Kära Peter Schwinn – uppgörelse med det förflutna och det nuvarande

Prolog: Du fick min oskuld och elva år av mitt liv, trots att du enligt egen utsaga var ”alldeles för gammal för mig”. Så efter 20 år söker du upp mig igen. Men när jag för första och enda gången i mitt liv framförde vad jag tyckte och tänkte om ditt beteende vägrar du att ens läsa det. Det gjorde mig vanvettigt arg.

Det var du som ville ha något av mig, igen. Inte jag som sökte upp dig.

Beklagar att du inte riktigt fick vad du räknat med denna gång.

Kära Peter! Det här är en bloggpost helt tillägnad dig. Jag hoppas du känner dig smickrad.

När du alldeles nyligen efter omkring 20 års tystnad (även om du ringt mig utan att jag svarat under denna) gjorde en vänförfrågan till mig på Facebook blev jag väldigt ställd och började plötsligt må väldigt dåligt. Jag skrev till och med ett Fb-inlägg (enbart för mina vänner där inga namn nämndes) om hur jag skulle göra i den här situationen och fick naturligtvis rådet att ”tänka på mig själv” och ignorera din förfrågan.

Men jag lyssnar inte alltid på råd, jag var nyfiken, hade ”inte glömt dig” och dessutom hade det ju kunnat sett ut som om jag ”inte kommit över det hela” om jag sa nej. Då skulle du återigen ha ett slags makt över mig som jag inte ville att du skulle ha, så här många år senare.

Jag var 16 när vi träffades första gången. Du var 25 år äldre än jag och min chef i egenskap av flygklubbens ordförande, Stockholms flygklubb på Bromma där jag fått jobb då jag på grund av depression hoppat av gymnasiet för att se om det hjälpte att jobba ett år eller två i stället. Mitt jobb var att hyra ut de två- och fyrsitsiga planen till medlemmarna samt att stå i den lilla klubbcafeterian.

Jag fick redan från början (som varning?) höra om dig att du var ”en kvinnoslukare” och ”en riktig Don Juan”. Det är väldigt dumt att säga sådant till unga, oerfarna och blyga tjejer – tala om att ”göra reklam” för just det man försöker avskräcka från!

Jag hade sett att du flög påfallande ofta med en kvinnlig medlem på klubben, trots att du hade fru och små barn. Men uppvuxen i kyrkan som jag var och därmed inte bara oskuld utan även oskuldsfull – samt korkad – intalade jag mig att ni ”bara var vänner” trots att jag inte kunde avhålla mig från att känna en viss svartsjuka gentemot den snygga kvinnan som var i samma ålder som du. Jag kollade ibland i flygplanens loggböcker för att se vilka platser ni hade besökt under era flygturer.

Jag hade nämligen i stort sett från första stund, eller nånting ditåt, blivit otroligt förälskad. Du var snygg, lite spydig och min chef och verkade ”världsvan” med dina affärsresor som du gärna skröt över – väldigt attraktivt för en ung person som inte är så världsvan. Och 25 år äldre – det var ingen nackdel tyckte jag som hade noll intresse av killar i min egen ålder. Och tämligen från början kände jag mig uppmärksammad på så sätt att jag märkte att du ”hade sett” mig. (En erfarenhet som nog många kvinnor hade av att vistas i din närhet.)

Det var otroligt spännande! När jag jobbade på kvällarna stod jag ibland ute på klubbhustrappen och tittade ut över ”plattan” på Bromma flygplats där alla de små flygplanen stod parkerade, och över start- och landningsbanorna med landningsljusen som glittrade i mörkret. Det var magiskt att se planen starta och lyfta mot kvällshimlen, även de med blinkande ljus längst ut på vingarna.

När jag såg din metallicgröna Ford Sierra komma körande mot klubbhuset fick jag ett enormt pirr i magen. Jag minns bilen och jag minns fortfarande ditt registreringsnummer: LAY 287. Kanske skulle du tilltala mig under kvällen med en liten lustig kommentar eller liknande innan du åkte i väg? Men oftast var det bara ”styrelsemöte” eller något annat och du verkade stressad och vi pratade inte alls.

