Sorgen och saknaden efter min mamma är oändligt mycket djupare än den jag känner efter Turbo. Men de dagar min tro på livet efter detta är orubbad kan jag mitt i sorgen känna ett lugn och en tacksamhet över att min mamma nu är ”på bästa tänkbara ställe” och över att hennes övergång dit var så mjuk och lugn och att vi kommer att ses igen.
Men med Turbo är det en ångest som aldrig går över, eftersom vi inte vet vad som hänt honom. Därför kan jag heller inte låta bli att kolla upp ”upphittade katter-sidor” varje dag, för han KAN ju finnas någonstans! Samtidigt gör alla dessa tragiska kattöden som jag blir tvungen att läsa om då mig nedstämd. Magra, tilltygade och kärlekstörstande katter som dyker upp utanför någons hem och vill få flytta in, men som inte har någon som saknar dem där ute, i alla fall inte någon som har annonserat om det eller anmält dess försvinnande till polisen.
Jag hör någon komma med invändningar här, och jo, jag tycker också att det faktum att det finns många barn som svälter, misshandlas och överges är mycket värre – men jag ser inte bilder på dessa barn varje dag.
I vilket fall är det väldigt tungt att inte veta vad som har hänt och om han råkat ut för någon som inte är snäll. I synnerhet med tanke på hur oerhört tillitsfull han är mot människor. Men jag hoppas att jag kan ”hålla honom levande” (för att vara lite flummig kanske) genom att påminna om honom då och då.
Hans ex-husse sa en gång efter Turbos försvinnande, med tanke på att rävar är en fara för katter: ”Turbo är så korkad att han skulle kunna mucka med en räv.” Och just så var han: otroligt kelig, tillitsfull – och lite korkad! Men det gjorde honom bara än mer bedårande.
En trevlig tjej 
På temat djur (katter) kontra människor. Först måste jag säga att man självklart måste få sörja och gråta över ett djur. Min katt som inte längre finns tänker jag ofta på med tacksamhet och sorg. Han dog i januari 16,5 år gammal. Sen tänker jag på den kärlek, tillgivenhet och värme jag upplevt med mina katter (en lever fortfarande) och jämför ibland med hur jag blev bemött av mitt ex. Katterna vinner alla gånger.
GillaGilla
Jo, så är det ju. En relation med ett djur är alltid ”ren” dvs ingen har försökt skada den andra och det finns inget ouppklarat. Vi är nog båda lika tacksamma över att våra djur finns!
GillaGilla
Jag förstår precis vad du menar 2005 hittades vår dåvarande katt hängd över ett staket om det var en olycka eller om det var medvetet får vi aldrig veta och trots att jag sedan dess har 2 nya katter nu innekatter så glömmer jag aldrig honom och funderar fortfarande på vad som hänt. I maj i år fick vi ta bort vår då 13 åriga hund pga. en tumör i magen visst kunde de operera men de visste inte om tumören spridit sig eller om han skulle få ett värdigt liv efter det. Då fick jag ta beslutet att avsluta hans liv som hade varit för hundar ett bra liv tror jag.Han hade 2 katter att busa med och en stor inhägnad trädgård han kunde gå ut i när han ville. Katten som dog fick aldrig avsluta sitt liv på ett värdigt sätt så honom sörjer jag på ett annat sätt. Självklart jämför jag inte sorgen efter mina djur som jag gör med mina föräldrar men att sörja sina husdjur som man älskat har man all rätt att göra oavsett hur de slutat sina liv. mvh Nina
GillaGilla
Jag minns den fasansfulla historien om din katt på staketet…En syn som kommer att finnas med dig så länge du lever. Där kan jag känna mig glad att jag inte vet vad som hänt Turbo, i jämförelse med detta.
Jag har också varit med om att ”ta bort” en hund. Hon var nästan 13 och hade fått livmoderinflammation. Jag var hos två olika veterinärer som sa samma sak, låt henne somna in innan hon börjar plågas av sin sjukdom. Men när vi väl skulle göra det var det inte den veterinär jag hade bestämt tid med (trodde jag) och den nya lät som om tyckte att vi borde opererat henne i stället. Det var rätt illa tycker jag för i en sådan situation vill man inte att minsta tvivel ska råda.
GillaGilla
Anna. Jag tänkte på dig och Turbo häromdagen. Just det att du inte vet vad som hänt med honom, hur ångestfyllt det måste vara. Det går ju inte att jämföra med sorgen efter en människa eller sorgen över att människor har det svårt, varje sorg har sitt berättigande, de är olika, tack och lov och lov. Så fina bilder du har på honom. Jag tänker mig att han är en raskatt och att någon girig människa såg pengar i honom. Han lever. Förhoppningsvis har han ett bra hem nu, ett hem där de inte har någon aning om att han har en matte och kattsyskon som saknar honom.
GillaGilla
Å vad jag älskar dina kommentarer ibland! Och det är rätt fantastiskt att du som är allergiker och kanske inte har kunnat komma så nära ett (päls)djur som jag har ändå kan förstå på pricken! Kram!
GillaGilla
Kram, Annna!
GillaGilla
Vi tror Turbo dyker upp en dag! Välbehållen!
