Uppdatering om Jan Roströms begravning

19/11. Så kom beskedet att vi får vara 20 i alla fall. Då ska vi nog klara det här. Men det blir förstås fortfarande så att väldigt många inte kan komma vilket är tråkigt men nödvändigt.

18/11: Nej, inget besked än. ”Svenska kyrkan har lagt in ett yttrande om att begravningar bör undantas från åtta-personersregeln. Regeringen förväntas svara inom kort”.

Ytterligare uppdatering kvällen 17/11. Vi kan behöva vänta tills torsdag kväll tills vi får ett besked sägs det nu.

Uppdatering den 17/11. Hur gör vi nu? Direktiv om att man endast får vara åtta kommer, samtidigt som detta inte på nationell nivå omfattar begravningar. Vi försöker komma i kontakt med Västerleds församling för mer information. Vi hoppas kunna genomföra men att många själva väljer streaming/inspelning i stället för att vara på plats.  Då skulle vi vara fler än åtta men färre än 50 och då kyrkan är stor tror vi att kan genomföra det säkert ändå. Men vi väntar på ytterligare information. Sidan uppdateras när vi vet./Anna

Så här är nuläget i dag den 12 november (texten kommer att uppdateras): Jag och min bror vet inte riktigt än hur vi ska lösa det hela. Det är oerhört glädjande och värmande att många kände att de hade en personlig relation till vår pappa och vi förstår att under normala omständigheter hade det blivit ”fullt hus” i kyrkan.

Tack också till dem det berör för de fina minnesorden i DN och SvD!

Samtidigt kommer det oroande rapporter om ökad smittspridning och utökade restriktioner. Många av hans vänner tillhör faktiskt en riskgrupp eftersom det inte är främst 15-åringar som ingick i hans stora bekantskapskrets, och flera har redan helt rätt och riktigt nu backat från sin tidigare anmälan om att delta.

Min och min brors hjärnor går på högvarv när det gäller hur vi ska göra i denna situation. Vi var från början skeptiska till live-streaming eftersom vi förstår att många kanske inte helt datavana kan känna sig stressade när det gäller att få tekniken att fungera.

Ska vi kanske filma det hela i stället och lägga ut begravningsgudstjänsten på Youtube eller kanske här på bloggen och/eller på Facebook?

Vi VET INTE i nuläget. Vi väntar också på och avvaktar det slutgiltiga antalet anmälningar om att delta vid begravningsgudstjänsten. (Ju förr man kan ge besked desto tacksammare blir vi!).

Men både här och på Facebook kommer ni att kunna få information framledes, liksom Klockarebolagets begravningsbyrå 08-26 81 10 kan hjälpa till med att svara på frågor. (Denna begravningsbyrå och vår pappa har för övrigt samarbetat vid ett ”oändligt antal” begravningar tillsammans genom åren och räknas också till hans vänner.)

Uppdatering den 13/11: Fick ett samtal från Mia som var den hemtjänstpersonal som han träffade mest och hon var ganska förkrossad – hon hade inte fått reda på att han var avliden förrän i dag!(Hon var på kurs under några veckor när det hela hände). Jag som trodde att kommunal hemtjänst blev informerad ”automatiskt” när någon avlider. Miss av oss där. Hon gillade vår pappa och vi är så tacksamma över ”det lilla extra” hon gjorde för honom – som att plocka in vackra buketter från trädgården som hon placerade ut i vår fars hem, till hans men även vår glädje!

Mattes lilla hjälpreda

Det är tunga tider nu med allt som ska göras i och med min pappas död, och det är mycket på jobbet också. Sedan, när man kommer hem, så har man en lägenhet att sköta och som ska hållas efter.

I sådana tider är det tur att jag har lille Mazarin som städar med en nit jag aldrig sett maken till!

Han blir till exempel alldeles till sig vid synen av en sopborste och nästan alltid när jag kommer hem ser jag att han varit och hämtat både skurtrasan i badrummet (eftersom jag hittar den under soffbordet) och disksvampen på köksbänken! Den senare hittar jag oftast i min säng. Att han glömt lägga tillbaka dem där han tog dem är det enda slarv han kan beskyllas för.

Städar inte Vera kanske ni undrar? Nja, nu när hon är en mogen dam har hon blivit något av en kvinnosaks-hona och ser gärna att pojkvaskern gör städjobbet medan hon ”arbetsleder” samt basar över diskbänken och den mat som eventuellt kan hittas där.

