Det kommer mera Dag

Det är visserligen morgon nu, men jag är inte mindre arg för det, snarare mer, som jag brukar vara om morgnarna.

Dag Sandahl (se inlägg nedan) skrev i går ytterligare ett inlägg. Det handlar som så ofta där om ämbetsreformen och hur det kunde gå så himla tokigt att Svenska kyrkan fick kvinnliga präster (beslutet togs 1958). Sedan dess har allt blivit totalsabbat enligt Sandahl och co.

Det totaltokiga beslutet ältas fortfarande. Bland annat har kvinnoprästförespråkarna inga bra teologiska argument för sin reform, menar man och det tror jag stämmer. Problemet är bara att det har inte kvinnoprästmotståndarna för sin ståndpunkt heller. Även om de själva naturligtvis anser det.

Men nu går vi längre tillbaka i tiden till en kvinna som hette Lydia Wahlström och som står i fokus i Sandahls inlägg. Hon föddes på 1800-talet och var tydligen aktiv i kvinnokampen under tidigt 1900-tal och på något sätt är det tydligen hennes fel att vi i dag har kvinnliga präster.

På Sandahls blogg får vi läsa:

Lydia Wahlström tog över efter Viktor Rydberg och det är hon som aktualiserar frågan om kvinnor som präster. Att hon var lesbisk, har vi inte riktigt tyckt oss behöva markera. men hon gick fram som en skördetröska i de unga studentskornas bingar och frågan om kön och ämbete kanske vi skulle tagit tag i långt tidigare. Men somliga av oss är hemfallna åt pryderi, inser jag. Vi låter det privata vara privat. Det var det kanske inte riktigt.

I vanlig ordning, vill jag påstå, ger Sandahl här sig tillåtelse att både äta kakan och ha den kvar: ”Vi” (vilka de nu är) ”har inte riktigt tyckt oss behöva markera att hon var lesbisk”, skriver han.  ”Vi låter det privata vara privat”. För att i samma mening just markera att som viktigaste information om denna Lydia var att hon var lesbisk. Och att hon ”gick fram som en skördetröska i studentskornas bingar”. Då förstår man, tydligen, att henne ska man inte lyssna på!

Åh, vad jag älskar dubbelmoral och hyckleri av det här slaget! Den är nämligen så lätt och tacksam att både synliggöra och nedmontera.

Jag dristade mig till att fråga Sandahl hur många bingar som menas för att det ska skrivas om en kvinna att hon ”gått fram som en skördetröska” i början av förra seklet. Och givetvis hur han kan veta detta om Lydia Wahlström (men det är för all del möjligt att det står så i någon bok om henne och Sandahl har ju läst väldigt många.) Och kanske var hon väldigt promiskuös, vad vet jag om det.

Men framförallt är det obehagligt att Sandahl enbart lämnar ut och fördömer människors amorösa eskapader om de är homosexuella, vilket det här inlägget inte är det första exemplet på. Det har nämligen inte med sakfrågan att göra, dvs om homosexualitet är rätt eller fel enligt kristen tro (enligt vissa är det rätt, enligt andra fel), utan handlar om att svärta ner människor som är just homosexuella. Jag blir fruktansvärt arg när jag läser den sortens försåtliga texter.

Nå, min fråga om hur många partner det kan ha rört sig om för att en homosexuell kvinna under tidigt 1900-tal, som dessutom var kvinnosakskämpe, ska beskrivas som osedligt promiskuös skulle givetvis inte besvaras – min fråga blev ju inte ens publicerad – och då skulle det naturligtvis inte heller besvaras hur rättvist denna kvinna blivit bedömd jämfört med till exempel de manliga kvinnoprästmotståndarna, som själva anser sig stå för dygd och moral på det sexuella planet, förstår man. Sandahl själv är nu inne på sitt tredje äktenskap och är således eller förhoppningsvis därmed inte en ren och skär jungfru själv.

Men vad vet jag. Förbannad blir jag oavsett. (Dock utgår jag från att Sandahl i och med mitt aggressiva tilltal i detta inlägg förstår att det betyder att jag tycker om honom, se inlägget nedan.)

Är jag hård och taskig mot Dag? Ja, kanske. Han blev dock intervjuad i Svenska Dagbladet för ett par månader sen, där hans ”erinran” från domkapitlet diskuterades, dit han blivit anmäld för nazianspelningar om den nya ärkebiskopen.

– Jag skriver en pigg, käck och munter blogg där jag driver med systemet, men det tål inte systemet. Ibland när jag sitter och skriver så skrattar jag. Det förstår inte alla, säger han till SvD och beskriver sin blogg som en ”oborstad dagbok”.

Kan det bero på att ”systemet” består av människor, Dag Sandahl, människor som är dina medarbetare och som blir uthängda och drivna med på ett elakt sätt på din blogg? Ibland blir de det dessutom på rent lögnaktiga grunder, vill jag påstå. Intressant dock att notera, att du som är så käck och munter inte gillar att bli ifrågasatt och driven med på samma ”käcka sätt” själv, för då blockar du!

Så mycket för den käckheten och munterheten, alltså.