Oh Roy – vilken boy!

Roy Andersson (filmskaparen ni vet) har blivit ordentligt slaktad på nätet av en del kvinnor sedan han ”kom ut” med att det var han som var den manlige huvudkaraktären i Lena Anderssons Augustprisvinnande bok ”Egenmäktigt förfarande” (trots att författaren förnekar att så skulle vara fallet).

Jag tycker att en eller några tagit i lite väl i sina ordslakter. Roy Andersson är trots allt inte ondskan själv då han varken är ledare för IS eller ensam har orsakat försurningen av Östersjön.

Men jag måste erkänna att jag delar en irritation. Eller också kan man säga – grattis till fullödig hämnd! Att i ett av Sveriges största underhållningsprogram, Skavlan, både få med att han är denne ”Hugo Rask”, att han ”inte läst boken” och han ”inte vill såra människor” är raffinerat. Han trodde inte att hon ”tog det så allvarligt” säger han.

”Det är synd att hon upplevt sig så sårad. Jag skulle verkligen vilja ha det ogjort” påstår han i en annan intervju.

I synnerhet den sista meningen. Där satt smockan! (Men förvisso får Lena Andersson också en viss hämnd när hon intervjuas i Babel och då bestämt förnekar att ”Roy är Hugo”. Oavsett hur det ligger till kan man kanske förmoda att karaktären Hugo Rask ”starkt inspirerats” av författarens kärleksrelation med regissören?

Men Lena Anderssons bok handlar inte om att hon ”upplevt sig så sårad”. Den är en obehaglig näranalys av hur vi människor, i det här fallet kvinnor, förnedrar oss i kärleksrelationer som redan från början visar stora tecken på att vara dödfödda projekt och hur män ibland kan dra nytta av detta och njuta av maktövertaget samtidigt som de hävdar att de ”bara vill den andres väl”. För i det här fallet skulle jag säga att sättet som beskrivs i boken att förnedra sig själv på är typiskt kvinnligt, som att fråga sig varför, varför, varför och tro att något blir bättre om man uppsöker den obesvarade kärleken för att ”få en förklaring”.

Den kvinnliga huvudkaraktären uppvisar ett anmärkningsvärt mod när det gäller att beskriva sitt eget självförnedrande beteende – om det nu inte vore så att man inte kan skriva ”mod” om en fiktiv karaktär. Men jag skulle vilja påstå att det är lättare att skriva om att man kräks på toaletten efter varje måltid än att beskriva något som det i boken. Alla kvinnor känner nog också i viss mån igen sig i beteendet från något skede av sitt liv. Men observera att jag inte skriver att inte män förnedrar sig lika mycket och att inte kvinnor kan vara hänsynslösa inför självförnedrande män.

Roy Andersson kanske inte ”ville såra någon” men det som beskrivs i boken är en aningslös (?) arrogans mot kvinnorna i Hugo Rasks närhet, kanske framförallt ”särbon” som helst inte ska veta om hans relationer med andra kvinnor då det ju är onödigt att såra någon. Om Roy Andersson inte vill bli behäftad med sådant beteende kanske han ska läsa boken och sedan uttala sig? Fast jag har naturligtvis inte en susning om hur Roy Andersson egentligen är och beter sig i kärleksrelationer, men han har själv förklarat att det är han som skildras i boken.

Men jag tror jag blir irriterad för att jag är kvinna och att jag inte är objektiv. (Eller finns det någon man som är irriterad på Roy Andersson här – tillkännage dig genast!) Tanken på det ”manliga geniet” som kan bete sig lite som han vill mot sina nära men ibland är vansinnigt engagerad i ”orättvisor” på andra håll i världen känns välbekant men egentligen känner jag bara till Ingmar Bergman, som bekymmerslöst tillkännagav att han ”varit familjelat” (fast dock inte varit engagerad i orättvisor). Och Picasso, han var visst inte så jävla snäll heller? Och Jean Paul Sartre och…okej, några fler.

I det här fallet är det extra irriterande att Roy Andersson så ofta i intervjuer pratar om ”solidaritet”. Men om hans egen utsaga att han är ”Hugo Rask” stämmer verkar han inte tycka att solidaritet är något som gäller honom själv i så väldigt hög grad. Och att sitta i TV och fördöma överklassens herrgårdar längs hans tåglinje men själv äga en stor fastighet på Östermalm, är häpnadsväckande dubbelmoral. Och här klämmer skon också – trots att jag inte är någon högermänniska själv, utan bara lite flummigt och obestämt i mitten, tycker jag att det bara är så typiskt vänstermänniskor med dessa stora vackra ord om solidaritet och mer mänsklighet (eller fördömande ord om  ”girighet” och ”kapitalister som roffar åt sig”) som alltid gäller alla andra. ”Jag ska få tjäna mycket pengar och kunna köpa dyra fastigheter på Östermalm men andra som gör samma sak är jävla kapitalistiska utsugare.” Ungefär.

Så där ja. Då var min egen ordslakt av män, konstnärer, vänsterpartister och Roy Andersson klar för den här gången.