Islin fortsätter att beröra

Jag är fortfarande ”vän” med bloggsignaturen Islins riktiga namn på Facebook och jag tänker då och då på henne, liksom jag tror att många av oss som kom i bloggkontakt med henne gör. Jag träffade henne aldrig, även om jag blev inbjuden till henne en gång, men känner ändå ett slags ömhet när jag ser bilderna på den fina unga kvinna som hon var. För er som inte vet vad jag pratar om fanns det en bloggare som kallade sig Islin, en tjej på 22 år som upplevde livet som mycket svårt och som hade svåra erfarenheter i bagaget och skrev en del om det på sin anonyma blogg, och som tog livet av sig 2012. Vi var ganska många som kom i kontakt med henne på Aftonbladets bloggportal, när den fanns.

När jag går in på hennes blogg igen, ett och halvt år senare, så vill jag återge följande, några inlägg innan hon dog, om hur hon upplevde kontakten med en ”samordnare för boendestöd”.

Idag träffade jag samordnaren för boendestödet. Och allt hon hade att komma med kändes negativt. ”du gör si och sen gör du så och så säger du ditt och datt.” Ingenting är rätt. Utan nej då, jag ”hotar” personalen med att ta livet av mig. Que? Hotar? De säger att jag ska ta hjälp, tala om när det är kris, när självmords och självskadetankar är starka. Men när jag gör det, då hotar jag.

Missförstånd rakt igenom. Men ibland undrar jag om de ens försöker förstå. Om jag säger att jag har självmordstankar och känner för att göra något dumt så säger jag ju det för att jag vill ha hjälp. Jag vänder mig till dem för att kunna låta bli. Hitta en annan utväg. Vad är annars vitsen med dem? Hur vill de att jag ska säga? Om jag hade tänkt göra något dumt, så skulle jag förstås inte tala om det för dem. Jag är väl inte helt korkad. Om jag ville ta mitt liv så skulle jag ju göra allt för att få dem att hålla sig borta.

Om jag inte får tala om att jag mår dåligt. Om jag inte får tala om när det känns som jag inte vill leva. Vad ska jag då säga? Är det bättre att jag ljuger? Säger att allt är bra och gör något destruktivt. Jag kan inte se hur det skulle fylla någon funktion. Då kan jag ju lika gärna säga upp dem på en gång. För vad ska jag då med dem till, om de bara är ännu fler personer jag måste ljuga för?

Jag är ledsen och besviken på att allt alltid vänds till mitt fel, att jag gör fel och måste ändra på mig.

/Islin

Det gör ont att läsa, att hon skrev detta bara ett par månader innan hon ändå tog sitt liv.

Hon ville alltså leva – ibland eller ofta? Att hon ofta ville dö var vi många som visste om, men hennes blogg var ju också ett sätt för henne att skriva av sig och helt naturligt blir det då fler nattsvarta inlägg än ljusa, även om sådana också fanns, speciellt på hennes andra blogg som handlade om hennes hundar och katter.

När någon dör för egen hand vill många kliva fram och visa hur mycket de brydde sig om den döde – så att ingen skuld faller på dem, far mina tankar. Säkert är jag likadan. Samtidigt så känner jag faktiskt inte skuld, och det känner jag nästan lite skuld för. Trots att jag avböjde att komma och besöka henne vid ett tillfälle. Trots att jag känt att ”jag orkar inte ännu en gång ta en bloggkonversation med henne om varför hon inte ska göra verklighet av sina planer att begå självmord, jag vet inte längre vad jag ska säga”. Och sin ilska mot dem som bara tittade in för att skriva  ”Kram!” uttryckte hon vid något tillfälle, tror jag. Fast kanske betydde ”kramarna” något ändå, fast de liksom inte räckte för att rädda henne?

Nej, jag känner inte skuld. Jag var en otroligt perifer person i hennes liv, inte så mycket mer än en bloggkontakt, även om vi under en period för några år sedan hade lite privat mailväxling, och jag hade egna, stora problem vid den tiden och orkade inte befinna mig i hennes självmordstankar så ofta. Jag orkade inte och står för det.

Jag känner ingen skuld, som sagt – eller så är detta inlägg kanske ett uttryck för att jag ändå gör det litet grand.

18 thoughts on “Islin fortsätter att beröra

  1. Ja, vad är skuld?

    Jag tror, att du tänker på Islin och vill minnas henne, eftersom alla människor är värda att bli ihågkomna med respekt. Och du har rätt, att känna respekt för dig själv också, att mötas med respekt för din bedömning att just då, i ditt liv kunde du inte göra mer än vad du gjorde.

