Debattera mera! Eller mindre.

Ett debatterande inlägg om Katolska kyrkan, pedofilskandaler, altartavlor och lite annat.

Jag börjar förstå nu, utan att försvara förstås, hur det kommit sig att romerskt-katolska kyrkan (RKK) nedtystat sexövergrepp på barn och fortfarande beskylls för att göra det, förutom att den liksom idrottsförbund eller vad det nu gäller inte vill ha sitt rykte nedsolkat. (Denna strategi har som alla vet inte funkat, då dess rykte när det gäller detta knappast kan bli mer nedsolkat.)

RKK har nämligen inte bara nedtystat pedofilövergrepp. Jag som vistas på alla möjliga kristna nätforum har med förvåning sett medlemmar i katolska kyrkan bli förmanade att inte ”ventilera sina tvivel om läran offentligt” och jag har förstått att länkar till texter/böcker som ifrågasätter den censureras bort på bloggar och andra forum. Kyrkans medlemmar ska inte lockas att läsa andras tvivel och kritik och jag förmodar att det är i omtanke om deras själar – men man kan förstås alltid misstänka även andra, mer världsliga motiv. Men om man skyddar sin kyrka och dess lära från kritik, leder det verkligen till färre avfall från tron och att man på sätt kan sägas skydda människors själar bättre än om man släpper kritik och tvivel fritt? Om man, som katolikerna, tror att Kyrkan är nödvändig för dess själars frälsning? Gör man dem rentav en stor tjänst?

Inte vet jag. Nu finns dock inget förbud mot att kritisera hur kyrkans företrädare beter sig eller styr sin kyrka, men jag kan tänka mig att man i och med pedofilskandalerna resonerat på liknande sätt ibland. Det vill säga att om man skyddar kyrkans företrädare skyddar man Kyrkan och då skyddar man i förlängningen dess medlemmars själar. Oavsett är det fruktansvärt fel att göra så, och högst troligtvis är inte heller motiven ogrumlade.

Som jag förstår det räknar Katolska kyrkan dessutom fortfarande med rädslan som en motivation till att hålla sig till den rätta vägen. Det är den som samfund sannerligen inte ensam om, men dess ”avfälling” Svenska kyrkan gör det i mycket liten utsträckning. Men så går det som det går också – endast tre och en halv äldre damer besöker numera en svenskkyrklig gudstjänst på söndagen – lite elakt och icke riktigt sanningsenligt beskrivet. Samtidigt går Katolska kyrkan framåt, förstås till stor del beroende på invandringen. Där är det minst sju äldre damer som kommer till mässan, och en del av dessa är inte ens äldre. Samtidigt – varför ger ”äldre damer” en lägre status än ”äldre män”?

Jag har sett katoliker uppmanas att inte kritisera läran offentligt, men annan kritik går mycket väl an! Man kritiserar nämligen ”de som kritiserar” eller ifrågasätter, i synnerhet om dessa har kvinnorättsliga förtecken eller det handlar om sex eller könsöverskridande-frågor. Jag får dessutom intrycket att man bland svenska katoliker anser att hotet mot Kyrkan inte egentligen är dess egna företrädares problembeteenden, utan det är återigen ofta vår svenskkyrkliga ärkebiskop Antje (minns Dag Sandahls salig blogg) som rör upp känslorna, det man kallar ”tokfeminismen” samt förstås hbtq.

Katolska kyrkan kan därför väl sägas leva upp till just det som den anklagats för genom åren, eller för att motsvara fördomarna, som i och med detta inte är fördomar: Sex, kön och kvinnor är det som är viktigast att markera mot. Samt Svenska kyrkan, då denna sägs företräda just dessa saker. Även muslimer måste som jag skrivit tidigare få sig en känga ibland.

Antje ja. Varför vill vi så gärna peta i andras tro? Även jag gör ju det som medlem i Svenska kyrkan. Varför kritiserar inte jag framför allt Svenska kyrkan när jag är på debatthumör? Jag tycker dessutom faktiskt att genusfrågor och hbtq fått en alltför överdriven plats där. Jag blir till exempel inte ett dugg hjälpt i min gudsrelation av att den helige Ande kallas ”Livgiverskan” eller Gud kallas hon, även om detta språkbruk trots allt inte hör till det vanliga. Det ger Gud i större utsträckning ett könsorgan som jag inte vill tänka att Gud har (alltså något könsorgan överhuvudtaget, även om det inte är något fel med att ha ett könsorgan annars).

Samt görs Gud till aktivist där aktivismen inte alls nödvändigtvis drivs av kärlek, rättfärdighet och förlåtelse utan av hävdande av rättigheter vilket inte behöver vara samma sak, även om det naturligtvis kan gå hand i hand också.

