Jag har gått och fått en släng av autism

”Det finns starka misstankar om att min problematik rör sig inom autism-spektrumet” dvs att jag har en neuro-psykiatrisk störning, skrev min senaste läkare i läkarintyget, och jag funderar över vad det betyder. Men autism som jag förstår det har jag faktiskt inte ens i mycket lindrig form. Det tydligaste kännetecknet på autism läser jag är problem med kommunikationen med andra, att uppfatta ironi och nyanser, och är det något som jag inte har problem med så är det just detta. Men vad ingår i ”autism-spektrumet”?

Jag vet inte. Jag har varit sjukskriven den senaste tiden fram till helt nyligen för ångest/depression och jag har och har alltid haft tvångshandlingar samt har jag alltid haft ett extremt behov av att vara ensam, på ett sätt som gjort att jag tidigare undrat vad som är fel med mig. Men detta handlar snarare om att jag, som läkaren också sa, är ”högkänslig”; jag måste ha tid för återhämtning efter att ha umgåtts med andra och sortera mina intryck. Hur mycket jag än tycker om dem jag umgåtts med och hur roligt jag än haft.

För mig är det så att jag har ett väldigt socialt jobb, som sfi- lärare, och jag tycker om att vara social på jobbet och ha mycket folk omkring mig. Jag skulle aldrig stå ut med att ha ett jobb där inget hände och jag var ensam för det mesta. Men likafullt ser jag fram emot min ensamhet när jag kommer hem. Eller ensam och ensam, mina katter utgör ett alldeles utmärkt sällskap.

Jag känner att jag borde sakna någonting, att jag borde vilja bo ihop med någon som jag kan ”dela mitt liv med”. Jag känner inte så. Tror jag…

Men nu vet jag vad det kan bero på: jag har gått och fått en släng av autism, helt enkelt.

Se upp. Det kan hända dig också.

15 thoughts on “Jag har gått och fått en släng av autism

  1. En autistisk och ironisk språklärare. Det var något nytt… Lite brydd blir jag men ska ju inte säga emot din lärare. Hoppas du får den hjälp du behöver bara för att krya på dig.

    Gilla

    • Haha, ja det låter roligt att vara autistisk och ironisk som lärare! Ett nytt koncept…. Nej jag är också lite brydd, vet inte vad han menar exakt men kanske är det att jag har benägenhet för tvångshandlingar eller ”tvångsmässiga låsningar” som det står på läkarintyget. Tack!

      Liked by 1 person

    • Ja det står ju mycket där som jag (och många andra) kan känna igen oss i. Det jag bara inte känner igen mig i alls (eller mina närstående) är problem med kommunikationen med andra. Tvärtom skulle nog många säga där. Samt har jag inga udda intressen som jag kan ”allt” om….

      Gilla

  2. Jag känner helt igen mig i det du skriver om och högkänslighet och ensamhetsbehov och även behovet av att vara social på jobbet. Men det är ju ett personlighetsdrag och ingen diagnos. Hoppas att du hittar ett sätt att hantera din ångest, det finns ju tyvärr omständigheter i ditt liv som är ångestskapande.

    Liked by 1 person

  3. Om det är autism du har så skulle jag gärna ta en skvätt av det också. Så kanske jag blir lika vältalig som du är. Varför sätta en etikett på människor? Alla har en eller annan bokstavskombination nu för tiden verkar det som. Måste man vara stöpt i en viss mall? Jag hoppas du får hjälp med din ångest så du mår bättre. För övrigt tycker jag du verkar vara en helt fantastiskt TREVLIG TJEJ som duger precis som du är. Kram =)

    Liked by 2 people

  4. Anna, finns det några ”normala” människor nuförtiden?
    Själv är jag så glad att jag är för gammal för att ha fått några diagnoser. När jag var ung talade ingen om autismspektrum eller ADHD eller Asperger. Jag har en mycket klok artikel, skriven av en f d skolöverläkare som är släkt till mig. Ska se om jag hittar den, så ska jag kopiera den till dig.
    Vi är många som har stort behov av ensamhet för återhämtning. Se inte detta som något onormalt!

    Gilla

    • Nej jag inser ju äldre jag blir att få är ”normala”. Alla har någon knäppighet för sig, hur ”lyckade” de än kan synas vara.
      Jag vill gärna läsa din artikel. Men jag tänker samtidigt på att många barn förut bara sågs som ”missanpassade” eller som att det var något fel på deras begåvning osv, när problemet inte var intelligens eller begåvning utan just svårigheter med konscentration osv. För dem tror jag att diagnoserna hjälper. Precis som diagnosen dyslexi hjälper – det handlar inte om en person som är ”dum i huvudet” eller skriver ”slarvigt” utan om en oförmåga att se ordbilden, hur intelligenta de än kan vara i andra avseenden.
      Men gränserna är absolut flytande, vad är normalt och vad är det inte, som du skriver.

      Gilla

  5. Alltså, ta den där diagnoserna med en nypa salt. I min ålder har man sett hur det går mode i sådana. Viktigare är det nog med din ångest. Där kan kanske KBT hjälpa dig.

    Gilla

    • Fast KBT tror jag inte behandlar ångesten som sådan utan hur man beter sig när man upplever denna ångest och hur man handlar utifrån den. Vilket i sig kanske påverkar även ångesten på sikt.

      Ang diagnoserna så vet jag som sagt fortfarande inte exakt hur min läkare menade, men han kunde med hjälp av några ledord eller hur man ska säga, beskriva min person ganska exakt, så något var han på spåret.
      Det var ”klockrent” när han beskrev hur en så kallad högkänslig person fungerar, och det är vi ju många som är. Men det är i sin tur inte en diagnos. Jag förstår fortfarande inte om han menar att denna högkänslighet hänger ihop med ”autism-spektrumet”. Får fråga honom nästa gång.

      Gilla

  6. Det är ett steg på vägen om man vet hur man gör om man ex. får en panikångestattack. För man dör ju inte av dem, även om det är fruktansvärt obehagligt.
    Jag ska leta efter artikeln. Den är några år gammal, men klok, tycker jag.

    Gilla

  7. Jag fick superbra tips mot panikångestattacker som jag drabbades av i samband med att det hände superjobbiga saker i familjen. Det hjälpte mig, det lät för enkelt för att vara sant, men det funkade. Och de kom inte tillbaka. (Fast jag vet var de finns!)
    Sen tror jag faktiskt att man kan ändra sig. Jag var enormt social i min ungdom. Hade gott och väl kunnat tänka mig att leva i ett kollektiv. Jag ville helst inte vara ensam alls. Numera är jag som du, njuter hejdlös av att inte behöva träffa någon – jag gillar fester av alla slag, men numera får jag liksom sota för det och måste vara ensam utan tider att passa för att komma ner i varv.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s