Utanför hospicet

Jag kom hem i går natt från Göteborg, efter att ha besökt Lotta, min brors fru, på hospicet där hon nu vistas, som drivs att Bräcke Diakoni. Jag tycker det var mycket fint. Personalen var som jag förstod det bra och det var smakfullt inrett utan alltför mycket sjukvårdsinrättningsschabloner. Vackra blommor som volontärer skötte om, och i glasskåpet i köket/matrummet stod även en flaska konjak för de patienter med anhöriga som ville och kunde ta sig en liten hutt efter middagen. Det är skönt att se när svensk sjukvård funkar som den borde funka.

Fint var det även utanför. Det hjälper visserligen inte då det inte förändrar sakernas grundtillstånd, men fint är ändå fint.

IMG_1897

IMG_1908

IMG_1892Skum gubbe en bit in i skogen dock.

IMG_1903-ed

10 thoughts on “Utanför hospicet

  1. Det är för sorgligt när inte döden kommer som en vän efter ett långt liv. Men jag tror ändå att det är rogivande för själen när omgivningen är vacker. För alla som är drabbade av någons sjukdom.

    Liked by 1 person

    • Ja där håller jag med dig. Jag menade bara att mindre ledsen blir man ju inte, men ledsnaden kanske får en bättre kvalitet för de anhöriga om omgivningen är vacker vilket väl är det du menar. Jag vet inte hur det känns för den som är sjuk, men jag vet att Lotta sätter stort värde på alla vårblommor som kommer och till och med bad mig skicka en bild på maskrosorna vi passerade när vi var ute med rullstolen i går.

      Liked by 1 person

  2. Jag kan inte tycka det är något fint omkring döden när den kommer när den inte ska. Men självklart betyder det mycket för de sjuka. Jag minns min pappa när han var sjuk och han fortfarande var så angelägen att gå på operan fastän han knappt kunde stå på benen. Själv ville jag bara skrika av sorg.

    Gilla

    • Klart att pappa ska gå på operan! Och jag förstår hur du kände det helt och fullt! Jag menar att det betyder något för oss anhöriga också, kanske ännu mer för oss än för den sjuka, men inte på så sätt att det tar bort sorg. Den finns där oavsett, men inramningen kan se olika ut.

      Gilla

  3. Så oändligt sorgligt, det finns egentligen inte ord för det. Men som du uttrycker det, fint är ändå fint, det ger livets slut en värdighet, det finns en vördnad för det svåraste av allt när omgivningarna är välskötta och vackra. Men det vackra kan göra ont också, kännas som ett hån tills man kommer dit igen att det ger en tröst. Varm kram, Anna.

    Gilla

    • Ja, precis som du skriver. Det vackra är en vördnad. Och ja, säkerligen kan det kännas som ett hån också, jag vet inte hur Lotta upplever det innerst inne, men jag tror inte att hon gör det. När jag var ung och jobbade som kyrkvaktmästare på begravningar tyckte jag dock att det var något fint och storartat med dem som begravdes mitt i sommaren, när naturen utanför var som vackrast. Men då var jag inte anhörig, utan bara tjänstgörande. Kram tillbaka!

      Liked by 2 people

  4. Döden är aldrig något som man direkt kan tycka är vacker.. men vackra ting runt ikring kan ge tröst på något konstigt vis. Döden kan vara ganska rofylld ändå och man kan tycka att det är ok när den kommer då den kan komma som en befrielse för den som lider av smärtor och av ångest.
    Om våren när det är som vackrast vill jag dö om jag fick bestämma.. då allt börjar spira igen och börjar om på nytt. Det är en hoppfull tid.. mitt i allt det sorgliga..
    Stor varm kram till dig Anna

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s