I dag talade vi om döden

Vi talade om döden i klassrummet i dag. Jag ville, med anledning av den instundande helgen, veta hur man minns och firar de döda i alla de olika länder som fanns representerade i mitt klassrum. Trots att de befann sig i en av de lägsta nivåerna inom Sfi kunde de förmedla mycket.

Några av sakerna jag fick lära mig var att i en del muslimska länder besöker man inte graven annat än i undantagsfall efter att begravningen har varit. Däremot samlas man  i hemmet under hela dagar och äter dagens alla måltider och läser Koranen tillsammans för att minnas och fira den döde. Egentligen ganska sunt eftersom tron att den avlidne inte längre är i sin kropp utan någon annanstans då blir tydlig. Även om jag som svensk uppskattar skönheten med kyrkogårdar och pysslandet med ljus och gran- och tallris den här tiden.

I Eritrea (där ungefär hälften är muslimer, hälften kristna) har en änka VITA kläder på sig i ett år efter hennes makes död. Änklingen har svart kavaj.

Många länder delar seden att tända ett ljus bredvid ett foto av den döde, medan man i Somalia inte känner till detta. Har det kanske att göra med att Somalia är så varmt och soligt att stearinljus känns lite överflödiga där?

Många i klassen skrattade hjärtligt när jag beskrev våra svenska ”begravningskaffen”, vid vilka jag själv arbetade under studietiden. De skrattade inte åt företeelsen men åt ordet, att det finns ett kaffe speciellt för begravningar…

12 thoughts on “I dag talade vi om döden

  1. Att dela olika erfarenheter och traditioner inför något som alla känner igen är nog mer gemenskapsskapande än man tror. Det skapar en förståelse bortom ord.

    Den vita dräkten finns också i Indien. Traditionellt bär en änka vit sari så länge hon är änka… Kanske det börjar försvinna som så mycket annat traditionellt världen över. Men när jag var där sist så mötte jag företeelsen. En brud bär guld däremot.

    Gilla

  2. Du har rätt i att det bildas mycket gemenskap när man diskuterar sådana här saker. Inte alltid – men för det mesta! I dag fick jag verkligen erfara hur man inom en grupp (jag hade delat in klassen i diskussionsgrupper där alla bokstavligen kom från olika världsdelar, kulturer och religioner). Jag hann inte lyssna och vara med vid alla gruppsamtal men jag minns särskilt gruppen där alla (där alla var så överens om att de alla bad till samma Gud och att samma Gud lyssnade till deras böner.

    Någon som inte förstår glädjen med att vara sfi-lärare?

    Gilla

  3. Jag har läst, men minns inte var, om någon kultur där de säger att man dör två gånger. Första gången dör man när man slutar att leva, andra gången dör man när den siste som minns en dör.

    För mig har det varit en trösterik tanke. Ingen är helt död så länge någon minns en.

    Jepp. Så är det.

    Gilla

    • Kulturen du tänker på måste vara den svenska! : ) Det är nämligen vad en av prästerna i den församling jag förut jobbade i alltid brukade säga på begravningarna! Intressant att du tyckte om det sättet att tänka, jag har alltid reagerat negativt. Jag vill tro (och tror) att den döde lever även om inte en kotte minns honom eller henne.

      Gilla

  4. Jo, det känner jag igen fràn franskalektionerna här i Paris…

    Vissa förstàr inte hur jag inte kunde vara katolik, jag var ju kristen, men de var iaf intresserade av det som jag berättade, Läraren var Judinna… Sà det var mànga olika kulturer och religioner inom gruppen…

    Bises

    Gilla

  5. Jo visst är det en glädje i att vara Sfi-lärare. Själv har jag 20 års erfarenhet, de sista sex åren med ungdomar. Det som jag bär med mig är hur lika vi är som människor, när vi skalar av kulturskillnaderna. Men också att dessa faktiskt är ganska stora i kulturer som bygger på familjen.
    Vilka är mest ensamma i det svenska samhället? Nog tror jag att det är svenskfödda många gånger, för vi är vårdslösa med familje- och släktband.

    Gilla

  6. Vi har en del konstiga saker för oss här uppe…förstår att de skrattade åt kaffet 😀

    Intressant att få höra om hur de hade det i sina länder. Vet att det för muslimer är viktigt att begrava de sina så fort som möjligt, något som ju inte alltid går att göra, som t ex vid Estonia för ett antal år sedan, etc.

    Kram

    Gilla

    • Ja, inte förrän jag uttalade ordet begravningskaffe för mina elever insåg jag hur det ”lät”!
      Ja det är viktigt – kan det bero på att många muslimska länder har ett varmt klimat (med tanke på vad som händer med en död kropp när det är varmt)? De flesta religiösa påbud har ofta en ganska praktisk förklaring…
      Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s