Tungt, tungt men fint ändå

Jag är van vid att bo själv, men när jag är på familjens lantställe i skärgården på somrarna är jag lika van vid att mina föräldrar också är där. Båda mina föräldrar.

Den här sommaren är det inte längre så. Min mammas plats vid middagsbordet står tom. Hennes blommiga necessär hänger inte längre på kroken i badrummet och hennes Yves Rocher-krämer som hon prenumererade på, trots att hon var allt annat än fåfäng och gav bort nästan allt som hon beställde, står inte längre på badrumshyllan. Fruktmarmeladburken av ett speciellt märke som hon alltid, alltid hade på riskakan och var så bra för att den ”inte innehåller socker” (vilket tyvärr inte var sant :)) som står i skåpet är från förrförra året. Förra sommaren var den första som min mamma var för sjuk för att orka med en landet-vistelse.

Det är oändligt tomt och känns som att fira semester med en säck sand på ryggen. Tungt att gå, tungt att andas.

Men så är det första året också, då man som jag fått veta ska lära sig att göra allt på nytt, utan att den som har dött är med, i alla fall inte i kroppslig bemärkelse. Jag har hört av andra att man måste genomlida detta första år, sedan går det lättare. Man får ta en dag i taget; om jag tänker att ”nu kommer tillvaron att se ut så här i resten av mitt liv” känns det faktiskt stundtals outhärdligt. Ska jag aldrig mer i mitt liv kunna ”ringa min mamma”? Tänk (hemska tanke) om jag blir 88 år, då måste jag leva lika länge som jag levt med henne, utan henne! Tanken är svår att ta in. Men det känns lättare att skriva den, än att bara känna den. Det känns rentav rehabiliterande att ge ord på känslan.

Trots allt skulle jag vilja säga att det ändå är väldigt vederkvickande för mig att vara på landet och kunna promenera den välkända stigen ner till vår vik:

IMG_3045

Och ta ett dopp från bryggan. (Fast numera är jag lite feg och går helst i från stranden för att långsamt ”temperera kroppen med vattnet” i stället för att hoppa i.) Det är fin sandbotten i viken (mycket bra för mig som har tångskräck) och vattnet har en helt godkänd temperatur så länge det är pålandsvind.

IMG_3047

Och klöver som växer längs strandkanten är ju alltid fint.

IMG_3079

Jag försökte ”fånga vackra ljus”.

IMG_3051

Kasper och Vera var med på landet för första gången och fick gå i sele först, sedan fritt en del, under uppsikt. Jag tänkte att jag skulle försöka visa Vera (Kasper har ju varit med förr så han vet) att det finns riktiga garnråttor, eller garn-skogsmöss, som rör på sig av sig själva, men vi har inte stött på någon. Vilket på det stora hela är alldeles utmärkt.

Jag tog ut katterna en och en först. När det var Veras tur lääängtade hon väldigt efter Kasper som var kvar inne. Och Kasper i sin tur ”yl-jamade” tydligen högljutt på sin sida av dörren.

IMG_3031

Jag har utbildat Kasper till vaktkatt. Här har han fått syn på grannen som plockar blåbär och rör sig farligt nära vår tomtgräns:

IMG_3129

Katterna tyckte det var spännande med skogen men gillade faktiskt att vara hemma i tryggheten ännu mer.

IMG_3136

För övrigt, ursäkta stilskiftningarna i detta inlägg! Men sånt är ju livet vad jag har erfarit, det skiftar också i stil väldigt mycket hela tiden…

Men för att sluta där jag började. Min semester, som fortfarande varar i några dagar till, var så bra den kunde vara med tanke på omständigheterna.

Hoppas på detsamma för er!

IMG_3155

18 thoughts on “Tungt, tungt men fint ändå

    • Ja du vet ju. Och du har drabbats mycket hårdare än jag, för det är trots allt ”livets gång” att föräldrar dör före barnen. Tack för att du är storsint nog att inte påpeka detta!

