Om Anna

Sfi-lärare bosatt i Bromma, Stockholm.

Semestersovmorgon!

20180609_105819.jpg

Nu börjar mattes semester! Då tänker vi ta sovmorgon varje morgon. Det vill säga, vi kommer förstås att väcka henne runt sex-snåret som vanligt genom att trava omkring på henne, putta på henne med tassen i ansiktet, jama högt och kanske ställa till med ett litet slagsmål där vi sitter ovanpå henne, bara på skoj förstås, men det brukar få henne att vakna och bli arg. Men hon vaknar i alla fall! Och går upp.

Sedan när vi fått frukost, tänker vi som sagt ta sovmorgon och gå och lägga oss igen i vår säng, där matte inte längre får plats eftersom vi lagt oss i mitten där det finns kroppsvärme kvar.

Precis så gör vi förresten resten av året också.

 

 

Nej tack, RFSL, jag avstår ert SFI-material

Eftersom jag är sfi-lärare får jag material skickat till mig som rör sådan undervisning – senast studiematerial från RFSL avsett som ”inspiration för den som vill undervisa i sfi med HBTQ-perspektiv.”

20180612_124116_001

Jag är förbryllad. Första intrycket är att materialet är ett helt vanligt undervisningsmaterial för nybörjargrupper med elever med kort skolbakgrund, sådant material som vi redan drunknar i eller producerar själva. Klockan, hälsningsfraser, våra besvärliga svenska vokaler.. Vari ligger ”hbtq-perspektivet”? Kanske genom att det är försett med en uppmaning att sätta in pengar till RFSL mitt i det övningsmaterial som är avsett för eleverna?

Men inte bara det. Efter ett tag kommer jag fram till att det vill lära ut att när man presenterar sig själv ska man också säga ”vilket pronomen man har”.

”Hej! Jag heter Anna och mitt pronomen är hon.” Eller så ska jag säga att mitt pronomen är ”hen” eller både ”hen” och ”hon” . Eller kanske ”han”.

Blir det inte en aning märkligt? Samt förvirrande för många elever. Könet kan behöva förtydligas i en del fall, absolut, vi hade till exempel en elev som i hemlandet fötts med dubbel uppsättning könsorgan, föräldrarna trodde felaktigt att det då bara var att ”välja” det kön de ville ha på sitt barn vilket blev fel, föräldrarna ville ha en flicka men barnet kände hela tiden att det var en pojke. För honom kan det kanske i vissa fall behöva förtydligas för omgivningen att han faktiskt är en man trots vissa androgyna drag och  att ”hans pronomen” därmed är ”han”. Och visst jag vet att det finns personer som inte vill definiera sig som varken han eller hon. Men att alla andra på grund av detta ska behöva förklara vilket pronomen de har – blir absurt. Det blir som att säga att eftersom en del har dyslexi ska alla undervisas som om de vore dyslektiker. (Men nej med detta menar jag inte att den med obestämd könsidentitet ska anses ha en diagnos men däremot den som lider av som det heter könsdysfori.)

Tro nu alltså inte att jag vill förminska problemet med könsdysfori  – det är ingen modenyck och inget självvalt lidande, och än så länge vet vi ju inte ens vad det beror på. De ska få hjälp precis som människor med andra olika diagnoser ska få eller får hjälp. Jag inser också ett ganska skriande behov av att tala om homosexuellas rättigheter för invandrare i Sverige, då många kommer från kulturer som ligger åtminstone hundra år efter oss när det gäller synen på homosexualitet och där det ibland är belagt med dödsstraff att leva som homosexuell.  Men jag vill nog i min undervisning hellre trycka på människors rätt att slippa diskriminering, hat och förtryck med tanke på att många just flytt från det, eller kan möta det i Sverige i form av rasism.

”Om du inte vill bemötas illa för att du tillhör ett visst folk eller en viss religion så har du inte heller rätt att behandla andra grupper illa även om du har åsikter om deras sätt att leva”.

Men jag vill inte ta hjälp av RFSL för att förklara detta och tror inte att jag vinner någonting med att träna dialoger med dem som den nedan som är hämtad ur materialet.