Stilla musik i Pappas kyrka

Den kyrka där vår pappa var organist/kyrkomusiker under 45 år kallade vi inom familjen vare sig för S.ta Birgitta, som är dess namn, eller ”pappas jobb”. Den var ”Pappas kyrka” helt enkelt.

Gissa vad vi kallade vår mammas arbetsplats? Vi kallade den ”Mammas kyrka” eftersom även hon var organist/kyrkomusiker och var trogen samma kyrka under hela sitt yrkesliv!

I eftermiddags var jag i Pappas kyrka och lyssnade på vacker ”stilla musik” så här på Alla Helgons dag, och tog några bilder.

Vår pappas arbetsredskap.

Jan Roström 1941-10-04 — 2020-10-14

Vår pappa avled hastigt i onsdags på Södersjukhuset.

Detta har många i hans stora bekantskapskrets fått veta via både min och hans Facebook-sida, men det känns bra att lägga upp ungefär samma information om det hela även här på min blogg, av den händelse att någon gemensam bekant eller släkting som inte har Facebook, tittar in här. Det är också ett sätt för mig att bearbeta, att få skriva och berätta.

Han bodde hemma i villan som vi, jag och min bror, är uppvuxna i ända till slutet, men han var ganska skröplig. I måndags blev han osedvanligt trött och hängig och på kvällen när jag kom dit efter jobbet lyckades jag till slut övertala honom att åka med ambulansen till sjukhus. (Han hade vägrat just detta tidigare under dagen när hemtjänstpersonalen ringt efter den. Min pappa var ju ”aldrig sjuk”!)

Jag trodde att han fått en infektion som ju kan ta på krafterna när man är äldre, och han lades in på en avdelning. Men på natten mellan tisdagen och onsdagen hade han plötsligt fått svårt att andas och skickades då tillbaka till akuten och hamnade direkt därefter på intensivvårdsavdelningen.

Han hade dock inte covid-19, två prover togs som båda visade negativt. Hitintills är dödsorsaken okänd.

Jag lämnade på läkarens inrådan mitt arbete och kom till sjukhuset vid lunchtid. Då var läget ganska stabilt och de förberedde honom för att åka ner till röntgen när hjärtslagen upphörde från en sekund till en annan. Min bror var då på väg upp från Göteborg där han bor.

Efter att dataskärmen plötsligt visade siffran 0 i puls i stället för 115 som det legat på när jag var där, gjorde personalen hjärträddning på honom i ca 15 minuter. De var som sagt 14 personer i rummet och en hel del maskiner och skärmar. Elektrisk hjärtstartare användes inte, då det tydligen måste finnas antydan till hjärtaktivitet alls om sådan ska användas.

Vår pappa fick en fin och verkligt intensiv vård och det var som minst fem personer och som mest 14 vårdande personal i rummet där han vårdades som enda patient!

Vår pappa var nedsövd p g a att de lagt honom i respirator och sov djupt hela tiden jag var där fram tills att han somnade in för gott två och en halv timme efter att jag anlänt. Han led inte och han hade fasat för att hamna på vårdhem eller äldreboende osv och nu slapp han det och kunde bo kvar hemma till slutet.

Jag bad till Gud under upplivningsförsöken men inte att de till varje pris skulle få igång hjärtat igen, utan ”Låt det bli på bästa sätt för pappa”. Och det tror jag att det blev. Enligt min bror som är läkare fanns det en betydande risk att han skulle blivit ett ”totalt vårdpaket” med stora men av det hela, om de lyckats återuppliva honom. Han hade blivit så olycklig då.

Jag var med hela tiden och det kändes bra, för jag vet då precis vad som hände och att de gjorde vad de kunde. Det var dramatiskt men inte skrämmande.

Han hade någon form av demens som bidrog till att han ända till slutet hade en bild av sig själv som i stort sett ”fullt fungerande” och aktiv, och det var nog bra för honom.

Han hade inte heller någon riktigt god livskvalitet den sista tiden, inte minst med tanke på att han tidigare fallit illa och förstört en nerv handen och därför inte längre kunde spela orgel och dirigera, det som varit hans liv. Vår pappa utan sin orgel är inte en hel pappa.

