Det kommer mera Dag

Det är visserligen morgon nu, men jag är inte mindre arg för det, snarare mer, som jag brukar vara om morgnarna.

Dag Sandahl (se inlägg nedan) skrev i går ytterligare ett inlägg. Det handlar som så ofta där om ämbetsreformen och hur det kunde gå så himla tokigt att Svenska kyrkan fick kvinnliga präster (beslutet togs 1958). Sedan dess har allt blivit totalsabbat enligt Sandahl och co.

Det totaltokiga beslutet ältas fortfarande. Bland annat har kvinnoprästförespråkarna inga bra teologiska argument för sin reform, menar man och det tror jag stämmer. Problemet är bara att det har inte kvinnoprästmotståndarna för sin ståndpunkt heller. Även om de själva naturligtvis anser det.

Men nu går vi längre tillbaka i tiden till en kvinna som hette Lydia Wahlström och som står i fokus i Sandahls inlägg. Hon föddes på 1800-talet och var tydligen aktiv i kvinnokampen under tidigt 1900-tal och på något sätt är det tydligen hennes fel att vi i dag har kvinnliga präster.

På Sandahls blogg får vi läsa:

Lydia Wahlström tog över efter Viktor Rydberg och det är hon som aktualiserar frågan om kvinnor som präster. Att hon var lesbisk, har vi inte riktigt tyckt oss behöva markera. men hon gick fram som en skördetröska i de unga studentskornas bingar och frågan om kön och ämbete kanske vi skulle tagit tag i långt tidigare. Men somliga av oss är hemfallna åt pryderi, inser jag. Vi låter det privata vara privat. Det var det kanske inte riktigt.

I vanlig ordning, vill jag påstå, ger sig Sandahl här sig tillåtelse att båda äta kakan och ha den kvar: ”Vi” (vilka de nu är)har inte riktigt tyckt oss behöva markera att hon var lesbisk”, skriver han.  ”Vi låter det privata vara privat”. För att i samma mening just markera att som viktigaste information om denna Lydia var att hon var lesbisk. Och att hon ”gick fram som en skördetröska i studentskornas bingar”. Då förstår man, tydligen, att henne ska man inte lyssna på!

Åh, vad jag älskar dubbelmoral och hyckleri av det här slaget! Den är nämligen så lätt och tacksam att både synliggöra och nedmontera.

Jag dristade mig till att fråga Sandahl hur många bingar som menas för att det ska skrivas om en kvinna att hon ”gått fram som en skördetröska” i början av förra seklet. Och givetvis hur han kan veta detta om Lydia Wahlström (men det är för all del möjligt att det står så i någon bok om henne och Sandahl har ju läst väldigt många.) Och kanske var hon väldigt promiskuös, vad vet jag om det.

Men framförallt är det obehagligt att Sandahl enbart lämnar ut och fördömer människors amorösa eskapader om de är homosexuella, vilket det här inlägget inte är det första exemplet på. Det har nämligen inte med sakfrågan att göra, dvs om homosexualitet är rätt eller fel enligt kristen tro (enligt mig är det rätt, enligt andra fel), utan handlar om att svärta ner människor som är just homosexuella. Jag blir fruktansvärt arg när jag läser den sortens djävulusiska, försåtliga texter.

Nå, min fråga om hur många partner det kan ha rört sig om för att en homosexuell kvinna under tidigt 1900-tal, som dessutom var kvinnosakskämpe, ska beskrivas som osedligt promiskuös skulle givetvis inte besvaras -min fråga blev ju inte ens publicerad – och då skulle det naturligtvis inte heller besvaras hur rättvist denna kvinna blivit bedömd jämfört med till exempel de manliga kvinnoprästmotståndarna, som själva anser sig stå för dygd och moral på det sexuella planet, förstår man. Sandahl själv är nu inne på sitt tredje äktenskap och är således eller förhoppningsvis därmed inte en ren och skär jungfru själv.

