Karmelitnejlikan

img_91631

Bilden visar en bukett nejlikor bakom gallerlocket till min blomvas som min bror tillverkat, så att katterna inte fullständigt ska kunna demolera mina blombuketter. Den påminner mig om filmen ”Nunnan”, dokumentären om den mycket unga och vackra tjejen Marta som blev nunna i den strängaste av ordnar, Karmelitorden. (Den finns på Youtube.)

Hennes val fascinerade mig oerhört liksom de flesta som såg filmen skulle jag tro. Vad är det som hon har som inte jag har? Uthärdar hon ledan eller känner hon inte leda? Jag tror också på Gud och har nött en del kyrkbänkar med min rumpa i mitt liv, men bara ”O Guds lamm” tycker jag är enormt tradig att ta mig igenom… När jag var vaktis och det var dop efter högmässan var mitt blodsocker lågt och jag började få ont i huvudet och tyckte att de skulle snabba på…

Nej, ingen nunna av mig alltså. Klostren som finns är nog tacksamma för det. Men jag skulle ändå vilja hitta något av lugnet och fördragsamheten med tillvaron som Marta verkade ha. Och så är jag lite nyfiken på ytliga, handfasta saker som inte framgick i filmen. Kan man som karmelitnunna till exempel gå upp vid midnatt och ta sig en nattmacka om man har svårt att sova eller räknas det som excesser? Och om man gör det i stort sett varje natt som jag gör? Kan man klaga på bordsgrannens bordskick om hon sörplar ljudligt? Och går det att koncentrera sig på Gud och inte på sörplandet i såna situationer? Och vad betyder att ”inte äga” som de lovar i sina klosterlöften? Var går gränsen? Tandborste och tvål måste de ju definitivt få äga… Men en fotfil?

33 thoughts on “Karmelitnejlikan

    • Men en retreat är väl anpassad för ”turister” och jag förstår att man får ha en fotfil med sig dit. Och förekommer tideböner på en retreat?

      Gilla

      • Lite osäker på om du skämtar eller frågar seriöst.
        Retreater ordnas bl a på särskilda retreatgårdar. Som Wettershus i Småland och Berget i Rättvik. Men församlingar, typ min, anordnar också retreatdagar. Du kan haka på om du har en lördag över.
        Tystnad, tid att tänka, meditationer, andlig vägledning, möjlighet till samtal. Tidegärden kan användas. Inte hela vägen, men ofta bitvis.
        Fotfilen förstår jag inte. Men klart att man kan ha en sådan med sig om man vill.

        Gilla

        • Ja någon gång borde jag kanske prova detta. Men själva tystnaden kan jag ju nå bara genom att åka till landet och gå omkring ensam vilket jag gjorde förut när jag hade bil. Men någon andlig vägledning får man ju inte där…

          Fotfil var ett skämt för att illustrera att det inte var som i kloster ”på riktigt” när man är på retreat. Fast ändå inte, jag är faktiskt intresserad av fåniga detaljer när det gäller så stränga ordnar som Karmelitorden. Det är ju t ex bra många fler saker än tvål och tandborste som jag anser vara ”absolut nödvändigt” som skulle kännas oerhört stressande att avstå från.

          Gilla

  1. När jag var körmamma på en flickkörsturné i England, sov vi på ett kloster. I enkelrum som var inredda för noviser, varför de var tomma vet jag inte. Jag prövade verkligen att försöka leva mig in i känslan: i detta kala rum ska jag tillbringa många hundratals nätter… Det gick inte så bra.
    Har bott hos nunnorna både i Vadstena och Djursholm, men där är det som pensionat.

    Jag har sett filmen om Marta och fascinerades av hur säker hon var på vad hon ville. Mitt stjärntecken avbildas med två fiskar som simmar åt olika håll, tydligen är det en bra symbol för fiskar… Retreat har jag prövat. Det var helt underbart flr mig just då att varva ner. Nu när jag inte jobbar i skolan är hela tillvaron som en lång retreat.

    Gilla

    • Hm, det är en symbol för Tvillingar också, som jag är… Skulle heller aldrig kunna hålla fast vid att det var detta jag ville även om jag kanske skulle uppskatta en retreat ett tag. Jag har varit sjukskriven en del och då blir det förvisso som retreat dvs jag pratar inte med många. Men mina katter pratar! De fattar inte att jag är på retreat.

