Skolverket ger mig molvärk…i huvudet, ganska ofta. Och det gör även dess syster Skolinfektionen, förlåt menar Skolinspektionen, som inspekterar att skolorna sköter sig.
Skolinspektionen kom 2018 med en kritisk rapport om sfi. Sådana är jag inte emot det minsta. Det finns dålig sfi-undervisning och det finns usla sfi-skolor.
Dessa skulle jag, med flera lärare, nog säga till stor del är de som bedrivs i privat regi och där sfi lagts ut på entreprenad. Det är inget politiskt färgat konstaterande, utan är hur verkligheten ser ut. Det är alldeles för lätt att missköta sig med en sådan ”kundkrets” som sfi-elever, som inte kan språket, inte vet vad de har rätt att förvänta sig och där så mycket annat är nytt och annorlunda i tillvaron. De har inte svenska föräldrar som surfar runt och undersöker var den bästa skolan finns och som känner till hur det ska vara och vet att ställa krav.
Eftersom det är lärarbrist känner de dåliga skolorna sig också säkert mer än ursäktade för att helst anställa obehöriga lärare, som man lätt kan göra sig av med om de blir obekväma eller sjuka, eftersom obehöriga inte kan få fast anställning. Eftersom jag själv är formellt obehörig är jag dock inte emot obehöriga lärare i sig, om dessa har de nödvändiga kunskaperna och intresset för yrket.
Jag är alltså inte kritisk till kritik av sfi. Men jag kräks ibland över alla flitigt skrivna ord som ”individanpassning” ,”individuella studieplaner” och ”elevinflytande” från myndigheter som Skolverket och Skolinspektionen, i synnerhet när det framställs som att det huvudsakligen är brister där som gör att sfi-elever inte når bättre studieresultat.
När granskar alla värk och infektioner de villkor vi sfi-lärare jobbar under, som inte är skapade av sfi-skolorna själva, utan av politiker och myndigheter, och vilken inverkan dessa har på elevernas resultat?
Låt mig ge exempel: På sfi varken börjar eller slutar elever vid samma tid, även om de går samma kurs. Vi är ålagda av kommunen att ta in nya elever fortlöpande. Det betyder att i samma vecka som jag nu intensivtränar elever som är i slutet av kursen och ska skriva nationellt prov nästa vecka, så sitter där helt nya elever som också ska få god undervisning utifrån de behov de har.
För tydlighetens skull när det gäller ”indivividanpassning”: undervisningen är anpassad i sfi-skolorna på så sätt att eleverna delas in i olika ”spår” efter skolbakgrund och studievana. Undervisningen går inte till på samma sätt i de olika spåren, dvs den universitetsutbildade och den lågutbildade ska lära sig samma saker men undervisningen skiljer sig åt både vad gäller undervisningssätt och studietakt. I alla fall där jag jobbar!
Inom sfi ska vi skriva individuella studieplaner och bedriva individanpassad undervisning samtidigt som vi lärare till exempel är helt utlämnade åt Arbetsförmedlingens åtgärder för de av våra elever som ingår i etableringsprogrammet, vilket är många. Handläggarna på Arbetsförmedlingen bestämmer helt utan samråd med oss lärare vilka elever som ska tas ut i praktik, till exempel. Plötsligt tas en elev bara bort från undervisningen, en elev som det kanske just börjat ”lossna” för och som är studiemotiverad och vill fortsätta studera. Eleven går på sin praktik men talar nästan bara sitt modersmål på praktikplatsen och kommer efter avslutad praktik tillbaka till oss, och har då backat i sina svenskkunskaper. Tja, där rasade den ”individuella studieplanen”…
Elever blir kommenderade av samma Arbetsförmedling att följa en sfi-kurs en eller två dagar i veckan, trots att kursen ges fem dagar i veckan, och jobba eller praktisera resten. En som man säger ”studiesvag” elev, med kanske kort skolbakgrund, har ingen chans att hänga med i undervisningen under sådana förutsättningar. Men som lärare ska jag ”individanpassa” så att både den som var närvarande i går och i förrgår och den som senast var närvarande för en vecka sedan ska få sina undervisningsbehov tillfredsställda under lektionen. Jag lovar att det inte är så lätt, när det sitter minst 23 personer i klassrummet.
Till detta kommer att som en allmän regel inom sfi är att en elev har rätt att behålla sin plats om hen visar sig någon gång var tredje vecka. Detta gäller inte den som tar emot försörjningsstöd, men bidrar till en ostabil undervisningssituation.
Ändå påpekas i rapporten att ”moment repeteras för ofta” och att sfi-elever därför inte finner undervisningen ”stimulerande”. Men kan Skolinspektionen förklara hur man som lärare ska bära sig åt om en stor del av klassen är beordrat frånvarande flera dagar i veckan och de som ska vara närvarande ändå tillåts i stor utsträckning att utebli eller att inte göra det som åläggs dem?
