Jag är som man gärna är i min ålder en smula skeptisk till nypåfunna (nåja…) ”helger/traditioner” som kommer från Amerikat.
Men mina katter skiter fullständigt i varifrån traditioner kommer, de firar ”Alla hjärtans dag” både i dag och väldigt många andra dagar! Genom att ligga så här:
Fåglar som äter mat precis utanför fönsterrutan är bra underhållning för katter, därför köper jag alltid talgbollar vintertid.
När det blir varmare och balkongdörren är öppen gör fåglarna klokt i att hålla sig på andra sidan kattnätet. Även om Kasper, som inte är så gracil, hittills bara lyckats fånga en död skata, enligt hans ägare som han bodde med den första halvan av sitt liv.
Veras jakttalang har ännu inte visat sig annat än när det gäller att fånga flugor. Där är hon skicklig! Särskilt gillar jag när hon sedan drar ut dem med tassen över fönstret, som med fördel är ganska nytvättat.
Jag kämpar dagligen, skulle jag säga, med frågan om jag är kristen eller bara ”gudstroende i en kristen kontext”.
Jag skrev tidigare att jag ofta lyssnar på katolske ”pater Joseph Maria Nilsson” på Youtube och jag har även dristat mig till att ställa en fråga till honom ang hans youtube-sändningar. Så här löd frågan, redigerad:
”Hej! Vi känner inte varandra men jag undrar bara om jag kan få ”önskefråga” till Katolsk horisonts youtube-kanal. Jag är svenskkyrklig så du har inget själavårdande ansvar över mig, men jag hämtar ofta näring ur dina föreläsningar och frågestunder på Youtube.
Anta att den döde både varit kristen och en faktiskt ganska hygglig människa på det stora hela – ändå räcker det inte?
Jesus dog och plågades för oss men att tro samt att sträva eftet det goda räcker ändå inte – så vad räcker då? Det synes mig som om Gud allsmäktig som skapade oss sådana vi är, med den hjärna vi har, trots detta kräver ett straff för att vissa av oss är ”skeptiska”, och dessutom måste Jesus lida ”som ingen annan lidit har” för våra synders skull. Trots detta måste vi också ändå lida inte bara i vårt jordeliv utan även efter döden. Det är lidande och lidande och återigen lidande.
Med tanke på detta FÖRSTÅR jag inte vari ”evangeliet”, dvs ”det glada budskapet” består! Varför ska vi ”lova och prisa Herren” för detta?
Den som är troende får gärna svara hur han eller hon tänker om detta (men om några kommentarer alls misstänker jag just att den som inte tror kommer att svara).
*evangelium lär betyda ”glatt budskap” eller ”goda nyheter”
Angående min anslagstavla i föregående inlägg, med min hamster till höger om Jesusbilden, så återfinns en liten bild av min mamma och jag från min konfirmation till vänster om den.
Jag gillar den bilden, även om inte ”hela mamma” kom med.
Jag ser inte likadan ut nu. Det beror troligtvis på att jag är 35 år äldre.
Sett från Jesusbildens håll är vi dock inte till vänster utan till höger. Och där hör åtminstone min mamma hemma, basta!
Inte förrän just i dagarna, i och med att jag skrivit om trosfrågor, har jag funderat över om min bild på Jesus (målat på ett kort av en munk i Spanien som är vän till Lottas syster och min ”favoritbild” av Jesus) inte borde hänga precis bredvid bilden av min barndoms första guldhamster på min korktavla ovanför skrivbordet.
Men då vill jag säga att det handlar inte om att förminska eller trivialisera Jesus, utan om att ge Tusse (eller om det var Simon, erkänner att jag har lite svårt att skilja dem åt) den plats han förtjänar! Det var en god hamster det! Visserligen bet han hål i mina byxor som låg över soffan (på baken förstås) så att han kunde inreda sitt bo med tygbitarna, när han ibland fick springa lös i rummet, men det är sedan länge förlåtet. Och han hade så många andra goda sidor!
