Lotta 1963-08-23 — 2017-05-01

Nu är Lotta död.

Eller Charlotta Eriksson, som hon egentligen heter.

Jag är väldigt ledsen. För min bror Martins skull, som var hennes man, och för min egen skull då hon är en person som betytt väldigt mycket för mig. Vi har inte umgåtts så ofta då hon och min bror bor i Göteborg, men hon är en älskad vän som funnits för mig när jag har upplevt mindre roliga perioder i mitt liv. Jag har fått så mycket kärlek och upplevt så mycket omtänksamhet från henne.

Hon är en av de rakaste, om inte den rakaste, människa jag träffat. Och bara någon enstaka gång kunde hennes uppriktighet vara i uppriktigaste laget! Och en av de mest generösa. Ett typiskt exempel: jag hade varit sjukskriven länge och med den därtill medföljande dåliga ekonomin. Samtidigt försökte jag komma igång och träna och Lotta visste att jag brukade rida förut. Då kom hon på att hon hade fått ut en sjukförsäkring som hon ”inte visste att hon hade” som hon sa, men som betalats ut när hon fått cancer, och hon frågade om hon inte kunde få använda pengarna till att ”sponsra” ridlektioner till mig? (Ridning är ju en dyr sport.) Och jag visste att hon menade vad hon sa, som man alltid gjorde med Lotta.

Lotta var den som höll en tröstande arm runt mina axlar på min mammas begravning och hon tröstade mig och höll mig i sin famn i torsdags, när jag inte kunde låta bli att gråta när jag besökte henne på hospicet.

När jag gick ifrån henne för att åka hem till Stockholm i torsdags kväll satt hon och drack äppelcider ur ett vinglas i ett litet uterum. Hon kunde inte äta men dricka litet grand.  När jag vinkade till henne genom glasrutan när jag gick kändes det ödesmättat och väldigt, väldigt ledsamt. Jag funderade på att ställa in fredagens åtaganden och stanna längre, men vi kom överens om att jag skulle komma snart igen, kanske redan i slutet av den här veckan Hon skulle betala min tågbiljett, sa hon. Jag ville inte tro på min magkänsla, ibland har den ju trots allt fel. Jag ville tro att vi skulle hinna träffas igen, som vi sa när vi skildes åt: ”Vi ses!”

Lotta var som sagt rak och i en del avseenden okomplicerad, även kring sin sjukdom. Vi talade öppet om döden tidigt efter att hon fått sin cancerdiagnos (det fanns tvekan i  början om var cancern startat men det visade sig vara tjocktarmscancer) då hon sa att hon ställt sig frågan ”Ska jag dö nu?”

Det skulle hon inte, då. Men hennes cancer spred sig så att bara en läkare gick med på att operera henne när det blev tal om den fjärde stora operationen – men operationen ledde till att hon fick några år till med god livskvalitet, trots att man opererat bort väldigt många organ i buken och hon hade två stomier. Hon hann fjällvandra med min bror och snorkla i Medelhavet. Och arbeta, som lärare.

Vi sa båda en gång när vi pratade i telefon att vi inte var rädda för döden och att det avgörande inte var när den kom. Lätt att säga när man inte är dödssjuk själv kanske och inte har några barn, men jag står nog fortfarande fast vid det. Men jag kan vara lite rädd för smärtorna som jag såg följde med hennes cancer på slutet. Och jag har alltid varit väldigt rädd för att någon annan ska dö än jag själv, någon som jag tycker om.

Man behöver inte vara ”stark” när man är sjuk men Lotta var det, på ett sätt som förbluffade många. Så sent som i julas var hon uppe med Martin och besökte vårt föräldrahem, och där bakade hon två satser saffransbullar med morfinpumpen hängande över axeln. Inte för att ”vara duktig” eller tapper utan för att hon ville baka saffransbullar. Livet skulle levas ända tills det tog slut, så mycket hon orkade. Inte förrän kvällen innan dagen hon dog yttrade hon för första gången att nu ville hon inte längre. Hon hade för ont och mådde för dåligt.

IMG_0610.-ed

IMG_0608Bilderna: Martins och Lottas bröllop 2012 vid ett torp i skogen där jag och systern med familj var de enda gästerna. De har inga barn. Min bror har funnits vid hennes sida hela tiden genom sjukdomen och alla dagar när hon inte längre kunde bo kvar hemma.

img_2668.-ed

Ovan en ros som blommade på bondgården i Jönåker där Lotta är uppvuxen, tagen i somras när vi besökte hennes pappa som bor kvar där.

IMG_1893

På promenaden med Lotta (i rullstol) och min bror i torsdags, tyckte hon om synen av maskrosor intill en mur vid hospicet, och bad mig ta en bild på dem åt henne. När man inte har så mycket liv kvar så är även maskrosor vackra, och det är de ju egentligen alltid. Fast många.

7-00800005_filtered_ed

På toppen av Kebnekaise.

4-F1000005-2-ed

Lite efter att hon och Martin träffades.

IMG_861-ed.

Hemma hos mig med försvunna Turbo i knät.

Tack Lotta, för tiden jag fick med dig. ❤

P.S Fast helst skulle jag velat avsluta som du själv alltid gjorde i dina mail och sms, med ett KRAM! skrivet med versaler och utropstecken. Jag känner ingen annan som avslutar sina meddelanden till mig på detta sätt och det värmde alltid lite extra.

