15 thoughts on “Håll er i schack

  1. Vackra blommor, extra effekt med den svarta bakgrunden som ger ytterligare ett djup.
    Hoppas ni har det uthärdligt, du och de dina. När jag läste om din mammas död har många minnen väckts, och jag har tänkt en hel del på det som var och det som kanske kommer.
    Såklart vi ser fram emot dina nya inlägg som kommer så småningom.

    Ha det så bra du kan Anna

    Gilla

    • Ja jag tycker också om mitt (egentligen mörkbruna) soffbord och att fota blombuketter på det. Tyvärr finns några stearinfläckar med på den undre bilden…
      När det gäller att ha det uthärdligt så är det lite om vartannat. Jag känner ibland att jag klarar mig, och andra stunder är jag så ledsen och förtvivlad att jag faktiskt vill dö själv. Så är det för många har jag förstått, även om vi i Sverige ibland kanske har ett alltför rationellt synsätt på döden och tycker att den ska klaras av på en lunchrast, inkl begravningen. I synnerhet om det är en äldre person som dör.
      Många i min omgivning har varit väldigt fina, men jag märker också det konstiga att många inte vill nämna min mammas död, trots att jag vet att de vet. Det känns underligt. Därför har bloggen faktiskt varit till väldig hjälp för mig under den här tiden.
      Tack, detsamma!

      Gilla

  2. När jag drabbades av stor sorg, som kändes outhärdlig i det ”akuta” skedet, så reagerade jag över att de jag trodde skulle ge mig stöd liksom vände blicken ifrån mig. De menade såklart inget illa, utan jag har kommit fram till att det var deras egen ångest de inte kunde se i ansiktet.
    Det är inte enkelt, men det går att hantera så småningom. Sorgen alltså, och jag försöker möta människor som är i svåra lägen. Jag har säkert ”vänt blicken” ibland, men jag försöker.

    Tjing igen Anna!

    Gilla

  3. Vi håller oss i schack, känner oss nog ganska matta i livets spel. Så vackra blommor, vackert fotograferade. Det betyder mycket att folk vet, att de deltar, att de visar att de vet att man sörjer. Det var kanske lättare för när man visade att man hade sorg, med sorgband, med sin klädsel. Även jag trodde att det var lättare om den som hade gått bort var gammal, men det betyder ju bara att man har varit med om den längre, har ännu mer att sakna. Men det är lättare att acceptera att det är livets gång, än när en yngre människa dör. Försök stå ut, säger man på finska.
    Varm kram

    Gilla

    • Ja visst hade sorgklädseln en funktion förut, det tror jag absolut. Nu är det ovanligare om jag inte har svart på jobbet, så ingen frågar av den anledningen.
      Jag håller med att det känns lättare när andra vet om att man sörjer, frågar hur det går osv, samt skickar blommor förstås (fast en av buketterna ovan skickades faktiskt till min far, men han fick så väldigt många och delade med sig…)! Fast jag vet ju att det lär finnas andra som inte ”vill låtsas om någonting” och ”bli behandlad precis som vanligt”. Jag tycker det känns konstigt, för inget är som vanligt och det blir inte lättare att hålla det inom sig helt själv.
      Jag ska! Tack och varm kram tillbaka!

      Gilla

  4. oerhört vackra blommor, tanken bakom kanske ännu vackrere

    men jo då, jag tänker ofta på dig anna
    hur du hanterar dagarna och på hur du mår egentligen

    och du vet hur du når mig
    om du inte vill eller orkar så är det precis så

    värme till dig

    Gilla

  5. Så vackra blommor. Jag har tänkt på dig och de dina. Det var bara några år sedan min pappa gick bort. Så jag minns allt det som kom efter alltför väl. Det var efter begravningen det verkliga sorgearbetet satte igång. Det var då den där uppslitande sorgen infann sig. Som gjorde att man emellanåt inte ens kunde andas. Det kändes som om man hade ett stort svart hål inom sig som inget kunde fylla. Efter flera år har sorgen blivit en del av mig och är därför helt okej att bära, även fast den aldrig riktigt försvinner. Nu efter 4 år kan jag prata om och minnas min pappa med ett leende. Men det tog som sagt var sin tid. Så jag vet att du har det tungt just nu och att ingen annan kan bära den sorg som är din. Men det hjälper lite, hoppas jag, att du vet att andra har förståelse för det du går igenom nu.
    Önskar dig och de dina allt gott!
    Kramar

    Gilla

    • Jag tror jag förstår vad du menar, även om jag inte kunde andas de första två veckorna heller, fast på ett mer hysteriskt sätt. Begravningen blir inte förrän 1 februari, för att alla i släkten ska kunna närvara, och jag kan tänka mig att det är först efteråt som det verkligen börjar gå in, samtidigt som omgivningen kanske tänker att då ska allt vara som vanligt. JAG VILL INTE!!!
      Ja det hjälper verkligen med din och andras förståelse. Tack och detsamma till dig! Kramar

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s