Lilla stora Islin

Du gjorde det till slut.

Men du fick ju inte!

Sa vi ju. Vi var många som sa det genom åren, eller rättare sagt skrev det. Vi ville hjälpa och vi lyckades inte. Kunde vi ha gjort mer, kunde utgången ha ändrats om vi gjort något  annorlunda?

Frågor som ALLA som upplever en anhörigs/nära väns/väns/bekants självmord ställer sig. Även vi som befann oss ”på distans” tror jag och inte träffade Islin men kom i kontakt med henne genom våra bloggar. Själv var jag dålig på att kommentera på Islins blogg speciellt det senaste året (åren?) men även tidigare periodvis, vilket jag känner ånger över.

Vad är fel när det går så här, att en människa som du som just har börjat sitt vuxna liv väljer att avsluta det?  Du var 22 år.  I många blogginlägg uttryckte du hur dåligt du mådde.

Jag vill länka till Islins blogg för att det är så viktigt att så många som möjligt får mer kunskap om det som ofta nu för tiden kallas psykisk ohälsa. Och att man aldrig mer säger saker som att ”den som hotar att ta livet av sig gör det inte utan den som är i stånd till att verkligen göra det bara gör det” osv. Vården måste bli bättre och omvärlden behöver få mer kunskap, samtidigt som den närmsta omgivningen måste få stöd – för det måste också vara fruktansvärt svårt och jobbigt att vara nära anhörig till en person som man befarar kan ta livet av sig varje dag. Omänskligt. Jag vet inte hur det ser ut på den fronten i dag och hur mycket hjälp de anhöriga får innan det har hänt.

Jag vill inte säga att ”psykvården är skit” överlag för det vet jag inget om, och det måste finnas fantastiska personer även där som gör så gott de kan. Men att den inte är tillräcklig och ibland rent bristfällig råder det heller inga som helst tvivel om. Hur vården såg ut i Islins fall kan ni läsa om på hennes blogg.

Men det fanns ljuspunkter också. I början av det här året skrev du så här på Facebook, Islin:

Just precis här och nu fick jag den överväldigande känslan av att jag älskar livet. Vilar i den så länge den våras.

Du hade nära och kära omkring dig och du hade din hund och dina katter som du fotograferade så fint och skickligt och skrev om här.

Islin valde att hänga sig från en bro. Även vi som inte fanns i hennes absoluta närhet känner stor bestörtning även om denna inte kan jämföras med hennes nära anhöriga och vänners känslor och sorg.

Vad vi kan göra är att försöka bidra så gott vi kan till att förhindra fler självmord, även om jag tror att få av oss vet hur och att vi är många som känner oss maktlösa.

Hejdå Islin! Men jag tror och hoppas att vi alla ses en dag.

37 thoughts on “Lilla stora Islin

  1. Så bra du skriver och så bra att du skriver, Anna. Jag är som alla andra förfärad och känner som du att kanske om…. men jag har varit med om det tidigare också med den som jag skulle vilja kalla min storebror och det hjälpte inte vad jag gjorde. Löftet som han hade gett gällde inte för alltid, sa ha efter ett försök. Han lyckades med det han hade föresatt sig. Som nu Islin.

    Anhörigstöd är en viktig bit och det problemet brottades ju Islin själv med har jag förstått av det jag har läst hos henne, med en nära anhörig som var sjuk under hennes uppväxt. Man kan bara önska att psykvården får mer resurser, varje människa som tar sitt liv är ett misslyckande.

    Vi får fortsätta att försöka hjälpa där vi bara kan, men i perioder av våra liv har vi kanske mycket att tampas med själva. Några runt omkring i bloggvärlden har vi med gemensamma krafter fått över till livslusten igen, tror jag och andra vet vi inte så mycket om då det handlar om mycket akuta räddningsinsatser som att larma när någon har tagit tabletter och skrivit om det på bloggen.

    Det är svårt att förstå att Isin som kändes så levande och som skrev så öppet om sitt lidande inte skriver mer. Det är svårt att ens föreställa sig de anhörigas och vännernas plåga efter att de fått beskedet att deras Islin hängt sig från en bro. Så oerhört.

    Sov i ro Islin.
    Kram, Anna.