20180612_144130

Det här inlägget är heller inte menat att återigen debattera ordet ”hen”. Jag tycker som förut, att det är ett utmärkt ord NÄR MAN INTE VET könet på en person man talar om, men att det är lika knäppt när man faktiskt vet det.

En sista märklighet i materialet är rutor där man presenterar olika personer. Så här låter det:

 Hon heter Gia Perez.

Hon bor i Borås.

Gia är 31 år gammal.

Hon är arkitekt men hon

jobbar inte nu.

Hon är singel.

Hon har ett barn. Hen heter Elmo.

Elmo är en bebis, ett spädbarn.

Hen är 7 månader gammal.

Gia sitter hemma med Elmo.

De trivs ihop.

 

Jag förstår inte riktigt hbtq-perspektivet i dettq förutom att mamman inte vill säga om barnet är en flicka eller pojke. Men annars trodde jag inte att mammor och deras spädbarn satt hemma tillsammans för att ”de trivs ihop”.  Eller brukar spädbarn ha valfrihet där att välja om det trivs ihop med mamma eller inte och vill ”sitta hemma tillsammans” med henne? Eller vill RFSL lära ut att det är normalt” att INTE trivas ihop med sin bebis eller hur ska jag tolka det?

20180618_194301.jpg

RFSL framstår för mig i och med detta material fortfarande som en suspekt organisation. Men naturligtvis kan den svara på kritiken att de inte tvingar någon lärare att använda materialet, och det stämmer förvisso.

Länk till materialet

Vilken resa!

Jag har inte haft ett paket vetemjöl hemma på flera år. Detta för att jag hör till dem som känner sig ”inte må så bra” vid regelbundet intag av sådant, så jag har begränsat mig till mjölätande när jag blir bjuden av andra. Typ… Men i dag kände jag att det var dags.

Jag skulle bjuda på middag och innan jag ens hade bestämt datum förstod jag att den här gången skulle jag baka en kaka. En citronmarängpaj!

Visst kände jag tvekan, visst var jag rädd – men jag gjorde det! Och det ska aldrig någon kunna få ta ifrån mig.

Och här sitter jag nu. Och tänker tillbaka på allt. Från det att jag köpte vetemjölspaketet, hällde upp den första decilitern i bakskålen, till de skälvande minutrarna när pajskalet gräddades i ugnen och omvärlden för en kort stund upphörde att existera – skulle jag klara det efter alla år som jag låtit bli att baka?

Men det gjorde jag! Den blev god. Men vilken resa det var! Något att minnas för resten av mitt liv och därför ville jag dela det också med er. Minnet, inte pajen, den äter jag upp själv, det som blev över.

20180606_152219

20180605_220308.jpgVera placerade sin bak i bakformen som jag sedan bytte till en större.

 

Vad det ska jäktas nu då…

Under vinterhalvåret kan det gå månad efter månad med samma gråmulna himmel  och en enstaka plusgrad ( i Stockholms-området) men nu, när träden står i full blom, ska det jäktas minsann! Man hinner knappt snyta sig (har varit förkyld hela helgen) så har träden utanför mitt fönster som jag skrev om i förra inlägget, blommat färdigt! Så här ser det i alla fall ut nu:

20180513_090056

Och när jag inte kan sova på natten och tittar ut genom fönstren från min säng så här:

20180509_232131

Oavsett har jag förstås annat att göra än att beundra blommor: två stora födelsedagar stundar. Vera fyller sju i morgon och Kasper fyller femton två dagar senare – vilket är en ansenlig ålder för en Cornish rex som enligt rasbeskrivningen annars bara blir 12-13 år.

Jag har sedan länge lovat att bjuda honom på Operakällaren med anledning av hans stora dag, och att han där ska få beställa in ”precis vad han vill”. Några förhållningsorder har jag dock haft: Man får inte stjäla andra gästers mat, i synnerhet inte efter att man låtsats bara vilja sitta i knät och kela, för att sedan norpa från deras tallrikar när de tittar bort. Och man får inte torka sig i rumpan genom att ”åka kana” på bordsduken! Det sista skriver jag också på förekommen anledning, då Kasper gjorde just det en gång just efter att jag lagt en nytvättad, nystruken vit duk på köksbordet. Han blev lite förnärmad när jag skällde då – ”hur skulle han kunna veta att man inte får torka rumpan på bordsduken när ingen talat om det för honom?”.

