Panikångest är inte skönt

Att jag haft problem med ångest och depressioner tidigare erkänner jag inte glatt men erkänner. Sedan Turbo försvann har jag även fått känna på hur det är att ha panikångest, tror jag. Det känns som om man håller på att kvävas, man har en kramp i bröstet som inte ger med sig, samtidigt som man mår illa och pulsen är dubbelt så hög som normalt.

Det är inte speciellt skönt, om någon undrar. Jag rekommenderar varmt andra sinnestillstånd, för er som kan välja.

27 thoughts on “Panikångest är inte skönt

  1. Tack Hanna. Alla kanske inte gillar såna här ”vad det är synd om mig-inlägg” men faktum är att det hjälper lite grann med andras stöd och tröstord på nätet. I alla fall för mig. Kramar

    Gilla

    • Sen kanske också någon vill skriva ”jaså, du får panikångest över en bortsprungen katt – hur tror du att du skulle må om du förlorade ett barn” eller något, typ. Men jag jämför inte, jag bara beskriver hur jag mår.

      Gilla

        • Det är en familjemedlem, och dessutom är jag inte ensam om att vara ledsen utan hans ”ex” som fortfarande äger katten är lika ledsna som jag och mår nog lika dåligt. Kramar

          Gilla

  2. Man behöver ju inte ens ha någon yttre orsak för att få panikångest, så en bortsprungen katt är skäl nog! Jag tänker på dig och Turbo varje dag och undrar när han dyker upp och hur du mår, vet ju att du inte alltid mått så bra.
    Kram

    Gilla

  3. Tittade in här idag i hopp om att läsa rubriken ”Han har kommit hem!!!”…
    Men – inte idag heller… =(
    Jag förstår att du är lessen och mår dåligt. Det skulle jag med göra om min katt försvann och jag inte hade en aning om var han var eller vad som hade hänt med honom. =(
    Jag håller ALLA tummar för att han kommer tillbaka välbehållen!!!!
    Varm kram!!!

    Gilla

  4. Ojdå ,, 😦 Inte bra alls och inte roligt 😦 Ingen kisse än ?
    Jag lider verkligen med dig önskar jag kunde göra något ,, hade panikångest efter min mamma dog sen inte på många år ( tack o lov ) men fick ett par attacker när Totti dog ,, Livet är så jäkla orättvist !!

    men det finns fortfarande hopp att din katt kommer hem ,, ge inte upp !

    >KRAAAM

    Gilla

    • Tack Ewa! Jag har inte gett upp men känslorna pendlar hela tiden, mellan hopp och uppgivenhet och ilska mot alla (inkl mig själv). När jag är arg på omvärlden tänker jag mig att någon som tagit hand om honom tycker att han är ”Såå sööt!” och ”Hur kan någon bara överge en sån underbar fin och kelig katt?! För att ägaren inte bryr sig är ju tydligt, annars skulle han ju haft halsband!” (Han är innekatt och brukar inte ha halsband.)
      Jag kokar när jag tänker sådana tankar, samtidigt som det bästa som kan hända är att han i alla fall blivit omhändertagen av någon. Och då kommer han förr eller senare att smita ut igen, och då kanske någon hittar honom och kontaktar Polisen m.m. Så försöker jag tänka.
      Kramar

      Gilla

  5. Men fy. Nu får allt Turbo komma hem. 😦

    Panikångest är vidrigt. Det känns som om man håller på att dö. Jag tackar alla lyckliga stjärnor att jag sluppit den känslan i flera år nu. Hoppas du slipper såna attacker mer!

    *kram*

    Gilla

  6. Det är hemskt att du ska behöva ha sådana attacker men det är också en naturlig reaktion av kroppen när det blir för mycket att hantera. ”Bara en katt” finns bara i tankarna hos totalt själviska personer och de läser nog inte här. Vi hoppas så med dig, Anna, att Turbo dyker upp.

    Gilla

  7. Hoppas Turbo dyker upp!
    De små monstren tar upp så mycket mer plats i ens hjärta än vad djurlösa inser. Man måste nog ha upplevt det för att förstå. Jag tänker fortfarande på min första katt ibland.

    Gilla

    • Din kommentar värmde och jag gillar att du skriver ”de små monstren”! Och så helt riktigt att man måste ha upplevt det för att förstå, så därför bör man ju inte klandra den som inte upplevt det och därmed inte förstår. De förstår helt enkelt inte. Men det är lätt att bli arg när man möter sådana människor….

      Gilla

  8. ”bara en katt”? bara dumma idioter som tycker så 😡 så jag hoppas du har sluppit läsa/höra nåt sånt…

    jag fick panikångest första gången för att jag skulle trycka på en knapp på en jävla svarv!!
    … okej, mer finns det ju bakom… för oss alla som har/har haft ångest…
    men jag förstår fullt och fast att den kastar sig över dig när du oroar dig för Turbo… du bryr ju dig!

    och man behöver empati, tröst och förståelse från alla håll och kanter när man lider av eländet… så ett och annat ”tycksyndommig”- inlägg dör inte vi andra av…

    *varm kram*

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s