Älska vardagen!

Ni som tycker att vädret är trist, har en del krämpor, tycker att det är skitjobbigt med julstressen och gruvar er för släktsammankomster de kommande helgerna, men som ändå har varandra och har en ”vardag” – försök att älska denna trista vardag. En dag har man den inte längre då någon nära älskad blir väldigt sjuk och kanske dör och då förefaller inget mera ljuvligt än grå, vanlig vardag.

Min mammas liv håller på att rinna ut just nu. Hon blev tvungen att opereras i förra veckan men vaknade sedan inte upp ur narkosen, utan att man vet varför. I går fick vi reda på att ingen av läkarna tror att hon kan vakna upp igen och man har bestämt att sätta ut livsuppehållande åtgärder.

Det hela är naturligtvis på ett sätt som det ska vara, eller i alla fall som livet är: vi blir gamla och sjuka och vi dör, och i bästa fall dör föräldrarna före barnen. (För tro mig att jag aldrig någonsin skulle önska min mamma att vara i min och min brors situation just nu, dvs att vi skulle dö före henne.)

Men alla vi som är och har varit väldigt nära vår mamma vet också att man kanske aldrig är riktigt beredd. Det här är ju fortfarande alldeles för tidigt känner jag! Och vi ska ju fira jul tillsammans i år som vanligt!

Men kanske ”känner” hon annorlunda, även om hon är medvetslös. Jag vill tro att det är så.

img_1429

42 thoughts on “Älska vardagen!

  1. Så väldigt sorgligt att det nu blir så, Anna, som du kanske befarade. Att din mamma var väldigt sjuk, visste du, men du var naturligtvis inte beredd på att slutet var så nära. Och ändå orkar du fundera så fint kring det hela. Ja, vi ska värdesätta livet och den grå vardagen, jag vet det så väl. Jag sänder dig mina varmaste tankar och kramar, Anna.

    Gilla

    • Tack snälla fina för din kommentar! Jag har fruktat för denna stund sedan så många år tillbaka. Min mamma har ibland ”älskat mig lite för mycket” om man nu kan göra det, och jag har ibland stött bort henne. Vi har haft en nära och kärleksfull men också komplicerad relation och därför har jag alltid förstått att det kommer att bli mycket svårt för mig när hon dör och jag har ofta tänkt att jag inte kommer att orka leva med min ångest och mina skuldkänslor då. Men så har jag tänkt sedan ungefär 15 år tillbaka. Nu står jag slutligen ínför det faktum jag så länge känt ångest inför. Men jag tror i nuläget att jag kan klara det.
      Varma kramar tillbaka!

      Gilla

  2. Det är så sorgligt och eländigt att det är så livet ser ut ibland. Fina mammor (och pappor) vill vi ju ha med oss länge länge.
    Kram till dig Anna

    Gilla

  3. Man är aldrig beredd oavsett hur väntat det är. Sorgen slår till med all kraft oavsett. Du och din familj finns i tankar och böner. Och du vet hur du når mig om du vill.

    Gilla

  4. Bra att du påminner oss som inte befinner oss i din situation. Samtidigt, väldigt vackert skrivet.
    Det där med den komplicerade relationen känner jag igen och med det ”rädslan” för det kommande dåliga samvetet.
    Men någonstans på vägen har jag insett att den man har dåligt samvete inför inte minns dom där stunderna, det är bara man själv som gör det och plågas av det.

    Jag är säker på att din mamma vet om den oerhörda kärlek du känner inför henne och det är det enda som betyder något.

    Men jag förstår den oerhörda rädsla och sorg du känner just nu. Jag har precis tänt adventsljusen och bibeln ligger alldeles bredvid. Jag ber för dig och din mamma i kväll Anna.

    Gilla

    • Tack älskade Bella. För omtanken, bönen och orden.
      I dag öppnade min mamma ett halvt öga och tittade på mig i nästan tjugo minuter. Det gjorde att det kanske fåfängligt nog tändes en lite strimma hopp hos mig igen. Att hon ska vakna upp mera, för då sätter man in behandlingen igen. Jag vet inte hur mycket hon uppfattar när hon öppnar ett öga så där, men jag pratar med henne då och det känns som om hon lyssnar. Men jag vet inte…

      Gilla

    • Jo… det har ändrats bara under de här två veckorna. Första veckan fick jag regelrätta panikångestattacker men de har nästan försvunnit nu. Nu är det mera en enorm trötthet och ledsnad, som ibland avbryts av små stunder av hopp, vilket jag ger mig rätten att känna, för jag behöver dem för att orka.

