Jan Roström 1941-10-04 — 2020-10-14

Vår pappa avled hastigt i onsdags på Södersjukhuset.

Detta har många i hans stora bekantskapskrets fått veta via både min och hans Facebook-sida, men det känns bra att lägga upp ungefär samma information om det hela även här på min blogg, av den händelse att någon gemensam bekant eller släkting som inte har Facebook, tittar in här. Det är också ett sätt för mig att bearbeta, att få skriva och berätta.

Han bodde hemma i villan som vi, jag och min bror, är uppvuxna i ända till slutet, men han var ganska skröplig. I måndags blev han osedvanligt trött och hängig och på kvällen när jag kom dit efter jobbet lyckades jag till slut övertala honom att åka med ambulansen till sjukhus. (Han hade vägrat just detta tidigare under dagen när hemtjänstpersonalen ringt efter den. Min pappa var ju ”aldrig sjuk”!)

Jag trodde att han fått en infektion som ju kan ta på krafterna när man är äldre, och han lades in på en avdelning. Men på natten mellan tisdagen och onsdagen hade han plötsligt fått svårt att andas och skickades då tillbaka till akuten och hamnade direkt därefter på intensivvårdsavdelningen.

Han hade dock inte covid-19, två prover togs som båda visade negativt. Hitintills är dödsorsaken okänd.

Jag lämnade på läkarens inrådan mitt arbete och kom till sjukhuset vid lunchtid. Då var läget ganska stabilt och de förberedde honom för att åka ner till röntgen när hjärtslagen upphörde från en sekund till en annan. Min bror var då på väg upp från Göteborg där han bor.

Efter att dataskärmen plötsligt visade siffran 0 i puls i stället för 115 som det legat på när jag var där, gjorde personalen hjärträddning på honom i ca 15 minuter. De var som sagt 14 personer i rummet och en hel del maskiner och skärmar. Elektrisk hjärtstartare användes inte, då det tydligen måste finnas antydan till hjärtaktivitet alls om sådan ska användas.

Vår pappa fick en fin och verkligt intensiv vård och det var som minst fem personer och som mest 14 vårdande personal i rummet där han vårdades som enda patient!

Vår pappa var nedsövd p g a att de lagt honom i respirator och sov djupt hela tiden jag var där fram tills att han somnade in för gott två och en halv timme efter att jag anlänt. Han led inte och han hade fasat för att hamna på vårdhem eller äldreboende osv och nu slapp han det och kunde bo kvar hemma till slutet.

Jag bad till Gud under upplivningsförsöken men inte att de till varje pris skulle få igång hjärtat igen, utan ”Låt det bli på bästa sätt för pappa”. Och det tror jag att det blev. Enligt min bror som är läkare fanns det en betydande risk att han skulle blivit ett ”totalt vårdpaket” med stora men av det hela, om de lyckats återuppliva honom. Han hade blivit så olycklig då.

Jag var med hela tiden och det kändes bra, för jag vet då precis vad som hände och att de gjorde vad de kunde. Det var dramatiskt men inte skrämmande.

Han hade någon form av demens som bidrog till att han ända till slutet hade en bild av sig själv som i stort sett ”fullt fungerande” och aktiv, och det var nog bra för honom.

Han hade inte heller någon riktigt god livskvalitet den sista tiden, inte minst med tanke på att han tidigare fallit illa och förstört en nerv handen och därför inte längre kunde spela orgel och dirigera, det som varit hans liv. Vår pappa utan sin orgel är inte en hel pappa.

Förutom den normala sorgen känns det förstås snopet att vår pappa, som hade en sådan stor bekantskapskrets och vad som framgår betytt något för många skulle dö i dessa corona-tider. Med en kanske fåfäng förhoppning om att restriktionerna ska hinna lätta något försöker vi därför lägga begravningsgudstjänsten i hans älskade kyrka S:ta Birgitta i Nockeby där han spelade och dirigerade i hela sitt vuxna liv, så långt fram det är möjligt. Den blir troligen inte förrän den 27 november.

En liten flygtokig pojke med linlugg på sommarvistelse på Öja.
En ung snorvalp (!) till pappa som vigdes (av vår morfar) med vår sju år äldre mamma i Bromma kyrka 1963.
På landet med mamma i den fina träbåten.

Kort om hans liv: Han började sin yrkeskarriär som utbildad journalist på bland annat Teknikens värld och Norrtelje Tidning innan han började sin utbildning på musikhögskolan, då kallad ”Ackis”. Han var också under yngre år redaktör för tidningen Svensk kyrkomusik, ordnade tillsammans med vänner Stockholm Organ Festival där de inbjöd erkända organister från hela Europa, han var med i diverse olika styrelser, inte sällan som ordförande,som i Kyrkomusikernas riksförbund och Svenska orgelsällskapet, han tog flygcertifikat och blev också ordförande i Stockholms flygklubb, han startade tillsammans med några andra personer en ny flygtidning…osv, osv..