Men vad vet jag. Förbannad blir jag oavsett. (Dock utgår jag från att Sandahl i och med mitt aggressiva tilltal i detta inlägg förstår att det betyder att jag tycker om honom, se inlägget nedan.)

Är jag hård och taskig mot Dag? Ja, kanske. Han blev dock intervjuad i Svenska Dagbladet för ett par månader sen, där hans ”erinran”från domkapitlet diskuterades, dit han blivit anmäld för nazianspelningar om den nya ärkebiskopen.

– Jag skriver en pigg, käck och munter blogg där jag driver med systemet, men det tål inte systemet. Ibland när jag sitter och skriver så skrattar jag. Det förstår inte alla, säger han till SvD och beskriver sin blogg som en ”oborstad dagbok”.

Kan det bero på att ”systemet” består av människor, Dag Sandahl, människor som är dina medarbetare och som blir uthängda och drivna med på ett elakt sätt på din blogg? Ibland blir de det dessutom på rent lögnaktiga grunder, vill jag påstå. Intressant dock att notera, att du som är så käck och munter inte gillar att bli ifrågasatt och driven med på samma ”käcka sätt” själv, för då blockar du!

Så mycket för den käckheten och munterheten, alltså.

39 thoughts on “Det kommer mera Dag

  1. Nu har jag inte läst mannens blogg vilket jag så klart borde göra innan jag uttalar mig, men generellt så blir jag också vansinnigt arg på människor som fördömer andra människor och sedan sätter sig på sina höga hästar och anser sig vara perfekta. Speciellt illamående när man anser sig vara en god kristen människa som hänvisar till kristna värderingar. Mig veterligen så dömde inte Jesus själv promiskuösa kvinnor, inte ens sådana som tog betalt för sina tjänster. Däremot så gjorde han en räd i ett tempel där han tryckte till diverse hycklare.

    Gilla

    • Jo. Skenheligheten blomstrar fortfarande på sina håll. Fast jag vet inte, tycker nog det är lika illamåendeframkallande oavsett om man är troende eller inte.Även om många har högre krav på troende, med rättta.

      Gilla

      • Det är väl inte det att jag har högre krav på just troende, men det blir liksom lika konstigt som att t.ex propagera för ekologisk odling och sen välja konventionellt själv i affären eller ondgöra sig över RUTavdrag och sen använda det själv eller vilja förbjuda privata skolor, men sätta sina egna barn i sådana….Ja du förstår kanske min tanke. Någonstans måste man ju försöka att till största delen leva efter sin egen övertygelse även om man inte alltid lyckas helt perfekt.

        Gilla

        • Övertygelse är kanske felord här. Han är ju övertygad om att han har rätt, men utan att vara expert på ämnet så står väl kristendomen för en väldigt förlåtande attityd? Man ska förlåta både sig själv och andra och inte vara den som startar gräl och sår hat.

          Gilla

          • Han menar själv att han lite ärtigt ”ifrågasätter och belyser” fenomen inom kyrkan, och så kan det vara någon gång, men mest är han faktiskt elak mot enskilda, namngivna personer. Men han har ju fått på tafsen för det också och blivit anmäld till Domkapitlet, vilket gjort honom rasande och lett till att han anlitat advokat. Men han anmäler gärna de kollegor som uttalar sig negativt om honom själv!

            Gilla

  2. Jo, jag undrar, är det du som är ”Anna” i Dags inlägg ”Avigsidan” där han skriver:

    ”Jag uppskattar inte Annas kommentar om såpopera.”

    Slutligen:

    ”Avigsidan med en generös policy och ett nyfiket sinnelag ser vi nu.”

    Gilla

    • Ja det är jag, jag har kommenterat rätt mycket under inlägget ifråga också. Men jag förstod inte rubriken riktigt, var det jag som var avigsidan?

      Gilla

      • Jag tror han menar att avigsidan med att han låter alla komma till tals i kommentarsfältet, är att någon då kan missbruka hans tolerans. Du har tydligen degraderat hans generösa debattutrymme genom att kalla det såpopera.