Homosexuellas rätt till att slippa förtryck stödjer jag helhjärtat, och jag kan också förstå ett behov av att manifestera detta mer genomgripande än att bara säga ”Det är fel att förtrycka er”. Men Pride med dess nära koppling till RFSL är något mer för mig och jag tycker att SvK för okritiskt pridemarscherat till exempel.

Altartavlan i Malmö är också ren galenskap. Den som söker sig till kyrkan för att få kontakt med Gud, eller bara uppleva stillhet och ro, kommer i stället att hamna i tankar om det är rätt att samkönade par ska få adoptera eller vid vilken ålder könskorrigeringar kan utföras när de ser altartavlan. (Som just blivit förflyttad, läser jag nu). Ingen ro. Ingen gudskontakt. Endast debatt.

Men aktivism hör inte hemma i kyrkan! Oavsett hur behjärtansvärt det aktivismen handlar om är. Inte heller en katolsk präst lär få fästa en ”JA till livet”-nål på stolan när han tjänstgör i mässan.

Ändå får jag som det heter tokspel, inte av att kyrkan marscherar, utan när jag ser högkyrklig kritik av just detta eller som nu senast katolsk hbtq-kritik eller kritik mot den som för fram ”kvinnofrågor”. Det är för att jag uppfattar att man inte är FÖR att vårda den egna gudsuppfattningen utan att man är EMOT något annat och inte minst några andra (vilket man givetvis skulle förneka). Man vill inte kämpa för Gud (”sådan man uppfattar honom”) utan kämpa mot kvinnors ökande inflytande och homosexuellas rätt att ta plats till exempel, eftersom man då själv, inte Gud, riskerar att få mindre makt och inflytande. Obehaget inför risken att förminskas själv projicerar man så att man ser Satan husera i den andre (men sällan densamme i sina egna strävanden att trycka ner och förminska).

Oavsett om man vill kalla det Djävulen/Satan eller ”det onda” eller ”frånvaron av det goda” så måste jag förstås fråga mig detsamma, dvs vems ärenden jag går när jag är ute och debatterar. Till vilken eller vems nytta är det mer än min egen? Vill jag genom att visa ”kolla vad bra jag har tänkt och vad kul jag kan formulera detta!” främst främja mitt ego som gärna struntar i om det jag skriver bara splittrar och gör folk upprörda men inte direkt leder till någon förbättring i något avseende? Vad är det för förbättring jag i så fall vill se?

”Hur vill du själv att kyrkan ska se ut?” är faktiskt den svåraste och därmed bästa frågan jag fått i mina trosdebatter, men jag tror att bara en varit smart nog att komma på den. I stället bemöter man mina argument, varpå jag förstås hakar på med mina i mitt tycke ännu bättre motargument. Sen är karusellen igång, när det hade krävts bara denna lilla fråga för att få tyst på mig! Den vise ställer frågor och upplyser inte – om inte detta är ett bevingat uttryck så borde det bli det (obs skämt).

Som motargument till mina egna funderingar vill jag anföra att det visst finns ett värde i själva debatten. Och att alltför snälla debatter kan upplevas som så tråkiga att ingen orkar läsa och ta del av eventuellt kloka synpunkter som framförs i dem.

Jag anser också att när man debatterar tar man inte nödvändigtvis in allt den andra säger eller skriver, men man tvingas ofta att söka efter utökad kunskap samt renodla sina egna åsikter på ett nyttigt sätt – och faktiskt kan efter långt och idogt debatterande någon form av ökad förståelse för den andres hållning uppstå, har i alla fall jag själv erfarit.

Tillägg 10/1: Inlägget har redigerats något sedan publiceringen.

13 tankar på “Debattera mera! Eller mindre.

  1. Denna länk till Sveriges Radios arkiv ”Avgörande ögonblick” med bl.a. pastor primarius Ludvig Jönsson och pastor Stanley Sjöberg kan nog passa till ditt inlägg. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=3315106

    Ludvig Jönsson är för mig mer intressant, därför att han strax före sin död efterlyste en debatt om vad vi egentligen skall tro på. Det är faktiskt väldigt oklart, dels vad som står i Bibelns hebreiska och grekiska originaltext, dels hur de skall tolkas.

    Ett exempel: Du har en åsikt, men kan som svensk ”byta fot” utan hjälp av kirurg, men utlänningen förstår inte. Många sådana idiom i forntida hebreiska torde vara helt bortglömda. Vårt sätt att läsa Bibeln hade kanske orsakat gapflabb i Jerusalems tempel.

    Gillad av 1 person

      • Ja det var intressant, men jag hade trott att det inte bara skulle handla om homosex-frågan utan om det du skrev om i din kommentar.. Ludvig Jönsson gör dock väldigt bra ifrån sig. SS trodde jag faktiskt var klokare än han framstår som här.

