På kyrkbacken

Handfallna och förvirrade stod
de kvar på kyrkbacken
när den silverfärgade bilen
åkte iväg

Den rullade sakta ut genom
grindarna på det knastrande gruset

De kände sig lämnade och
övergivna
De var en liten skara som nu skulle
gå hem och tvingas tillbaka till vardagen

Några enstaka röda och gula
blad var ännu kvar på grenarna
denna milda, soliga höstdag

Bilen svängde om kurvan på
den mörka landsvägen och
syntes inte mer

Hon var på väg mot ett annat land
De stod kvar på kyrkbacken och tittade efter bilen när den försvann

2 thoughts on “På kyrkbacken

    • Tack! Min tanke var något sådant som att det inte är sorgligast för den döde utan att det är de som är kvar som just känner sig frågande och utsatta. För de vet ju inte vad som händer när man dör. Medan den döde kanske vet, om medvetandet lever efter kroppen. Och att den kanske vet att det är härligt. Och som jag skrev så inspirerades scenen av en TV-dokumentär som var väldigt vackert filmad. I verkliga livet, när jag arbetat i kyrkan, har de närstående inte varit med när begravningsbilen åker i väg, då har de gått upp till ”församlingssalen” för att äta smörgåstårta.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s