GillaGilla
Ja vad fantastiskt det vore! Vera är ju van med en hel flock katter omkring sig så hon skulle väl bara bli glad över en till ”storebrorsa” och Kasper skulle förhoppningsvis ganska snart känna igen honom (fast han hade tydligen reagerat någon gång när de varit åtskilda och Turbo luktade annorlunda, som jag förstod det).
GillaGilla
Ja usch att inte veta… vår katt försvann när det var snöstorm. Han var blind och hittade nog inte hem. Det var 1987 men man funderar fortfarande vart han tog vägen. Inget napp på Facebook?
GillaGilla
Så sorgligt det låter! Förstår att du fortfarande undrar vad som hände!
Nej inget napp någonstans. En del tips men inget som visat sig vara Turbo.
GillaGilla
Jag brukar tänka på din fina Turbo ibland och undra när han ska komma tillrätta igen.
Förstår så väl hur det känns. Hade en underbar tillgiven hankatt som försvann spårlöst 2006.
Jag tror inte att han råkade ut för något. Tror att någon helt enkelt stal honom. Har samma känsla med din Turbo. Sen hade jag en honkatt som hittades död efter att blivit påkörd av en bil. Även det var en otroligt stor sorg. Men en helt annan slags sorg. Eftersom man ändå visste vad som hänt. Det är så mycket värre att inte veta.
Men jag tror iallafall att din Turbo lever och har det bra hemma hos någon.
GillaGilla
Ja jag kommer ihåg att din du berättat att en av dina katter hittades överkörd. Vet inte hur jag skulle reagerat i en sådan situation, men förstår att det är som du skriver är lite olika slags sorg. Lite grand liknande den med min mamma (utan jämförelser i övrigt). I ena fallet har man ett faktum att förhålla sig till, så här är det, och det kan iofs kännas – eller rättare sagt känns! – oerhört svårt. I det andra fallet lämnas man i ett vacuum där man inte kan tillåta sig att sörja helt eftersom man inte vet vad som hänt och tankarna hela tiden mal om vad som KAN ha hänt.
GillaGilla
Sorgerna behöver inte ställas mot varandra och jag har nyligen haft anledning att själv säga, att det jobbigaste man har är det jobbigaste som finns.
GillaGilla
Det var en sorglustig kommentar. Men jag förstår vad du menar. Men den är ändå lite positiv för att man blir medveten om det allmänmänskliga i att känna att som du skriver, det jobbigaste man själv har är just det jobbigaste som finns.
GillaGilla
Det som @Jag skrev var så underbart bra och trösterikt. Ta till dig detta i de svåra stunderna för det är ett mycket troligt händelseförlopp.
Sorgen är inte EN känsla, den är som en molnformation som ständigt ändras och där finns det både guldkanter och också vidunderligt vackra färger ibland. Jag förlorade min ena hund i vårvintras och endast tre veckor därpå min mamma så jag känner mig lite som expert 😉 när jag hävdar att den ena sorgen inte på något sätt inkräktar på den andra.
Empati som begränsas av att ”det och det är minsann ännu värre” är inte äkta empati utan grundar sig troligast i ren egoism.
Sköt om dig och de två kattastroferna.
GillaGilla
Jag tänker också som ”jag”.
GillaGilla
Tack!
GillaGilla
Det är en helt riktig iakttagelse, att det inte är en känsla. Och så är det ju inte med mamma heller. Jag kan känna väldigt djup ångest ibland, ren sorg andra stunder och ibland som jag beskrev ovan en slags tillförsikt och förtröstan.
Ja det var konstigt att vi inom samma år båda förlorade ett husdjur och vår mamma! Med reservationen då att jag kanske inte har förlorat Turbo för alltid.
Detsamma till dig! Dvs sköt om dig, hönor, katt och ankor i Hofawartform!
P.S Jag vill fortfarande komma och hälsa på djurgymnasiet!
GillaGilla
Det skulle du så gärna fått, om jag varit kvar. Tyvärr har livet tagit andra vändningar efter alla år där. Framtiden måste räknas in i kategorin spännande ovisshet, tror jag.
GillaGilla
Ok.
Hoppas du mår hyggligt trots dessa livsvändningar! Kanske kan vi ses någon gång i alla fall!
GillaGilla
Nu vid Allhelgonahelgen kom vi syskon i diskussion om sorg. Jag hävdade bestämt att det är svårare att sörja levande än döda – har ju sett så många sörja sina dementa anhöriga. Eller som i Turbos fall kanske är i livet. När någon är ordentligt död kan man sätta punkt och sörja på ett ”bra” sätt. Men en levande ”död” blir en lång och ofta övermäktig plåga.
GillaGilla
Jo eller så här: Ingen död är den andra lik – även om vi alla blir lik! Förlåt att jag skämtar men jag tror du tål det. Men hur man upplever någons död har med så många olika saker att göra. Ofta förutsätts den som blir kvar när någon som är gammal dör ta ganska lätt på det, men tomheten kan ju kännas omänsklig för det, om man delat sitt liv i många år. Eller så har man massa saker man hade velat hinna rätta till…osv.
Men jag håller med dig, att förlora någon i demens t ex måste var otroligt svårt. Och om det är den man är gift med som blivit sjuk – förväntas man ändå vara trogen fast den ”personen” inte finns längre och kanske inte ens känner igen en? Jag vet inte.
Också jobbigt för alla som blir lämnade i en skilsmässa och bara får höra ”Glöm honom/henne, han/hon var ändå inte värd dig”.
GillaGilla