Både Simon och Tusse var hyvens hamstrar och de springer garanterat nu i det eviga hamsterhjulet! Det var för all del lilla brunvita Frida också, som kom däremellan, även om hon var osedvanligt korkad. Fast det hade inget med hennes kön att göra! Det råkade bara vara så.
Jag börjar förstå nu, utan att försvara förstås, hur det kommit sig att romerskt-katolska kyrkan (RKK) nedtystat sexövergrepp på barn och fortfarande beskylls för att göra det, förutom att den liksom idrottsförbund eller vad det nu gäller inte vill ha sitt rykte nedsolkat. (Denna strategi har som alla vet inte funkat, då dess rykte när det gäller detta knappast kan bli mer nedsolkat.)
RKK har nämligen inte bara nedtystat pedofilövergrepp. Jag som vistas på alla möjliga kristna nätforum har med förvåning sett medlemmar i katolska kyrkan bli förmanade att inte ”ventilera sina tvivel om läran offentligt” och jag har förstått att länkar till texter/böcker som ifrågasätter den censureras bort på bloggar och andra forum. Kyrkans medlemmar ska inte lockas att läsa andras tvivel och kritik och jag förmodar att det är i omtanke om deras själar – men man kan förstås alltid misstänka även andra, mer världsliga motiv. Men om man skyddar sin kyrka och dess lära från kritik, leder det verkligen till färre avfall från tron och att man på sätt kan sägas skydda människors själar bättre än om man släpper kritik och tvivel fritt? Om man, som katolikerna, tror att Kyrkan är nödvändig för dess själars frälsning? Gör man dem rentav en stor tjänst?
Inte vet jag. Nu finns dock inget förbud mot att kritisera hur kyrkans företrädare beter sig eller styr sin kyrka, men jag kan tänka mig att man i och med pedofilskandalerna resonerat på liknande sätt ibland. Det vill säga att om man skyddar kyrkans företrädare skyddar man Kyrkan och då skyddar man i förlängningen dess medlemmars själar. Oavsett är det fruktansvärt fel att göra så, och högst troligtvis är inte heller motiven ogrumlade.
Som jag förstår det räknar Katolska kyrkan dessutom fortfarande med rädslan som en motivation till att hålla sig till den rätta vägen. Det är den som samfund sannerligen inte ensam om, men dess ”avfälling” Svenska kyrkan gör det i mycket liten utsträckning. Men så går det som det går också – endast tre och en halv äldre damer besöker numera en svenskkyrklig gudstjänst på söndagen – lite elakt och icke riktigt sanningsenligt beskrivet. Samtidigt går Katolska kyrkan framåt, förstås till stor del beroende på invandringen. Där är det minst sju äldre damer som kommer till mässan, och en del av dessa är inte ens äldre. Samtidigt – varför ger ”äldre damer” en lägre status än ”äldre män”?
Jag har sett katoliker uppmanas att inte kritisera läran offentligt, men annan kritik går mycket väl an! Man kritiserar nämligen ”de som kritiserar” eller ifrågasätter, i synnerhet om dessa har kvinnorättsliga förtecken eller det handlar om sex eller könsöverskridande-frågor. Jag får dessutom intrycket att man bland svenska katoliker anser att hotet mot Kyrkan inte egentligen är dess egna företrädares problembeteenden, utan det är återigen ofta vår svenskkyrkliga ärkebiskop Antje (minns Dag Sandahls salig blogg) som rör upp känslorna, det man kallar ”tokfeminismen” samt förstås hbtq.
Katolska kyrkan kan därför väl sägas leva upp till just det som den anklagats för genom åren, eller för att motsvara fördomarna, som i och med detta inte är fördomar: Sex, kön och kvinnor är det som är viktigast att markera mot. Samt Svenska kyrkan, då denna sägs företräda just dessa saker. Även muslimer måste som jag skrivit tidigare få sig en känga ibland.
