I want my mom!

Varför en rubrik på engelska? Fenomenet är välkänt, att vi använder oss av engelskan för att uttrycka något som vi tror kan uppfattas för ”starkt”, sentimentalt eller aggressivt om vi uttrycker detsamma på svenska. ”Fuck you!” är lättare att säga än…vaddå? Och visst är ”love ya!” mindre förpliktigande än ”Jag älskar dig!”?

I vilket fall så vill jag ha min mamma tillbaka! Om förra julen upplevdes i något av ett chocktillstånd, trots att hennes död inte var hastig eller helt oväntad, då min mamma dog på Juldagen, så är denna första jul utan henne svår på ett annat sätt. Nu är känslan genuin sorg – jag SAKNAR henne! Jag kan (kanske?) trots allt erfara en kontakt med henne på ett annat sätt, men jag vill ha kontakt med henne på ett fysiskt sätt och inte på ”ett annat sätt”!

Jag vill att hon ska finnas där när jag kliver in genom dörren till mitt föräldrahem. Även om hon inte var frisk det sista året och för det mesta låg i sin säng som placerats på undervåningen för att det är där min pappa rör sig mest. Jag vill att hon ska vara med när vi sitter vid granen och dricker kaffe efter Julbönen och upplever julefrid och jag vill uppleva igen hennes obligatoriska vid varje jul efter julklappsutdelningen: ”Nej men jag har ju glömt en julklapp!” Varefter hon försvinner för att leta reda på den glömda halvt inslagna julklappen.

Det var en miserabel känsla att sitta där på julafton som vanligt och så är hon plötsligt inte längre där. Jag orkade inte heller gå till graven som planerat.

Det är konstigt med döden. Samtidigt som den är det mest normala som finns så upplever nog väldigt många den som det mest onormala som finns, och sorgen upplevs som unik och som ingen annan människa rimligtvis riktigt kan förstå.

P.S Jag har tidigare fått många fina deltagande kommentarer från er mina bloggvänner och läsare ang min mammas död, och jag är inte ute efter det igen. Jag tänkte ta bort kommentarsfunktionen under detta inlägg bara för att låta det få vara som det är, men jag vet inte hur man gör!

13 thoughts on “I want my mom!

  1. Hoppas du inte misstycker att jag reflekterar lite…?
    Jag tror egentligen inte att nån upplever döden som normal. Den är en fiende som slår sönder. Den skapar hål i vår tillvaro. Ju äldre vi blir ju fler sådana hål får vi. Gamla människor kan känna sig väldigt ensamma trots alla barn och barnbarn, just för att så många fattas dem. Det finns till sist kanske ingen som de kan dela gamla minnen med. Det tunnas ut kring dem.

    Jag anar mig till att du står inför uppgiften att avsluta relationen med din mamma. Det tar tid och kraft. Ännu räknar du med henne, hon är närvarande på nåt vis. Men sakta måste du släppa taget och låta henne gå. Din känslomässiga kraft måste få utlopp och användas till annat så småningom. Men låt det ta tid.

    Sen tror jag att hon aldrig riktigt lämnar dig. Föräldrar i synnerhet har ju programmerat oss. Vi bär deras värderingar och deras sätt att handskas med livet. På gott och ont.

    Du kommer alltid att minnas henne med saknad. Men det kommer att göra mindre ont.

    Gilla

  2. Kyrkis skriver klokt och jag vill säga samma sak men på ett annat sätt.

    Nej, du skall inte försöka att avsluta relationen med mamman ,den kommer du alltid behöva att ha , men relationen förändras och sorgen kommer att göra mindre ont .

    Tala med henne , berätta vad du gör och tänker. Känn efter om hon finns nära dig. Ha något konkret som kopplar dig till henne runtomkring dig. Om det behövs berätta om henne till någon som vill lyssna på dig.

    Bu skall inte ändra något i ditt liv just nu, du ha sorg respektera detta .
    När tiden är mogen kommer allting hända av sig själv.

    Gilla

    • Ja, så många andra känner nog trots allt igen den fast det på något sätt är svårt att sätta sig in i detta. Jag har tur som har far och bror som jag inte behöver förklara för.
      Kram

      Gilla

      • Jag tänkte på detta idag, och kände att även om man känner igen somligt är allas sorg och saknad unik. Naturligtvis.
        Tur att ni har varandra!

        Gilla

  3. Det som Kyrkis skrev här ovan gick rätt in i mitt hjärta (så tack wp för att Anna inte kunde klura ut hur man tar bort kommentarsfunktionen!). Det är verkligen jobbigt med de där *första* när man mist någon man tycker mycket om. Jag fyllde 50 några månader efter att min mamma gått bort, och det var rent ut sagt den jävligaste födelsedag jag haft i hela mitt liv. Men jag tror också att man inte ska vara rädd för sin sorg. Den finns, den lever, och den är en del av livet man lever när livet förändrats. Kram Anna och katterna!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s