23 thoughts on “En helg för tidigt

  1. Svenska kyrkogårdar är välskötta parker, och gravarna är smakfullt modesta. Jag jämför med vad jag sett utomlands. Gravväsendet är på så sätt det som är kvar av gamla statskyrkan. Det går på skatten och den delen kan du inte utträda ur. Och de här parkerna är ju verkligen till för alla. Be till Gud, att de inte privatiseras, marknadsanpassas, segregeras eller råkar ut för annat hemskt.

    Gilla

    • Oj, det har jag inte tänkt på att det skulle kunna bli så. Men jag ser faran nu, att man måste ha ett passerkort typ, om folk missbrukar rätten att fritt vistas där (vilket ju händer). Men det är som sagt parker som inte bara gravbesökare kan njuta av att promenera i och få eftertänksamma tankar av.

      Gilla

  2. Så vackert!
    Jag besökte mina föräldrars grav för några veckor sedan. Det är långt och vi far inte så ofta. Men en av döttrarna hade varit där på sensommaren och kunde inte hitta den. Orsaken var att den var dold bakom kärleksört. Min bror som brukar se till graven hade väl planterat dom för att slippa åka dit stup i kvarten. Vi klippte ur lite. Men det gjorde väl inte stor nytta. Satte lite lösa blommor där. Mamma dog för 12 år sedan. Pappa dog 96. De blev inte särskilt gamla. Båda offer för cancer.
    Makens föräldrar dog 93 o 94. Svärmors dödsorsak blev aldrig utredd. Hon låg i sängen och hade dött i sömnen. Svärfar dog i hjärtinfarkt.
    Svärföräldrarna begravdes på gammalt kristet vis med gravsättning av kistan. Mina föräldrar hade sen tidigare bestämt att de skulle kremeras.
    Det märkliga för mig är att jag har ingen känsla alls av att de ligger där. Stoftet är ju sen länge borta. Men svärföräldrarna känner jag mer att de faktiskt ligger där.
    Morfar o mormor som var så viktiga under min uppväxt är jordbegravna. Men jag har aldrig besökt graven sen morfar dog. Vet inte egentligen varför. Har bara inget behov.

    Gilla

    • Ja, det var vackert! Men jag känner nog inte heller att mamma är ”där” även om jag hoppas att något slags energi av henne fortfarande finns omkring graven. Eller att hon kan se att det är vackert från himlen och att vi tänker på henne på när vi är där. Fast det gör jag ju minst lika mycket när jag är hemma. Jag går inte heller ofta men önskar att jag gick oftare.

      När det gäller urnbegravning (nedbrytningsbar urna för vår del) så tycker jag om att den är grundare och att stoftet faktiskt blandas med den jord som ger nytt liv. Kistgravarna ligger tydligen lite för djupt för att nedbrytningsprocessen och därmed ”kretsomloppet” ska vara riktigt effektiv. Har jag hört. Så jag är nöjd med hur det är när det gäller just gravtyp.

      Gilla

  3. Hoppas att du har återhämtat dig något så där om ditt svåra förlust. Dina bilder är vackra och fridfulla. Frid vare med dig också.

    Tack för dina repliker där borta, du vet.. Dom bet och den här gången det var nödvändigt.

    Gilla

  4. Så gjorde även jag, men det berodde på att det var ett år sedan mamma dog och jag hade lovat min moster att tända ett ljus från henne. Eller mer än en vecka före var det ju. Vad fina höstfärger det var hos er!

    Gilla

    • Ja det var riktigt knalligt! Jag hade en ny lykta som jag ville ha på plats inför nästa helg, en som inte var lika stor och svart som vår förra lykta var. Kanske åker jag dit nästa helg också, fast då på kvällen så jag ser alla ljusen.
      Jaså, det är ett år sedan din mamma dog nu. Det är ju en speciell dag, den som känns mest tror jag när man räknar tiden efter.

      Gilla

  5. Jag kremerade också mina föräldrar och tog jag med mig urnorna med flyget ner till Grekland. De ligger nu i familjegraven, vid min mormors fötter (skelettdelar). Det kändes inte alls läskigt att gräva upp graven, jag fick hjälp förstås. Jag skulle vilja besöka graven oftare för att göra den fin. Mina föräldrar bär jag inom mig, gravplatsen är bara ngt symboliskt. Men jag säger som Anna, jag tror att mamma tittar ner och ser att det är snyggt.

    Gilla

    • Jag hade glömt detta begravningsskick i Grekland men minns nu när jag besökte en kyrka på Samos för ungefär 20 år sedan. Men där var det någon form av benhus, som i Thailand, eller minns jag fel? Lite läskigt tycker jag att det låter att gräva upp anhörig, men jag antar att gravarna i Grekland är grundare och att det därför finns någon slags garanti på att alla mjukdelar förmultnat. Men även då, lite läskigt. Men jag förstår inte, mormors skelett grävdes upp, men ändå begravdes hennes urna vid fötterna?

      Gilla

      • Det stämmer delvis med benhus, så är det på det flesta platser eftersom det är trångt på kyrkogårdar, man gräver upp sina döda ca efter 10 år, när de har förmultnat. Men så finns det avkrokar där det finns gott om plats. Tack och lov kommer min mamma från ett sådant ställe, så jag har sluppit att gräva upp dem. Min mormor ligger raklång (eftersom hon var en kvinna som tog plats) men hennes man fick maka på sig, när min mamma levde och hennes syster samlade de i hop morfars ben i en hög och lade dem vid mormors kranium. Och nu har jag ställt urnorna vi hennes fötter.

        Gilla

        • Ja egentligen är det ju logiskt att gräva upp och skapa mer utrymme. Men jag var inte helt ung när det lite chockartat gick upp för mig att våra svenska gravar inte heller är det minsta beständiga, såvida man inte är en berömdhet och någon fortsätter att betala även efter att ens närmaste också dött.
          Det är tråkigt (fast nödvändigt) också på så sätt att det är så intressant att vandra omkring på en kyrkogård med väldigt gamla gravar och fantisera om vilka de kan ha varit och vilket liv de levt (nu börjar jag låta som Historieätarna).

          Gilla

  6. Är tacksam över att jag fortfarande har min mamma, även om hon har Alzheimer.
    Är också glad över alla fina höstdagar vi har haft! Ännu blommar t ex margueriter, laveldel och lobelia utanför dörren.
    Glad att du kikade in hos mig!
    Allt gott till dej!

    Gilla

    • Tack detsamma! Men jag har förstått att det kan vara svårt att leva med någon som har Alzheimers också…att personen förändras så att man till slut inte känner igen den. Hoppas sjukdomen har ett långsamt förlopp hos din mamma, även om jag tror att hon är rätt sjuk eftersom du nämner sjukdomen.
      Allt gott tillbaks!

      Gilla

      • Hej Anna! Mamma har fått diagnosen i år, men vi har i flera år misstänkt ”att det var något”. Tycker att det märks mer och mer. Vet inte om det är långsamt eller inte, tycker att det skett stora förändringar under året. Jag tänkte nog när jag skrev det att jag sakta förlorar henne.
        Önskar dej en riktigt trevlig helg!

        Gilla

          • Tusen tack för dina vänliga ord, Anna! Ja, det är redan svårt, mycket p g a min pappa som överreagerar och hindrar henne från en hel del saker. Tror inte att det hjälper henne i längden, tvärtom.
            Allt gott till dej och en kram! 🙂

            Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s