller dig och din mamma i mina böner!

    Gilla

    • Ja du, jag vet inte. Naturligtvis är det ofrånkomligt att människor begår misstag (det finns ingen pilot i världen som ”vill störta” med sitt passagerarflygplan, ändå händer det regelbundet på grund av piloters misstag.)
      Jag vill bara göra mitt till för att felbehandlingar inträffar så lite som bara är möjligt inom sjukvården i framtiden, utan att för den sakens skull skuldbelägga någon enskild individ som kanske å sin sida haft svåra omständigheter att arbeta under.
      Tack kära kyrksyster och jag är väldigt tacksam för att du ber för min mamma och mig själv!
      Men ”inshallah” som muslimerna säger – ”om Gud så vill”.
      Kram

      Gilla

  4. Jag blir ledsen när jag hör/läser när misstag görs i sjukvården, sådant som patienten inte kan råda över men som får stora konsekvenser för den enskilde. Egentligen är det en enkel sak med uppdaterade läkemedelslistor, jämfört med hjärtbyten och ECMO-behandling.
    Igår hörde jag om en åldrad kvinna som skulle få sin blodtrycksmedicin sänkt. I stället gick hon hem från vården med oförändrad dos SAMT en ny ordination på mer medicin. Hon kunde förstås inte bevaka detta och det fick som följd att hon höll på att dö när hon tog ordinerad dos.

    Ja, jag blir ledsen för er och din mammas skull och för alla där inte vården fungerar som den ska. Det kan hända att jag kan förstå och ibland (när det händer nära mig) kan förklara varför, men jag kan aldrig försvara det.

    Gilla

    • Jag tänkte på dig när jag skrev då jag vet att du jobbar inom vården.
      Man kan säkert ofta förstå när det händer fel; en olycklig kedja av småsaker är det kanske ofta…. Men som sagt, så länge man inte är nöjd med att det är så eller som du skrev försvarar det… Jag tror att mamma fick ett gott omhändertagande på Huddinge men NÅGON läkare har uppenbarligen brustit och jag vill påtala det, utan att för den sakens skull vilja avrätta honom/henne!

      Gilla

      • Man ska absolut påtala när vården brister, annars leder ingenting framåt och även om den som är drabbad kanske inte blir hjälpt, så minskar risken för att det händer igen på ett tag. Andra blir hjälpta menar jag.
        När jag jobbade i hemsjukvården var jag på en föreläsning som hette -klagomål som gåva-. Så här 10-12 år senare tänker jag ofta på det och försöker ta till mig när någon är missnöjd.
        Så måste jag jobba, för jag gör hela min jobbpryl för andras sak. Ju.

        Men jag får lön…. 😉 Så värst mycket Florence är det inte över mig.

        Gilla

    • Du har dock troligen alldeles för låg lön!! Eller har det blivit något bättre nuförtiden (har inte hängt med i de senaste vändorna.) I vilket fall är jag övertygad om att du är fantastisk på ditt jobb!
      Ja, jag känner det som min skyldighet att påtala denna incident även om jag nog inte kommer att ”bråka” (det ska dock gudarna veta att jag kan göra annars) men just i det här fallet har jag inget behov av att ”sätta dit någon” och verkligen inte min mamma heller som trivdes bra på Huddinge och kände sig väl bemött. Men misstaget bör bara inte upprepas, så ja, jag tänker göra ansvariga uppmärksamma på det.

      Gilla

  5. Så väldigt märkligt. Hur kan det bara hända? Dels finns ju journalen och dels frågar läkarna alltid, en dubbelkoll alltså. Blev din mamma utan sin medicin i en hel vecka innan det upptäcktes? Milde tid! Det är allvarligt. Hoppas att hon inte drabbades av den värsta sortens utsättningsbiverkningar, som vissa mediciner har, en sån som jag satte ut i somras då jag fick söka hjälp akut för utsättningssymptomen. Sånt här får bara inte hända på ett sjukhus! Jag läste i en kommentar om det som din mamma lider av nu och hon behöver verkligen inte ytterligare besvär och problem.

    Jag förstår att du är ledsen och förtvivlad och jag tänker på dig och de dina.
    Kram Anna.

    Gilla

    • Ja det är allvarligt för som sagt, antidepressiva kan ge elaka utsättningssymtom (själv har jag Efexor och det är inte att leka med när man sätter ut den!) Men säkert frågade de min mamma och hon kanske lät som hon var redig och klar men det är inte alltid som hon är, i synnerhet inte när hon är trött och sjuk. De borde frågat även min pappa som var med och tittat i journalen.
      Tack Jag för ditt stöd! Kram

      Gilla

  6. Det är ju ett elände att man ska behöva vara så beredd på att ”bråka” – även om jag som du tror att alla inblandade gör sitt bästa trots att bemötandet ibland kan vara lite trist och ointresserat.