Antje ja. Varför vill vi så gärna peta i andras tro? Även jag gör ju det som medlem i Svenska kyrkan. Varför kritiserar inte jag framför allt Svenska kyrkan när jag är på debatthumör? Jag tycker dessutom faktiskt att genusfrågor och hbtq fått en alltför överdriven plats där. Jag blir till exempel inte ett dugg hjälpt i min gudsrelation av att den helige Ande kallas ”Livgiverskan” eller Gud kallas hon, även om detta språkbruk trots allt inte hör till det vanliga. Det ger Gud i större utsträckning ett könsorgan som jag inte vill tänka att Gud har (alltså något könsorgan överhuvudtaget, även om det inte är något fel med att ha ett könsorgan annars).
Samt görs Gud till aktivist där aktivismen inte alls nödvändigtvis drivs av kärlek, rättfärdighet och förlåtelse utan av hävdande av rättigheter vilket inte behöver vara samma sak, även om det naturligtvis kan gå hand i hand också.
Homosexuellas rätt till att slippa förtryck stödjer jag helhjärtat, och jag kan också förstå ett behov av att manifestera detta mer genomgripande än att bara säga ”Det är fel att förtrycka er”. Men Pride med dess nära koppling till RFSL är något mer för mig och jag tycker att SvK för okritiskt pridemarscherat till exempel.
Altartavlan i Malmö är också ren galenskap. Den som söker sig till kyrkan för att få kontakt med Gud, eller bara uppleva stillhet och ro, kommer i stället att hamna i tankar om det är rätt att samkönade par ska få adoptera eller vid vilken ålder könskorrigeringar kan utföras när de ser altartavlan. (Som just blivit förflyttad, läser jag nu). Ingen ro. Ingen gudskontakt. Endast debatt.
Men aktivism hör inte hemma i kyrkan! Oavsett hur behjärtansvärt det aktivismen handlar om är. Inte heller en katolsk präst lär få fästa en ”JA till livet”-nål på stolan när han tjänstgör i mässan.
Ändå får jag som det heter tokspel, inte av att kyrkan marscherar, utan när jag ser högkyrklig kritik av just detta eller som nu senast katolsk hbtq-kritik eller kritik mot den som för fram ”kvinnofrågor”. Det är för att jag uppfattar att man inte är FÖR att vårda den egna gudsuppfattningen utan att man är EMOT något annat och inte minst några andra (vilket man givetvis skulle förneka). Man vill inte kämpa för Gud (”sådan man uppfattar honom”) utan kämpa mot kvinnors ökande inflytande och homosexuellas rätt att ta plats till exempel, eftersom man då själv, inte Gud, riskerar att få mindre makt och inflytande. Obehaget inför risken att förminskas själv projicerar man så att man ser Satan husera i den andre (men sällan densamme i sina egna strävanden att trycka ner och förminska).
Oavsett om man vill kalla det Djävulen/Satan eller ”det onda” eller ”frånvaron av det goda” så måste jag förstås fråga mig detsamma, dvs vems ärenden jag går när jag är ute och debatterar. Till vilken eller vems nytta är det mer än min egen? Vill jag genom att visa ”kolla vad bra jag har tänkt och vad kul jag kan formulera detta!” främst främja mitt ego som gärna struntar i om det jag skriver bara splittrar och gör folk upprörda men inte direkt leder till någon förbättring i något avseende? Vad är det för förbättring jag i så fall vill se?
”Hur vill du själv att kyrkan ska se ut?” är faktiskt den svåraste och därmed bästa frågan jag fått i mina trosdebatter, men jag tror att bara en varit smart nog att komma på den. I stället bemöter man mina argument, varpå jag förstås hakar på med mina i mitt tycke ännu bättre motargument. Sen är karusellen igång, när det hade krävts bara denna lilla fråga för att få tyst på mig! Den vise ställer frågor och upplyser inte – om inte detta är ett bevingat uttryck så borde det bli det (obs skämt).
