Gravsättning av urna – så funkar det

När jag var liten var jag hysteriskt, och då menar jag hysteriskt, rädd för allt som hade med döden och kremering att göra. Tanken att mina föräldrar en dag skulle dö var förstås ännu hemskare, men den dagen var ju om en sådan lång evighet fram så att den dagen nästan inte fanns, som för de flesta barn som växer upp och har friska föräldrar, tror jag.

Men evigheten gick över; även jag blev vuxen och hann oroa mig gott och väl i många år inför vetskapen att jag en dag skulle mista mina föräldrar, och i julas dog min mamma. Detta har jag skrivit om tidigare. Av olika, men goda, skäl blev gravsättningen av hennes urna inte av förrän nu i maj och sammanföll med dagen då hon skulle ha fyllt 78 år. Och nu kändes det fint och helrätt med kremation och urnbegravning, även om döden på så många andra sätt fortfarande känns helfel.

I vilket fall så visste jag inte tidigare så mycket om hur en gravsättning av en urna går till. Kanske vet inte ni heller? Så här gick ”vår” gravsättning till:

Vi hade varit på kyrkogården och rekat innan och bestämt var vi ville att graven skulle ligga, i de kvarter där vi visste att det fanns lediga platser. Om det finns lediga gravplatser på en kyrkogård beror på om det är kistbegravning eller urnbegravning och det finns också bestämmelser när det gäller mått på gravstenarna för de olika kvarteren.

Gravstenen måste inte vara färdig vid gravsättningen. Vi har just lämnat in vår egendesignade skiss med kyrkomusikanknytning, då båda mina föräldrar är kyrkomusiker och det sedermera också kommer att bli min pappas gravsten. Den ska först godkännas av kyrkogårdsförvaltningen, innan gravvårdsfirman börjar arbeta med den, och den beräknas bli färdig om ett par månader, enligt gravvårdsfirman.

Det är tydligen inte så vanligt att en präst närvarar vid urnsättningen har jag förstått, men jag vet att begravningsentreprenören också ofta kan bistå som officiant, som det heter. För de som är mer eller mindre troende finns det också en särskild ”ordning” för gravsättningar/urnsättningar i slutet av Den svenska psalmboken, med texter som passar att läsa då, men man behöver givetvis inte läsa något alls eller följa någon förutbestämd ordning. I vårt fall läste vår pappa texterna och bönerna som stod där själv. Vi som hade samlats runt graven var hennes allra närmaste, vi var nio personer tror jag. Begravningsgudstjänsten var en offentlig högtid för alla som ville närvara; vid urnsättningen var vi bara familj och närmaste släkt. Vi sjöng två psalmer: En vänlig grönskas rika dräkt (ganska självklar psalm att sjunga i mitten av maj!) och begravningspsalmen framför alla andra: Härlig är jorden.

Urnan stod framför graven, som var ungefär en armslängd djup och klädd med en grön matta på ovansidan. Min bror och jag sänkte tillsammans urnan i graven i slutet av den lilla ceremonin. Jag hade lagt min bukett med vitsippor, gullvivor och körsbärsblom i graven först, innan vi sänkte urnan. De som närvarade hade precis som vid en begravningsgudstjänst med sig en ros var som de la runt graven. Sedan skulle tydligen vi i familjen hälla tre symboliska spadtag, med en liten skopa med jord från en hink, över urnan. Man kan sedan välja om man själv vill fylla igen graven medan alla är samlade eller om man vill lämna detta åt begravningsentreprenören eller vaktmästarna/kyrkogårdsarbetarna. Vi valde det första.

Vi hade valt en urna som bryts ner eftersom vi tycker om tanken att askan förenas med naturen och kan bli grogrund för nytt liv så småningom.

Så där – känner ni er lite klokare nu och har fått svar på alla era frågor om hur en gravsättning av en urna kan gå till? Nähä. Men då beror det nog på er och inte på mig.

IMG_2156

Min mammas grav i mitten just efter gravsättningen. Den sista grästuvan ska fortfarande sättas på plats när jorden sjunkit ner lite så att det blir en jämn gräsyta.