    Gilla

    • Tack Jag! Jag är ledsen att läsa att du själv fick uppleva en så närståendes självmord. Jag har en ”ingift släkting” som jag inte kände väldigt väl men det var ändå en stor chock och bedrövelse att uppleva när han tog livet av sig i unga år.
      Psykvården måste finnas där när anhöriga och vänner inte kan eller orkar vara ett stöd.
      Vad jag har förstått genom kontakt med en till Islin mycket närstående person så avled hon inte omedelbart utan ett par nära och kära hann vara vid hennes sida i dödsögonblicket. Denna person har också förmedlat att hon är tacksam över att även vi på bloggen bryr oss om Islin och är så ledsna.
      Kram tillbaka!

      Gilla

  2. P.S Tyvärr ”ser” vi ju inte varandras bloggar här på WordPress så som vi gjorde på Aftonbladet-portalen. Därför är jag övertygad om att väldigt många av Islins bloggvänner inte ens vet om vad som hänt och därför inte lämnar något meddelande.

    Gilla

  3. Åh nej! Det var verkligen sorgliga nyheter… Läste hennes blogg då och då sen AB-tiden. Jag förlorade min bror genom självmord, så förstår tyvärr hur hennes nära och kära mår idag. Det är 30 år sen, så jag hoppas verkligen att stödet till de som blir kvar har förbättrats m.y.c.k.e.t!
    R.I.P Islin, may your soul fly free to meet the blue sky….

    Gilla

    • Så ledsen att läsa detta Eva! Det är ett sår som aldrig helt läker misstänker jag, men som man lär sig, eller måste lära sig, att leva med.
      Jag vet inte hur stödet till efterlevande ser ut i Sverige i dag. Vet att det finns en förening som heter SPES för anhöriga till suicidoffer men inte så mycket mer.
      Jag själv, som tror på ett liv bortom döden, tänker mig att den dödes själ har fått frid men inte alls sover utan kanske tvärtom ”just har vaknat”.
      Kram till dig för det svåra du har fått gå igenom

      Gilla

  4. jag vet inte anna
    jag vill inte göra någon ledsen eller upprörd över min känsla, men själv kan jag känna en stor frid över att islin slipper kämpa mer, jag känner ingen sorg, jag känner lättnad för hennes skull

    jag hade själv kontakt med henne under ab-tiden, hon var en mycket klok människa men, alla har rätten över sitt eget liv
    om man vill leva eller om man inte orkar mera

    jag vill förtydliga att jag inte talar om ungdomar som tar livet av sig i en ”förälskleseparation”
    jag menar människor som kämpat länge
    och det hade islin

    Gilla

    • Jag förstår hur du menar. Jag tänker också att du kanske befinner dig i en depression själv just nu och därför kan känna lättnaden för Islins skull? Eller?
      Jag är inte Gud och vet inte när det är dags för någon att dö. Men jag vet att Islin uttryckte flera gånger att hon VILLE leva. Som vi kan läsa i hennes blogginlägg i länken ovan. Även om självmordstankarna och depressionerna och ångesten återkom ofta.
      Och att hon blev illa bemött när hon meddelade vården om sina självmordstankar och fick erfara suckar och blev beskylld för att ”hota med självmord”.
      Hade hon orkat leva utan dessa beskyllningar och upplevelser när hon sökte hjälp?
      Jag själv vet att livet kan förändras så mycket. Jag har mått mycket dåligt i mina dagar, och mår inte lysande nu heller, men så mycket bättre än jag gjorde i mina yngre år. Dock har jag aldrig mått så dåligt som jag förstår att Islin gjorde.

      Gilla

  5. Så fruktansvärt och jag visste inte det sätt hon valde, denna fina tjej som delade så mycket i sitt skrivande. Kan inte föreställa mig den chock och smärta hennes anhöriga känner nu, men blir så sorgsen för Islins skull och för deras skull. Och beklämd, tagen, av att vården fungerar så bristfälligt – även om det finns så många som jobbar och gör så mycket gott.

    Fina, modiga Islin; Vila i frid. ❤

    Gilla

  6. psykvården fungerar inte nej, det är jag den första att hålla med om
    men men men, det finns så mycket jag skulle kunna förklara mig med men jag väljer att inte göra det med tanke på min ”ickeanonymitet”

    jag borde inte gett mig in i den här diskussionen inser jag nu
    varm kram till dig anna

    Gilla

    • Varför känner du att du inte skulle gett dig in i diskussionen? Dessutom ÄR du ju anonym!
      Jag tror också att det finns mycket du kan som du skriver ”förklara dig med” och jag tror att jag skulle hålla med om mycket. Det här är inte lätt, det finns så många infallsvinklar, erfarenheter, livsåskådningar och annat att man inte kan säga rakt av att någon har rätt eller fel. Ingen kan heller helt säkert veta om Islins beslut var ”rätt eller fel”.