      Gilla

  2. Det kontemplativa klosterliv är verkligen inte för alla. Men det är en livsform för några som behöver asyl för att inte blir sjuka i /av livet.

    Det vanligaste klosterformen i stora världen är dom arbetande orden. Systrarna är ofta mycket aktiva , har hög utbildnings nivå. Många arbetar utanför kostern eller konventen och ha lön,, som ofta gör det möjligt att kostern lever vidare.I katolska länder finns ingenting som kyrkoskatt
    Deras liv varierar mellan arbete ock andakt.
    Och dom kan ha personlig egendom i form av nagelfil.

    Gilla

    • Jo jag vet att de flesta nunnor/munkar lever så och det är inget konstigt med det förutom celibatet då, men det är det ju många som lever i, frivilligt eller inte, men ända klarar. Men det är just de här ”stränga” och slutna ordnarna som är intressanta. Att inte gå utanför klostret, att se samma människor precis hela tiden och att inte gäspa ihjäl sig under böner och mässa och att och bara läsa ”andlig” litteratur. Det är väldigt svårt att förstå och därmed intressant. Men jag vet ju också att de påstår att det absolut inte är för alla, och att det inte ska kännas som börda för att man då inte är kallad till det livet. Men jag skulle vilja få uppleva hur det är att känna så bara för en dag…

      Gilla

    • Jag hittade deras ”söndagsprogram” för nunnorna – det kan väl inte gälla retreat-besökarna också?
      SÖNDAG/HELGDAG
      05.00 –
      09.00 Frukost
      05.30 MATUTIN
      07.00 LAUDES
      08.00 TERS
      10.30 MÄSSA
      12.00 SEXT
      Middag
      NON
      Fri tid för
      läsning m.m
      17.30 VESPER
      19.00 Kvällsmat
      Rekreation
      20.30 COMPLETORIUM

      Gilla

      • Ja, under ett dygn. Det var spännande. Lite kusligt för klostret är stort, slutet och ligger ensligt. Visste först inte hur jag skulle komma in i det. Före avresan fick jag träffa en nunna för samtal. Och så fick man äta under tystnad. Fina rum. Intressant försäljning av böcker och annat. Värt ett besök! Absolut.

        Gilla

          • Jo, jag vet att matin betyder morgon (på franska som ju är ett latinskt språk) men jag har inte sett det ordet som del av tidegärden förut, utan bara laudes. Enligt Wiki är det en senarelagd midnattsbön. Var finns inlägget? Hur upplevde du medverkan i alla tidebönerna?

            Vad ville nunnan prata om innan?

            Gilla

          • Den finns på min blogg, om du klickar på ”nya tant lila” 🙂 Sådant kan väl du! Jag pratade med nunnan innan jag skulle åka hem, men jag minns inte så mycket från det samtalet idag- det är ju många år sedan- mer än att hon undrade hur det var i Malmö. De fick åka till stan när de skulle ha glasögon eller gå till tandläkaren och förmodligen läkaren.

            Gilla

  3. Mariavall är lite hårt sägs det. Träffade dom för många år sedan när de var i Östra Sönnarslöv. Inget ont om dom, men det var ingen plats för mig. Heliga hjärtas kloster på Omberg har en god anda. Inte så jättesträngt, men ändå tydligt kloster.
    Karmerliterna tar nog inte emot gäster. Ännu strängare är Clarissorna. En kvinnlig del av Franciskusorden. De ville vara som bröderna, leva i världen. Predika och vårda. Men se det gick inte för sig så då slog det helt åt andra hållet. Tror inte de finns i Sverige. Men en gång fanns de. Därför finns Klara kyrka i Stockholm.

    Men haka gärna på när vi har retreater. Ska själv till Wettershus i januari för att själv få vara i retreat.

    Gilla

    • Clarissorna hade jag aldrig hört talas om eller sambandet med Klara kyrka. Men jag tänker ang retreater att en dag kan väl inte hjälpa? Om man har semester så går ju den första och kanske andra dagen åt till att bara känna sig rastlös, först därefter kommer man in i en stillsammare lunk och det är väl då man kan gå in i sig själv om man vill.

