Olust inför det värdiga

Jag känner olust inför hyllningsinlägg på sociala medier till Brittany Maynard, ni vet den unga amerikanska kvinnan som valde att ta sitt liv med lagligt utskriven substans innan hennes hjärncancer skulle avsluta det och orsaka henne plågor.

Jag tycker heller inte om ordet ”värdigt” i sammanhanget. Det viktiga är att dö värdigt, sägs det. Och det betyder att dö medan du är snygg och välklädd och har välfönat hår och inte ligger någon till last och inte är avmagrad och behöver höga morfindoser och måste ha en kateter. Eller? Vad betyder det?

Jag kan förstå viljan att slippa outhärdlig fysisk smärta, och här kan jag inte klandra den som vill ha aktiv dödshjälp, om det dessutom inte finns något som helst hopp om förbättring och tillfrisknande. Och jag vet inte sanningen bakom den unga amerikanskan, men det såg inte ut som hon var där än. Så vari ligger det storartade att ge upp i förtid? (Bara några dagar innan hon faktiskt ändå tog sitt liv gick hon ut med att hon hade ångrat sig då hon mådde alltför bra för att dö än – ändå valde hon att dö bara en dag efter tidigare av henne själv utsatt datum.)

Under med tumörer som försvinner av sig själva eller slutar växa händer då och då, och läkarna har (inte så sällan?) fel när det gäller sjukdomsprognoser. Fysikern Stephen Hawking, med sin ALS-diagnos ”borde” inte leva fortfarande men gör det trots att han vad jag förstår är nästan helt förlamad och han har glädje av sitt liv och har dessutom bidragit mycket till forskningen under hela sin sjukdom (även om jag hoppas att han har fel när det gäller hans ateistiska påståenden om universums tillblivelse).

Det verkar som aktiv dödshjälp är på frammarsch i Europa. I förlängningen ser jag och andra med mig att det kan leda till att den som väljer att hålla sig kvar i livet och ”belastar sjukvården” kommer att få små pikar och förfrågningar från anhöriga och sjukvårdspersonal. Samtidigt som inte jag heller vill att någon ska tvingas utsättas för outhärdligt lidande. Men man får och bör inte ge upp förrän lidandet är just outhärdligt, anser jag. I Maynards fall är det försent och jag hoppas förstås att det ändå var ett riktigt beslut för henne, så frid över hennes minne.

37 thoughts on “Olust inför det värdiga

  1. Klämde nyss in ett inlägg om just ALS….
    Mina tankar om att få dö värdigt är nog just att få dö när man vill…när man fortfarande känner sig i stånd att själv få avsluta på det vis man själv väljer…Innan man är helt i händerna på andra och inga funktioner längre finns kvar!
    Fast…allting går att vrida och analysera…å åsikterna e nog lika många som orsakerna….
    Vet bara vad JAG själv vill om jag skulle få diagnosen ALS…och det grundar jag på erfarenhet och inte bara känslor.
    Bra inlägg tycker jag….ditt asså:)
    Kram

    Gilla

    • Ja och det kan jag förstå (och i viss mån känna själv också). Ibland kan nog lidandet vara för svårt att uthärda. Annars har du rätt i att åsikterna är lika många som orsakerna!
      Kram och tack!

      Gilla

  2. Jag håller med om hela ditt inlägg från början till slut. Det var verkligen både bra och fint. Som så många gånger förut tycker jag att du prickar in pudelns kärna med millimeterprecision. Ett jättesvårt ämne, men jätteviktigt att fundera kring och prata om. Fast jag har alltså inte så mycket att tillföra. Mer än att jag säger ”Bra skrivet!”.

    Gilla

  3. Mycket tänkvärt. Viktigt vilka ord man använder för att beskriva olika företeelser. Ligger mycket värderingar i vissa ord, som du ju beskriver.

    Gilla

      • Även jag själv använder ord på ett felaktigt eller mycket tveksamt sätt. ”Lagligt utskriven medicin” skrev jag i den första publicerade versionen, innan jag ändrade det. Men ett medel avsett att döda kan naturligtvis aldrig vara ”medicin”.