En gång minns jag att jag tog en fimp som du lämnat kvar i askfatet och förde den till min egen mun och blev nästan vimmelkantig av upplevelsen.

Jag flirtade men inte särskilt medvetet. Jag visste inte hur man gjorde då jag hörde till dem som aldrig varit kär i en ”verklig” person eller tillsammans med någon. Skoltiden var enormt tråkig av den anledningen. Och jag var väldigt blyg. Ändå hade jag en bestämd känsla av att ”någonting” skulle hända mellan oss ”någon gång i framtiden”.

Det ”hände någonting” när jag precis fyllt 18 år och just hade sagt upp mig från klubben för att studera vidare. En av de sista kvällarna som jag jobbade, i början av juni kom din Ford Sierra åkande efter att du kollat upp om jag skulle vara där via telefon.

Du låg i skilsmässa och hade flyttat hemifrån, förklarade du sedan inne i klubbhuset. Inte mig emot. Och du tog med mig på en flygtur i ett av de tvåsitsiga planen.

Vilket perfekt upplägg för ens livs första kyss! Ett litet flygplan med bara vi två en vacker sommarkväll då vi flög ut över skärgården! Jag tyckte nog att jag fick lite revansch för min brist på tidigare erfarenhet – en första kyss i ett enmotorigt flygplan över skärgården bräcker väl mångas första kyssar? Tänkte jag.

”Det verkar vara väldigt allvarligt!” sa en lika oerfaren väninna som jag förnumstigt när jag berättade. Hon menade vår kärlek alltså. Jag sög åt mig dessa ord. Ville väldigt gärna tro på dem.

Men sen träffades vi inte på länge efter det. Du skulle ut och resa och göra det ena med det andra. Och jag liksom levde på att det ändå ”hänt någonting”. Du hade ju dessutom sagt i bilen efteråt att vi ”inte skulle gå längre” eftersom åldersskillnaden var så stor.

Du menade det inte. Liksom du inte menat så mycket annat du sagt, tror jag. Men jag var ju inte underårig på något sätt så varför skulle du hävda att vi inte skulle gå längre, egentligen.

Men en sak fanns kvar: Du skulle skriva mitt anställningsbetyg, eftersom jag slutat på flygklubben. Så jag ringde en höstkväll, hemifrån föräldravillan, otroligt nervös, till det nummer du angett, för att påminna om detta.

Naturligtvis skulle vi träffas. Du föreslog först i telefon vi skulle ses på ett café ”visste jag något?” – men vid närmare eftertanke, när vi väl sågs, kom du på att vi skulle åka direkt hem till din lägenhet, utan fika.

Men vi låg inte med varandra. Du fick reda på att jag aldrig hade legat med någon förut och sa: ”Då tycker inte jag att jag ska bli den förste.”

Du menade inte det heller. Sedan förklarade du att ”man ska sova tillsammans sedan”. Och du tillade:

”Du skulle känna dig så otroligt ensam efteråt!”

Men nästa gång hände det. Och vi sov inte tillsammans efter. Du ”kände dig lite trött” sa du ganska snart efteråt, och ville skjutsa hem mig.

När jag stigit ur din bil i den mörka novemberkvällen och gått in i föräldravillan gick jag raka vägen in på toaletten och kräktes.

Hade det varit våldsamt eller förnedrande eller obehagligt på något sätt? Absolut inte. Ingen njutning dock men jag var ju jättekär. (Dock uppskattade jag inte att du inför det hela satte på ”Örongodis” med Lars Roos, jag hade nog förväntat mig lite bättre musik om sådan alls skulle förekomma.) Felet var att jag efteråt kände mig precis som du sagt att jag skulle känna mig:

Helt otroligt ensam. Och jag reagerar väldigt ofta med illamående när något känns starkt fel. Jag blödde också i flera dagar efteråt, men det var ett mindre problem. Men jag var ledsen och min mamma frågade varför. Jag svarade inte. Men jag ångrade det inte det minsta heller.

