Nu gladar vi till oss

Nä nu är det dags att rycka upp sig och glada till sig lite känner jag, nu när det inte är så mycket kvar av denna bedrövliga påskhelg. Jag brukar ha lätt för att falla i hålet på storhelger och denna var inget undantag. Dessutom ska mammor inte vara döda på påskar. De ska vara hemma och få påskliljor.

IMG_1879

16 thoughts on “Nu gladar vi till oss

  1. Förstår hur du känner. Känner likadant när det gäller min pappa. Saknaden är så stor och går inte att fylla eller ersätta. Den försvinner aldrig. Men med tiden blir den lite lättare att bära.
    Kramar

    Gilla

  2. Så är det. Trodde inte, när jag häromföruträttsånyss läste om din mammas bortgång och såg den fina bilden på henne i båten med din pappa, att jag så snart var på tur. Vet du vad jag hittade i fotoalbumet? En nästan likadan bild, från en båtfärd på sjön! Men jag hittar styrka i alla minnen, tror jag. Är inte så säker på något just nu. Kramen!

    Gilla

    • Jag läste först i går på din blogg att din mamma också dött, men det går väl inte att kommentera längre där? Nej, man är inte säker på något ju äldre man blir och vem kan känna sig tvärsäker på något? Fast mamma är inte ”borta” känner jag i alla fall tydligt. Men jag sörjer hennes fysiska kropp väldigt mycket, även om den var mycket till besvär för henne själv mot slutet. Kramar och hoppas allt inte känns outhärdligt just nu!

      Gilla

      • Och kram även för din hund Embla! Det var mycket för dig på en gång! Både du och jag förlorade ett älskat djur och våra mammor under ett och samma år… Att människor som inte har djur inte förstår att ett husdjurs död också kan göra fruktansvärt ont får man väl skylla på att de inte upplevt närheten med ett djur.

        Gilla

  3. Sorg är så svårt trots att vi alla drabbas av det några gånger under livet. Det är ett jobb att ta sig igenom… fast på något konstigt vis så vet vi rätt bra själva vad vi behöver för att orka igenom. Vet själv att jag hade stort behov att ett lyssnande utan tyckanden…

    Gilla

  4. Du är snäll och nog förstår du allt för väl. Det var just den där bilden på sjön… lite roligt mitt i det hela eländiga. Din Turbo-annons har jag kvar, även om jag flyttade ner honom i marginalen. Har själv en gammal Silverkatt, dock en utekatt med eget sinne, som jag inte tror att jag får se igen. De tre senaste vintrarna har han bott hemma, men sist jag såg honom i höstas var han så fin och välmående, så jag tänkte redan då att det nog var sista gången. Tror att han sa hejdå den sista gången.

    Embla: djur och människor – står de nära så nog gör det så ont utan att man ska behöva ta fram en våg och jämföra. Tack för dina ord och ha det allra bäst med dina fantastiska knasiga och vackra katter!

    Gilla

    • Snäll och snäll men förstår gör jag!
      Ja det var roligt med sjöbilden, speciellt som jag också hittade min bild av en slump – letade egentligen efter en helt annan bild.
      Jag förstod inte riktigt sambandet mellan att din katt var välmående så att du tänkte att det var sista gången… men tack igen för Turbo-bilden, han KAN ju dyka upp om han lyckas smita ut igen. Men kanske dumt att hoppas.
      Tack och detsamma! Kram

      Gilla

      • Förlåt… var otydlig. Jo… jag tror att min Silverkatt ville visa sig från sin allra bästa sida innan han vandrade bort. (Fast rätt mycket hoppas jag ju fortfarande att han kommer och säger hej.)

        Gilla

  5. Nej du, Anna. Det ska vara förbjudet för mammor eller pappor att vara döda på påskar. De ska alltid finnas för oss. Punkt slut.
    Varm kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s