Vid sin pension och första advent. Han hade varje påsk och första advent ett troget gäng blåsare som kom och spelade tillsammans med kyrkokören, barnkörer och orgel förstås
Vår pappa var i unga år journalist, bl a på Teknikens värld. Här ses han rota under i huven till en jättehäftig bil på omslaget.
Vår pappa kunde inte bara köra båt och bil, han kunde köra flygplan också! Och buss. Foto:Anders Hansén.
Pappa med min katt Kasper – två äldre, något rundnätta och skröpliga herrar som verkade trivas ganska bra i varandras sällskap, trots att vår pappa var allergisk mot katter…

Närmast sörjande är jag och min fyra år äldre bror Martin. Efter att vår mamma Birgitta dog Juldagen 2012 stod även Marja honom väldigt nära och var hans särbo.

Tillägg den 2/11. Det är svåra tider nu. När vi skickade in dödsannonsen gällde att antalet deltagande vid offentliga sammankomster hade ökat. Nu har det minskat igen till bara 50, vilket vi nästan var uppe i när vi bjudit in de allra närmaste redan innan annonsen gått i tryck! Bli därför inte ledsna om begravningsbyrån meddelar att det inte finns plats på begravningsgudstjänsten, eller snarare, vi är lika ledsna vi, för det är inte så vi hade velat. /Anna och Martin

OBS uppdateringar om begravningsgudstjänsten finns högre upp i bloggen, klicka på bloggens rubrik så att du kommer till startsidan.

19 tankar på “Jan Roström 1941-10-04 — 2020-10-14

  1. Libra

    Åh jag beklagar verkligen sorgen. Att förlora en kär familjemedlem är alltid svårt.
    När sånt händer blir livet extra tungt för en tid framöver. Tills sorgen stillat sig.
    Men jag är övertygad om att din pappa finns vid din sida för att hjälpa dig i den här svåra tiden.
    Vid såna här tillfällen önskar jag att jag kunde hitta rätt ord för att hjälpa och trösta.
    Det kan jag väl inte. Men du ska veta att jag tänker på dig och skickar tröstekramar över nätet.
    Varma kramar.

    Gilla

    Svara
  2. Jag

    Så ledsamt Anna. Jag minns att du skrev tidigare att din pappa var skröplig, men jag antar att du inte var förberedd alls på det här och då tar det nog tid att förstå det riktigt. Jag har också tänkt på att det är sorgligt att många som dör nu måste begravas utan att vänner och bekanta får komma och ta farväl, träffas och prata, gråta, skratta och minnas. Just när jag skriver det här så är det min mors dödsdag, har varit till gravarna i dag. Jag tänker på dig.
    Varma tankar och kramar.

    Gilla

    Svara
    1. Anna Inläggets författare

      Tack Jag! Tja, det var plötsligt i oplötsligheten. Dvs vi hade sett att han var på väg bort, men i alla fall jag kände mig relativt trygg med att corona-pandemin kommer han att överleva i alla fall, så att vi inte behöver ha någon coronabegravning.
      Jag kommer ihåg när du skrev om din mammas begravning. Tack för din omtanke nu!
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara
  3. Solfrid Söderlind

    Hej Anna, det var väldigt fint att få läsa detta om din far. Han var min första orgellärare i tonåren på 1970-talet, och orgeln i S:ta Birgitta kyrka var också den första orgeln jag fick spela på under hans ledning. Jan hade en stor förmåga att samla tonåringarna i kören, och jag minns det som att stämningen alltid var god. I mitten av 1970-talet åkte kören på resa till Paris och sjöng i Svenska kyrkan där. Reseledare var prästen Lasse Hirsch och Jan själv; din mor var också med. De flesta tonåringarna var rätt pigga på att vara uppe både på dagen och på natten, så efter en vecka med 2-3 timmars sömn per natt var nog våra röster inte så välljudande längre. Det var nog ett drygt jobb att hålla ihop alla valpiga korister. Någonstans har jag lite foton från den där minnesvärda turen.
    Varma hälsningar
    Solfrid Söderlind

    Gilla

    Svara
    1. Anna Inläggets författare

      Hej Solfrid! Tack för att du hör av dig! Och för att du delar med dig av dina minnen! Ja Lasse Hirsch betydde mycket för pappa och även för mig. Om du får bilderna inscannade någon gång vore de naturligtvis kul att se, men om inte annat så tack igen för att du ”delade”!
      Lika varma hälsningar tillbaka/Anna

      Gilla

      Svara
  4. Anonym

    Hej Anna
    Så fint skrivet om din pappa. Jag beklagar verkligen sorgen och förlusten.
    Jag har många minnen från att samarbeta med Jan. Jag var med i kören i 20 år. Så många fina konserter och roliga körresor. Tog också extra sånglektioner då och då.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.