Förutom den normala sorgen känns det förstås snopet att vår pappa, som hade en sådan stor bekantskapskrets och vad som framgår betytt något för många skulle dö i dessa corona-tider. Med en kanske fåfäng förhoppning om att restriktionerna ska hinna lätta något försöker vi därför lägga begravningsgudstjänsten i hans älskade kyrka S:ta Birgitta i Nockeby där han spelade och dirigerade i hela sitt vuxna liv, så långt fram det är möjligt. Den blir troligen inte förrän den 27 november.

En liten flygtokig pojke med linlugg på sommarvistelse på Öja.

En ung snorvalp (!) till pappa som vigdes (av vår morfar) med vår sju år äldre mamma i Bromma kyrka 1963.

På landet med mamma i den fina träbåten.

Kort om hans liv: Han började sin yrkeskarriär som utbildad journalist på bland annat Teknikens värld och Norrtelje Tidning innan han började sin utbildning på musikhögskolan, då kallad ”Ackis”. Han var också under yngre år redaktör för tidningen Svensk kyrkomusik, ordnade tillsammans med vänner Stockholm Organ Festival där de inbjöd erkända organister från hela Europa, han var med i diverse olika styrelser, inte sällan som ordförande,som i Kyrkomusikernas riksförbund och Svenska orgelsällskapet, han tog flygcertifikat och blev också ordförande i Stockholms flygklubb, han startade tillsammans med några andra personer en ny flygtidning…osv, osv..

Vid sin pension och första advent. Han hade varje påsk och första advent ett troget gäng blåsare som kom och spelade tillsammans med kyrkokören, barnkörer och orgel förstås

Vår pappa var i unga år journalist, bl a på Teknikens värld. Här ses han rota under i huven till en jättehäftig bil på omslaget.

Vår pappa kunde inte bara köra båt och bil, han kunde köra flygplan också! Och buss. Foto:Anders Hansén.

Pappa med min katt Kasper – två äldre, något rundnätta och skröpliga herrar som verkade trivas ganska bra i varandras sällskap, trots att vår pappa var allergisk mot katter…

Närmast sörjande är jag och min fyra år äldre bror Martin. Efter att vår mamma Birgitta dog Juldagen 2012 stod även Marja honom väldigt nära och var hans särbo.

Tillägg den 2/11. Det är svåra tider nu. När vi skickade in dödsannonsen gällde att antalet deltagande vid offentliga sammankomster hade ökat. Nu har det minskat igen till bara 50, vilket vi nästan var uppe i när vi bjudit in de allra närmaste redan innan annonsen gått i tryck! Bli därför inte ledsna om begravningsbyrån meddelar att det inte finns plats på begravningsgudstjänsten, eller snarare, vi är lika ledsna vi, för det är inte så vi hade velat. /Anna och Martin

OBS uppdateringar om begravningsgudstjänsten finns högre upp i bloggen, klicka på bloggens rubrik så att du kommer till startsidan.

Apa som sagt…

Mazarin tycker att det är väldigt oartigt när man stänger dörrar för honom, till exempel när man ska gå på toaletten. Det finns ju så mycket roligt att göra i badrummet!

Vera tycker iofs inte heller om att bli utestängd därifrån, men jag uppfattar det mer som att hon känner en djup oro när hon hör att matte utsätts för duschning (att matte duschar frivilligt kan hon nog inte förställa sig). Ännu värre var det när hon förstod att matte duschade stackars Kasper…

Det är mörkt i badrummet och med motljus blir det dåliga bilder, med mobilen närmast till hands (nej jag tar inte med den på toa, men den är lättare att komma åt än den andra kameran när det är bråttom.)

Det ser nästan lite farligt ut om han skulle fastna, får se till att dörren är stängd när ingen är där.

Jag är inte alls töntig!

Tyvärr la jag i stort sett av med att cykla när jag flyttade hemifrån och det var jättebökigt med cykelförvaringen där jag bodde. Åren gick och gick och och det blev aldrig av att ta upp det igen.

Förrän i år! Då bestämde jag mig för att börja cykla igen ”litegrann”. Och faktiskt ta tag i att lämna in cykeln jag fick när jag fyllde 18 eller nåt för upprustning.

”Tänk vad töntig cykelverkstaden kommer att tycka att jag är, som kommer med en sån här gammal cykel” tänkte jag, eftersom vad cykelverkstäder eventuellt tycker om mig utgör ett av mitt livs stora problem.