        Gilla

        • Det var kanske mer mitt försök att i efterhand besvara hans bön om debatt, och förklara hur jag tolkade honom. Jag minns att han lät vettig och kunnig på radio, och det kan vara något därifrån, som dök upp i mitt minne nu långt efteråt. Du får försöka googla på honom och se vad du hittar, som kan intressera dig. Om SS tycker vi visst samma.

          Gilla

          • Nej, jag hade faktiskt inte sett det. Dock sett det komma på tal och i samma vända avfärdas av män som inte gillar vad som kan anföras i förlängningen av det. Samtidigt har man ju garderat sig på alla fronter, dvs både inom protestantiskt och katolskt håll, om kvinnliga lärjungar inte ”tagits med” så är det för att Gud inte ville ha dem med. ”Typ”.

            Gilla

            • Vet inte hur intresserad du är av att djupdyka i frågan, men det här skrev jag 2015. https://christerbroden.wordpress.com/2014/03/25/vem-skrev-johannesevangeliet/
              Det handlar bl.a. om hur Petrus skräckslagen förnekade Jesus, men inte den lärjunge som följde med honom sedan Jesus gripits. Ingen brydde sig visst om vad hen sade, trots bekantskap med översteprästen Kajfas (Joh 18:15-16). Jag misstänker fortfarande Maria Magdalena, hon som påstås ha varit prostituerad. Kajfas var i så fall inte pedofil.
              Och detta skrev jag i fjol https://christerbroden.wordpress.com/2019/09/24/fanns-jesus-anda/

              Gilla

              • Du skriver väldigt välformulerat, tycker jag som också diskuterat med ”Blickens äventyr” men från en helt annan utgångspunkt. Min gudsrelation är mycket bra, men jag är inte kristen. År 0-33 hade jag säkert varit det, men sen urartade det snabbt, särskilt efter år 300. Kyrkan intresserar mig inte alls, däremot den tibetanska buddhismen.Jag är aktivist (och det var Jesus och Franswiscus av Assisi som bekant tockså). Som sagt, min gudsrelation är bra. Fortsätt att5 skriva, det är ett nöje att läsa dig!
                — Staffan / Konst 0ch Politik. https:www.anarchyisorder.wordpress.com

                Gilla

              • Du skriver väldigt välformulerat, tycker jag som också diskuterat med ”Blickens äventyr” men från en helt annan utgångspunkt. Min gudsrelation är mycket bra, men jag är inte kristen. År 0-33 hade jag säkert varit det, men sen urartade det snabbt, särskilt efter år 300. Kyrkan intresserar mig inte alls, däremot den tibetanska buddhismen.Jag är aktivist (och det var Jesus och Franswiscus av Assisi som bekant tockså). Som sagt, min gudsrelation är bra. Fortsätt att5 skriva, det är ett nöje att läsa dig!

                Gilla

  2. Denna text tycker jag väldigt mycket om!

    Det var väl det Sokrates ägnade sig åt – att gå runt och ställa frågor. Ett livsfarligt beteende. För honom själv.

    Funderar på varför ifrågasättande uppenbarligen är så fruktat av styrande och bestämmande. Kanske för att livet inte är fyrkantigt, medan regler lätt blir det – om de inte hela tiden granskas och debatteras. För visst behöver vi regler och ordning och reda! Men vi behöver också ha alla dörrar och fönster öppna så att livet hela tiden är närvarande.

    I kyrkor – och andra rum för andakt – söker jag själv mest den uråldriga drömmen som jag tycker mig dela med alla mina medmänniskor, drömmen om ett kärleksfullt/-fyllt liv i glädje och gemenskap. Utan förtryck.

    Kärleken – det som för mig är tillvarons kärna.

    Jag tycker som sagt mycket om alla frågor du lyfter upp, vrider och vänder på och sedan försiktigt lägger tillbaka för nästa människa att hantera.

    Du är bra, tycker jag!
    Stor kram ❤

    Gilla

    • Tack Ingrid! Som vanligt önskar jag att jag kunde låta bli att trycka på publicera-knappen innan jag tagit mig tid ordentligt till att korrekturläsa min text samt fundera över vissa formuleringar…. Kram!

      Gillad av 1 person

  3. Samma här.l Mitt inlägg innehåller ett par stavfel. Så här skadet vara:

    Du skriver väldigt välformulerat, tycker jag som också diskuterat med ”Blickens Äventyr” men från en helt annan utgångspunkt. Min gudsrelation är mycket bra, men jag är inte kristen. År 0-33 hade jag säkert varit det, men sen urartade det snabbt, särskilt efter år 300. Kyrkan intresserar mig inte alls, däremot den tibetanska buddhismen. Jag är aktivist (och det var Jesus och Franciscus av Assisi som bekant också). Som sagt, min gudsrelation är bra. Fortsätt att skriva, det är ett nöje att läsa dig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.