        Gilla

  4. Jag har sett en långvårdsklinik i stor svensk stad. Det fanns ingen luftkonditionering i patientdelen! Bara i kontorsdelen. Sommarhettan enorm. Fönstren kunde inte öppnas. På varje avdelning skulle det vara fyra personal per skift. Det var det sällan. Ibland var det ett ensamt vårdbiträde. Det luktade ofta skit om den jag besökte, som kanske var medveten under flera av sina sista år. Jag och andra letade personal och tvättutrustning.

    Gilla

      • Nu sa du tulipaniaros! Gör en! Det vore ju bästa lösningen. En riktigt bra sådan.

        Ett problem, som rapporterats till mig av sådan personal är att många svenskar (”etniska”) anser sådana jobb vara skitjobb för invandrare, och att många invandrare säger att urin och liknande är rituellt orent (troligen vissa sekter av viss religion). Även de vägrar ta sådana jobb. – Vissa svenskar och vissa invandrare borde buntas ihop och …

        Invandrarna är inte alls lika goda som vi, de är tvärtom lika onda. Ofta överträffar vi dessutom varandra. – F-låt, man blir så här, när man blir gammal och surnar till.

        Gilla

        • Jag hoppas, önskar och vill tro att många av dem som väljer de oändligt viktiga omsorgsjobben är fantastiska på det de gör. Särskilt de inom den palliativa vården. Men när min pappa just hade dött behövde jag av någon anledning ringa ett akut samtal till hans ASIH-sköterskor. (Minns inte längre varför, minns bara slutet på historien. Den etsade sig fast.) Det var den suraste, vidrigaste surkärring som jag nånsin fått i luren som svarade! Det var riktigt, riktigt hemskt! Vi skällde ut varandra i princip. Hon för att jag ringde (fast deras nummer stod med i anhöriginformationen vi fått) och jag för att hennes bemötande var fruktansvärt. Måtte min pappa ha sluppit ha med henne att göra!!!! (Ja, och vad ville jag säga med det egentligen…? Jag är både sur och bitter helt enkelt.)

          Gilla

          • Vad betyder ASIH?
            Det måste finnas någon instans för att klaga på ett sådant bemötande. Man ska aldrig behöva mötas av sådant, men speciellt inte efter att ens pappa just har dött.

            Gilla

            • ASIH = Avancerad Sjukvård I Hemmet. Istället för att hamna på Hospice sista tiden. Jo, jag tänkte absolut att jag borde gjort något åt det, men jag kände mig 100% handlingsförlamad av kombinationen pappa död + avancerat dum sjuksyrra.

              Gilla

  5. Den palliativa vården är i de flesta landsting bra. Man kan lindra smärta och ångest. Undantaget lär vara skelettcancer som tydligen inget biter på. I de flesta fall kan man göra den sista tiden till en god tid. Mycket omsorg och kärlek. Försök att glädja och få önskemat och önskemusik. Livshjälp istället för dödshjälp.
    Blir dödshjälp tillåtet kan det bli en press på den sjuke att inte kosta samhället en massa pengar, och anhöriga en massa jobb. Så har det ju blivit kring barn med Downs syndrom i Danmark. Ingen ansvarig förälder föder fram ett sådant barn längre. Vad gör det med människovärdet?
    Även om allt är så frivilligt så… så finns ju moralismen där.

    Gilla

    • Ja, jag förstår det också så att man kan behandla de flesta smärttillstånd på ett effektivt sätt och litar på det, även om resistensen mot morfin ökar gradvis ju längre behandlingen fortgår, som med alla droger. Men jag vet ju inte hur det var i amerikanskans fall. Med det menar jag också att jag inte fördömer ”barmhärtighetsmord” i de fall där ett omänskligt och outhärdligt lidande kvarstår trots ultimata insatser från sjukvården eller i andra fall, då man har möjlighet att rädda någon från en ytterligt plågsam död.
      Min mamma hade tidvis ont de sista veckorna av sitt liv, på sjukhuset, men jag inbillar mig ändå att hon inte velat vara utan dem – eller är det bara för att JAG inte velat vara utan dem då de betydde så mycket för mig? Men jag tror inte det.