Men så fel jag hade! Cykelverkstads-männen var helt lyriska över min gamla blå femväxlade Crescent!

”Sån här kvalitet görs inte längre! Det var ett rent nöje att få putsa upp den här cykeln!”

Jag gick, eller mera rätt cyklade, därifrån och kände mig cool och återupprättad. Inte alls töntig.

Liten blir stor

Mazarin växer så det knakar och är snart lika stor som Vera, om än smärtare och gängligare. Snart fyller han ett halvår!

Men Mazarin ser fortfarande upp till ”den stora flickan” Vera och vill göra som hon, precis som Vera alltid ville göra ”samma som Kasper”.

Vera är snäll mot Mazarin och leker också en hel del med honom men hon älskar honom inte riktigt än så som hon älskade Kasper. Vilket kanske är bra, för då klarar hon nog det utan problem att Mazarin lånas ut ibland när han blir vuxen och då träffar andra damer som han (förhoppningsvis) kommer att lämna i ”ett välsignat tillstånd”!

Mazarin har redan från första början tyckt att Veras rumpa är särdeles intressant.

En liten morgondiskussion efter frukost på mattes mage. Vera låter sig numera sällan provoceras av Mazarins lekfulla tass.

En liten kvällsdiskussion också ovanpå mattes mage i sängen innan det är dags att sova.

Varför protesterar inte de homosexuella?

Nu är det Pride och om det inte varit för corona skulle alla stockholmare, ung som gammal, i dag bege sig ut för att paradera för människors rätt att klä ut sig till hundvalpar när de har sex! Eller för att låsa in varandra i burar och kanske hänga upp varandra på kors!

Det är härligt och fint (eller hade varit om inte corona som sagt) och en riktig familjefest! För alla barn känns det verkligt angeläget att paradera just för att tanter och farbröder ska kunna klä ut sig till hund och hundägare och sen ha sex med varandra.

Min fråga efter denna ironiska inledning är varför de homosexuella, eller heter det gaycommunityt, finner sig i att dessa fetischpersoner inkräktar på deras sak.

Är de som ägnar sig åt BDSM en diskriminerad grupp i samhället som riskerar att råka illa ut såsom fortfarande händer med både homosexuella och transpersoner?

Jag svarar själv: Nej. Detta för att vad de gör i sovrummet är en privatsak och bör förbli en privatsak. (BDSM har ju dock blivit salongschict nu i och med Fifty shades...)

Jag är inte ute efter att förbjuda nånting, vill man linda in varandra i plastfolie eller piska varandra så får man och ska man få göra det, men jag har inget som helst behov av att paradera för dessa personers rätt att göra det, då rätten inte ens är hotad. Och berättar du för dina arbetskamrater så… tja, får du skylla dig själv om de ser lätt äcklade ut om du nu redogör för vad du och din partner/dina partner har för er i ert sexliv. Jag själv är tacksam om jag slipper höra om någon av mina arbetskamraters sexliv, hur ”normalt” det än är.

Med de homosexuella och transpersonerna är det en helt annan sak. Transpersoner har det svårt, av olika skäl, och även om homosexuella fått det mycket bättre i Sverige nu så är situationen inte densamma på övriga håll i världen där homosexuella (och transsexuella) riskerar att dödas eller hamna i fängelse eller misshandlas svårt på gatan. Situationen är bättre i Sverige, ja, men hatbrott förekommer fortfarande och vi har många invandrare från andra kulturer där det är helt oacceptabelt att komma ut som homosexuell eller trans. Dessa familjer lär knappast ha lättare att ta till sig homosexuellas rättigheter när de ser dagens Pride-tåg.

Homosexualitet och transsexualitet inbegriper också hela personens liv och är inte en privatsak som en fetisch är. Själva sexet är fortfarande privat, men inte att man lever tillsammans med eller blir kär i personer av samma kön, eller känner sig obekväm med sitt biologiska kön.

Jag själv ställer mig alltså helt bakom homosexuellas rätt att slippa förtryck och jag ställer mig bakom att de kan vigas i Svenska kyrkan. Om jag hade varit en paradperson (jag har ett inneboende motstånd mot att delta i alla slags parader och demonstrationer, oavsett syfte) hade jag kunnat tänka mig att paradera för detta.