IMG_2154

Begravningsentreprenören Maj-Lis Gerelius, 84 år, in action på Sandsborgs kyrkogård i Stockholm. Hon bodde som ung och bor fortfarande i samma församling där min morfar var präst och hon kommer ihåg min mamma som tonåring när hon sjöng i Bromma kyrka tillsammans med mina två mostrar.

IMG_2157

Vy från gräsrotsnivå över Sandsborgs kyrkogård den 14 maj.

”En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken. När vinden går över det, då är det inte mer, och dess plats vet inte mer av det.(Psaltaren 103).

Så vacker men sorglig denna vers är! Men sann på många sätt. Vet någon förresten vad blomman på bilden heter? Den fanns överallt på kyrkogården.

29 thoughts on “Gravsättning av urna – så funkar det

  1. Jag känner igen din beskrivning av urnsättningen, svärmor dog för tio år sedan i Nyköping och urnsattes på Skogskyrkogården i Stockholm. Vad tiden går. Vi hade ingen speciell ceremoni. Jag försökte spontant läsa en dikt ur minnet men klarade inte riktigt av det, blev för ledsen. Blomman påminner om malva, men den borde inte blomma än.

    Gilla

  2. Min Älskades aska ligger i en urnlund i min stad. Alla har likadan gravsten, en liten liggande sten, med plats för max två namn (och ja, jag har betalat för platsen i 25 år, men jag tänker inte dö förrän tidigast 2060 så jag får nog betala en gång till). Man får inte smycka graven, det finns en liten gemensam plats för blommor och ljus.

    Vi hade ingen ceremoni, vi bara tittade på när han (någon med kostym) firade ner urnan i april 2011. Han direktkremerades i nov 2010, dvs vi hade ingen kista vid begravningsceremonin heller (blev billigast så). Hans aska fick ligga i gömmorna över vintern tills tjälen hade gått ur jorden, det kändes bäst så. Sedan stod vi, Dottern och jag, och tittade i hålet en stund, på varandra en stund, och sen i hålet igen och sa ”Hejdå” och gick hem.

    Och varför berättar jag det här? För att du väckte en massa minnen och tankar med ditt inlägg. Och jag måste ju alltid berätta om mitt. Kan inte lyssna på andra. Typ.

    Gilla

    • Ja men det är ju meningen att andra ska berätta om sitt i kommentarsfältet. Dessutom är det väldigt intressant att läsa om hur andra tänker om döden och det som ”hör till den”. Jag visste inte att man kunde ha begravning utan kista, trodde man var tvungen att ha i alla fall en skokartong modell större (har sett sådana på en del budgetbegravningar när jag jobbade i kyrkan).
      För att säga något som ingen annan har tänkt/sagt så är det ju så att det inte finns något rätt eller fel när det gäller begravningar och sätt att tänka runt den. (Jo, lite kanske, men det behöver vi ju inte gå in på här!)
      Jag kan dock se att vi som är troende har det lite lättare då det finns något att hålla sig till, dvs en fast ordning, texter att läsa, olika ritualer som underlättar. Jag tycker det verkar vara lite ensamt och utsatt att vara utan detta i ”denna svåra stund”.
      Men en nära anhörigs död är ju svår, oavsett, å andra sidan.

      Gilla

  3. Så fin gravsättning ni gjorde. Båda mina föräldrar kremerades. Det var deras önskan. Men vi valde en gravplats med sten. När pappa dog var mamma, min bror och jag samt min man med, Vi läste och sjöng något. När mamma gravsattes var vi bara vi tre kvar. Vet att jag lyfte och kände på tyngden av mammas urna. Förvånades över att den var så lätt. Den kvinnliga vaktmästaren sa ”ja, det blir inte mycket kvar”. Sen bar hon urnan till graven medan klockorna ringde. När ceremonin var över fick vi hennes historia över hur det fungerade i församlingen numera… Förstående som jag är så lyssnade jag… brydde mig… Men gick hem med tanken att det var nog så annorlunda på pappas tid. Men jag kunde inte göra något åt det.
    Jag har inte så stor känsla för graven. Min bror sköter den. Det är sällan jag besöker den. Mina svärföräldrar jordbegravdes. Det är länge sen nu, men ändå kan jag känna mer att de ligger där.