Kanske var allt Lars Roos fel?

Jag hade ändå självbevarelsedrift nog att säga nej när du ville träffas igen någon månad efter. Trots att jag var jättekär tog det ett par-tre år tills vi började ”träffas” igen, efter att vi stött ihop när jag skulle flyga med min pappa som också var medlem i klubben (och senare efterträdde dig som ordförande). Du föreslog när ingen hörde att ”vi skulle ta en pizza” och att du skulle ringa mig samma kväll. Fast vår telefon gick sönder just den kvällen till mitt stora förtret så ingen pizza blev det…

Men vi kom att träffas ändå. Jag ville det absolut, uppsökte flygklubben medvetet för att få stöta ihop med dig och kunde inte på något sätt komma över dig.

Jag flyttade dessutom hemifrån vilket ju underlättade en del. Väldigt snart efter att vi återupptagit våra träffar som egentligen bara måste ha handlat om sex för din del ”gjorde du slut”. Du skyllde snällt på vår stora åldersskillnad.

”Vad skulle din pappa säga till exempel?” sa du.

Men du menade inte det heller.

För du fortsatte att ringa och vilja träffa mig och jag kunde inte säga nej, eftersom jag var så kär. Kanske kände du att du var schysst som varit ärlig och talat om att det var slut – fast du egentligen ville fortsätta träffas precis som förut? Inte som i ett förhållande, sådana reserverade du för andra kvinnor, men som i ”träffar”.

Och visst var du jättesnäll!

”Tänk, jag skulle aldrig göra något med dig som du inte själv vill!” berömde du dig själv vid ett tillfälle när du låg i sängen.

Man får tacka så här i efterhand! Det ska till en väldigt fin man till det, som inte gör något med tjejen SOM HON INTE SJÄLV VILL! Men jag tyckte inte om din fråga en gång: ”Är du rädd för mig?” då jag misstänkte att du nästan önskade att det var så. Rädsla ger nämligen makt.

Jag försökte sätta gränser men du visste precis vilka knappar du skulle trycka på för att hålla mig kvar, men på avstånd. Att säga saker som ”det finns ingen som jag tycker så mycket om att krama som dig”, ”jag kommer aldrig att glömma en del ögonblick med dig” och att kalla mig ”älskling” eller rentav säga ”jag älskar dig” gjorde att jag ändå på något sätt trodde att vi hade något och att det ändå kanske skulle bli vi i något avseende, eller i alla fall mer än som varit hittills, i framtiden, när åldersskillnaden så att säga blivit lite mindre (?).

Men det var tufft! Jag var fullkomligt ”fast” och kunde inte bryta mig loss. Det hela varade i elva år men vi träffades högst sporadiskt hela denna tid. Jag sa nej till att träffas för sista gången när du plötsligt en söndag då jag var hemma hos mina föräldrar på middag ringde efter ganska lång tids tystnad.

Det var långa elva år. Ibland ringde du och ville träffas men jag fick samtidigt veta att du ”träffat en tjej” och en gång när jag vågade ringa och inte visste något alls om din relationsstatus svarade en okänd kvinna i telefonen.

En av de värsta gångerna var nog vid ett tillfälle då du skulle flytta ihop med någon du träffat, men ändå ville fortsätta att träffa mig. Jag ”markerade” då i sann dubbelmoralisk anda att vi då inte kunde ligga med varandra (men andra saker var lite mer okej) eftersom du ”hade en annan”.

Dubbelmoral som sagt. Dock var det ju inte jag som var otrogen och jag kände dig först. Men kanske var det en god anledning att neka dig att slippa känna mig ”så otroligt ensam” som jag alltid gjorde, efteråt, vilket du som sagt förutspått inför första gången? Om jag legat med dig sa du till exempel en gång att ”nu har jag några räkningar att betala” som signal att jag skulle gå, om vi var hemma hos dig. Det var förnedrande.