    Det är verkligen så ironiskt detta – att de, som förstår ofta gör det för att de vet vad det handlar om och att det i sig är en komplikation.

    Vi kan bara vara de människor vi är och vi får vara det. Vi kan bara göra vårt bästa och känslan av skuld leder aldrig till något konstruktivt.

    Jag tror att det vi kan göra för varandra är att lyssna och bry oss om och finnas tillgängliga på det sätt som vi just då och just där förmår.

    Och jag säger som teaterråttan Emma hos Tove Jansson: ”Det är inte så illa det heller!”

    Ha det bra! ❤ Ingrid

    Gilla

    • Dina ord är kloka.

      Jag tänker också att vi alltid på något sätt försöker slippa undan den skuld vi kanske har, antingen genom att helt förneka den eller genom att ta på oss FÖR MYCKET skuld och beklaga oss över detta, så att vi då ändå får omgivningens stöd och slipper ”ta itu med problemet”.

      Och det kanske är gott så, för vi behöver verkligen ”omgivningens stöd” om vi ska orka ta tag i och erkänna vår egen skuld och våra brister, för det är nog det svåraste av allt.

      Tack detsamma!

      Gilla

  2. Skuld är trots allt ett tecken på att man har brytt sig,men att det inte räckte till att hålla henne vid liv. Det finns en självtvivel om du gjorde tillräckligt. Du hade tagit del av hennes liv, alltså hon fanns där och du brydde dig om henne och hon sätt och vis ingick i ditt system.
    Någonstans känner vi ,att vi är alltid ansvariga om varandra. Det är förmågan att älska som tvingar oss. Tänk om du inte hade brytt dig om henne alls ? Är det inte ändå bättre att kända vis skuld i stället för likgiltighet.
    Skulden gör dig mänsklig ,ansvarstagande nästa, även för en okänd,precis som kärleken vill att vi skall vara. Kärleken frågar oss inte ,det betvingar oss att vara medmänniskor med allt vad det innebär.Och hur arga blir vi när kärleken blir avvisad och hur mycket skuld känner vi för våran ilska om något händer just då.

    Gilla

    • Det var en bra tanke som du kom med där, att det faktiskt är positivt att jag känner lite skuld, att det visar att jag ändå brydde mig om, även om jag kanske inte gjorde tillräckligt när det gäller Islin.

      Gilla

  3. Det kan kanske vara lättare att förstå en annan människa som mår dåligt om man själv gör det – men svårare att orka verkligen säga och göra saker som är till avgörande hjälp?

    Gilla

  4. Jag minns Islin….läste hennes blogginlägg då och då….hon skrev gripande om sina erfarenheter …så sorgligt!
    Det är lätt att känna skuldkänslor även om man vet att man gjort sitt allra yttersta. Jag känner fortfarande skuld över att jag inte var med min pappa då han dog…men det hjälper ju inte ..hur skulle jag veta att han var så nära döden? Att döden skulle komma så plötsligt? Jag gjorde mitt bästa allt vad jag kunde men fanns inte där då han dog. Det är jobbigt att leva med! För jag önskade att jag funnits där ..då!
    Nu har det gått några år och skulden har mattats av lite ..men den liksom sorgen efter pappa kommer över mig ibland ändå…det är ju för jag saknar honom såklart annars skulle jag ju inte känna något alls…han kommer fattas mig så länge jag lever..och jag kommer fortsätta gråta då och då för det är bra att låta känslor komma ut..även om de visar sig som skuld. Det är mänskligt .innestängda känslor kommer ut ändå till slut ..för man kan inte hålla dem instängda hur länge som helst.

    ❤ ha det gott Anna och njut av det soliga vårvädret!

    Gilla

    • Jag vet att många känner som du om de inte var där när en anhörig dog. Själv är jag inte hundra procent säker på att jag hann fram till min mamma, jag vet inte. Hon hade ingen maskin som avläste hjärtslagen eller så, det kan ha slagit några lätta slag med långa mellanrum, och precis när inträder döden? Men jag tycker du (och jag) kan tänka på det jag skrev förut, att jag hört av en läkare med stor erfarenhet av döende som menade att den som dör kanske VILL få gå över till andra sidan själv, att det blir för svårt och jobbigt att ta steget, som ändå måste tas, om någon älskad sitter bredvid… Och ensam var han nog inte – tänk på alla nära dödenupplevelser som berättar om döda anhöriga som kom och mötte dem!
      Tack detsamma!

