Min farfar och Anna Apollonia

Min farfar gjorde mycket i sitt liv, ett liv som tidigare varit okänt för mig, och till detta hörde att skriva ner sin livsberättelse, som började i stor fattigdom. Han kunde nog inte ana att den ungefär 30 år efter hans död skulle upptas i Stockholms Stadsmuseums nät-bibliotek och vad jag förstår ska den också bli pappersbok så småningom. Här är länken till boken: http://goo.gl/8NjrF0

Anna Apollonia var min farfars mor och jag är störtavundsjuk på det där namnet: Apollonia. Men annars är jag inte avundsjuk. Hon blev till innan hennes föräldrar hade gift sig, och hennes far som just skulle få en lärar-/kantorstjänst var rädd för vad kyrkorådet skulle säga och kändes inte vid henne som sitt barn trots att han gifte sig något senare med hennes mor. Så småningom fick hon komma till sin egen familj som husa… Jag har fått för mig att han aldrig erkände henne* som sin dotter men är inte säker på hur det var med det.

Så kunde det gå till förr i tiden när vi hade en hederskultur även i Sverige och när kyrkan hade en makt som kyrkan inte ska ha.

*Rättelse: Tydligen erkände pappan sin dotter strax före sin död.

Min farfars bok i första nätversionen:

11083908_10152975460913241_8854176212323540676_n

38 thoughts on “Min farfar och Anna Apollonia

  1. Så spännande! Och stackars Anna d.ä. – vilket öde. Liknande öden drabbade alltför många i den tidens Sverige. Och kyrkans makt… jotack. En mamma i min absoluta närhet var s.k. oäkting och fick aldrig träffa sin pappa. När han kom för att försöka få träffa henne fick han en avhyvling av kyrkoherden och noggranna instruktioner om att aldrig visa sig igen. Det gjorde han inte heller. Men han lär ha varit en hygglig typ trots allt och vi vårdar numera hans grav. Där mamma så småningom har bestämt sig för att vila. Ett hyfsat fint slut på en bedrövligt sorglig historia. Tack kyrkoherden! Well done! Hur gör man för att läsa din farfars bok?

    Gilla

    • Man klickar på länken ovan inlägget och sedan får man öppna pdf-filen. Det är dock en första version tror jag. Min pappa har gjort ett stort jobb med att överföra allt till nätet.

      Gilla

      • Nu fick jag upp den. Tack! Höll på att fastna redan efter tio sidor. Verkar som härlig, spännande, otäck, rolig läsning. Ska inte fördjupa mig just nu, det är lite mycket nu med deklarationen som fått uppskov och firma och gott och blandat Skatteverkstjafs. Men det ska bli ett sant nöje (hoppas jag, det verkar som sagt lite otäckt mellan varven) att få ta del av ett sånt fint tidsdokument. Jag gillar sånt. Hälsa pappa och tacka! Och tack själv för att du la ut den.

        Gilla

  2. Intressant inlägg och verkligen häftigt att din pappa matat in detta på digital form. Spännande, helt enkelt. Påverkar det dig och ditt sätt att se på livet, att ta del av den här historien?

    Gilla

    • Det gör det för det är en TOTALT okänd historia för mig. Visst träffade jag mina farföräldrar när de levde (de dog i mina tonår) och de var väldigt uppmuntrande när det gällde mitt eget skrivande (gjorde egna ”tidningar”) men jag visste inte mycket om dem. Min barndom och mitt vuxna liv har helt dominerats av min mammas släkt, som var totalt annorlunda, kyrkomusiker och musiker och präster enbart och en annan miljö och bättre ekonomi. Det är intressant att min pappa blev den han sin familjs bakgrund.

      Gilla

  3. Har på lediga stunder på resan läst Jan Guillous ”Att inte vilja se”. De första böckerna har jag på cd.
    Det handlar om att förtränga, selektera och själviskt välja. Jan G är ingen stor författare. Men han skriver tillgängligt. Men diskussionen har varit märkligt. Enligt vissa får inte diskussionen ens föras.
    Vi har sanningen som uppdagades. Det hade man inte då. Min morfar, som blev 100 år på en månad när berättade mycket om både första o andra världskriget. Han hade det svårt i början eftersom han ganska snart insåg vad som höll att hända. Hålla tyst var inte hans grej.

    Gilla

    • Min farfar skriver apropå andra världskriget om judehatet som ”helt naturligt” förekom utan att någon kallade sig själv nazist.

      Gilla

  4. Jag har också laddat ner och ska läsa. Roligare än att läsa om kändisars liv och leverne.
    Jag har skrivit ner allt jag minns från min barndom på Frälsis, men mina vuxna barn är för unga för att intressera sig. I alla fall har Göran Palm och Per Wästberg läst och gillat (genom ”Liv i Sverige”). Mina föräldrars liv har jag läst om i ca 300 brev och skrivit deras historia utifrån dem.
    Mina dagböcker har jag sänkt i havet, men jag har gjort bok av bloggen, fyra tjocka blev det… Där är livet lite mer friserat än i dagböckerna. Räknar med att barn och barnbarn en gång i tiden kommer att bli intresserade. Jag var tyvärr inte intresserad förrän det var försent att fråga.

