Kunde jag gjort annorlunda?

När någon begått ett brott är svaret självklart: Vi anser att personen kunde ha gjort annorlunda. Och borde ha gjort annorlunda.

Hur är det med våra egna handlingar som inte är brottsliga men som vi ångrar? Kunde vi ha gjort annorlunda eller har vi bara ”gjort så gott vi kunnat” som man brukar säga?

Jag funderar rätt mycket på sådana saker. Min livssituation är inte helt tillfredsställande om man säger så, och jag grubblar över om jag själv kunnat avstyra detta och i så fall varför jag inte gjorde det. Man kanske kan jämföra med en person som vet att ”hen” blir fet om hen äter glass och chips varje dag, Hen vill inte bli fet. Hen fortsätter ändå att äta glass och chips varje dag. Tills hen plötsligt en dag tänker : ”Nu är det nog, nu slutar jag med det här. Och jag menar det den här gången.”

Varför tänkte inte hen så redan från början? Eller snarare, kunde hen gjort annorlunda från början och därmed sluppit att bli fet? Vad är det som avgör att vissa klarar av att avstå från det de inte vill medan andra hela tiden gör det de inte vill?

18 thoughts on “Kunde jag gjort annorlunda?

  1. Nämen åh… nu blev jag lite varm i hjärtat. Jag tänker inte klappa om en mördare, där tycker jag nog att man borde ha tänkt till lite bättre. Men till en hen som äter chips och godis så vill jag ge en vänlig klapp på axeln och säga att ibland går det helt enkelt inte av en massa rutiga och randiga skäl. Då gäller det att vara snäll mot sig själv och strunta i det som varit och se framåt istället. Klart att hen alltid skulle haft den teoretiska möjligheten att göra annorlunda. Men teori är en sak och praktik en helt annan. Att ta hand om sig själv lika mycket som man tar hand om andra är jätteviktigt och det hoppas jag att hen fokuserar på framöver. Nu är nu och att se bakåt hjälper sällan. (Fast det gör man ibland. Så är det.)

    Liked by 2 people

    • Jag förstår. Men de flesta av oss kanske ligger någonstans mittemellan ”chipsätaren” och ”mördaren”.. Vi är varken getter eller får och får varken gå till höger eller vänster efter döden. Vi får fortsätta att ligga i mittfilen och såsa…

      Gilla

  2. Jag har ofta funderat på det där svaret: jag gjorde så gott jag kunde… Nu vill jag inte gå på djupet offentligt, och inte heller lämna ut någon som verkligen kunde ha agerat bättre än de gjort, Men jag tror att många svarar så lite slentrianmässigt. Som förälder och i mitt yrke vill jag kunna svara så helt ärligt, men nog tusan kunde jag ha gjort många saker mycket bättre. Om jag inte varit så slutkörd eller lat.
    Nu ska jag i alla fall röja på altanen så mycket som jag orkar och ids. Och det brukar inte vara mycket… Viljan är större än orken.

    Liked by 1 person

    • Jag förstår exakt hur du menar (tror jag). Det slentrianmässiga ”jag gjorde så gott” tycker jag också illa om. Sedan kan man säga också att från barnets perspektiv ska inte föräldern ”göra så gott den kan” utan den ska ”göra bra”. En förälder som supit bort hela barnets barndom kanske faktiskt gjorde så gott han/hon kunde, och får Guds förlåtelse, men det är barnet som till slut måste få komma fram till detta själv och kanske då i slutändan förlåta föräldern.

      Gilla

      • knepigt är det, för det blir ju olika beroende på vad man utgår ifrån. Extremfall, som att man ägnade sig åt att supa i st f att vara förälder, är det ju inte samma som om man ”följer sitt hjärta” (som är så modernt) och ägnar sig åt att förälska sig och byta partner, eller ägnar sig åt sitt jobb (eller kallar det för kallelse) och försummar familjen.
        Själv tycker jag ofta att jag hade kunnat göra bättre i mycket. (Utom idag när jag är skitnöjd med min prestation.)

        Gilla

        • Ja det var ju ett extremfall och sådana är ju enklare när det gäller ”dömandet” kanske. Men annars är det ju som du träffande skriver att för en person är det ”att följa sitt hjärta” och för de som står bredvid är det att vara självisk.