    Själv vill jag jordbegravas. Det är det traditionella liksom.

    Gilla

    • Intressant. Denna ceremoni med ringande kyrkklockor – var det själva begravningsgudstjänsten? Annars verkar sådant inte förekomma i storstadsområdena i alla fall. Vet också att urnbegravningar generellt sett är vanligare i dessa och att det nog kan vara rätt svårt att få tag på en kistgrav inom rimligt avstånd om man bor i Stockholm eller andra lite större städer.
      Intressant också att du väljer kistbegravning men inte dina föräldrar, och inte tvärtom.
      Jag själv var också tidigare ganska övertygad om att jag inte skulle besöka graven särskilt ofta, precis som du. Inte heller min mamma brukade besöka Skogskyrkogården där ”Kontraktsprosten Axel Boström” (min morfar) och ”hans maka Astrid” ligger. (Trots att min mormor var lika yrkesarbetande som min morfar!) Men här känner jag att valet av kyrkogård spelar in. Sandsborg, som vi valde, känns mer inbjudande och liksom ”hemtrevlig” och jag tänker mig att jag ska ta med en kaffetermos och bara sitta där och filosofera ibland. Skogskyrkogården, hur vacker den är, känns så mäktig och allvarlig att jag skulle dra mig mer för att gå dit. Tror jag. Dessutom skulle det bli långt att gå.

      Gilla

      • Vi hade begravningsgudstjänst i kyrkan först. Sen efter kremationen hade vi gravsättning av urnan. På själva begravningsgudstjänsten var det ju fler med, men vi urnnedsättningen var det bara vi närmaste(och knappt det).
        Mina föräldrar ligger i den lilla stad där jag blev vuxen. Det är nog ganska vanligt där med kremation. Jag har nog fortfarande känslor för den lilla by där mina rötter finns och där vi bodde under många år. Där är kistbegravning nästan utan undantag. Länge har jag tänkt att jag vill ligga där på en plats under en pil som vi såg ut för många år sedan. Numer så kanske jag tänker att det är orealistiskt när vi lever mer i storstan än på landsbygden. När tre av fyra barn bor i Stockholmsområdet så vill de säkert ha graven där någonstans. Det är långt därifrån till vår lilla by. Och det är ju många år sen vi levde där.

        Gilla

        • Ja där var det ju detsamma som för oss. Men den min största fråga gällde var det där med klockringningen när vaktmästaren bar urnan till graven. Jag tycker mig ha läst något liknande en gång förut men annars är det något helt nytt för mig att klockringning görs då. Eller ringde det i klockorna av andra skäl som sammanföll med urnsättningen?

          Gilla

          • Nej, vaktisen hade en fjärrkontroll som startade klockorna när vi bar ut urnan. Det är kanske olika på andra håll. Kan tänka mig att det på Skogskyrkogården i Sthlm skulle bli ett ständigt ringande om man gjorde så. Men en småstad är ju lite mindre befolkad.

            Gilla

  4. Tack för att du delade med dig! Jag tycker det var vackert. Jag vill också gravsättas i en självförmultnande urna. Helst under ett träd. Tycker om tanken på att bli ett med trädet.
    Kram

    Gilla

    • Vet du att även om det inte syns på bilden, så är min mammas grav väldigt nära ett träd och grenarna når nästan fram till graven. Vi hade också som önskemål att graven skulle ligga nära trädet!
      Nu är väl inte aska så näringsrik i sig för växter*, men förhoppningsvis kan den bidra till att bilda ”rätt jordmån” för olika växtligheter! Kram

      *Rättelse i efterhand: Aska kan tydligen fungera som näring/gödsel för växter så där hade jag fel!