Men det ska nog ordna sig.

20180504_082205

P.S Nej Vera blir inte bjuden på Operakällaren denna gång. Hon får vänta tills hon fyller tio! Dessutom kommer jag att bli ruinerad bara av att Kasper får ”beställa in vad han vill” för han kommer att vilja beställa in allt.

Wow-effekt!

Det är tyvärr så att riktigt stilig kan min lägenhet aldrig bli, på grund av att den är så sliten i grunden och jag inte har råd att renovera, men med jämna mellanrum gör jag ryck för att förändra och förbättra, då jag plötsligt av någon anledning byter humör och preferabel färgskala. Det händer som sagt med jämna mellanrum och är inte särskilt bra för ekonomin. Men när det händer känner jag att jag inte står ut en dag till  – med de befintliga färgerna.

Ekonomin, som delvis är en följd av att jag av hälsoskäl inte kan jobba heltid, är annars en av anledningarna till att jag bor i en etta. En sådan, även om den är bra, lämnar ju i övrigt många rum att önska, men även om jag visst skulle kunna skaffa en tvåa någonstans så har den lägenhet jag har så många fördelar. Den ligger väldigt nära knutpunkten Brommaplan med butiker och kommunikationer, den ligger högst upp så ingen kan klampa i mitt tak (jag är väldigt ljudkänslig), den har en härlig balkong i sydvästläge, och trots närheten till Brommaplan är det tyst och lugnt och med blommande häggträd utanför balkongen – om någon vecka eller så!

Nu kanske ni vill att jag ska komma till wow-effekten? Jo, jag har ändrat färgerna i mitt sov-/vardagsrum!  Från något jag föreställde mig skulle vara ”sobert” i beige/vitt/brunt – till orange/guld och blått!

20180424_135428

Ovan hade jag dock börjat bryta det beige-bruna litet grand med den brokiga kelim-mattan.  Föremålen på soffbordet är konstigt ställda då jag just tagit bort duken för att få mer ”färgöverblick” när det gäller vad som skulle göras, liksom jag dragit gardinerna maximalt åt sidan.

20180425_091125.jpg

Jag tog ner de gamla gardinerna och tog bort mattan.

Orange avskydde jag av naturliga skäl förut då jag är uppväxt på 70-talet. Likaså fick jag en överdos av blått när jag växte upp – sedan jag blev vuxen har den representerat lite tråkighet och en blyghet i unga år som jag ville bli av med. Det jag inte förstått förrän för ganska nyligen är wow-effekten av att kombinera dessa värstingfärger! Jag blev faktiskt gladare av värstingfärgerna än av det brun-beigea!

20180428_133608

20180501_162911

För övrigt tänker jag som så här, att ni inte alls upplever någon ”wow-effekt” av mina bilder. Ni kanske rentav är i färd med att skriva: ”Nja, inte min stil riktigt, jag föredrar nog före-bilden, men huvudsaken är att DU är nöjd och trivs!”

Hur kan man bara skriva sådana saker till ett känsligt inredarhjärta? Va?! Ni borde skämmas !

Allihop.

20180501_150452

Den sista bilden visar en av blommorna i buketten på bordet. Vet inte vad den heter, men om jag gifter mig vill jag bara ha sådana blommor i min brudbukett och likaså vill jag ha dem som blomsterdekoration på min kista när jag dör. Den blomman är så mycket ”jag” på något sätt.

Jättekul, Bonprix!

Som 1,79 lång är det ganska svårt att hitta byxben med rätt längd, i synnerhet om man som jag inte har så stor klädbudget och det annars är lättare att hitta rätt storlek bland dyrare märken, så jag beställer ibland jeans från sajten bonprix.se. Har väl varken så mycket positivt eller negativt att säga om detta företag. Förutom på en punkt: de är väldigt roliga, de som arbetar där eller i alla fall  de som skriver deras informationsmaterial!