      Gilla

  6. Jag hade ett hjärtinfarkt. Jag kände och visste att det är smärtan som håller på att döda mig. När jag fick smärtlindring upphörde döendet och jag fick ett andra chans. Smärtlindring är evangeliet från vetenskapen. Om det inte funkar då är jag inte den rätta människan att fördöma någon som inte orkar. Det gäller smärtan i själen också.

    Gilla

    • Otäckt med hjärtinfarkt…bra att det gick bra…

      Dock handlar inte mitt inlägg om att någon ska stå ut outhärdlig smärta, utan vad vi anser vara ”värdigt” och varför.

      Gilla

  7. I sakfrågan tycker jag som du . I ett annat sammanhang blev döden vederbörandes möjlighet för sin 15 minuters berömdhet.Ett hemskt pris för fåfängan, hoppas att så var det inte fallet med amerikanskan..

    Gilla

    • Jag känner inte till det andra fallet. Men visst går funderingar till sådana saker, då hon bara tre dagar tidigare ”hade glädje av sitt liv” – varför ska du dö då?
      Men det är svåra frågor. Som jag förstår det klarar sjukvården att hantera de flesta smärttillstånd så att man slipper lida. Men jag vet ju inte, om det drar ut på tiden kanske man utvecklar resistens och då är det naturligtvis knepigare – hur mycket smärta ”ska” man tåla? Kyrkis och många troende skulle nog säga att det endast är Gud som får bestämma när ens liv är klart och jag håller med men inte till hundra procent.

      Gilla

      • Eller: Är det inte så att morfin tar bort smärtan men att för höga doser är livsfarliga? I så fall tycker jag att smärtlindringen måste få gå före, dvs det är inte fel att ge dödliga/riskfyllda doser morfin om syftet är minska lidande och inte att döda.

        Gilla

      • Jag hoppas att även området runt smärtlindring går framåt. För många år sedan hade jag en vän vars mamma låg döende i oerhört svåra cancerplågor. Läkaren ville inte ge för mycket morfin, för det kunde ge andningsförlamning. ”Och…!?!” svarade min vän då. Det var inte en lätt situation för någon. (Mamman dog förstås inte just då av morfinet, utan ett antal smärtfyllda dagar senare.) Men jag hoppas som sagt att det har blivit bättre. Och svåra frågor är det absolut! Vad skulle Gud säga? Jag vet faktiskt inte vad jag tror.

        Gilla

        • Jag vet inte heller vad jag tror om vad Gud vill. Men jag tror att svensk sjukvård i dag ibland lite i smyg hjälper döden på traven lite…just med livsfarligt höga morfindoser, men jag kanske har fel.

          Gilla

          • Smärtlindring i större omfattning är relativt nytt. Tidigare (och ibland även idag) var doktorerna rädda att patienter, även döende, kan bli beroende av medicinen .Det är det ena. Det andra är, att man har alla tider och även i dag, ha kortat liv i livets slutskede .Oftast att lidandet är för mycket att stå ut med men inte av någon ideologiskt orsak som att livet med lidande skulle vara meningslöst
            Jag naturligtvis kluven, men ändå i några enstaka fall …. Under kriget i Finland var det ända man i bland kunde göra för dödligt sårade kamrater var att aktivt avkorta lidandet.

            Trots ovanstående, jag är motståndare för lagstiftat eutanasi. Det kan missbrukas och det kommer att missbrukas om det kommer. Nuvarande praxis , trots att det är skymningsland, är bättre.

            Gilla

  8. Intressant dialog. Intressant att du säger dig veta vad jag och andra kristna ska tycka.
    Jag kan inte döma den som aktivt avslutar sitt liv. I egen handling. Och av vilken orsak. Vet inte själv om jag skulle välja döden med piller eller gå en fruktansvärd tortyr till mötes. Vi vet inte hur stort vårt mod är.
    Men nu handlade det om dödshjälp. Som ett alternativ till livshjälp. Där trycket kan bli för stort. Där man kan känna sig tvungen att be om dödshjälp för att inte bli till besvär. Eller abortera ett barn med Downs syndrom.
    För länge sen såg jag en propagandafilm från nazitiden. En underskön kvinna satt vid en flygel och spelade underskön musik. Sen samlades familjen kring henne. De också mycket snygga och välklädda. Så berättade hon att hon nyss fått diagnosen MS. Och att hon frivilligt gått med i ett dödshjälpsprogram. För att inte bli en belastning för familj och samhälle. Hon skulle dö innan symptomen blev påtagliga. Allt var så ljust och vackert och hon var så lycklig.
    Det var så skrämmande,