      Gilla

      • Just därför kör Wettershus med tre dygn istället för två. Första dagen kan kännas udda, men sen kommer man in i lunken. Saker kan komma upp. Men man brukar finna vila också.
        Endagsretreater är mer som smakprov. Vi ska pröva 3-timmars i höst. Hade två timmar på rekreationslägret. Värdefullt för några. Omöjligt för flera. Tysta timmen kallades det på konfalägren.
        Fångarna kan få åka på veckoretreat i Kumla. Det kallas klostret. Efter att ha varit på några sådana har de fått vara på en 30-dagars. I Ignatius av Loyolas anda. Nånstans på bloggen har man hånat detta. Men all utvärdering visar att om nåt hjälper så är det detta.
        Man kan sen få vara i Skänninge. Där man också fyller på vidare.
        Jag tror man stegvis måste vänja sig. Viktigt är också en klok retreatledare. Och att ta tillvara samtalstillfällena.

        Liked by 1 person

  4. http://www.svd.se/fler-lockas-att-bli-nunna-i-storbritannien/om/varlden

    Intressant artikel. I England finns också ordnar som hör till anglikanska kyrkan. Det finns t o m prästvigda nunnor.

    I Sverige finns några ordnar som hör till Svenska kyrkan. Helige andes orden i Alsike vet många om. De är ju kända för sitt arbete med flyktingar. Sen finns det Mariadöttrar i Enköping. Några systrar i Överselö. Eventuellt nån mer. Det är inga slutna ordnar. Men ändå hängivna.
    Oj, vad jag igång på detta…

    Gilla

    • Jag med. Jag sitter och tittar på massor av klosterdokumentärer på Youtube och slår upp olika kloster och hur de lever där, så något är det som lockar fast tanken känns totalt omöjlig att leva så. Men jag behöver något därifrån som jag inte har nu.

      Gilla

      • Jag tror vi alla behöver något av det kontemplativa livet. Det gäller att hitta sin form. Jag är inte färdig med det på något vis. Men att ha ett gemensamt böneliv med andra gör att bönen blir av. Jag kan känna att jag är ganska ensam de flesta dagar. Och det är svårt att hitta de som behöver det man själv behöver.
        I min förra församling enades vi om att ha morgonbön varje dag. Jag fick i uppdrag att få till en ordning. Jag la ner mycket tid på en enkel ordning som inte krävde några förberedelser. En fast form, men med psaltarpsalmer som varierade över fyra veckor. Bibelläsning efter en plan. Ja, du kan ju tänka vilken tid det tog att bara skriva ut dessa lösa blad med psaltarpsalmer.
        Men se när det kom till kritan så ville man inte ha detta. Det skulle vara något delande, någon tanke. Typ när en i arbetslaget läste innantill ur en reklambroschyr. Men vem orkar det dag ut och dag in?
        Jag backade. I synnerhet när vi inte kunde tala om det utan att kh fick spel. Han kunde inte ens tänka sig att man samtalade om saken. För det var han som bestämde. Och jag hade gjort fel som ens fört saken på tal. Han införde sen en ännu tråkigare form. Jag gick inte mer. Och det blev en tomhet och ett sår.
        Det är nog läge att be om att Gud ska visa oss vägen.

        Gilla

        • Att det blir av är det viktigaste. När jag mår som sämst låter jag bli bönen som någon form av självbestraffning, eller mer, när jag inne på dåliga vägen så är jag.

          Jag förstod inte riktigt av din kommentar vad problemet för de andra var med din plan.”något delande, någon tanke”? Fanns inte det menade man. Mycket tråkigt med spilld möda.

          Gilla

          • Dom ville ha någon form av tal istället för psaltarpsalmer. De kunde inte se vilan i att inte behöva anstränga sig. Men när det kom till kritan förmådde få av dom att prestera en andakt med betraktelse. Det var mest ett krav på andra. Jag kunde inte leva upp till det. Inte varje dag.

            Min tanke är att bönen ska vara rogivande, bära sig själv. För det behövs en ordning. Många har ju upptäckt frälsarkransen. Martin Lönnebos armband med pärlor för olika tankar. Den funkar om man fått lite undervisning. Vi har haft den som tema på läger och endagsretreater.
            Men bönen kan ibland bli allt annat än rofylld. Den kan bli en kamp. Med Gud och med en själv.
            Men att straffa dig själv med att inte be…? Kan tänka att i det läget kan en fast ordning vara till hjälp.
            Överlag är ju den andliga vägledningen att inte ge upp även om det är mörkt. Gud verkar i oss som mest då.