Samt, hur ska de elever som inte varit närvarande få meningsfull undervisning om läraren INTE repeterar? Och hur är det ens möjligt att bedriva en ”fortsättningslektion” om halva gruppen inte var där på den första genomgången?
Vill förstås också påpeka att min skola vad jag vet inte ingår i Skolinspektionens underlag för sin kritik och att jag inte känner mig synnerligen träffad, och det tror jag inte heller att mina kollegor gör. Jag tror att vi skulle anses höra till de ”välfungerande verksamheterna” om vi infekterades, förlåt inspekterades.
Beordrat frånvarande ja, det är ett av problemen. Ett annat är att kontrollen av dem som beordrat ska vara närvarande, på grund av att de för försörjningsstöd, är näst intill obefintlig nu för tiden.
De flesta sfi-elever har faktiskt rätt inställning och vill lära sig svenska, om inte annat för att de förstår att hyfsad svenska ofta är förutsättningen för att få ett jobb, även om de kanske inte alltid gillar att studera i sig. Men ett svagt system ger plats åt annat, se bara på hur riksdagsmän utnyttjar svagheter i ersättningssystemet. Invandrare är inte nödvändigtvis annorlunda än svenskar i det avseendet, tro’t eller ej!
Hittills har vi lärare varit helt i avsaknad av, ska man kalla det ”maktmedel”, när det gäller elever som inte sköter sina studier. ”Eleven har rätt till” heter det bara, och om eleven som misslyckas i sina studier och hen är närvarande ungefär 50 procent och inte heller gör sina läxor och/eller inte ens gör det som förväntas på lektionen – så nog måste det vara ”bristande individanpassning” och ”för lite elevinflytande”, samt ”för många obehöriga lärare”, som orsakar elevens bristande studieresultat?
Skrev jag spydigt. Med det sagt är det mycket eftersträvansvärt med individanpassad undervisning, men som sagt, hur är möjligheterna att bedriva en sådan fullt ut?
Jag är också fullt på det klara med att om undervisningen inte är intressant och känns meningsfull så desto mer utnyttjar förstås eleverna möjligheter att utebli och ändå få ersättning. Men de har ändå ett ansvar, även om undervisningen inte är rolig. Samtidigt: hur ”intresseväckande” är det reellt möjligt, även för den mest skicklige lärare, att göra svenskundervisning, som förstås liksom när det gäller all annan färdighet, ofrånkomligt också innebär att man måste gneta med mindre spännande saker en del av tiden?
”Elevinflytande” på så sätt att jag låter mina elever utvärdera mina lektioner gör jag regelbundet, för att på så sätt bli en bättre lärare som möter deras behov. Det är på något sätt en självklar del av professionen, att vara lyhörd för elevernas önskemål och behov. Och så länge det kallas ”…inflytande” är det okej; skriver man däremot ”elevdemokrati” far man med osanning och är allmänt flummig! Anser jag. För eleven ska inte bestämma, det ska läraren.
En typisk mening i Skolverkets rapport är att de såg att ”elever lämnades overksamma” när de avslutat en uppgift och inte alla andra var klara med den. ”Lämnades”. Att tänka sig att eleven här själv ska ta ansvar och repetera det den vet att den behöver repetera, att börja med de läxor som de inte anser att de hinner göra hemma är tydligen otänkbart i Skolinspektionens värld, trots att det handlar om vuxna människor. För mig som lärare är problemet inte att de lämnas overksamma, utan att de ibland gör sig overksamma. Anta att vi tränar läsning, och eleverna läser högt för varandra två och två en dialog till exempel. Jag går runt och lyssnar och hjälper. Allt för ofta ser jag att när jag väl ”lyssnat” på några så slutar de läsa, trots att det gick knackigt. De måste jag, en aning förtretad ibland, förklara att det inte skadar att läsa dialogen en gång till! Eller tio gånger. Även om jag inte kan hänga över allas bänkar och lyssna samtidigt.
Kanske kommer något skolvärk eller någon skolinfektion i framtiden också att förstå att det är jättejättesvårt att bedriva meningsfull undervisning för elever som inte är där och inte har gjort det som läraren påvisat måste göras för att komma framåt. Eftersom de inte behöver det. De är stressade och pressade och kan man få ersättning i alla fall utan att närvara och om det inte ”händer något” om man låter bli att göra läxor eller prestera vid lektionerna, så känns det kanske i en hel del fall inte så angeläget. När det kanske dessutom pågår ett brinnande krig eller finns andra problem i hemlandet där släkt och vänner befinner sig.
De är nämligen väldigt lika oss svenskar, de där invandrarna! Och som jag ser det bidrar bristerna i det rikstäckande sfi-systemet till att samla röster åt SD. Och det gillar jag inte.
För övrigt, sa jag att jag älskar mitt jobb? Trots allt. Jag möter dagligen motiverade och kämpande och uppskattande elever och det är en ren fröjd att vara i klassrummet för det mesta. För den sakens skull ska man inte låta bli att påtala de problem som finns.