      Gilla

  1. Ett fint och vemodigt inlägg, Anna. Ja, livet skiftar stil, det är skönt att du upplever skiftningarna ändå, annars vore det inte så bra. Roligt med katterna som får göra nya upptäckter och får nya uppgifter. Hoppas att sanden i sandsäcken sipprar ut lite i taget.
    Kram

    Gilla

    • Bra höll jag på att skriva, men det betyder att jag inte är onormal. ibland verkar det som man förväntas komma över äldre människors död så himla fort…

      Gilla

  2. läser dina kommentarer…Yves Rocher, min mor prenumererade också, för att ge bort det… jag tänker på min mor när jag läser inlägget (hon dog 1996) och dina funderingar får mig att tänka på henne. Efteråt känns det varmt och skönt att tänka på sin mor, men det är väl för tidigt för dig.

    Gilla

    • Ja det är för tidigt men jag vet att den dagen kommer. Inte för att jag varit med om en nära anhörigs död förut men jag var otroligt ledsen när jag avlivat min hund, men i dag är det bara roligt att minnas henne.

      PS Glömde skriva att det var kul med likheten med Yves Rocher-produkterna!

      Gilla

  3. Och denna underbara plats har du underlåtit oss att få del av! BLOGG-TRÄFF!

    För att bli mer allvarlig. Det där med sorgeåret både stämmer och stämmer inte. Minns första julen sen min far dog. Jag var ganska ängslig, men vi ställde in oss på att göra som vi brukade trots att han inte var med. Min upplevelse var att julen tog över. Sorgen kom av sig.

    Det är nu 17 år sedan pappa dog, tio sen mamma. Jag kan ibland sakna dem. Men det gör inte ont. Det händer saker jag velat berätta… Men det skär inte längre sönder mig. Men jag tänker ofta att både de och mina svärföräldrar dog tidigt. Ingen blev 80. Å andra sidan behövde vi aldrig kämpa med äldrevården… Bara inför mina föräldras död och vården omkring det. Men ingen blev ett paket på en avdelning.

    Låt tiden gå. Känn det du känner utan att kämpa emot. Det blir bättre.

    Gilla

    • Jag satt ju och väntade med kaffepannan på men ingen kom ju…

      Jag ser fram emot den dagen då det inte skär längre att jag ”inte kan berätta”. Eller så behöver jag inte berätta utan hon kanske vet om vad som försiggår på ett ungefär?

      Tack för råden, jag tror du har rätt.

      Gilla

  4. Så småningom blir tomheten inte lika gapande stor, luften inte lika svår att andas och sorgen inte lika tung att bära. Då minns man med värme istället för smärta. Och det är så skönt när man en dag inser att man kommit dit. Dit kommer du också så småningom.

    Vad söta Kasper och Vera är när dom sitter på bakbenen så där. =)
    Kram

    Gilla

  5. Jag har haft två sorge år nu…att lära sig att leva utan en människa som funnits där ända sedan man föddes är tungt, svårt ibland stört omöjligt…men det går. Jag blev som ett öppet stort gapande sår då pappa dog…
    Visst livet går vidare …men inte helt smärtfritt…

    Man får försöka hitta tillbaka till vad som är viktigast i livet…och greppa det lilla i det stora…leva här och nu..fånga dagen och njuta av det som finns kvar.

    Men visst slutar man leva lite i början då sorgen och saknaden är som störst…

    Styrkekram till dig Anna.

    Åh så fina dina katter är… vilket smultronställe ni har där i skärgården!

    Gilla

  6. Ja det är ett smultronställe och jag hade tur att mina föräldrar inhandlade denna enkla stuga i min tidiga barndom, innan priserna stuckit helt åt fanders!
    Tack för dina ord och kram tillbaka!

    Gilla

  7. Vilka vackra bilder. Verkar vara ett riktigt smultronställe, även om vissa minnen kanske smärtar… men med tiden lägger du till minnen som sprider värme.

    Inte visste jag att du hade en surikat? Ser i alla fall ut som så, fotot på din vaktkatt…
    En varm & innerlig kram från Mogi

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s