Med varje försändelse följer som sedvanligt numera en returetikett. Samt instruktioner för hur man gör om man vill returnera ett plagg. Bonprix instruerar:

  • Bifoga inga privata dokument eller föremål (t ex. mobiltelefon, nycklar, cv eller liknande).

Jättekul, tycker åtminstone jag!

Jag hade möjligtvis förstått om de skrivit att man ska kontrollera så att inte föremål som nycklar och mobil ligger kvar i de plagg man returnerar (och som då troligen ”provats” lite mer än vad man kan anse vara okej). Men att bifoga något? Det är en aktiv handling. Jag vill därför fråga er läsare:

Brukar ni då ni beställt en vara via Internet och som ni inte vill behålla, ”bifoga” era nycklar eller er mobil tillsammans med varan som ni returnerar? Eller kanske rentav ert cv?

Tacksam för svar!

Stora krukor har också öron

Jag tog fram ett antal krukor av modell större för att sälja dem på Blocket. Man kan ju faktiskt ha för många krukor och jag hade det.

Då passade Vera på. Alla som har katt vet att så fort det finns en låda eller en kartong tillgänglig så vill katten sätta sig i den. Men den här ”kruklådan” var till och med lilla Vera (som har kattunge-storlek på sitt halsband) lite för stor för, trots idoga försök att sätta sig i den.

20180302_153137-ed

20180302_153140-ed

Vilken tur att jag också hade en apotea-kartong där hon faktiskt fick plats!

20180208_125726

Jag snuvar dem på det roliga igen!!

Jag är väldigt förtjust i blommor. Det är mina katter också. Kasper vill äta dem medan Vera tycker att det är väldigt roligt att sitta och fiska upp snittblommor ur vasen med tassen, så att de sedan ligger utspridda på bordet. Hon gillar även att nypa av själva blommorna från stjälken.

Jag har haft uppfinningar när det gäller kattsäkra vaser förut, för lite större blommor, men nu har jag hittat den här vasljustaken på min lokala blomsteraffär på Brommaplan. Genialt! Nu kan de sitta och sukta efter blommorna hur mycket de vill, de kommer ändå inte åt dem! Haha.

Och vem har råd att köpa fler än två-tre snittblommor till vardags anyway?

20180131_155954-ed

Kattigt

Bild

I julas försökte jag få till en lika fin ”pussbild under misteln” med katterna iklädda rosett som jag fick förra julen. Det gick inte så bra. Här visar Kasper vad han tycker om att bli iklädd sidenrosett:

IMG_4760

Vera är också missnöjd. Jag ger katterna mat tre gånger/dag med det mellersta målet i varsin ”mat-automat” som jag tidsinställer innan jag går hemifrån. Jag kan dock inte ha båda automaterna eller matskålarna på golvet för då vet jag att Kasper skulle glufsa i sig sin mat väldigt fort och sedan ta över Veras matskål och glufsa i sig hennes mat lika fort. Därför har jag Veras matskål och automat uppe på kyl/frysen dit bara Vera men inte Kasper kan hoppa.

Men en dag öppnade sig inte Veras lucka i mat-automaten!

20180109_134947

”Ska inte Vera också få mat?” klagade hon där hon satt uppe på kylskåpet. Jag förklarade att det inte är mer troligt att luckan öppnas om hon dessutom sitter på den… Men det är ju inte så lätt att veta!

20180108_225704Träklossarna är till för att hon inte i sin iver ska kunna putta ner matskålen så att den hamnar i huvudet på Kasper som sitter nedanför. Och i sin tur väntar på att hon ska lyckas göra just det.

Annars är hon nog rätt nöjd med livet, speciellt om det kommer lite sol.

20180109_121721Båda är dessutom nöjda, vill jag tro, om de får ta sig en lur tillsammans i nyinköpt pläd som harmonierar med deras egna färger. Tror att det är väldigt viktigt för dem, att färgerna harmonierar.

20180108_131239

20180108_124043