31 thoughts on “Lotta 1963-08-23 — 2017-05-01

  1. ❤❤ beklagar din förlust❤❤ Du skriver då vackert om din vän. Man känner hur stor er vänskap var genom det du berättar. Det finns inga ord som kan ta bort smärtan och sorgen när en kär och nära vän försvinner från livet, men jag känner med dig! Kram

    Liked by 1 person

  2. Så fint du skriver om Lotta. Jag minns bröllopet och jag minns när du skrev att hon var sjuk. Jag läser att ni trivdes väldigt bra med varandra och var viktiga för varandra för jag tror att ni båda har rakheten gemensamt. Så ledsamt att hon nu är borta, så oerhört sorgligt att din bror miste sin fru och du din älskade generösa omtänksamma vän. Varm kram, Anna.

    Liked by 1 person

  3. Så fint skrivet Anna ..det är oerhört sorgligt att missta någon som står en så nära och det är så slutgiltigt då man vet att man aldrig mer ska får ses i detta liv.
    Stor varm innerlig kram Anna ❤

    Liked by 1 person

  4. Jag kan bara stämma in i ovanstående: så fint och kärleksfullt skrivet. Det är så sorligt, finns inte ord, finns inte tröst… Men varje gång vi drabbas får vi en påminnelse om att ta vara på de dagar vi får och på de vänner vi har.

    Liked by 1 person

    • Och ÄNDÅ så kommer man att misslyckas igen, och igen, på att ta tillvara livet så som man vet att man borde… Men man får väl vara glad om påminnelsen leder till att man blir BÄTTRE på att ta till vara, även om man inte blir så bra som man vill bli…

      Gilla

  5. Fint skrivet om din vän.
    Lotta vilar nu och har det bra, men saknaden är stor hos hennes anhöriga och vänner.

    Man kan se styrkan och beslutsamheten i hennes ansikte.

    Liked by 1 person

    • Ja när någon dör så är det de som lever kvar som lider och inte den döde…Kanske det, jag har inte tänkt på att hon ser beslutsam ut.

      Gilla

    • Tack Helena!
      Jag blev väldigt glad för att du tyckte om texten. Jag skriver ju inte bara för Lotta, utan för alla oss som kände Lotta och där står ju du liksom i särklass då du är den som garanterat känt Lotta allra längst (tror inte att er pappa P läser bloggar...).Jag hoppas du liksom min bror kan finna någon tröst och livsglädje trots allt nånstans i allt det svåra.
      KRAM!

      Gilla

  6. Jag beklagar din stora förlust. Önskar att jag kunde förmedla någon form av tröst till dig. Men mitt i sorgen av att ha förlorat en älskad vän, finns inga tröstande ord som hjälper. Möjligtvis hjälper tanken du redan tänkt, att nu behöver hon inte lida och må dåligt mer. All kärlek till dig och din bror i det svåra ni måste igenom. En stor varm cyber kram till dig! ❤ ❤ ❤

    Liked by 1 person

  7. Så vackert, rart, ärligt och fint skrivet. Det märks att ni har haft ett särskilt band. Lotta verkar ha varit en enastående kvinna som tagit sitt öde på ett sätt som jag beundrar.

    Lotta; maskrosor är vackra!

    Liked by 1 person

    • Ja – det ÄR ärligt skrivet! För jag beskrev henne för min kompis långt innan hon blev sjuk att hon var en väldigt speciell person. Helt utan cancer och framtida för tidig död var hon ”enastående” på så många sätt!

      Gilla

  8. Det var det som var bra med Lotta att hon var rak och tydlig och då kunde man vara det tillbaka. Ofta ville hon också förklara sig, vilket ibland inte fungerade. T.ex. den gången vi var i Italien med en massa efterhängsna killar och Lotta ville förklara för dom varför hon inte ville ha deras uppmärksamhet…
    Fint skrivet och jättefina bilder!

    Gilla

    • Gun! Jag vet att du var Lottas närmsta vän sedan barndomen. Jag hann träffa Micke sist jag var i Göteborg men inte dig, men jag ser fram emot att göra det! Men jag är så glad över att de som var närmast kring Lotta hör av sig till mig och att ni tycker om texten, liksom jag är glad över att min bror vidarebefordrade den till er.

      Haha ang Italien! Jag kan precis tänka mig att hon försökte nå fram till dem på ett intellektuellt plan… 🙂

      Gilla

  9. Även jag, som en främling, vill tacka dig för dom fina och med kärleken marinerade orden om din vän.
    Dina ord råkar trösta mig ,som är mitt i en parallel historia med en alldeles för nära anhörig. Att ta del av kärleken som finns i världen är ett ynnest.

    PS . Din text ovan är ytterligare ett bevis på att någon autismspektrum spökar inte här. Må vara andra krämpor, men inte just det.

    Liked by 1 person

    • Tack i min tur för fina ord!
      Jag förstår att det är en svår tid för dig då, och ska be för dig och din anhöriga, precis som man gjorde för mig och min bror och Lotta – även på BloggarDag. När det gäller Gud hade det korrekta kanske varit att jag skrev ”Tack Gud för tiden jag fick med Lotta”. Men jag ville också tacka henne för att hon gav sin tid mycket mer än vad man ”behöver” som svägerska.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s