Ont, det gör ont, det gör ont!

Det gör ont. Väldigt ont! Det enda ”positiva” med att Turbo försvann och inte har återfunnits än är att jag som människa har sluppit uppleva att mitt barn eller en annan närstående mänsklig individ har försvunnit spårlöst. För jo, jag förstår att det jag upplever inte riktigt går att jämföra med sådana erfarenheter, hur ledsen och förtvivlad jag än är.

Men tanken på att något hemskt kan ha hänt lilla älskliga och människovänliga Turbo och att någon kan ha varit elak mot honom, kanske på grund av hans speciella utseende, känns som ett slag i mellangärdet varje gång jag tänker på det. Och tänker på det gör jag varje dag, och jag letar också igenom alla nätsajter med ”upphittade katter” som jag känner till varje dag. Jag känner ofta att jag inte står ut när jag tänker på det. (Jag koketterar inte, jag beskriver hur jag känner det.) Detta att Turbo försvann är helt enkelt bland det jävligaste och mest plågsamma jag varit med om för egen del. (Och jag förstår därmed hur hans ”före detta” som också är hans egentliga ägare, jag själv är fodervärd, känner det.)

Jag är här mycket tacksam mot Veras uppfödare Vox Bauer för att de hela tiden förstått att Vera inte är i stället för Turbo, utan en helt ny och älskansvärd medlem till min lilla familj, och att Turbo inte konkurrerar med henne och att hon inte konkurrerar med Turbo. Visserligen skulle jag inte ha köpt henne om inte Turbo försvunnit, men min högsta önskan är samtidigt att jag en dag har tre katter och inte två. Vox Bauer har också hela tiden efter att jag köpt Vera försökt hjälpa mig att hitta Turbo genom att själva kolla annonser och ge mig tips. Det tycker jag är fint gjort!

Jag har inte gett upp hoppet helt. Jag tror att Turbo kan ha blivit omhändertagen av någon (en snäll någon, please!). Jag tänker också ofta att om han bara kommer tillbaka så ”begär jag inget mer av livet” vilket förstås inte är sant. Men jag skulle bli väldigt, väldigt lycklig och tacksam då!

22 thoughts on “Ont, det gör ont, det gör ont!

  1. Jag förstår precis vad du menar min älskade katt Kimi försvann en februarimorgon för några år sedan. Han hittades sedan tyvärr hängd i en trädgård om det var en olycka eller om det var någon katthatare fick jag aldrig veta. Men trots att jag skaffade en ny katt efter ca ett halvt år, så tänker jag fortfarande på honom då och då. Han var så speciell följde alltid med på promenad när jag gick ut med hunden och var älskad båda av min familj och mina närmaste grannar där han hälsade på dagligen. Den nya katten är också älskad men är innekatt pga det som hände Kimi och har inte samma personlighet.

    Gilla

  2. Förstår så väl hur du känner det. Har ju varit med om det själv. Tyvärr inte med ett lyckligt slut.
    Då min Babsan hittades död. Alla tyckte då att ”det var väl bra, då får du ju ett avslut och det känns bättre” Skitsnack! Det gjorde lika jäkla ont ändå! Tänker fortfarande på henne varje dag fast det gått ett år sedan. Och fast jag har hennes tre ungar, som är vuxna nu, kvar.
    Så jag hoppas verkligen att söta Turbo får komma hem till dig igen. Att det får ett lyckligt slut på den här oron och ovissheten. Skulle bli så glad om det kunde bli så. För jag förstår verkligen hur du känner. Håller tummarna för er Anna!
    Kramar

    Gilla

    • Ja, Libra det förstår jag. ”Det värsta är ovissheten” kan man å ena sidan tänka, men å andra sidan medför ovissheten att det finns ett hopp om att det trots allt kan bli ett lyckligt slut, och det fick du inte känna. Tack och tröstkramar tillbaka!!

      Gilla

  3. Det är hjärtskärande att läsa om din saknad. Sorgen sköljer över en extra mycket då och då, de dagar hoppet inte lyckas hävda sig. Men vi hoppas ändå såååå att Turbo kommer hem.

    En sådan tur du har ändå, med finaste Vera och inte minst med Vox Bauers engagemang och stöd.

    Gilla

    • Tack för att du förstår och har hjälpt mig hela tiden Hillevi!
      Och du har rätt, jag har tur som har gullsnuttan Vera och ett stöd i ryggen i och med hennes uppfödare! Och gullprinsen Kasper!
      Men jag har också väldig ”tur” med Turbo och Kaspers ägare, som lyckats avhålla sig från att skuldbelägga mig (vete fasiken om jag skulle klarat av detsamma i deras situation) utan de har hela tiden varit väldigt fina, snälla och stöttande mot mig. De hade Turbo och Kasper från att de var små tills de blev åtta år, men blev tvungna att skiljas från dem på grund av en väldigt närståendes allvarliga allergi. Jag förstår hur svårt det måste ha varit att skiljas från katterna och jag blev så glad att jag blev ”utvald” till att ta hand om dem …och innan ett år har gått så är Turbo borta… Även ur denna aspekt, dvs att jag förstår vad de gått igenom, känns det hela för jävligt, och sorgligt.

      Gilla

  4. Oh, Anna, så svårt det måste kännas. Jag förstår att du fortsätter att hoppas och leta. Vilka fina bilder på katterna igen. Jag tror att Turbo finns hos någon och en vacker dag så kanske någon upptäcker honom.
    Kram

    Gilla

  5. virrar runt bland lite gamla bloggar som jag känner igen sen aftonbladet och hamnade här ..lägger ut om sökning efter missen på min fejan ..kasnke känner någon någon som känner någon som vet nått ..håller tummarna att han hittar hem så småning om

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s