Trösttankar om döden

Jag kommer faktiskt inte ihåg i vilken självhjälpsbok det var jag läste det, för jag har läst rätt många genom åren. Men i någon av dem stod det något typ om att döden sker hela tiden, och inte bara vid ett specifikt tillfälle. Om jag förstod författaren rätt så kan man sammanfatta det så här:

Titta på den här bilden, som visar mig som två- eller treåring.

litenanna_ed

Bilden: Den här lilla flickan är död! Hon är jag, men hon är död.

Varför död? Jo, för att de celler som min kropp byggdes upp av då har dött och ersatts av nya celler. Min kropp är en helt annan nu och består av helt andra celler och alltså är kroppen på bilden död. Flickan på bilden FINNS helt enkelt inte längre, men ändå så sörjer ingen detta, utan alla ser det som helt naturligt att man är en gullig unge först och sedan blir man en inte fullt lika gullig vuxen!

Nej, den gulliga lilla flickan med de runda kinderna finns inte längre, hennes kropp är ”död”, ändå så är hon ”jag”, och jag finns fortfarande.

Förstår ni tanken när det gäller hur man också kan se på döden?

10 thoughts on “Trösttankar om döden

    • Bra om du tycker det, för man kan behöva lite tröstesamma tankar lite till mans.
      Om ungen du pratar om har jag inte så många minnen av själv, men jag kan väl hålla med om att hon SER ganska rar ut. Fast ett minne har jag. Jag satt i barnvagnen som min mamma drog och min storebror gick bredvid, och jag var arg. Då släppte jag utan att någon såg det ner min brors ena lovikavante på gatan, eftersom hans vantar låg i vagnen. Jag minns tydligt känslan av att i smyg slänga vanten, och jag minns hur de letade efter vanten när jag kom hem.
      Usch, ganska tur att den lilla satungen inte finns längre när man tänker på det!

      Gilla

    • Jo det är ju så jag tror också. Och det är väl kanske själen som fortfarande finns kvar, trots att varken min hjärna, mina tankar eller min kropp är desamma som när jag var två. Hm, i stort sett kanske. Vissa tankar är inte helt annorlunda!
      Kram

      Gilla

  1. Så har jag aldrig hört någon resonera. Väldigt intressant och samtidigt någonstans sorgligt…Men detta måste jag fundera på ett tag. Så väldigt söt bild

    Gilla

  2. Det här tror jag inte ett ögonblick på. Det visar ju bilden, det är precis samma blick och min på den lilla flickan som på din gravatar. Redan då var du en trevlig tjej.

    Gilla

  3. Fast något måste ju finnas kvar eftersom vi kan minnas saker från vår barndom? Har inte tänkt så för, men kan det vara beviset för att själen finns?

    Gilla

    • Vi säger i vilket fall så, att det är ett bevis! Jag vet inte hur det går till men celler klonar sig vad jag förstår och då överförs väl information. Men samma celler är det inte.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s