      Gilla

  5. Så svårt det måste vara för dig just nu. Att maktlös invänta det ögonblick man kanske fruktar mest – att veta att man inom kort kommer förlora en nära kär.
    Mina varmaste tankar till dig!! ❤

    Gilla

    • Tack Tizzel! Ja det är väldigt väldigt svårt och i dag kändes det som att jag klarar inte det här. Men så öppnade min mamma oväntat ”ett halvt öga” och då kände jag lite hopp…. Kram

      Gilla

  6. Jag förstår att du måste ha det jätte svårt och tungt just nu Anna. Och det finns inga ord jag kan ge dig för att ta bort din sorg heller. Men jag hoppas att det kan lindra lite att veta att du och din familj finns i mina tankar. Jag har själv förlorat min pappa så jag vet hur det känns. Man är aldrig förberedd. Det spelar nog ingen roll vilken situation man befinner sig i så tycker man nog ändå att slutet kommer för snart. Jag önskar att mina ord kunde kännas lite tröstande och inte så jäkla ekande tomma! Tänker på dig och sänder verbala kramar till dig genom bloggen!
    Kramar ❤

    Gilla

  7. Jag hade bröstcancer 2009/10. Idag är jag frisk. Jag älskar vardagen och i morse när jag cyklade till min praktikplats hade jag ett leende på läpparna. Jag och min sambo har förlorat våra nära o kära men har varandra. Jag älskar livet. Jag tar det inte för givet och njuter av varje sekund.

    Gilla

  8. Väldigt tråkigt det som händer med din mamma. Förändringar i livet har vi sällan önskat, men de händer ju ändå med allt vad det innebär.
    Tänker på er

    Gilla

    • Nej. Min mamma och jag pratade i telefon kvällen innan det hände och hon sa som vanligt ”jag längtar efter dig!” och jag sa att jag skulle besöka henne och pappa i helgen.

      Gilla

      • Jag hoppas hon får ett bra slut på livet om det är så att det är dags. Jag hoppas också att ni i familjen får ett lika bra avslut.
        Inga relationer är väl okomplicerade med dem vi älskar, speciellt inte med våra föräldrar/barn. Ja, du är alltid med henne och hon är med dig, men det vet du förstås.

        Ha det så bra du kan Anna.

        Gilla

  9. Man kan inte förbereda sig på sorgen. Den kommer när det passar den, och inte väntar den på inbjudningskort heller… Och även om man vet, även om det är naturligt, så är det ens förälder man förlorar och visst får man då vara precis så ledsen som man är, vare sig man är 4 eller 54 år gammal. När min mamma gick bort för snart 2 år sen, då trodde jag att jag skulle dö. På riktigt. Och då har jag ändå förlorat både min bror och min pappa tidigare, och borde vara *förberedd*. Men hur ska man kunna vara det? Du har så innerligt rätt i att man ska ta vara på den grå vardagen, för den är inte så grå som man tror alla gånger.
    Du gör helt rätt som pratar med din mamma, för hon hör dig och vet att du är där. Jag har jobbat så många år med allt från äldrevård till iva-vård, och jag vet att även djupt medvetslösa personer uppfattar närhet, framför allt från deras nära och kära.
    Kram Anna, din mamma har en dotter att vara stolt över!

    Gilla

    • Dina ord känns både tröstande och förfärliga, för jo, det är så jag också har känt att ”jag kommer att dö” när hon dör. Samtidigt som det som sagt är en tröst att jag inte är ensam om att tänka så. Att jag inte är ensam om att inte känna mig så där mogen och ”mitt i livet” och självständig som man kanske förväntas vara vid min ålder.
      Ja, jag har hört även andra säga att medvetslösa inte bara uppfattar att man är där, utan också kan höra vad man säger ibland osv… Min mamma har nu oftast ögonen öppna, men vi vet inte alls vad hon uppfattar. Vi får ingen ”respons” alls när vi pratar med henne nu, dvs hon kan inte t ex inte blinka som svar på en fråga.
      Tack Eva och Kram!

      Gilla

  10. Jag läser inte så ofta här och du ”känner” inte mig men jag vill ändå skriva en rad så att du vet att jag läst det du skriver och tar det till mig. På julafton tänker jag tända ett ljus och samtidigt sända tanken ut i världen med önskan om att alla ska känna mer kärlek i sina hjärtan för alla som har varit här. är här och kommer att vara här.

    Gilla

  11. Det är min fasta tro att ingen riktigt försvinner. Att hon finns kvar, om inte lika fast som innan kanske. Hon kanske ska ge sig iväg men jag tror ändå att hon håller sig nära dig. Även sen hon lämnat sitt jordiska skal bakom sig.
    *kram*

    Gilla

  12. Förstår att du har det jobbigt nu. En mamma är alltid en mamma. Hon har ju liksom alltid funnits där. Och när hon försvinner lämnar hon ett oerhört stort tomrum efter sig.
    Hoppas din mamma har det så bra som det går. Att hon inte känner oro och smärta. Hon känner säkert din närvaro och uppskattar den mycket.
    Kram

    Gilla

    • Ja… man hoppas ju det. Vi försöker vara där nästan hela tiden och är uppmärksamma på om hon uttrycker smärta osv, så att hon kan få lite morfin.
      Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s