    Gilla

    • Tyvärr är det ju så, när man är ung är man inte alls intresserad av sitt ursprung och hur släktingar har levat. När man blir äldre blir det viktigare att hitta rötter och likheter och försöka förstå.

      Hm, coolt. Inte illa att en akademiledamot gillar det man skriver! Kanske blir du utgiven en dag?

      Gilla

      • När jag var omkring 25 år satt jag med bandspelare och pratade länge och väl med både mormor och farmor om flydda tider. Tyvärr tillskyndade andra släktingar för att närvara och censurera. Vissa saker som var känsliga före 1950 fick inte beröras och det blev lite konstigt. Först i år har jag genom att gå tillbaka och fråga de nu levande (mormor och farmor är borta sedan länge) om grejer jag tyckte verkade konstiga, förstått lite bättre hur det hängde ihop.

        Ett bra exempel på känsligt ämne är att min morfar och mormor inte flyttade ihop förrän deras första barn, min mamma, fyllt sex år. Det förstod jag när jag pratade med mormor, men sedan förbjöds jag att fråga mer om det.

        Gilla

        • Ja det är konstigt med sådana där hemligheter. Som om något blir bättre bara för att man tiger.

          Min mors släkt uppfattade jag som glad och tillfreds på många sätt. Min mormor tyckte visserligen inte att det var så kul att tvingas avbryta musiklärar-arbete i Bromma och bli kakbakande kyrkoherdefru i Skellefteå. Men hur kan jag ha fått det intrycket, att allt på det stora hela vara bra, när hennes syster begick självmord och hennes organist-bror knarkade ihjäl sig med receptförskrivet morfin?
          Allt var tydligen inte som jag fått veta.

          Gilla

      • Nej, den blir nog inte det. Göran Palm skickade manuset ihop med PW:s brev till fyra förlag, men eftersom jag inte är känd vågade de inte ge ut det trots att de tyckte att det var bra.
        Jag nöjer mig med de två böcker som jag faktiskt har fått utgivna, och att sångerna jag skriver blir det också lite då och då.
        Brevet frå PW hänger på väggen, blir jag lite låg ibland, så läser jag det och sträcker på mig igen…

        Liked by 1 person

  5. Det första kulturchocken i Sverige på början på -70-talet var den utbreda sambo-institutionen. Det väckte avundskänslan för en som kom ifrån en kultur där dylikt omoral var en av dom tysta överenskommelser .
    Det tog bara ca 5-år och läget var det samma i Finland. Det var säkert en av dom stora positiva samhällsomvälvande processer under våran livstid. Vad jag förstår, har frikyrkorna fortfarande negativ inställning till detta. Det lär sammanhänga med motståndet för föräktenskaplig sex.
    Men visst har världen blivit litet bättre ändå. Jag mins en intervju med prins Bertil där han skröt med välbehag att vara den första sambon i Sverige och det verkade jätte mysigt.

    Gilla

  6. Han skriver himla bra! Jag älskar den sortens berättelser ur vekligheten. Både i skriven form och som dokumentärer på film.
    Jag flinar lite över de kärlekskranka frälsningsofficerarna… och andra frälsisminnen han har. Känns lite hemtamt.
    Jag har lite svårt att resa mig ur soffan, värmefilten är så skön och läsningen intressant. Men…det lär börja regna snart och jag har alla mina kläder ute på luftning. Nu får de vara färdigluftade.

    Gilla

    • Ja visst gör han! Och detta blev nästan en chock för mig, för fram trädde en helt annan person än den jag som ung kände som min farfar. Kunde han skriva så, och kände han och upplevde han så? Jag börjar förstås lipa lite grann, över alla ”liv” som innehåller så mycket och som vi vet så lite om… Och att hela 30 år har gått sedan han dog. Det känns när han skriver om hur han undrar hur det kommer att vara att dö… Men nu vet han det i alla fall.

      Gilla

      • Jag har läst nästan halva nu och blir mer och mer fascinerad hur enkelt han berättar om sånt som inte var enkelt. De flesta ( som inte är proffs) brukar ta i från tårna med svulstiga ord och står liksom i givakt medan de skriver, så att det blir krångligt och ”fint”.

        Jag skulle vilja lägga länken i det boktips jag skriver för vårt församlingsblad. Jag har en stående spalt där jag skriver lite mer personligt än rena recensioner. (Många ickekyrkliga säger att de klipper ur alla boktips, slänger tidningen, och går till bibblan och lånar. Mina djupa artiklar dår aldrig kommentarer, bara boktipsen!) är det ok om jag gör det? Jag hade ändå tänkt att tipsa om att man kan låna e-böcker, utöver tipsen av lite mer kyrklig karaktär. (Tycker att jag måste ha med nåt andligt ibland, fast ingen har uttalat det som ett krav.)