Som motargument till mina egna funderingar vill jag anföra att det visst finns ett värde i själva debatten. Och att alltför snälla debatter kan upplevas som så tråkiga att ingen orkar läsa och ta del av eventuellt kloka synpunkter som framförs i dem.
Jag anser också att när man debatterar tar man inte nödvändigtvis in allt den andra säger eller skriver, men man tvingas ofta att söka efter utökad kunskap samt renodla sina egna åsikter på ett nyttigt sätt – och faktiskt kan efter långt och idogt debatterande någon form av ökad förståelse för den andres hållning uppstå, har i alla fall jag själv erfarit.
Tillägg 10/1: Inlägget har redigerats något sedan publiceringen.
Var det nyår för en hel vecka sedan?
Jag försöker följa med i tidens strömningar, men det är inte så lätt tycker jag. Jag trodde det var i går, så jag både firade och fyrade av fyrverkerier här hemma.
Nej, ärligt talat var det bara nya kameran jag fyrade av och ville prova hur en fyrverkeribild gjorde sig på bloggen. Tycker ändå att det är något lite vykortsaktigt vulgärt över såna här fyrverkerierbilder, om det ska vara fyrverkerier ska de nog avnjutas i verkligheten.
Att jag sedan jag fick Turbo, Kasper och Vera är katt-olik visste ni redan, men kanske visste ni inte om att (även) jag stundtals drabbas av dragning till katolicismen? ”Även” skriver jag därför att detta inom den svenskkyrkliga sfär som jag är uppväxt i inte var något ovanligt. Mina kyrkomusiker till yrket-föräldrar besökte företrädesvis en katolsk högmässa de söndagar de inte tjänstgjorde själva – dock utan att ta emot nattvarden/kommunionen förstås, eftersom detta inte är tillåtet för svenskkyrkliga. (Däremot är katoliker välkomna att fira nattvard i de svenskkyrkliga mässorna.)
Med ömsom välbehag, ömsom rysningar, lyssnar jag ofta på pater Joseph Maria Nilsson när han predikar, undervisar och domderar på youtube-kanalen Katolsk horisont.
Här är det ord och inga visor om hur man ska leva, minsann! Vilket FAKTISKT kan vara behövligt ibland, åtminstone när det gäller mig själv. Ibland blir det för smetigt och deppigt med all förståelse och alla ursäkter vi har för att fortsätta med det som i kristet religiösa termer heter att ”synda” (dvs bete oss jävligt mot andra och mot oss själva och då i förlängningen mot Gud) och som ges av diverse mer eller mindre religiöst motiverade själavårdare. (Lika ofta är en sådan förståelse dock livsviktig för att man ska hitta styrkan att bättra sig.)
Åtminstone känner jag mig ofta styrkt av ”pater Joseph Maria”, denna buddha-liknande och till synes glada men ack så stränga franciskanbroder/gråbroder.
Men nog är de trots detta, eller dessutom, väldigt knepiga, katolikerna? De skickar runt ”relikskrin” till olika katolska församlingar i Europa med benbitar av personer de utnämnt till helgon till exempel, som sedan troende katoliker kan komma till kyrkan och vörda. Förra året gällde detta det inom katolicismen populära helgon som de kallar ”Lilla Thérèse” eller ”Thérèse av Lisieux”, en nunna som dog mycket ung i tuberkolos 1897. Hennes kvarlevor får ingen vila i graven utan turnerar runt i världen (ingen flygskam där inte) och så även hennes föräldrar i egenskap av att vara just hennes föräldrar! (Eller åker lilla Thérèse och hennes föräldrar tåg?)