    Gilla

    • Vad arg du låter – ”intressant att du vet vad jag och andra…” Jag vet inte vad du ska tycka, och skrev ”skulle nog” men jag vet vad traditionell kristen tro säger (och därmed vad många ”andra kristna” tycker) och den överlämnar inte åt människan att själv bestämma över liv och död. Det är vad jag själv rättat mig och rättar mig efter fortfarande, till 98 procent.
      Sedan må du skilja mellan att ”döma” och ”vara emot”. Jag själv är emot aktiv dödshjälp i de allra flesta fall men därmed inte sagt att jag dömer den som inte står ut längre och begår självmord eller vill ha dödshjälp. Men att inte döma (även om vi alla kanske gör det i viss mån) är inte detsamma som att säga ”det är helt okej!”.

      Gilla

    • Och ja, förstår och håller med om att denna film måste ha varit skrämmande. (Och kanske var det samma skrämmande-känslor jag kände inför den i mitt inlägg beskrivna personens framträdande på internet, även om jag inte känner henne eller som sagt vet hela ”hennes sanning”.)

      Gilla

      • Arg är jag nog inte. Men jag blev irriterad. För mig är inget självklart. Ja, Gud råder över liv och död. Men när det blir outhärdligt och ingen lindring finns. Kanske inte ens vill ges.

        Jag är trots det för livshjälp i motsats till dödshjälp. Vi är mäniskor, inte djur.

        Gilla

        • Också jag blir irriterad nu. Men jag erkänner att jag kanske inte borde ha nämnt dig när jag funderade kring den traditionellt kristna hållningen. Jag ville hänvisa till den kristna tron, som jag själv känner mig innefattad av och grundat mina värderingar på, och tänkte då på dig, då jag uppfattat dig som en god representant för denna på bloggen, och därför nämnde jag dig i kommentaren. Men jag har aldrig som du påstod skrivit att jag vet vad du SKA tycka.

          Gilla

  9. Jag vill skriva något klokt och bra, men det enda jag kommer på är att jag personligen inte skulle kunna medverka till eutanasi. Samtidigt känner jag i mitt hjärta och själ, att en människa i svårt lidande och smärta, måste få bestämma själv i frågan leva eller inte. Vad är liv i ett sådant läge?
    Att dö av, för andra – estetiska skäl – kan inte vara ”rätt”?
    Nu har jag skrivit nog i en fråga som ständigt är aktuell för mig, men jag har fler frågor än uppfattningar, bara jag själv inte blir tvingat till administration av döden.
    Eller? Jag kanske tänker annorlunda om jag själv, eller de som står mig nära vill dö för att slippa leva i obotligt lidande?
    Tack för tänket, Anna.

    Gilla

    • Varför har jag inte svarat tidigare på detta? Eller har mitt svar kommit bort? (för detta hände när jag nyligen kommenterade på en annan blogg).
      Tror vi känner likadant, trots att du är närmare frågan än jag är i ditt dagliga arbete.
      Jag har tittat på några filmer på Youtube från dödskliniken i Schweiz och känner ångest när jag ser dem, även om det hela går lugnt och kärleksfullt till. Och jag vet inte säkert om ångesten handlar om mig eller om det hela verkligen är fel.

      Gilla

  10. Kyrkis skrev livshjälp! Tänk om vi alla kunde bli bra på det, i livets alla faser och situationer. Livshjälp för ALLA!
    Men vinsten av sådant storartat går inte att räkna i kronor och ören, så det struntar politiker i. Återigen, vad är liv, och när lever man?
    Livshjälp kommen ur hjärtat är nog väldigt ovanlig, men jag önskar att det var allas vårt fokus.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s