      Gilla

  5. Jag skulle gärna ha velat ha ett träd i närheten av familjens grav jag också, men på 70-talet så funkade det inte riktigt så att man fick välja gravplats, så som man kan göra idag.
    När jag nu ser gravar där barn begravts så är det ju mycket nallar, änglar, fina bilder och andra prydnader, men då var det inte alls så. Nu skulle det ju vara lite fånigt att sätta dit såna saker, eftersom det snart är 40 år sen min lillasyster begravdes. Hon var nästan 8 år när hon dog och hon fick med sig det enda gosedjur hon tyckte om, i kistan. Det var en stor mjuk apa som självklart hette Herr Nilsson, eftersom hon gillade Pippi Långstrump. Han var med under hela hennes sjukdomstid på 1½ år.
    Jag var inte med vid urnsättningen, vet faktiskt inte varför mina föräldrar inte lät mig vara med. Själva begravningen var fruktansvärt jobbig, det var hemskt att se mina föräldrars sorg. Jag var mest som bedövad tror jag, minns inte mycket alls. Då var jag 16 år.
    När min pappa, som också är begravd där, skulle ha fyllt 90 för några år sen så gjorde jag en lite knäpp sak. Han var fransman och tyckte mycket om calvados. Det var den enda starksprit han drack, och inte särskilt ofta heller, så jag köpte en liten flaska och åkte till gravplatsen. Där hällde jag upp en redig skvätt i ett glas, skålade och hällde det på graven. Sen sjöng jag några strofer på Marseljäsen och sa grattis. Min dotter skrattade gott åt mig när jag berättade det.

    Gilla

    • Oj, det måste vara svårt och påverkat ditt liv mycket att din lillasyster dog!

      Ang leksaker på graven osv kan jag tänka mig att det kommit på senare tid. Men sist jag såg en sådan grav var det nästan ”lite för mycket” enligt min mening. Det såg snarare ut som en ostädad leksakshög med en massa plastbilar på ett vardagsrumsgolv, än som en fin gravplats. Men det kanske måste få vara så ett tag. Huvudsaken är att graven ger tröst för de efterlevande.

      Härlig historia med calvadosen!!

      Gilla

  6. Vilken underbar blogg! Den tänker jag besöka igen. Nu har jag kryssat runt en stund och skrattat gott mellan varven, men det var på den här sidan jag började eftersom jag googlade på ”gravsättning av urna”. Tungt och tråkigt. Min far blev lika gammal som din mor. (Eller snarare lika ung.) Sandsborgs kyrkogård är väldigt vacker, min man har släkt där. Men min far kommer att hamna på Skogskyrkogården. Vi har norpat en av de riktigt vackra platserna, soligt men ändå under stora träd. Det är något visst med träd på en kyrkogård… Jag har också undrat över de rosa vårblommorna. Har sett dem på Norra begravningsplatsen utanför KS i samma mängd. Det var en jättebra bild, får jag låna den och slänga ut på några trädgårdsforum?

    Gilla

    • Tack! Vad glad jag blir!

      Ja, 77 ”är ju ingen ålder” nuförtiden, tänker man som vill att ens föräldrar ska levai evighet. Med mig är det så att vi har släkt på Skogskyrkogården och det är väldigt vackert att åka dit, även om vi mest gör det på Alla Helgons dag. Men jag visade en filmklipp om den för mina sfi-elever, och de tyckte det var mycket vackert fast de kommer från helt andra seder och bruk. Men Sandsborg är som sagt också fin, och lättare att ta sig till för de släktingar och vänner som inte har bil. Dvs det var en rejäl promenad dit det fanns lediga platser på Skogis när vi undersökte saken.

      Självklart får du låna den, blir bara hedrad!

      Gilla

  7. Ditt inlägg har hjälpt mig jättemycket, jag har nyligen förlorat min mormor och urnsättningen är imorgon, nu vet jag vad som kommer hända, och även fast det är fruktansvärt sorgligt så hjälpte det du har skrivit med att få det att kännas mindre hemskt. Tack

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s