        Gilla

          • En ”generös policy” (för kommentarsfältet) och ett ”nyfiket sinnelag” (bloggägarens) har alltså som avigsida att de möjliggjort för en liten klick feministiska huliganer utan sportsmässigt intresse för teologins elitserie, att förstöra för alla andra.

            Gilla

            • Nä nu jävlar blir det block för dig med!
              Fast annars tycker jag att din kommentar skulle platsa på bloggen ifråga, jag tycker du ska skriva detta anonymt om mig där så ska du se vad mycket medhåll du får! (Fast den senaste tiden har mina forna fiender där börjat skriva uppskattande ibland, så det inte är inte säkert.)

              Gilla

              • Men inte ska väl du blocka? Trassliga nystan får man väl försöka reda ut, annars blir det inte några tröjor till vintern. Om man kastar bort det trassliga garnet stup i kvarten, menar jag!
                Och jag har insett att det kommer att ta tid att läsa boken om Lydia Wahlström, men jag ger inte upp.

                Gilla

            • Det här inlägget förstår jag inte. Vad är det för liten klick feministiska huliganer? Hur ser ett sportsmässigt intresse för teologins elitserie ut? Hur ser det ut att sakna detsamma? På vilket sätt förstör dessa kvinnliga huliganer för alla andra?
              I min värld består samtal av lyssnare och talare(skrivare) som båda är intresserade och respektfullt nyfikna på varandra tankar och åsikter. Dessa kommunikatörer behöver alls inte vara överens om någonting annat än den allvarliga ambitionen att lyssna och försöka förstå, förklara och försöka begripa reaktionerna.
              Jag skulle gärna vilja att någon – gärna fornojsampappa – förklarar för mig dessa bloggens (Bloggardags) mekanismer som leder till missförstånd och pejorativ. En lugn dialog, om än engagerad, vad är det för fel med en sådan? För inte är den väl omöjlig att genomföra?

              Gilla

              • Ingen fara Ingrid, förnöjsampappa retas med mig bara, han brukar göra så sen ett antal år tillbaka, och kanske är han mer feminist än jag som bara är halvfeministisk, beroende på vad som menas. Han menade nog hur herrarna på Sandahls blogg ser mig generellt, och då var han ovanligt snäll jämfört med vad de ibland säger om ”kvinnor”!

                Och jag ska definitivt inte blocka, jag bara retas tillbaka! 🙂

                Gilla

              • Men Ingrid, eller någon annan, missförstå inte och tro att jag varit ”snäll” på Sandahls blogg för det har jag verkligen inte varit, tvärtom. En huligan är jag nog på sätt och vis, för jag älskar att diskutera och kan vara rätt ”vass” på det och väldigt ironisk/sarkastisk. Däremot har jag inte varit ovettig utan i viss mån gjort det som bloggaren berömmer sig själv för att göra, jag har pekat på det som jag ser som dubbelmoral eller lögner och mobbning, som jag tycker det varit fråga om med Antje Jackelén och senast nu domprosten Hermansson. Och jag har påtalat att jag anser att Sandahl ljuger i en del fall för att svärta ner andra. Klart man inte blir så populär då, men jag tycker att han får tåla det då han går hårt åt andra människor på sin blogg. Han är dessutom är en mästare på att skylla ifrån sig och inte stå för det han skrivit.

                Gilla

              • Skönt! Det var i sådana här situationer jag var tvugen att förklara för mina elever att jag inte har någon humor. I alla fall är den lite fyrkantig. Ret är bra, det tycker jag. Bara den man retas med förstår att det är det som pågår. Liksom omgivningen. Och då har min erfarenhet lärt mig att jag måste reagera, så visar det sig att jag – som oftast – varit lite överkänslig och rigid. Men det klarar jag nuförtiden. Särskilt en sådan här vacker julikväll.