      Liked by 1 person

  5. Vill trycka på gilla-knappen, men jag vet inte hur jag själv menar.
    Även jag tänker på Islin ibland, men jag kan inte säga att jag kände henne.

    Gilla

  6. Vi är nog många som undrar över om vi kunde gjort mer. Samtidigt kan vi inte ta ansvaret från Islin. Hon gjorde ett val. Visserligen i förtvivlan. Och det är bara hemskt hur illa vården av henne fungerade.

    Kanske vi måste inse att vi inte kan ändra något för Islin. Men försöka ta erfarenheten med oss.

    Gilla

  7. Även jag hade kontakt med Islin på den gamla bloggen. Och jag minns hennes blogginlägg som många gånger präglades av både hopp och förtvivlan. Jag vet att många skrev och man gav tröst, men Islin hade gjort ett val. Ett val som hon själv bestämde över.

    Gilla

  8. Jag minns henne från Aftonbladet men jag tappade också många när den lades ned, så även Islin. Man kan nog inte göra så mycket. Min bästa vän tog livet av sig 2004. Jag visste någonstans att hon skulle ta livet av sig en dag, men hur stoppar man det? Släpper allt för att åka till dem och sitta en hel natt och lyssna på mörkret som ingen kan förändra? Sitta i telefonen när man bor långt ifrån varandra? Visst känner jag skuld. En del av mig kommer alltid att känna skuld, även för en gammal kompis jag tappade kontakten med som tog sitt liv 2013. Man visste så väl, och ändå. Men skulden är inte vår. Den är någon annans.

    Gilla

    • Jagtror att ganska många av oss är beredda att ”släppa allt och åka hem till dem och lyssna på mörkret en hel natt” en gång eller ibland ett par, beroende på hur nära kompis man är. Men hur många gånger ska man göra det för att vara ”en tillräckligt bra kompis”? Fast man kanske får just känslan av att det inte förändrar någonting, mörkret är lika kompakt ändå. Det är fruktansvärt svåra frågor. Det bästa vore ju om det finns professionella som orkar med det när inte omgivningen gör det på det sätt som den självmordsbenägna önskar. Islin bodde långt ifrån mig, så det var aldrig fråga om att sätta sig i en taxi, men om vi tänker oss en annan person, som bott närmare, och jag varit hos henne en natt hur hade jag reagerat om hon sedan ringde efter ett par veckor och krävde att jag skulle komma igen, just när jag gått och lagt mig? Och sedan efter ett par veckor till…

      Gilla

      • Nej det är inte helt enkelt. Man orkar inte med det i tid och evighet, man orkar inte lyssna i all oändlighet. Hur mycket man än önskar det. Det fick jag lära mig. Gemensamt har dock de jag känner, en hemskt tråkig bakgrund, deras farsor borde de varit skottpengar på för att tala klarspråk. Jag tror att vi måste hjälpa unga människor att bearbeta det jobbiga direkt då det händer. Jag har ju suttit där många gånger och lyssnat, åkt dit då jag kunnat, varit i telefonen i timmar, tillslut går man sönder själv. Man kan inte vänta tills det att demonerna tagit över. Då är det försent.

        Gilla

  9. Viktig fråga det där. Var går gränsen för vad vi orkar med för andras skull? Vi hade haft ett samtal om döden med konfirmanderna. Jag avslutade med att säga att man kan må lite dåligt efter ett sånt här samtal. Om dom behövde så fick dom ringa när som helst i natt. Varvid ett litet ljushuvud frågade om han kunde ringa mig varje natt halv tre. Jag svarade att det var ok i natt. Men om han ringde mig varje natt kl halv tre så var det inte ok.

    Det är svårt det där, för man måste orka. Samtidigt så är man ibland sista halmstrået. Att avvisa någon i en desperat situation kan vara förrödande för den människan. Vi vet ju att de flesta som begår vansinnesdåd, tar livet av sig, knarkar ner sig, har försökt få hjälp men avvisats. Är du riktigt dålig tar inte ens psyk emot dig.

    Jag har själv upplevt att inte bli orkad med. Vet vad det gjort med mig och min tillit. Samtidigt som jag nånstans förstår. Och man har alltid störst ansvar för sig själv.

    Gilla

    • Jag tror inte jag själv skulle ”förstå” om jag inte blev orkad med. Och tror inte att man kan begära att den som mår dåligt ska förstå det. Ändå så är det ju så, att det finns en gräns.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s