Två år

Lotta på toppen av Kebnekaise.

Redan två år nu sedan Lotta dog på dagens datum! Tiden går fort… även när man har tråkigt!

Resan med Lotta (min brors fru och min vän) från början av cancern fram till hennes död är en resa som gjort mig fruktansvärt ledsen och som samtidigt gjort mitt liv rikare. Den fick mig att känna maktlöshet inför lidandet och smärtan den sista tiden av hennes sjukdom, och enorm ledsnad för min brors skull, han som fanns vid hennes sida hela tiden när hon blev alltmer sjuk. Men mitt i maktlösheten fick jag känna att jag, som då för ett par år sedan var sjukskriven för ångest, hade ett värde och en funktion att fylla. Jag klarade av att finnas där i den mån jag kunde trots att vi bodde i olika städer, jag klarade av att hämta upp hennes pappa på tågstationen för att åka till Göteborg och det som skulle bli deras sista möte trots bävan inför hur jag skulle klara det.

Tack Lotta för att du fick mig att känna mig viktig och behövd!

Funderar över de sista veckorna och hur normalt det var trots att hon var så sjuk. (Fast sitt långa hår hade hon kvar, det tappade hon aldrig. Vi skojade någon gång om det när vi var ute på stan och sa att vi skulle låta folk gissa vem av oss som hade cancer.)

Så länge någon lever och är talför och äter och dricker kan man inte tänka att ”det här sista gången” även om man vet att personen som är döende är just döende. Det blir vansinnigt då. Man planerar ändå för lite, lite mera tid tillsammans. Lotta planerade för att jag skulle komma tillbaka till Göteborg inom kort, jag planerade också.

Vi hade samtalat om vardagliga relationsproblem där vi satt i det inglasade uterummet på hospicet och drack cider på kvällen innan jag for hem till Stockholm. Tidigare på dagen hade Lotta, min bror och jag promenerat (hon i rullstol) och beundrat havet av vitsippor och sedan suttit ner vid en uteplats utanför hospicet och diskuterat musik. Hur kan man dö bara tre dagar efter att man diskuterat om ”Tänd ett ljus” är en bra låt eller inte på en uteplats, och suttit och ”tjejsnackat” och druckit cider i ett uterum?

Så här vackert var det utanför hospicet tre dagar innan Lotta dog.

8 thoughts on “Två år

    • Va? Syns det reklam på min sida?`Det är inget jag kan se själv… Men jag vet att en de betalar för att blogga, och då ska man slippa reklam på sidan står det.

      Gilla

  1. Håller med om att din text är mycket fin och tänkvärd.
    Jag ser ingen reklam, och inser att man slipper reklam på din blogg.

    Gilla

  2. Du miste en viktig person, en som såg dig och bekräftade dig och som jag har förstått det, stöttade dig på många vis. Och som du var viktig för. Du skriver så kärleksfullt om henne än en gång och visst är det så, det är svårt att föreställa sig att det ska ta slut, särskilt när man är så vaken och med som din Lotta var. Jag förstår att hon fattas dig.
    Kram Anna!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.