En gång hade du stämt träff med mig när du bodde i Skövde och skulle besöka Stockholm, men du avbokade korthugget i sista stund från mobiltelefonen.

”Jag hade flickan med mig bilen” förklarade du när vi sedan träffades.

Det gjorde väldigt ont. Vem ”flickan” var visste jag inte, men det lät så ömsint och varför fick hon gå före? Varför skulle hennes känslor skyddas men inte mina? Och framför allt, varför skulle du fortfarande träffa mig om hon var så viktig?

Jag har varken förr eller senare inlåtit mig i en relation med någon som är gift eller i ett förhållande, och jag kommer heller aldrig att göra det.

Korkad är ett väldigt adekvat ord att säga om mig själv. Och om så många andra kvinnor. Varför gör vi så här mot oss själva? Det finns en film tror jag, som heter ”He’s just not that into you” eller något sånt och som handlar om detta, att kvinnor inbillar sig att det finns något när verkligheten med all önskvärd tydlighet visar att det inte är så. Vi vill inte se och griper efter halmstrån som kan tyda på ett känslomässigt engagemang trots allt.

Men det finns också många män, som du Peter, som hänsynslöst utnyttjar detta. Genom att ge tillräckligt med hintar och ge uttryck för ”en outsäglig kroppslig passion” kan detta tolkas som känslor från den förälskades sida i synnerhet om denna inte mår så bra och inte är så glad. Då är man extra mottaglig. (Att sedan även du och vi alla har ”en egen historia” hör kanske inte riktigt hit?). Ni vet hur ni ska ”hålla en på tråden” samtidigt som ni är ute efter kravlöst sex där visserligen ”ömhet” och ”kärleksbetygelser” också är inblandade.

De kvinnor ni däremot inleder ”riktiga” förhållanden med bedrar ni kategoriskt.

Den kvinna som du hade ett förhållande med vid ett av tillfällena kunde du dock inte tänka dig skulle bedra dig, förklarade du för mig när jag lite ovanligt modigt för att vara jag frågade om din nya tjej kanske gjorde samma sak mot dig som du ville göra mot henne. ”Det tror jag inte!” svarade du.

Det var ditt privilegium, att få bedra!

En av de värsta gångerna för mig var nog annars den lördagskväll jag vågade mig på att ringa av en helt annan anledning än att träffa dig (jag vågade aldrig ringa överhuvudtaget och speciellt inte en lördagskväll för jag ville inte veta vad du gjorde då även om det var slut med den senaste i raden av kvinnor). Men den här dagen hade min pappa meddelat att han skulle flyga på kvällen men inte kommit hem trots att det var ganska sent. Samtidigt hörde vi på radion att ett ”sportflygplan” kraschat i närheten av Stockholm. Du bodde några hundra meter från flygklubben då. Jag visste ingen annan råd än att ringa dig för att be dig gå och se om min pappas bil stod vid parkeringen – gjorde den inte det kunde jag och min mamma sluta oroa oss.

Men när jag sa att det var jag i telefonluren la du genast på. Jag antar att du sa ”en som ringt fel” till tjejen du hade bredvid dig.

Jag blev rejält förbannad och upprörd då, och oron över min pappa spädde på det hela. Vad var det för ett jävla sätt? Så GÖR man väl bara inte? Hur kan man vara så jävla respektlös mot både en ny (eller gammal?) tjej och mig? Vad i helvete var det för fel på dig som tyckte att det var okej att göra så? (Felet med mig vet vi – jag var korkad.)

”Förlååt” sa du smeksamt några veckor senare när jag tog upp saken efter att du (oanmäld) dykt upp i herrgården där jag var inneboende då, samtidigt som du försökte ta av mig kläderna. Jag trodde inte för ett ögonblick att du menade det, men nog lät det bra med ”Förlååt”!

