Husdjur vill oftast inte ha män i sängen – eller var det tvärtom?

Jag anser mig ha upptäckt en skillnad mellan könen. Detta kan betyda att jag är särartsfeminist, särartsmaskulinist, eller bara särarts.

Det jag har kommit fram till att män kan älska sina husdjur precis lika mycket som kvinnor kan, och vilja umgås med dem hela dagarna (om de har möjlighet) som till exempel min förre husvärd, som lät sin rhodesian ridgebacktik sitta i högersätet i bilen när han åkte runt till olika lägenheter. Men ligga i sängen fick hon inte, sa han. Och det är just denna skillnad jag har kommit fram till: Män låter sällan husdjuren sova i sängen. Inte alla kvinnor gör det heller, men betydligt fler än männen, tror jag!

Jag kan inte förstå att man inte vill det (förutom att det naturligtvis kan bli lite stökigt och ibland är mindre trevligt, som när jag vaknade förra veckan och upptäckte att jag legat i en kattspya under natten!). Men ändå – hur kan man motstå när till exempel den ena av mina katter, Turbo, med tassen runt min hals, lägger sin stora, kala, skära näsa i min hörselgång, sätter i gång att spinna med samma brummande motorljud som en DC3:a och menar att ”detta är ett utmärkt sätt för oss båda att sova på”? Och jag misstänker att det är för att jag är kvinna, och att det har något med modersinstinkter att göra. (Och jodå, Kasper sover också i sängen, men för det mesta vill han ligga vid fotändan.)

Har jag rätt eller fel när det gäller er mäns inställning till era husdjur? Och om de får sova i sängen?

För övrigt ser ni kanske att Turbos färger och mitt nattlinne matchar varandra perfekt! Det måste vara någon mening med det.