                Gilla

              • Det tror jag visst att du har! Men ”ironi” funkar ju bara om man känner varandra sen förut (har jag ibland upptäckt försent, då jag tagit för givet att alla förstår min ironi utan att känna mig bättre) och här hade du ju inte alls koll på tidigare konversationer. Det finns många män som skulle skriva ”feministhuligan” på riktigt, om bara en kvinna vågar yppa sig det minsta kritiskt överhuvudtaget – jag har sett ganska mycket på en del andra bloggar!
                Sen är sånt här en aning generationsbundet också. Min generation kallas inte för inte ”den ironiska generationen”, Det är ett sätt att uttrycka sig som går av bara farten, (utan att man vill ”vara rolig” nödvändigtvis). ”Presentation av mig själv” nedan var ett sådant genomironiskt inlägg där jag inte menade en enda rad, och det finns många sådana på min blogg… Du är lite äldre och är inte uppvuxen med detta på samma sätt som jag, och då kan det vara knepigt ibland att förstå alltid, även om jag också missförstår andras ironi ofta – den är inte alltid så självklar.

                Gilla

              • Jag älskar Muminmammans förklaring av ordet ironi i Det osynliga barnet. Mumintrollet frågar vad det är att vara ironisk och mamman svarar (ungefär) :
                ”Tänk dig att du är ute och plockar svamp. Och du har äntligen lyckats få korgen alldeles full med svamp. Då snavar du på korgen och välter ut all svampen. Om din mamma då säger: Jag förstår att det där är din uppfattning om dans, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten.
                …då är det ironi.
                Hu så hemskt! sade Mumintrollet.”
                Jag tror att jag varit lite onödigt mycket bemött med ironi under vissa perioder. Det är en spännande kommunikationsform, sannerligen och kräver, precis som du säger, mycket god kunskap om medmänniskan eller absolut tillit i lyssnandets anslag.

                Gilla

  3. Jag försöker sätta mig in i diskussionen på BloggarDags blogg. Lätt yr i huvudet och betryckt av den försåtliga tonen i Dag Sandahls blogg försöker jag begripa avsikten bakom den. Än så länge famlar jag.
    För att hitta någon typ av fakta att hålla mig till, tog jag fram en bok ur min bokhylla. Den är skriven av Brita Mannerheim och heter Med Lydia eller Livslång trohet mellan tre. För att få lite fast mark under fötterna drar jag mig tillbaka och läser den igen, eftersom det var mycket länge sedan jag sist läste den. Sedan återkommer jag och gör ännu ett seriöst försök att förstå mig på debattekniken i bloggen.
    Till dess vill jag bara säga att det jag läst av Anna så här långt tycker jag är bra, klokt och balanserat skrivet.
    Ha en fin fortsättning på denna vackra sommartorsdag alla kära medmänniskor!
    Ingrid Berlin

    Gilla

    • Tack. Jag trodde först titeln syftade på ett ménage-à-trois men tydligen var det en syskonskara? Eller nåt ännu värre? 🙂
      Ja Sandahls blogg är det lätt att bli yr av, den är både välskriven och humoristisk och visar på kunnighet om det mesta han skriver om – därför blir jag också så otroligt arg när han uppvisar solklar idioti och fördomsfullhet, enligt mig. Samt en hel del illvilja och förmåga att fibbla med sanningen, i synnerhet när det gäller att förtala någon annan. Det är ju inte som att läsa på t ex Avpixlat eller nåt (det gör jag inte) där man liksom vet från början att allt är galenskap och rasism och där ingen vettig försöker föra en konversation.

      Gilla

  4. Intressant att läsa både välformulerade inlägg och kommentarer från en värld jag har väldigt lite kunskap/intresse av numera. Gärtner hade kanske valt bloggen på sin tid? Tänk att som dessa herrar ägna ett helt liv åt maktfrågor i stället för att predika och tillämpa det kristna budskapet. Jesus skulle ha roterat om han legat kvar i sin grav dvs. om han brytt sig. Små (män)niskor är trots allt små människor.