    Hoppas resten av din mammas sjukhusvistelse går bra och ger goda resultat!

    Gilla

  7. Det är som det är i vården, tyvärr. Emellanåt stöter man på läkare med tillräckliga kunskaper för att våga vara ödmjuka. Ibland är de t.o.m. empatiska, men då ska man ha tur. I vården är det ju så, som flera av kommentarerna säger, att man måste orka slåss. Jag vet inte om det är så krasst att det inte finns plats för alla och att de därför är någon slags djungelns lag som gäller, men slåss måste man. Och ta reda på fakta om sina symptom och sjukdomar själv. Så att man kan ta med läkaren om sin misstro eller varför ma inte tror på den diagnos de ställer. Sakkunnig, tuff, stark, vetgirig, välformulerad och envis. De är egenskaper man inte klarar sig utan idag i vårdens snåriga djungel. Vad det gäller journalerna får de tydligen inte kolla i dem hursomhelst. Så kommer hon till en psykolog/kurator får denne inte titta på hennes journalen från t ex neurologen, man kan ge sitt tillstånd men då sitter man ju redan där med ännu en läkare och måste rabbla allt igen innan man kan göra godkännandet.Hursomhelst
    Förresten är det ju direkt farligt att inte trappa ned eller upp en medicinering. Det är i ytterst speciella fall som man får lov att gå på hårt direkt. Jag tycker du ska sätta dig ned med din mamma och skriva ett brev till den läkaren som anses vara hennes. Skriv det med ödmjukhet och utan ilska. Men däremot bestämdhet, lägg upp alla argument ang. tvivlet till diagnosen och framförallt det här med medicineringen (här gäller det att vara liite tuff samtidigt ni måste lite mellan raderna skriva något om det oproffsiga i att låta henne sluta tvärt med en medicin hon är i direkt behov av) Svår balans, men får du till det blir läkarna lite nervösa (de utgår ju från att de är intelligentast när du sedan slår dem på fingrarna blir de lite nervösa) Hoppas det går bra för er. Jag har ju själv en del att göra med vården och nu har jag hittat bra läkare och dem håller jag hårt i, men innan dess. Jisses jag har talat med vårdpersonal i telefon och blivit så jä…arg att jag lagt på luren och storbölat av ilska.

    Kram på er och all lycka

    Gilla

    • Visst vet jag att man måste vara väldig påläst själv om man ska få rätt behandling ofta nuförtiden…det har jag märkt själv. Ja jag måste ju påtala det hela för andra patienters skull och kommer nog att följa dina råd om hur jag ska skriva!
      Tack och kram!

      Gilla

    • Ja, även om bemötandet generellt var mycket bra även på Huddinge. Men någon missade något man inte får missa.
      Jag tänkte faktiskt på dig och undrade hur du ”överlevde” det du har varit med om…

      Gilla

  8. De borde läsa journaler noga…så tråkigt att läsa det här, Anna. Hoppas så att din mamma kryar på sig och får rätt medicin! Inte klokt att anhöriga ska behöva hålla reda på sånt som är läkarnas jobb. Usch!

    Gilla

  9. Hej Anna, sådant här gör mig verkligen upprörd. Känner starkt inför det din mor utsatts för.
    Sådant här skall sjukhuset ta reda på. Utöver det du nämner så borde alla sjukhus kunna vara uppkopplade mot apoteket och där kunna ta reda på de mediciner en patient tagit ut. Jag vet inte om det finns ett sådant register men de borde ju på något sätt kunna gå att få reda på det där.
    Vet att det varit diskussioner om detta och att det fanns motstånd mot ett sådant här register men vet inte hur det det blev med det.

    Jag har också erfarenhet av för snabb utsättning av sådana preparat och det var bara att ge upp den där snabba utsättningen och ta det på mycket långt tid istället. Jag blev obeskrivligt sjuk och om jag inte börjat ta dem igen så vet jag inte hur det hade slutat.
    Så jag började tänka på om man t.ex drabbades av stroke och åkte in på sjukhus och kanske inte kan meddela sig med omvärlden så kan ju en snabb utsättning av ett preparat vara det som kan få det hela att verkligen gå illa. Så eftersom jag äter ett par preparat som skulle vara direkt farliga att bli utan så har jag talat om dessa för min bästa vän så att han ser till att detta meddelas till sjukhuset. Det är i varje fall en sak man kan göra själv. Och hoppas på att det fungerar.

    Hoppas nu att din mor blir bättre och att hon får den vård som är bra för henne.
    Hälsningar
    Janne

    Gilla

    • Ja usch….om man får en stroke som du skrev. Många tror att man går tillbaka till ett ”normaltillstånd” när man slutar med dessa mediciner men min erfarenhet är att det blir värre ( i alla fall till en början) än det var när man började ta dem.
      Tack för din kommentar och dina synpunkter!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s