Knepigt, som sagt, tycker jag. Eller åtminstone inte så lite flummigt. Med detta sagt så är det ju dock det sinnliga som också drar till katolicismen men här blir det bara tokigt för mig. Diverse olika pedofilskandaler lägger jag däremot inte katolicismen till last här, eftersom detta inte har med den katolska läran att göra och sådant beteende frodas såväl i friidrottsmiljö som i kyrkomiljö, om man tillåter det eller är mån om att tysta ner.
Minns ni för övrigt morgonsoffe-debattören Thomas Idergard från TV, tidigare ledare för ungdomsförbundet MUF och sedermera just högerdebattör? Det sistnämnda är han fortfarande, med skillnaden att han nu är jesuitbroder, präst och således kallas ”pater”.
Jag reagerade över hans sist publicerade predikan där han i mitt tycke lite slafsigt gav en känga åt islam, såsom företrädare för olika religioner gärna ger kängor åt varandra, oavsett religion. Nu är jag inte per definition emot att ge kängor åt islam, men man måste vara väldigt korrekt, annars bidrar man till ökad spänning mellan religionerna, till skada för alla.
Min ifrågasättande kommentar publicerades faktiskt samt fick jag svar av Idergard. Men det var inte så tillfredsställande, ansåg jag. Jag hade ifrågasatt hans påstående att den ”kristna familjens ordning” står i kontrast till ”sharia- och hederskulturer” då jag inte riktigt förstod vad sharia hade med saken att göra, samt påpekade jag att ideligen upphöja Jesus mamma som den mest fullkomliga kvinnan samtidigt som hon benämns med sin sexuella status, dvs som Jungfru Maria, i sig kan sägas vara en del av eller orsak till hederskulturen.
Nå, det fick jag göra. Men jämförelsen med sharia var ändå rätt och riktig, menade pater Thomas. ”Sharia däremot bygger på den motsatta föreställningen. Ta t ex bara mannens möjligheter att tvinga på kvinnan en viss klädsel” skriver han.
Det är här jag gärna hade velat få ytterligare svar. Jag skrev:
Varför bär nunnor i många katolska ordnar något som är fullt likställt med muslimskors heltäckande klädsel, inkl slöja och där bara ansiktet syns? Varför bär många kvinnor någon form av huvudbonad fortfarande vid kyrkobesök i sydligare länder? Varför gifter sig svenska kvinnor i slöja och vit klänning som symboliserar hennes ”oskuld”? Har ”männen påtvingat” dessa kvinnor detta?
Om det sistnämnda är sant bör man väl först och främst göra upp med dessa förtryckande seder inom sin egen kultur och tro? Eller så anser man att det inte alls är så, utan att nunnor klär sig som de gör för att behaga Gud, att man gifter sig i vitt och slöja för att det är en del av ens kultur… osv. Dvs detsamma som väldigt många muslimskor skulle säga om de tillfrågas om varför de bär slöja. Det är inte mannen som tvingar dem, utan handlar om deras egen gudsrelation, och/eller är det ett uttryck för kulturell identitet.
Med detta sagt så finns det väldigt mycket förtryck av kvinnor i muslimska kulturer, ofta med religionen som ursäkt, och även s k moralpoliser är tydligen ett problem i svenska förorter. Men är det islams fel med tanke på att kvinnor i kristna kulturer mött samma motstånd när de förr i världen klippte håret, gick barhuvade, förkortade sina kjolar eller vågade sig på att bära byxor? Det är svårt att se de flagranta skillnader du talar om i synnerhet med tanke på Paulus ord om att kvinnan måste täcka sitt huvud när hon ber eftersom hon inte är en avglans av Gud medan mannen är det.
Högintressanta frågor tycker jag, men inte pater Thomas.* Därför måste jag konstatera att Katolska Kyrkan har missat att vinna ännu en själ! (Vilket den i och för sig säkert inte beklagar, som pater Joseph ofta brukar understryka: ”Vi behöver inte fler dåliga katoliker.”)
Jag förblir kattolik, men blir inte katolik. Mjau!