    Gilla

    • Jag känner inte till Gärner så mycket, och kan aldrig skilja på honom och Giertz.
      Ja, maktfrågor är väl vad det hela handlar om egentligen, innerst inne. Och status.

      Gilla

      • Stavar du Bertil Gärtners efternamn felaktigt med flit? Tänk om någon skulle skriva att den inte känner till Rosröm så mycket och inte kan skilja på henne och Schyman? Hur skulle det kännas?

        Gilla

      • ”Den store” Bertil Gärtner, menar jag givetvis. Förresten! Jag vet inte mycket om honom heller, men enligt svenska wikipedia så står det att han hann med att blogga på sitt livs näst sista dag.

        Gilla

        • Du ska bara Schita på dig, tror jag även Schyman tycker. Tror du inte att jag också kommer att blogga på min näst sista dag kanske? För att inte tala om min sista dag, och även dagen efter det…VA?!
          Men det räknas kanske inte, bara för att jag är kvinna.

          Gilla

  5. Jag har inte hunnit läsa hela boken Med Lydia. Så vitt jag begriper handlar det om ett ytterst komplicerat och ovanligt förhållande mellan Lydia, Anna och Gustaf skildrat av Gustafs och Annas dotter Brita. Jag kommer att läsa färdigt boken – vilket jag alltså gjort tidigare för länge sedan -men jag vill bara citera de sista raderna, för de tycker jag är kloka. ”I den här boken har jag, barnet, försökt berätta historien om Lydia och mina två föräldrar och den som inte förstår den, kan återgå till sina förutfattade meningar”.
    Fortsätter även att försöka begripa mig på Dag Sandahls blogg. Jag tror också att den handlar om makt och status. Intressant och/eller möjligen beklämmande. det visar sig.

    Gilla

      • Tråden om ironi räckte inte längre, men det är klart att ironi kan överanvändas och ofta gör det. Samtidigt tycker jag att det är roligt, när man förstår varandras ironi kan det bli som en ping-pongmatch som roar båda, även om man har olika åsikter.

        Gilla

        • Ja, där är vi helt överens. Det kan bli som ett eget språk tillsammans med en mycket god vän och det är en bra liknelse med pinpongmatchen tycker jag. Det är en glädje man delar i den sortens ekvilibristik. Så visst kan det vara bra med ironi – bar man vet vad man håller på med. Och vill varandra väl!

          Gilla

  6. Nu är det flera som börjar citera Mumintrollen. Även Dag Sandahl gör det i sitt inlägg kallat ”Interludium”. Förvisso sker samtalen i en anda av nyfikenhet, men nog är det oroväckande att vår tids främsta kristna tänkare tillika debattörer skall behöva söka stöd för sin retorik i nyhedniska berättelser?

    Gilla

    • Var hon? Det visste jag inte om. Och väldigt troligt inte Sandahl heller. Tror han kommer att omvärdera alla hennes inte så aptitliga knulleriberättelser om sexfanatikern Mumintrollet nu.

      Gilla

  7. Ping: Myter, fördomar och mänsklig dumhet. | Varghjärta

  8. Bara för att ge en liten input. Bertil Gärtner var en ödmjuk människa. Jag fick förmånen att träffa honom ett antal gånger. Han lyssnade och brydde sig.För honom var det en teologisk fråga om kvinnliga präster eller ej. Han hade inte ett uns kvinnoförakt. Skulle kunna berätta flera små anekdoter om honom. Men det blir en annan gång.

    Gilla

  9. Jag har blivit lite orolig när man använder Mumintrollet som auktoritet i ett sammanhang där man njuter av att förödmjuka människor. Hela vitsen med Mumintrollen var toleransen och förståelsen av alla livets konstigheter.
    Mumintrollet är ett projektiv test . Den som missbrukar dom heliga Mumintroll texterna har inte kvalat sig till ett liv bland dom visa med Gustav , Charlie Brown och Li Po.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s