Begravningen

Jag funderade ett tag på om jag ändå inte skulle kunna låta bli att lägga ut de vackra bilderna som jag tog i kyrkan innan begravningen började. Men nej – om man inte kan uppleva något i livet utan att vara tvungen att dokumentera det i bilder på bloggen så har kanske bloggen fått för stor plats i ens liv och man är troligen allvarligt bloggstörd. Jag befarar att jag är det. Jag både vill och vill inte. Men jag nöjer mig med att beskriva hur det var i ord.

Markuskyrkan, där min mamma arbetade i 40 år och där hennes begravningsgudstjänst hölls, är känd för sin vackra, väldigt speciella arkitektur. Det är en modern kyrka så till vida att den invigdes 1960. Det mesta i den sägs bestå av ”naturmaterial” och den harmonierar också vackert med naturen där den ligger vid gränsen till Nackareservatet i södra Stockholm. Om kyrkan och dess arkitekt kan den som är intresserad läsa om här och här. När jag var liten tyckte jag mer om vita små kyrkor men som vuxen har jag förstått varför min mamma alltid sa: ”Den är ju så vacker!” Det bar henne emot att söka arbete i en annan kyrka, när hon redan arbetade i världens vackraste, ansåg hon.

Längst framme till höger om altaret är det stora fönster som börjar vid golvet, och naturen, dvs träden utanför, spelar därför en stor roll även inne i kyrkorummet. Nackdelen är att om det är mörkt och mulet utanför, så blir det också mörkt och kanske en aning dystert i kyrkorummet. Men på min mammas begravning strålade vintersolen in, just över den ljust träfärgade kistan, och tillsammans med ljusen runt båren blev det ett oerhört vackert glödande ljus som för mig kändes väldigt tröstande och fint.

Det var sannerligen inte det enda vackra; det är minst sagt en ynnest att tillhöra en släkt (och därmed också en vänkrets) där de flesta är professionella musiker vid sådana här tillfällen!

Vi i familjen bar ut hennes kista till begravningsbilen under klockringningen vid gudstjänstens slut. Och den allra starkaste upplevelsen av alla var att se hennes kista, med de röda rosorna och prästkragarna på locket, stillsamt åka i väg i den svarta begravningsbilen. Så underligt likt den ”dikt” jag skrev här på bloggen, den jag skrev i november förra året, några veckor innan min mamma insjuknat och då jag inte hade en aning om att den på sätt och vis skulle handla om mig själv bara ett par månader senare. Väldigt likt, förutom att denna upplevelse var ljusare än den dikten förmedlar.

Det var sorgligt och vackert och storslaget på samma gång. Denna väg som hon själv kört så oändligt många gånger under sitt yrkesliv efter att ha spelat på ett oräkneligt antal högmässogudstjänster, bröllop, dop och begravningar. Eller efter körrepetitioner eller musikgudstjänster eller efter att bara ha ”övat”. Nu åkte hon den för sista gången, denna vackra, soliga vinterdag.

Och det var vi som stod kvar på kyrkbacken och tittade efter bilen tills den svängde om kröken och vi inte kunde se den mer.

20 thoughts on “Begravningen

    • Konstigt. Det är också lite konstigt att det ju oftast inte går till så. Det vanliga (enligt min erfarenhet i alla fall) är att kistan lämnas kvar i kyrkan och att besökarna däremot flyttar sig själva till platsen för begravningskaffet.

      Gilla

        • Jo. Men det förekommer ibland, vet min pappa som spelat vid väldigt många begravningar och fortfarande gör så, efter sin pension. Men det är som sagt inte så vanligt. Fast fint tycker jag, att inte bara ”lämna” kistan där när vi själva går in i församlingssalen och äter sandwichar och dricker kaffe. Åtminstone för oss kändes det väldigt rätt! (Fast även vi, i vår kyrkoarbetande familj, kom inte på detta själva utan det var begravningsentreprenören som kom med detta förslag). Om man bor på landet följer man kanske kistan till graven om det är en jordbegravning (vilket iofs kan ske även i städer), men i de fall då detta inte är aktuellt kan det vara fint att kistan bärs ut ”för vidare transport till den sista vilan” i slutet av gudstjänsten, när alla församlade är kvar.
          Därmed inte sagt att det inte kan vara precis lika fint att göra på något annat sätt!

          Gilla

    • Tack Imsy! Blir glad över att läsa att du uppfattar det så. Ja, jag tror att mamma var väldigt nöjd, om hon kanske eventuellt kastade ett litet öga in sin älskade kyrka från himlen! Inte för att hon hade höga anspråk eller förväntningar kring sin egen begravning (inte det minsta så, hon hade inte ens uttalat några önskemål utan tyckte nog snarast att den var något som inte angick henne) utan för att det hela helt enkelt var väldigt vackert. Hennes älskade musikstycken av bl a Bach spelades och sjöngs av hennes släkt och vänner, och prästen, som var hennes arbetskamrat när hon arbetade, gjorde sitt jobb väldigt fint!

      Gilla

  1. Din mamma har rätt, det är en vacker kyrka, det syns på bilderna. Tänk att få begravas på den arbetsplats som man älskade. Om din mamma hade musiken i sin makt har du ordet i din makt. Du skriver så fint om din mammas begravning, om ljuset, om vintersolen, om rosorna, om den svarta bilen. Du målar upp det så att vi ser och ler. Vemodigt och sorgset ler vi och ja, dikten är nästan som en beskrivning av det du beskriver. Så vackert, Anna.
    Kram

    Gilla

  2. Det är en vacker kyrka. Jag var där på dop för många år sedan.
    Vilken fin hyllning till din mamma att få en så fin begravning.
    Hoppas att du mår någorlunda bra Anna. Mer kan man ju inte begära just nu.
    Kram

    Gilla

    • Tack snälla Libra! (Och kul att även du varit där.) Men jag hoppas det inte var den gången som den dåvarande kyrkoherden, som hade dopet, kommenterade barnets namn med: ”Det heter vår lilla tax därhemma också!” (Inte för att jag tycker det är ngt fel att heta samma som en hund, men man vet ju inte om dopföräldrarna resonerade på samma sätt…)
      Men som sagt, tack för din kommentar. Jag är ledsnare nu än förut, nu när det ”verkligen är över” men som sagt, jag mår någorlunda bra. Tror jag.
      Tack och kram!

      Gilla

    • Tack fina Bella!
      Ja min mamma kunde nog vara stolt över mig även förut men det berodde betydligt mer, för att inte säga uteslutande, på hennes kärlek och personlighet och inte på mig! Kram

      Gilla

    • Tack själv för att du läser och kommenterar! För mig är det sällan något problem att ”dela”, har ett behov av det och kan nog göra det till överdrift ibland.

      Gilla

  3. Ett värdigt slut på ett värdigt liv. Och som du beskriver det… Din mamma är stolt över sin dotter, där hon sitter på sitt moln. Att få leva sitt liv, att få sluta det lugnt, att få gå vidare med frid och stolthet i hjärtat, vad mer kan man begära? Det behövs inga bilder Anna, när du skriver så fint. Tack!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s