P.S Dock rörs jag fortfarande till tårar av tacksamhet när jag minns den för mig okände förbedjande skotske munk som varit i kontakt med min Fb-vän/släkting och som bad för Lotta när hon höll på att dö, för min bror, och för mig!
*Jag tar tillbaka detta då jag fått ett vänligt och utförligt svar av Idergard på annat sätt.
Varför frågar jag?
Jo, därför att Skolverket allt mindre verkar tycka att det är viktigt att kunna just det, dvs stava rätt. Så uppfattar åtminstone jag det när jag ser ”bedömningsanvisningarna” som medföljer de nationella proven för sfi (svenska för invandrare) nuförtiden. Kraven sänks ständigt. Som jag förstår det därför att politikerna vill att så många som möjligt ska klara sfi. Om färre klarar att bli godkända sänker man således kraven för att bli godkänd.
Rätt och riktigt? Jag vet inte. Stavfel av den typ jag själv medvetet gör i rubriken visar att den som skriver förstått svenskt uttal, som att ”i:et” i ordet viktigt är kort. Det är bra i sig! Meningen är sålunda begriplig, eftersom ”personen” skrivit så som man talar om man har ett korrekt uttal. Och på sfi är det framförallt begriplighet som är i fokus när det gäller att bli godkänd – förstår man som läsare vad avsändaren avser att förmedla med sin text?
Då spelar det förstås ingen roll om en del ord är felstavade eller meningar börjar med liten bokstav, vilket är synnerligen vanligt i texter som invandrare med ett annat alfabet än det latinska skriver. Om det dessutom inte finns en punkt efter meningen före innan den nya meningen börjar försämras däremot begripligheten ofta drastiskt.
Jag vet som sagt inte än hur jag ska ställa mig till minskade krav när det gäller rättstavning. Det finns ju en poäng i att det viktiga är att göra sig förstådd, inte att skriva rättstavat.
Varför finns det då å andra sidan en poäng i att stava rätt överhuvudtaget, så länge man gör sig ”förstådd”?
Jag menar att om man skriver är det inte bara för att man vill bli förstådd utan man vill att läsaren ska ägna sig åt innehållet i det man skriver i första hand, och inte åt formen. Om stavfelen är alltför frekventa kommer läsaren oundvikligt att distraheras av dessa, även om han eller hon förstår vad skribenten vill säga. Innehållet i texten går på så sätt till viss del förlorat, på grund av att läsaren förargas och distrahera av felen, mer än han eller hon tar till sig innehållet.
Jämför det med att spela till exempel fiol. Måste man verkligen spela ”rent” (dvs inte producera falska toner) eller räcker det med att lyssnaren förstår vilken melodi man spelar? (Svaret är förstås att varje person som inte är tondöv tycker att det är otroligt viktigt att tonerna är ”rena” om man överhuvudtaget ska vilja lyssna.)
Så svaret när det gäller stavning är att ”det är inte så vicktit att stava rett” om ens enda mål är att göra sig förstådd. Där har Skolverket rätt. Samtidigt kan Skolverket genom sitt förhållningssätt bidra till att skribenter inte förstår att det faktiskt är viktigt att kunna spela rent – om man vill att någon ska idas lyssna till ens melodi eller tycka att den är njutbar.
Jag vet faktiskt inte exakt vid vilken ålder jag började bli larvig och tycka att det var kul att ”spöka ut” mina husdjur och ta bilder på dem iklädda rosett. Jag som alltid har fnyst kraftfullt åt hundägare som klär sina hundar i människokläder, även om jag inser att en del tunnpälsade hundar uppskattar en kappa när det är kallt och blött.
Men man förändras med åren, och inte alltid till det bättre. Ni kan dock trösta er med att sidenrosetten bara är på en kort stund, medan jag fotar. Under tiden ser mina katter inte alls förtjusta ut och julkortsbilderna visar detta…
Ovan ligger de och pratar ihop sig om hur dum matte är efter fotograferingen…
