Mer #metoo om Heimerson, Virtanen och Wallin

Jag skrev ett synnerligen kritiskt inlägg om Staffan Heimerson sist. Anledningen till detta var att det han skrivit och uttalat var så urbota dumt. Som till exempel att kvinnors redogörelser för sexuella trakasserier i själva verket handlade om ett behov av att få skriva ”sjaskig pornografi”.

Urbota.

Dumt.

Om Heimerson i stället hade skrivit om faran i att oskyldiga män utpekas och döms av en folkdomstol hade jag hängt med men kanske inte samtyckt när det gäller allt. Nu uppfattade jag det så att han menar att även om till exempel ”kulturmännen” ifråga faktiskt är skyldiga till sexuella trakasserier så måste de få hållas, för annars blir Sverige ”ett kulturellt kalhygge”.

Betyder det att jag inte kan se några problem med #metoo-rörelsen?

Ja, det gör det. Den är i sig en alldeles utmärkt rörelse, en sann revolution och den är bra! Nu är ett systemskifte på gång!

Däremot ser jag alltid ett väldigt stort problem om det förekommer att oskyldiga pekas ut och döms oavsett om det sker i en domstol eller i massmedier. Mest för den utpekades skull och därmed hela samhällets, då vi alla kan drabbas, men också för rörelsen i stort som förlorar sin trovärdighet och därmed sin kraft om det förekommer falska utpekanden. I ett rättssamhälle ska – FÅR – ingen oskyldig dömas!

Har det hänt inom #metoo att oskyldiga pekats ut och namngivits?

Ingen aning. Jag hoppas förstås att det inte är så men antagligen har det förekommit, då berättelserna varit så många.

Men när det gäller vittnesmål om ej namngivna förövare tänker jag: Om det skulle vara så att (föga troligt) bara en fjärdedel av vittnesmålen är sanna – så är det en förbannad massa och bör leda till förändringar i  samhället! Förändringar som att en del män rannsakar sig själva och sitt beteende, att de som utsätts vågar säga ifrån, i mycket högre grad vågar anmäla till högre instans när det krävs och att dessa anmälningar i mycket högre grad tas på allvar.

Men som sagt, ingen får pekas ut på oklara grunder.

När det gäller utpekningen av Fredrik Virtanen så känner jag till exempel tveksamhet. Inte för att jag har några förutfattade meningar om denne Aftonbladet-skribent, jag har knappt läst honom, och jag känner inte heller till Cissi Wallin närmre. Men hon polisanmälde först fem år efter händelsen ifråga. Det kan hon ha mycket förklarliga skäl till, hon verkar faktiskt ha haft det, men det innebär också att möjligheterna att bevisa att det gått till som hon uppger är nära på noll som jag förstår det. Det var väl därför polisutredningen las ner. Betyder det att Virtanen  är oskyldig till det han anklagas för?

Givetvis inte. En annan kvinna har också anklagat honom för samma sak. Det talar inte för  hans sak. Men han är heller inte uppenbart skyldig. Två kvinnor kan faktiskt minnas fel i synnerhet när så många år har gått eller  kan de uppge fel information, dvs ljuga. Men om man inte heller kan bevisa att han är skyldig, är det då rätt att kräva att han inte längre får fortsätta sitt arbete, att han ska stängas av eller få sparken?

Jag anser nog inte det. Det går inte att bevisa någonting och hur ont detta än gör för de som faktiskt kan ha blivit drogade och våldtagna så får de inte kräva att en arbetsgivare sparkar någon på oklara grunder.

Den enda vägen framåt är att inse att ett förlorat tillfälle (att anmäla) kan vara just ett förlorat tillfälle som inte kan tas åter. Och i stället försöka påverka så att kvinnor i framtiden vågar anmäla när det fortfarande är aktuellt och det eventuellt finns bevismaterial.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.