      Varm kram tillbaka till dig Bella!

      Gilla

  7. Jag såg inne hos Grevinnan Blåst att du skrivit att du vidarebefodrar inlägg.
    Är det människor du ser skriver om henne nu du menar då?
    Skulle du kunna skriva initialer här,till den du förmedlar till?
    Jag är ju inte här så mycket längre och vet inte om jag kan samla mig tillräckligt
    för att skriva ett inlägg.
    Jag träffade henne senast i nya lägenheten,i somras.
    Hon hade det så fint där.
    Eller om du kan lägga länkar till dom inlägg du sett?
    Det är så fruktansvärt allting,men jag tror hon fått ro nu.
    Det ska absolut inte behöva vara så att människor,likt Islin blir behandlade så som hon blev behandlad,av psykvården mm……………

    Gilla

    • Då förstår jag att det känns extra för dig, som har träffat henne. (Islin bad mig besöka henne för ett par år sedan, men jag kunde inte då…). Jag har via Fb varit i kontakt med en kvinna vars förnamn börjar på P och som stod Islin mycket nära. Hon ville gärna få ta del av vad som skrivs om Islin. Hittills har jag vidarebefordrat inlägg av Peggy Bell, Grevinnan Blåst och baraenbildavmig, dvs av ”Jag”.

      Gilla

      • Då är det den kvinna jag trodde att det var.
        Har själv pratat med P och vi ska träffas nån dag,när hon orkar.
        Jag fick ihop ett inlägg iallafall inne hos mig,efter att ha tänkt
        på det några varv,så du kan väl vidarebefodra det också då kanske?
        Evriluca har också skrivit,vet jag.
        Kram/Pluppa

        Gilla

  8. Så otroligt fint skrivet, Anna. Allt det du skrev om Islin och om sjukvården. Jag själv känner mig alldeles uttömd på ord och tankar just nu. Det finns inte heller några ord som räcker till för vad som hänt. Jag tackar dig för att du vidarebefordrar mitt eget inlägg om Islin till hennes anhöriga.
    Kram / Rozie

    Gilla

    • Tack Rozie!
      Ja, det värmer nog för hennes anhöriga (eller i alla fall en person som jag har kontakt med) att se att fler brydde sig om Islin här på bloggen. Kram

      Gilla

  9. Neej!
    När man bor i Skuggan så finns det inte så mycket andra kan göra för att underlätta. De kan göra mycket för att göra det tyngre. Det är i alla fall min upplevelse av alla år jag själv drömde om Döden som det sista halmstrået. Det är som om man har två luckor. När den ena är öppen är den andra stängd. Luckan som släpper in Mörkret är öppen och allt ont kommer in. Luckan som släpper in Ljuset är stängd. Det slipper kanske in lite ibland men hur mycket andra än står utanför och skiner så kommer det inte igenom.

    Fina Islin. Världen är tommare utan henne.

    Gilla

    • Nej du har nog rätt. Men det är också så att när jag själv varit deprimerad har jag känt jag ilska, precis som Islin uttryckt mot oss ibland, mot dem som närmat sig. Jag stöter bort dem fast jag behöver dem. Det är få som orkar hålla fast ändå. Jag själv var dålig på det när det gällde Islin. Kände mig ibland utmattad av att läsa att hon tänkte ta livet av sig igen, kände ”jag orkar inte befinna mig i hennes mörker när jag just tagit mig upp ur mitt eget”. Det svider i dag, även om du nog har rätt i att det var svårt att nå henne då. Det som är värst att läsa är att hon skrev om att hon ville ha hjälp av vården men att även den ”hade tröttnat” och beskyllde henne för att ”hota” med att ta livet av sig.

      Gilla

  10. Det måste vara ett kardinalfel när personalen i psykvården säger så. Aldrig aldrig någonsin ska man bemöta en lidande person på det sättet. Att folk omkring inte orkar i perioder år förståeligt, men det är personalens förbaskade skyldighet att uppträda professionellt!

    Gilla

    • Ja det är ett mycket mycket märkligt beteende av vårdpersonal. Jag tror att hennes närstående ska eller håller på med att kartlägga ”hjälpen hon inte fick”.