          Gilla

  3. Jag tror verkligen på att man gör så gott man kan. Men det är inte säkert att det som var så gott man kunde ena gången fortfarande är det det andra.
    Det är farligt lätt att spåra in på något man brukade göra – kanske finns det nästa gång egentligen ett annat ”så gott man kan” som man missar i onödan.
    Och då är det sorgligt lätt att inte vara så snäll mot sig själv som man försöker vara mot andra utan bli rätt dömande och oförstående. Man riskerar helt enkelt att fastna i precis det hjulspår man försöker ta sig ur. Som att köra fast på en lerig åker.

    Det finns saker man ville ha gjort annorlunda. Det gjorde man inte. Nu är nu och i morgon är en annan dag.

    Kanske kan man be om hjälp att kunna tänka så, be om hjälp att vara lite snäll mot sig själv – för det är sannerligen inte så lätt.
    Och man är nog tvungen att gå ut i våren och titta lite på hägg och syren och gullvivor också.
    Eller inte.
    Önskar dig en vänlig torsdag och sedan en skön helg.
    Musik är förresten också bra! Men det visste du väl redan.

    Gilla

    • Gullvivor hjälper mot det mesta, har jag hört! Det är en av mina favoritblommor.

      Jag kom ihåg en intervju med Dalai Lama för några år sedan. För honom var det något helt nytt med ord som ”självhat” osv.. I hans värld älskade alla sig själva mest. Undrar om det stämmer, att vi upplever detta annorlunda eller om vi bara formulerar oss annorlunda…

      Liked by 1 person

  4. Då är vi där igen i våra samtal. Det räcker inte att göra så gott man kan. Man måste vara perfekt. Och vem är det? Alltså kan vi aldrig förtjäna nåden. Nåden får man utan att visa upp vad man gjort eller tänkt göra. Nåd är gratis. Bara att ta emot.
    Vi lever alla med frågan om vi kunde gjort annorlunda. Men i situationen handlar vi efter den kunskap och erfarenhet vi har. Eller i affekt. Med facit i hand är det lätt att döma andra likaväl som sig själv.
    Jag har idag som andra torsdagar varit på fängelset. Visst kan man säga att de borde handlat annorlunda. Men i botten på en kriminell handling ligger ibland en bokstavsdiagnos. Ibland en handling gjord i affekt. Ibland i utanförskap. Ett kriminellt sammanhang.
    Kriminalvården är fyrkantig. Men ibland helt fantastik. Ibland, inte så sällan, lyckas man återanpassa klienter. Men det gäller inte alla. En del klarar inte att leva i samhället. Det är ofta så att de står där utanför muren och har inget att återända till.
    Då kan ett nytt brott bli lösningen. Fängelset blir tryggheten. Där man inte behöver ta några beslut.

    Gud är verklig i fängelset.

    Gilla

    • Ja, då var vi där igen…Det är bra att komma ihåg det där med den erfarenhet och kunskap man hade då…
      Jag kan tänka mig att det är givande att jobba i fängelset. Ger kanske mer än att predika för mätta, glada och välanpassade församlingsbor?

      Svartenbrandt hör uppenbarligen till den senare kategorin du berättade om, då han just åkt in igen läste jag. Men jag minns också någon intervju för länge sen där han berättade om att han blivit frälst och pratade en massa kristet svammel som inte lät äkta på något vis. Men det kan det förstås har varit, då.

      Gilla

  5. Att vara felfri och att alltid göra rätt saker! Sådana människor är scary, inget att eftersträva.
    Byt ut grubblerierna mot att tycka om allt du gör och inte gör. Jag vet att det låter som en klyscha men nu när jag passerat 40 går det som en dans att ge fan i störande moment.

    Gilla

    • Då är jag inte scary! Det är bra att veta. Men jag har också passerat 40 men det går inte som en dans… Fast i övermorgon blir jag 46, då kanske dansen kommer?

      Liked by 1 person

  6. Det är mänskligt att fela och gudomligt att förlåta. Både sej själv och andra.
    Människor har i allmänhet goda intentioner, men alla har vi fel och brister. Det är väl det som gör oss till just människor.

    Kao

    Gilla

  7. Jag nästan alltid gjort allting fel. Först. Sen har jag tillbringat en massa tid med att rätta till saker. Oftast är det de felaktiga sakerna som har gett mig insikter, lärt mig att förstå mig själv (numera vet jag att jag ska tänka först och öppna munnen sedan, vare sig det gäller mat eller diskussioner).

    Jag gör så gott jag kan, och jag försöker alltid göra bättre idag än igår. Jag kommer att vara perfekt vid ungefär 165 års ålder.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s