Kanske har ditt ledord genom åren Peter varit just ”Förlååt” och kanske har det funkat för dig? Det funkade ju med mig. Men kanske var det just minnena av denna händelse som gjorde att jag reagerade så starkt när du sist, efter att jag accepterat din vänförfrågan på Facebook, raderade en av mina kommentarer. Det var helt otroligt respektlöst kände jag då med tanke på att det bara handlade om politik, även om min kommentar var näbbig. ”Lägg på luren” – ”radera” om något blir lite jobbigt för dig själv!

Ska tilläggas att jag kände på mig att om jag skulle acceptera din vänförfrågan så skulle du snart ringa upp mig.

Och mycket riktigt gjorde du exakt så. Efter 20 år (även om du ringt utan att jag svarat även under dessa 20 år.)

Jag svarade inte. Jag var sjukskriven för ångest (jag har varit det regelbundet genom åren) och orkade inte. Så har jag gjort några gånger förut genom åren också, låtit bli att svara när du ringt efter långa tiders uppehåll, för att jag känt att jag orkade inte hantera ett nytt förslag om att ”träffas”.

Men visst hade du inte några sådana idéer nu? Du ville bara höra ”hur det var med mig nuförtiden” väl? Som ”vänner”. Trots att vi aldrig varit ”vänner” och du aldrig under åren vi träffades visade något intresse för mitt övriga liv. Men nu ville du kanske ha en bekräftelse på att allt var frid och fröjd?

Och så visade jag mig ha utvecklats till en riktig surkärring!

Vart tog snälla och fogliga Anna vägen?

Däremot orkade jag tyvärr både läsa och kommentera på din Fb-sida. Där upptäckte jag snabbt att jag hamnat mitt i ett ”ex-harem” även om jag inte var ett riktigt ex eftersom vi aldrig hade ett riktigt förhållande. Hur många liknande som mig som döljer sig bland dina 400 ”vänner” där också din nuvarande kvinna ingår kan jag inte veta, men tänker att det nog är en hel del.

Din sida gjorde mig bestört av andra skäl. Är det verkligen den man som en gång i tiden hade sådan makt över mig som skriver detta dravel?

Jag tyckte att dina inlägg, som du inte skrev själv utan som bara var ”delningar” inte bara var otroligt provocerande utan dessutom korkade. Du proklamerar stolt att du är moderat men delar ändå i tid och otid de mest vulgära skitinlägg från SD-drivna hatsajter. Ibland delar du inlägg som bygger på lögner som du helt okritiskt delar vidare. Trots att få kommenterar eller ”gillar” dina delningar kommer de i strid ström.

Ibland går du på rena bluffinlägg som när någon kapat en bild från nätet på en ung cancersjuk men söt, lättklädd och storbystad kvinna med texten ”It’s my birthday but no one has wished me yet!” för att få godtrogna människor att skriva ”grattis på födelsedagen” och eventuellt hamna på en sida där någon kan tjäna pengar på dessa godtrogna. Du ignorerar upplysningar om att detta är en bluff och att inlägget cirkulerat många varv runt jorden under flera års tid. (Kanske har du blivit senil, jag vet inte, men det skulle förklara den senaste tidens beteende.)

Men visst ser det bra ut att ha så många ex och ex-flirtar anknutna till din sida som man är ”vän” med? ”Jag vill harom i ett harem”, som Robban Broberg sjöng. Ett ex-harem. Och en nuvarande dam.

Dock betedde jag mig själv illa härom lördagen, när jag hade fått i mig alldeles för mycket gin och tonic och var fullare än jag själv förstod. Jag gjorde det oförlåtliga. Jag nämnde hur du bedragit dina tidigare kvinnor genom att ”ha” mig samtidigt och jag nämnde den jag visste om vid namn. De som du nu samlat som ett ”ex-harem” på din sida, förmodligen med förhoppningen att de ska hålla sig snälla och lugna och inte bråka. Men jag var arg då på din extremt arroganta attityd när du först vill ha mig som ”vän” och vilja prata i telefon men sedan inte ens tycker att mina ifrågasättanden av dina politiska utspel är värda att besvara, om de inte raderades. Jag skulle bara vara med på ”harems-listan”.