      Gilla

      • Visst kan man också säga att det är typiskt oss människor (svenskar?) att alltid leta en syndabock när något hemskt har inträffat, och att vi gärna skyller på ”samhället”. Dock verkar det faktiskt finnas anledning att belasta vården/samhället i detta fall, då Islin beskrev sina upplevelser och erfarenheter av denna tydligt på sin blogg, och har gjort så genom åren. Om sen ett annat bemötande hade räckt för att rädda henne vet vi ju inte, men det kan inte uteslutas.

        Gilla

        • Från ett inlägg Islin skrev nyligen om efter att hon känt sig anklagad för att ”hota” vårdpersonal med självmord:
          ”Missförstånd rakt igenom. Men ibland undrar jag om de ens försöker förstå. Om jag säger att jag har självmordstankar och känner för att göra något dumt så säger jag ju det för att jag vill ha hjälp. Jag vänder mig till dem för att kunna låta bli.”

          Gilla

  11. Jag vet med att många bra jobbar inom vården tyvärr mötte vi inte dem jag och L. Hon blev sämre av deras kommentarer och hjälp, vilket vi kommer gå vidare med.
    Tack för dina ord om denna vackra flicka som var min extra dotter, som vi önskade som vi kunde skratta och gråta tillsammans. Älskar henne nu och alltid och bär med henne i mitt hjärta. Du försvann från mig på sjukhuset men vet att du finns hos oss ❤

    Gilla

    • Kära Paulina
      Jag önskar er all styrka när ni går vidare, för det är jobbigt att kämpa mot samhälleliga institutioner, vet jag av egen erfarenhet (tänker på Försäkringskassan här.) I mitt futtiga fall kan ju saker och ting dessutom lösa sig, men det kan det inte i ert och därför kräver det extra mycket styrka av er för att orka detta. Men klart är att ni kanske kan hjälpa någon annan i framtiden att inte råka ut för samma sak genom att göra detta.
      Jag vet ju att Islin ville vara anonym på bloggen och vet inte hur hon ställde sig till att andra, t ex vårdansvariga, skulle få ta del av hennes texter om hon inte orkade längre. Men hon var ju en mycket skicklig skribent och språkbegåvad person och hon talar utmärkt för sig själv med sina klipska, välformulerade och glasklara texter i bloggen., tänker jag.
      Tack och kram

      Gilla

  12. Ping: Hjälp eller stjälp « skvitts

  13. Islin skrev ungefär….om jag ringer mitt i natten och säger att jag inte vill leva längre…betyder det inte att jag vill dö.
    Det som hände hade inte behövt hända om psykvården varit annorlunda.
    Lilla fina Islin. Tänker på henne varje dag. ❤ ❤ ❤

    Gilla

    • Jag vet, jag har läst så också på hennes blogg. Så ironiskt det är att det känns som jag lärt känna henne mycket mer nu. Hela denna vecka och förra har jag tänkt på henne konstant, trots att jag inte ens träffade henne! Det har känts för jävligt och sorgligt, även om tankarna har skingrats lite de senaste dagarna.

      Gilla

  14. Jag kände ”islin” och kom henne völdigt nära, och något jag vill förklara för dig är att jag inte alls tror att hon skulle uppskatta att du skrev hur hon tig livet av sig, det räcker med att aäga att hon tog sitt liv. Men varför säga HUR hon gjorde det? Det bara vände i magen på mig för jag vet att hon inte skulle godkänt det! Förövrigt
    Är jag väldigt glad att hon hade er vid sin sida. Kram

    Gilla

    • Hej Emily,
      Det är möjligt att du har rätt när det gäller din synpunkt. I det här fallet rådgjorde jag dock med ”Paula H” innan jag skrev det och fick hennes uttryckliga godkännande att skriva just detta. Jag tycker inte att informationen är helt oviktig. När någon tar livet av sig startar genast tankeverksamheten hos människor – ”Hur gick det till? Kanske var det inte ett ”riktigt självmord” utan mer av en olyckshändelse med för många tabletter och alkohol???” (Än i dag ägnas t ex spaltmeter till att spekulera i om Marilyn Monroe verkligen försökte ta livet av sig eller inte.) När man nu vet hur det var finns det därför anledning att skriva detta. Att en ung tjej går tillväga på detta sätt är också ovanligt och väldigt brutalt, även för dem som lever kvar och vi kan alla behöva ruskas om när det gäller detta och hur dåligt en ung människa måste må för att klara av att göra något sådant. Detta är hur jag ser på saken.
      Tack för din synpunkt i alla fall. Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s