Jag välkomnar humorns död

Det kan tänkas vara ett lite känsligt ämne för mig, eftersom jag på min blogg ofta brukar något som i sina ljusaste stunder kan kallas ”humor”. Jag erkänner också att det mycket väl kan vara något av en överlevnadsstrategi för mig som tycker att livet är ganska jobbigt och svårt. Jag skäms inte heller över att jag tramsar så mycket eftersom min blogg relativt är väldigt liten och ingen behöver läsa. Jag kan väl få hålla på i min hörna av nätet, tänker jag, och finns det någon eller några som ibland uppskattar det så gör det saken bättre.

Men om mer offentlig humor vill jag numera annars bara säga usch! Jag vill inte se en enda gala eller Melodifestival till där programledarnas manus är skrivna av professionella skojare eller läsa en enda superrolig krönika av en skicklig skribent till.

Kan vi inte vara lite allvarliga bara?!

På min tid var offentlig humor något som dök upp oväntat i högtidliga sammanhang, som när Robert Gustafsson hostade och harklade sig i en näsduk som han skulle ge till kungen på dennes 50-årsdag eller ännu tidigare, när ett nyhetsankare fann sig i en specifik situation och kunde leverera en rolig kommentar till denna. Nu vet man att Robert eller Björn Gustafsson är ett obligatoriskt inslag vid alla högtidsevenemang.

Ingen kan längre yttra något utan ”humor”.  Allt ska vara roligt med följden att vi har slutat skratta, eftersom det mesta som levereras i humorns tecken inte längre upplevs som roligt och är framkrystat på beställning och vi visste från början att det skulle bli ”roligt”.

Vi behöver alla gå i terapi.