        Att du gråter lite förstår jag. När jag läste alla mors och fars brev grät jag floder…lärde känna två helt nya personer bakom mamma/pappa-rollerna.

        Gilla

        • Kul, lägg gärna ut länken!
          Jag undrar också om min farfar tänkte att han ”kunde skriva”. Lite förstås eftersom han satte samman sina minnen till en bok, men jag hörde aldrig talas om att han såg sig som en skribent.
          Ja, det lär ju finnas något mer än en mamma/pappa bakom dessa roller, fast lite svårt för barnen att förstå det ofta!

          Gilla

          • Förresten, det där att tro att man kan skriva… Det är många som tror det! Du anar inte hur många som sa (när min första bok kom ut, där jag hade skrivit ner mina invandrarelevers berättelser) att de själva hade en bok oskriven i bakhuvudet…

            Gilla

            • Haha, jodå, det tror jag. Jag själv höll på och skrev en tid, och skickade in det ena manuset efter det andra, fruktansvärt bedrövliga saker som jag är glad att inget förlag antog i dag, men jag fick också höra av de som inte skrev något alls annars ”planerade att skriva en bok”, vilket gjorde mig irriterad då. Vilket jag skäms en aning för i dag, för min farfar med sitt brokiga arbetsliv verkade kanske inte direkt bokskrivartypen heller, men ändå är det bra. (Dock fick jag reportage publicerade i olika månadsmagasin och tidningar, och de flesta handlade om flyg.)

              En bok om invandrarelevers berättelser låter intressant både för mig och kanske för mina elever?

              Gilla

              • Den heter Före Sverige, utgiven hos Isaberg förlag för …11 år sen, tror jag. Finns knappast kvar, men går att låna på bibblan. Den fick mycket positiv kritik av många som läste den, men jag tror inte att den sålde så värst. Jag fick aldrig riktigt veta hur många som såldes…. På min hemsida http://www.bokblad.com står det om den. Passar faktiskt från mellanstadiet upp till vuxna, för några var upp till 16 år när vi skrev, sen fick alla göra ett tillägg några år efteråt, den är rätt lättläst men inte det minsta barnslig.

                Gilla

              • Jag ska se om jag hittar den på biblioteket när jag är där och kommer ihåg! Men det verkar helt klart intressant.

                Gilla

  7. Intressant! Jag ska läsa den. Har laddat ner filen.

    Tyvärr var det alltför vanligt att barn inte blev erkända av sina fäder. Min syster forskade på mormors sida, och de flesta hade ”fader okänd”. Det var mest pigor på stora gårdar runtom i Närke.
    Trenden fortsatte ända till mig, äldst i mammas kull. Visserligen erkände min far faderskapet till slut, men inte från början. Han blev aldrig en del av mitt liv.

    Nåväl, det ska bli en intressant läsning i alla fall 🙂

    Gilla

  8. Fint arbete din pappa har gjort! Din farfar känner sig nöjd nu. Min mamma fick ett ryck att skriva ner sitt liv under en tid när hon var i 50-årsåldern. Hon skrev på pappersservetter papperslappar, vad hon hittade just där hon stod när hon kom på ngt. Det hjälpte inte att jag gav henne kolligieblock, hon skrev på vad som helst. Resultatet en massa lösa blad och pappaerslappar som låg i en kartong. Jag gav ”dokumenten” till min syster för att hon gillar bokstäver och är den snobbiga intellektuella (enligt mig) och jag den obildade (enligt henne). Men hon gav dem till en författare (utan att säga ngt till mig) som skrev en roman baserad på mammas liv. När han kom ut med boken satt han i tv-sofforna och pratade om sin roman och min mamma. Gissa om jag är förbannad! Jag skulle oxå vilja haft det så, att någon inom familjen gav ut den anhöriges historia och inte hamnat i främmande händer.

    Gilla

    • Det var inte bra gjort. Självklart rådgör man med sina syskon innan man gör något sånt. Mkt tråkig historia och jag förstår att du var förbannad minst sagt!

      Gilla

  9. Förnöjsampappa: Jag skrev kanske fel, de har inte varit någon hemlighet, men det har talats så lite om något man borde ha talat mer om. Så stora och allvarliga händelser som förklarades med tre meningar.

    Gilla

    • Nej, jag undrade över det själv och ska ta reda på det.Tyckte också den lät konstig förut, varför inte ”Den långa vägen” men nu har jag vant mig. Men en lång väg gick han ju och han skriver att han vill att hans aska ska gravsättas invid en väg…

      Gilla

  10. Nu har jag läst boken. Jag tyckte det var jätteroligt och väldigt intressant att få läsa den! Både ur historiskt perspektiv och biografiskt. Jag såg bilder framför mig hela tiden, men de var svartvita som de gamla filmerna 🙂

    Han var duktig på att skriva, hela vägen genom boken så fångades jag om och om igen. Just för att allt var enkelt beskrivet, rakt utan krusiduller. Det kändes levande.

    Jag är betagen! 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s