Olust inför det värdiga

Jag känner olust inför hyllningsinlägg på sociala medier till Brittany Maynard, ni vet den unga amerikanska kvinnan som valde att ta sitt liv med lagligt utskriven substans innan hennes hjärncancer skulle avsluta det och orsaka henne plågor.

Jag tycker heller inte om ordet ”värdigt” i sammanhanget. Det viktiga är att dö värdigt, sägs det. Och det betyder att dö medan du är snygg och välklädd och har välfönat hår och inte ligger någon till last och inte är avmagrad och behöver höga morfindoser och måste ha en kateter. Eller? Vad betyder det?

Jag kan förstå viljan att slippa outhärdlig fysisk smärta, och här kan jag inte klandra den som vill ha aktiv dödshjälp, om det dessutom inte finns något som helst hopp om förbättring och tillfrisknande. Och jag vet inte sanningen bakom den unga amerikanskan, men det såg inte ut som hon var där än. Så vari ligger det storartade att ge upp i förtid? (Bara några dagar innan hon faktiskt ändå tog sitt liv gick hon ut med att hon hade ångrat sig då hon mådde alltför bra för att dö än – ändå valde hon att dö bara en dag efter tidigare av henne själv utsatt datum.)

Under med tumörer som försvinner av sig själva eller slutar växa händer då och då, och läkarna har (inte så sällan?) fel när det gäller sjukdomsprognoser. Fysikern Stephen Hawking, med sin ALS-diagnos ”borde” inte leva fortfarande men gör det trots att han vad jag förstår är nästan helt förlamad och han har glädje av sitt liv och har dessutom bidragit mycket till forskningen under hela sin sjukdom (även om jag hoppas att han har fel när det gäller hans ateistiska påståenden om universums tillblivelse).

Det verkar som aktiv dödshjälp är på frammarsch i Europa. I förlängningen ser jag och andra med mig att det kan leda till att den som väljer att hålla sig kvar i livet och ”belastar sjukvården” kommer att få små pikar och förfrågningar från anhöriga och sjukvårdspersonal. Samtidigt som inte jag heller vill att någon ska tvingas utsättas för outhärdligt lidande. Men man får och bör inte ge upp förrän lidandet är just outhärdligt, anser jag. I Maynards fall är det försent och jag hoppas förstås att det ändå var ett riktigt beslut för henne, så frid över hennes minne.