Jag tog därefter bort min kommentar då jag insåg dess olämplighet.

Men du svarade ändå med omedelbart ”avvännande” och tog inte emot mitt efterföljande messenger-meddelande. Det gjorde mig frustrerad och ursinnig.

Jag förstod att du blev arg. Men du, om du har det minsta lilla hut i kroppen och knoppen (i snoppen har du det inte) borde du förstå att om man beter sig som du så blir de du behandlar som du gör också arga.

Och jag tror att det är just det du också vet och förstår. Det är därför du ”lägger på luren”, raderar och blockar när det blir lite obehagligt. Tjejer ska finnas i harem och vara snälla och trevliga (men Peter, det är jag ju, se min bloggtitel! Fast jag inte längre är tjej utan tant) och inte ställa till med besvär, tror jag du tänker.

Till inte bara Peter utan alla läsare: Inlägget ska inte läsas så att jag ångrar någonting eller anser att jag inte själv var ansvarig för mina handlingar. Jag var en problemfylld människa och eftersom jag saknade förmågan att bli kär i mer ”sunda” kärleksobjekt så var det hela nog bra på sitt sätt, i den situation som var då. Och jag njöt ju själv av våra träffar. Men som jag skrev, jag accepterar inte samma respektlösa och nonchalanta sätt längre utan att reagera.

Jag är nämligen varken ”tjej” eller särskilt trevlig, egentligen. Och jag reagerar nu, om än något sent kan tyckas.

6 tankar på “Kära Peter Schwinn – uppgörelse med det förflutna och det nuvarande

  1. Fascinerande läsning för en konflikträdd och otydlig människa som jag.
    Att utgå ifrån att man har rätt att förvänta sig att kunna betrakta ett gemensamt landskap sakligt och eftertänksamt.
    Att utgå från att verkligheten har laddningar och att det därför inte bara är nödvändigt utan även självklart att möta varandra med lyhördhet och respekt.
    Mycket att tänka på. Backspeglarna bländar, ljus kan vara smärtsamt.
    Salt, vatten och bröd Anna – och orden!

    Kram ❤

    Gillad av 1 person

  2. Jag håller med om Mogis kloka kommentar, det här var ett uppdämt behov hos dig som till slut fick utlopp. Du skriver om din skörhet, din kärlekslängtan, ditt beroende av honom som hade dig i sitt grepp, år efter år. Men att du ”saknade förmågan att bli kär i mer ‘sunda’ kärleksobjekt” tror jag inte på, du träffade bara inte rätt person, kanske hindrad av dina känslor för den som så skickligt manipulerade så att din glöd inte slocknade, slängde in ett vedträ lite då och då och fick elden att flamma upp. Jag kan känna din besvikelse och övergivenhet när han fått det han ville och bad dig gå. Men tomhet var nog det han kände också, ett hål han hela tiden försöker fylla. Dina trådar tvinnas ihop, den sköra och den starka, i din berättelse Anna. Men styrkan lyser igenom nu.
    Varm kram

    Gillad av 1 person

    • Det tror jag också, att det var ett uppdämt behov. Därför var det ändå bra med gin och tonicen eftersom det ena ledde till det andra, trots att det inte kändes så kul just efteråt. Men obs jag vill inte göra reklam: ”Alkohol kan allvarligt skada din hälsa!”.
      Jag vet inte ang det andra. Kanske, på den tiden. Men jag är inte riktigt rätt funtad rent allmänt när det gäller parrelationer fortfarande. Jag har ingen drivkraft och tycker mest det är jobbigt och blir inte kär. Och jag har ett extremt ensamhetsbehov. Ja som sagt, vet inte vad som är felet med mig.
      Kram tillbaka!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.