            Gilla

          • Just en sådan konflikt som du beskriver, eller på något sätt liknande…måste ju uppstå i karmelitklostret också. Men vi kan få nytt mod hos vänner, familj, bloggvänner…Hur klarar nunnorna detta? Och hur klarar de allt det ”kvinnliga” om man nu antar att kvinnor och män generellt uppvisar lite olika egenskaper? Jag har tyckt det varit rätt påfrestande att jobba i enkönade miljöer…

            Men när jag tittar på ”Nunnan” igen så är det inte alls bara kloster-miljön som jag ser som svår att stå ut med. Även Martas barndom skulle få mig att bli våldsamt upprorisk tror jag. Familjen har ett eget kapell på tomten där de samlas i bön och mässa – för sig själva! Tidig morgon, kallt och mulet väder, tonårsbarn, som även då måste stå ut med föräldrarnas egenheter och personligheter i bönerummet – HUR klarar de det?

            Gilla

  5. Karmeliterna som alla kloster har en fast ordning för alla dagens böner. Bara att falla in i. Men dessutom har de, som många ordnar, en eller flera timmar för egen bön. Flera timmar i enskild bön vet jag inte om jag skulle orka. Men när man är på retreat får man umgås med sig själv stor del. Då kastas i alla fall jag lite mellan att flumma för mig själv eller att faktiskt be. Be enkelt utan klyschor. Men det är jag och jag är säkert inte normen.

    Mina barn är ganska vilda av sig. Jag har aldrig försökt tämja dem. Det innebär inte att de inte är kritiska när det gäller deras barndom. Ibland tycker de att de skulle fått mer kristen undervisning. O andra sidan ojjar de över bordsböner. Så det är inte så enkelt att möta deras åsikter om uppväxten. Jag var inte världens bästa mamma.
    Men vi bad aftonbön tills de sa att de ville be själva. De gick i kyrkan tills de kunde vara ensamma hemma. Sen var det frivilligt. De gick ibland, var hemma ganska ofta. De var med i scouterna, konfirmerades på läger. De äldsta var juniorledare och scoutledare.
    Det är svårt att veta vad man ska pådyvla dem. I vår bekantskapsvärld fanns många med ”överkyrkliga” barn, som en av våra döttrar kallade fenomenet. Jag såg ju också dessa barn som var osäkra, instängda och påstridiga. En märklig kombination. Som typ han som förlorade en tävling ungarna hittat på. Han gick till sin mamma och beklagade sig och fick svaret att han naturligtvis varit bäst och att de andra bara var dumma. Inga att bry sig för. Min yngste var en av dem han inte skulle bry sig för. Han vann ju. Den vänskapen stannade där. Tyvärr mötte sonen honom senare i livet. Inte kul.
    Jag vet att min barnuppfostran hade sina brister. Mina barn har inte alltid mått bra. Och relationerna är lite si som så.

    Men jag tror att jag anar vad du ser i Martas uppväxt. Familjen som isolerar sig. Världen utanför är farlig. Ändå förstår jag att det var en sorg för familjen när dottern blev nunna.
    En av mina ville ju som liten bli nunna. Det gick över. Men hur skulle jag tagit det? Jag hade nog respekterat valet och stöttat så gott jag förmått.
    Själv ville jag också bli nunna när jag var ung. Prövade lite. Men min mamma blev helt hysterisk inför tanken. Så jag backade. Jag hade inte styrkan, hon inte kärleken och toleransen. Men kanske det var så det skulle bli. Guds vägar är outgrundliga.

    Gilla

    • Ja säg den mamma som varit perfekt. Fyndigt namn på en företeelse din dotter hade. Jag själv kan nog ha varit överkyrklig på ett sätt i min barndom. Kanske just därför jag blev påstridig. Men jag tvingades inte på någonting, däremot var jag ju hela tiden i en kyrklig miljö vilket säkert påverkade mig på gott och ont.

      Ja, världen utanför är farlig kanske de tänker men jag får också en lite instängd, unken känsla utan att mena något illa om familjemedlemmarna som personer, tvärtom. Men mässa är för mig något som man ska dela med andra, påminna sig om att vi är ”ett ty alla får vi del…”. Men med familjen känner man ju redan så, det behövs inte. Men jag kan inte se hur man ska kunna få nya krafter och ny input i sitt kristna liv om det bara är med familjen man delar det. Pm det nu var så, men det framställdes ju lite så.

      Gilla

      • Jo, linjen verkar ju klar. Alla tankar behöver luftas. Men jag tror inte Martas familj kunnat förutse att hon skulle ta sin kristna tro på så stort allvar. Föräldrar önskar ju alltid att barnen ska bli lagom kristna.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s