Men den som paraderar i dag (eller hade gjort om inte coronan igen) paraderar också med ”puppies” iklädda lädermask, mänskliga ponnyer, personer med vinande piskor och en hel del annat som man inte alls nödvändigtvis vill paradera för.

Och som inte alls gör det hela till en familjetillställning. Barn tycker nämligen att det är otäckt och obehagligt att ställas inför de sexuella aktiviteter som vuxna har för sig, hetero- eller homosexuella sådana. För det mesta. Antagligen är det ett ”inbyggt skydd” som barnen har. Men vad svarar föräldern till barnet som frågar över de konstiga maskiklädda ”hundarna” i Prideparaden utan att antingen ljuga eller få barnet att känna intensivt obehag?

Vårt samhälle är redan översexualiserat och inget barn är intresserat av att stödja vuxnas sexuella intressen, vilka de än är.

Jag själv förstår som sagt inte hur gay-rörelsen finner sig i detta intrång och jag förstår inte alla som okritiskt ställer upp och glatt marscherar i tåget. Eller skulle ha gjort, om det inte varit för corona.

Min hobby är att terrorisera kundtjänst

*Detta inlägg har redigerats.*

Det är synd om alla kundtjänstmedarbetare. De kan tycka vad de vill om det företag de jobbar på och dess produkter/tjänster; kundtjänstmedarbetarens jobb är att försvara företaget utåt oavsett.

Jag försöker ha det i åtanke när jag är jobbig. Jag försöker också att inte vara jobbig, men ibland kan jag inte låta bli. Det är när ett företags kundtjänst – eller bör man kalla den ”supporten”? – hela tiden kommer med goddag yxskaft-svar. Min reaktion blir då: ”Tror de att jag är dum i huvudet som inte ser att de inte svarar på min fråga?” och jag kan då inte låta bli att skriva ett svarsmail där jag ofta igen ställer den ursprungliga frågan och efterfrågar ett svar på denna, inte på något annat. (Jag försvarar mig också med att jag en gång i tiden faktiskt var journalist.)

Trustpilot som företag kan skatta sig lyckligt, det har en mycket hängiven och pålitlig kundtjänst. Den svarar både vänligt och rappt på mina frågor.

Min ursprungliga fråga gällde i huvudsak (se inlägg nedan) hur ett företag som fått totalt genomusla recensioner av en majoritet kunder med Trustpilots hjälp kan marknadsföras som ett företag som fått ”fyra stjärnor av fem”. Samt hur Trustpilot kommit fram till de genomsnittsbetyg de publicerar under länkarna till olika näringsidkares hemsidor.

Deras svar var då att detta relativt höga genomsnittsbetyg ”inte bara gällde den engelskspråkiga sidan” utan sidor om företaget på alla språk. Vilket gör det väl i stort sett omöjligt för mig som kund att kolla upp.

Tillägg: Inte omöjligt att kolla upp: Jag har räknat samtliga stjärnor givna på samtliga språk och då kommit fram till att företaget får 3,3 i medelbetyg. Inte 3,8 som Trustpilot alltså uppger. Detta för att just de tyskspråkiga länderna verkar väldigt nöjda till skillnad från resten av Europa där snittet hamnar på 2,4/5.

Kundernas genomsnittsbetyg är alltså inte det som Trustpilot redovisar. De har ett antal andra variabler som de använder, vilket gör att de i det här fallet kunnat höja Benutas genomsnittsbetyg från kunderna med fem steg. ”För att det ska vara rättvist för företagen” skriver deras kundtjänst.

Rättvist? Nja, för att vara snälla mot företagen så att de ska bli nöjda och vara kvar som kunder hos Trustpilot tror jag. Mer klirr i kassan för både Trustpilot och företagen.

Min slutsats är fortfarande att Trustpilots genomsnittsbetyg inte är att lita på.

Min lilla apa

Mazarin vill gärna bli upplyst om varför man ska förväntas gå på golvet, när det är så väldigt mycket roligare att gå på gardinstången!

Själv tänker jag på hans uppfödarnamn (dvs det namn som är registrerat i hans stamtavla och som uppfödare tilldelar sina kattungar när de registrerar dem hos Sverak, ofta innan någon köpare kommit in i bilden).

Hans namn är Sweetpurr’s My Little Monkey. Och det namnet gör han skäl för!

Kan man dessutom ligga ovanpå balkongdörren och tugga på en spik är det verkligen livet på en pinne!