Lilla stora Islin

Du gjorde det till slut.

Men du fick ju inte!

Sa vi ju. Vi var många som sa det genom åren, eller rättare sagt skrev det. Vi ville hjälpa och vi lyckades inte. Kunde vi ha gjort mer, kunde utgången ha ändrats om vi gjort något  annorlunda?

Frågor som ALLA som upplever en anhörigs/nära väns/väns/bekants självmord ställer sig. Även vi som befann oss ”på distans” tror jag och inte träffade Islin men kom i kontakt med henne genom våra bloggar. Själv var jag dålig på att kommentera på Islins blogg speciellt det senaste året (åren?) men även tidigare periodvis, vilket jag känner ånger över.

Vad är fel när det går så här, att en människa som du som just har börjat sitt vuxna liv väljer att avsluta det?  Du var 22 år.  I många blogginlägg uttryckte du hur dåligt du mådde.

Jag vill länka till Islins blogg för att det är så viktigt att så många som möjligt får mer kunskap om det som ofta nu för tiden kallas psykisk ohälsa. Och att man aldrig mer säger saker som att ”den som hotar att ta livet av sig gör det inte utan den som är i stånd till att verkligen göra det bara gör det” osv. Vården måste bli bättre och omvärlden behöver få mer kunskap, samtidigt som den närmsta omgivningen måste få stöd – för det måste också vara fruktansvärt svårt och jobbigt att vara nära anhörig till en person som man befarar kan ta livet av sig varje dag. Omänskligt. Jag vet inte hur det ser ut på den fronten i dag och hur mycket hjälp de anhöriga får innan det har hänt.

Jag vill inte säga att ”psykvården är skit” överlag för det vet jag inget om, och det måste finnas fantastiska personer även där som gör så gott de kan. Men att den inte är tillräcklig och ibland rent bristfällig råder det heller inga som helst tvivel om. Hur vården såg ut i Islins fall kan ni läsa om på hennes blogg.

Men det fanns ljuspunkter också. I början av det här året skrev du så här på Facebook, Islin:

Just precis här och nu fick jag den överväldigande känslan av att jag älskar livet. Vilar i den så länge den våras.

Du hade nära och kära omkring dig och du hade din hund och dina katter som du fotograferade så fint och skickligt och skrev om här.

Islin valde att hänga sig från en bro. Även vi som inte fanns i hennes absoluta närhet känner stor bestörtning även om denna inte kan jämföras med hennes nära anhöriga och vänners känslor och sorg.

Vad vi kan göra är att försöka bidra så gott vi kan till att förhindra fler självmord, även om jag tror att få av oss vet hur och att vi är många som känner oss maktlösa.

Hejdå Islin! Men jag tror och hoppas att vi alla ses en dag.