Min mammas grav

Efter många turer är nu min mammas gravsten äntligen på plats på Sandsborgs kyrkogård i Stockholm. I dag besökte jag graven för första gången. Har dragit mig för att gå dit medan det bara var en jordplätt där och allt såg provisoriskt ut. Samtidigt, innan gravstenen kom på plats, kändes hennes död ibland också provisorisk och jag tänkte att det kunde finnas rätt goda chanser att hon skulle komma tillbaka så småningom. Precis som taxichauffören sa när jag tog taxi in till sjukhuset på Juldagens kväll och hon höll på att dö: ”Det kanske ska hända mirakel och hon kriar på sig!”

Min bror designade gravstenens dekoration med orgelpipor, eftersom båda mina föräldrar är/var kyrkomusiker till yrket. Han har inte sett den själv än, så jag vet inte om han är nöjd men jag tycker att han gjorde det fint. Men det har blivit många fel och missförstånd under resans gång från gravstensfirmans sida.

Tillägg den 20/10. Nej, inte heller denna gång har gravstensfirman gjort som den sagt att den ska göra och enligt den ritning vi kommit överens om! Felen är visserligen små men de finns där… T ex är orgelpipor inte riktigt så spetsiga nertill som de blivit här och det var inte sådan min brors ritning såg ut.

Det ser också så höstligt vemodigt ut nu. Jag hade gärna velat ta de första bilderna medan sommargrönskan var kvar. Men det är inget att göra något åt.

IMG_3761

Min mammas sten är den ljusa i mitten. Jag antar att stenen kommer att mörkna lite så småningom och inte se så fabriksny ut som den gör nu.

IMG_3748

.Jag ville ha färska blommor vid första besöket och hade bara med lite rosor och två ljus den här gången.

IMG_3771

Det fanns vackra röda bär på kyrkogården.

IMG_3766

Och silvergranar.

IMG_3760

Vi ville ha mammas grav nära den stora björken och dess grenar räcker faktiskt ut till graven.

IMG_3734

Efteråt åt jag det godaste wienerbröd jag nog har ätit i hela mitt liv på det närliggande konditoriet. Det var så färskt så att det smakade som om det inte ens hade blivit bakat än när jag åt det! För övrigt var detta helt i min mammas anda, hon som under sista halvan av livet försökte sluta med det kaffebröd som hon älskade alltför mycket för kunna att avstå från. Hm, vi har en del likheter…
IMG_3735

Kanske borde jag ha lagt det på graven? Men nej, ett sådant offer var jag inte i stånd till.

IMG_3726

Om det varit sommar fortfarande hade jag suttit på den här bänken med en kaffetermos. Nu får det vänta till nästa år.

IMG_3754

15 thoughts on “Min mammas grav

  1. En vacker gravsten fick hon, er mamma. Provisorisk död vore något, det kan nog många skriva under på. Jag tycker att höstlöv passar så bra på en kyrkogård, en vacker bild den med alla gravstenar och de gula löven. Nog kan du väl sitta där på bänken med en termos, ta täckbyxor på! Jag tänker att din mamma nog unnade dig det där wienerbrödet, hon som visste hur gott det är.
    Kram, Anna.

    Gilla

    • Täckbyxor – här är vi extravaganta minsann! (Men jag har faktiskt en täckkjol, dock aldrig använd. Men kanske kan jag sitta där i min kjol.)
      Jag förstår hur du menar med löven, vemodet som finns både i naturen och saknaden.
      Kram tillbaka!

      Gilla

  2. Din mamma har fått en fin gravplats. Harmonisk var den känslan jag fick när jag såg bilderna.

    Jag tror nog hon nöjde sig med de vackra blommorna och ljusen och gärna unnade dig det goda fikabrödet.
    Kram =)

    Gilla

  3. Jahapp, så var man i gravstensträsket själv också. Har dribblat med ritningar hur länge som helst i förhoppningen att slippa acceptera avvikelser som man inte var beredd på. Men nu har begravningsfirman tröttnat och menar att det är ett hantverk som inte går att centimeterpassa. Varför gör man då ritningar i så fall, undrar jag stilla? Jag skulle vilja göra ett besök hos en stenhuggare så att jag får bättre förståelse för detta genuina hantverk som tydligen utförs enkom med hammare och mejsel och vars slutresultat helt och fullt handlar om slumpens inverkan. Suck. Men jag tycker att din mammas sten blev väldigt fin. Trots avvikelserna.

    Gilla

    • Då antar jag att den som dött är ganska närstående, om du själv är inblandad i detta. Hm, undrar vilken stenfirma ni förhandlar med… Min bror visste vad han pratade om men det blev många turer innan chefen skrev tillbaka att de tar tillbaka stenen och återbetalar hela beloppet. Nu har vi en ny sten, från en annan firma. De levererade den på bråkdelen av tiden, till ett mycket bättre pris…och med bättre resultat, där detaljerna stämmer med vår ritning!

      Gilla

      • Jo, det är min pappas sten det gäller. Killen på begravningsbyrån har hela vägen varit toppen, så jag hänger ogärna ut honom. Men han är alltså mellanhand till stenfirman och jag börjar bli synnerligen nervös när det gäller kontakten med dem. Nu ligger en offert i min mailbox som jag förväntas svara ja på. Men jag måste ju erkänna att jag blir ohyggligt nyfiken när du berättar om era äventyr. Jag blir otroligt sugen på en diskret mailkonversation bara så där oss emellan (för visst ser du folks mailadresser när man postar kommentarer?), men det skulle kanske vara ett oförlåtligt bloggövertramp? Så burdus och närgången är man kanske inte i bloggvärlden? Jag är ju liksom nybörjare jag, så det är möjligt att jag klantar mig nåt alldeles obeskrivligt nu.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s