Jag är inte alls töntig!

Tyvärr la jag i stort sett av med att cykla när jag flyttade hemifrån och det var jättebökigt med cykelförvaringen där jag bodde. Åren gick och gick och och det blev aldrig av att ta upp det igen.

Förrän i år! Då bestämde jag mig för att börja cykla igen ”litegrann”. Och faktiskt ta tag i att lämna in cykeln jag fick när jag fyllde 18 eller nåt för upprustning.

”Tänk vad töntig cykelverkstaden kommer att tycka att jag är, som kommer med en sån här gammal cykel” tänkte jag, eftersom vad cykelverkstäder eventuellt tycker om mig utgör ett av mitt livs stora problem.

Men så fel jag hade! Cykelverkstads-männen var helt lyriska över min gamla blå femväxlade Crescent!

”Sån här kvalitet görs inte längre! Det var ett rent nöje att få putsa upp den här cykeln!”

Jag gick, eller mera rätt cyklade, därifrån och kände mig cool och återupprättad. Inte alls töntig.

Liten blir stor

Mazarin växer så det knakar och är snart lika stor som Vera, om än smärtare och gängligare. Snart fyller han ett halvår!

Men Mazarin ser fortfarande upp till ”den stora flickan” Vera och vill göra som hon, precis som Vera alltid ville göra ”samma som Kasper”.

Vera är snäll mot Mazarin och leker också en hel del med honom men hon älskar honom inte riktigt än så som hon älskade Kasper. Vilket kanske är bra, för då klarar hon nog det utan problem att Mazarin lånas ut ibland när han blir vuxen och då träffar andra damer som han (förhoppningsvis) kommer att lämna i ”ett välsignat tillstånd”!

Mazarin har redan från första början tyckt att Veras rumpa är särdeles intressant.

En liten morgondiskussion efter frukost på mattes mage. Vera låter sig numera sällan provoceras av Mazarins lekfulla tass.

En liten kvällsdiskussion också ovanpå mattes mage i sängen innan det är dags att sova.

Varför protesterar inte de homosexuella?

Nu är det Pride och om det inte varit för corona skulle alla stockholmare, ung som gammal, i dag bege sig ut för att paradera för människors rätt att klä ut sig till hundvalpar när de har sex! Eller för att låsa in varandra i burar och kanske hänga upp varandra på kors!

Det är härligt och fint (eller hade varit om inte corona som sagt) och en riktig familjefest! För alla barn känns det verkligt angeläget att paradera just för att tanter och farbröder ska kunna klä ut sig till hund och hundägare och sen ha sex med varandra.

Min fråga efter denna ironiska inledning är varför de homosexuella, eller heter det gaycommunityt, finner sig i att dessa fetischpersoner inkräktar på deras sak.

Är de som ägnar sig åt BDSM en diskriminerad grupp i samhället som riskerar att råka illa ut såsom fortfarande händer med både homosexuella och transpersoner?

Bild lagligt hämtad från bildbank på nätet.

Jag svarar själv: Nej. Detta för att vad de gör i sovrummet är en privatsak och bör förbli en privatsak. (BDSM har ju dock blivit salongschict nu i och med Fifty shades...)

Jag är inte ute efter att förbjuda nånting, vill man linda in varandra i plastfolie eller piska varandra så får man och ska man få göra det, men jag har inget som helst behov av att paradera för dessa personers rätt att göra det, då rätten inte ens är hotad. Och berättar du för dina arbetskamrater så… tja, får du skylla dig själv om de ser lätt äcklade ut om du nu redogör för vad du och din partner/dina partner har för er i ert sexliv. Jag själv är tacksam om jag slipper höra om någon av mina arbetskamraters sexliv, hur ”normalt” det än är.

Med de homosexuella och transpersonerna är det en helt annan sak. Transpersoner har det svårt, av olika skäl, och även om homosexuella fått det mycket bättre i Sverige nu så är situationen inte densamma på övriga håll i världen där homosexuella (och transsexuella) riskerar att dödas eller hamna i fängelse eller misshandlas svårt på gatan. Situationen är bättre i Sverige, ja, men hatbrott förekommer fortfarande och vi har många invandrare från andra kulturer där det är helt oacceptabelt att komma ut som homosexuell eller trans. Dessa familjer lär knappast ha lättare att ta till sig homosexuellas rättigheter när de ser dagens Pride-tåg.

Homosexualitet och transsexualitet inbegriper också hela personens liv och är inte en privatsak som en fetisch är. Själva sexet är fortfarande privat, men inte att man lever tillsammans med eller blir kär i personer av samma kön, eller känner sig obekväm med sitt biologiska kön.

Jag själv ställer mig alltså helt bakom homosexuellas rätt att slippa förtryck och jag ställer mig bakom att de kan vigas i Svenska kyrkan. Om jag hade varit en paradperson (jag har ett inneboende motstånd mot att delta i alla slags parader och demonstrationer, oavsett syfte) hade jag kunnat tänka mig att paradera för detta.

Men den som paraderar i dag (eller hade gjort om inte coronan igen) paraderar också med ”puppies” iklädda lädermask, mänskliga ponnyer, personer med vinande piskor och en hel del annat som man inte alls nödvändigtvis vill paradera för.

Och som inte alls gör det hela till en familjetillställning. Barn tycker nämligen att det är otäckt och obehagligt att ställas inför de sexuella aktiviteter som vuxna har för sig, hetero- eller homosexuella sådana. För det mesta. Antagligen är det ett ”inbyggt skydd” som barnen har. Men vad svarar föräldern till barnet som frågar över de konstiga maskiklädda ”hundarna” i Prideparaden utan att antingen ljuga eller få barnet att känna intensivt obehag?

Vårt samhälle är redan översexualiserat och inget barn är intresserat av att stödja vuxnas sexuella intressen, vilka de än är.

Jag själv förstår som sagt inte hur gay-rörelsen finner sig i detta intrång och jag förstår inte alla som okritiskt ställer upp och glatt marscherar i tåget. Eller skulle ha gjort, om det inte varit för corona.

Min hobby är att terrorisera kundtjänst

*Detta inlägg har redigerats.*

Det är synd om alla kundtjänstmedarbetare. De kan tycka vad de vill om det företag de jobbar på och dess produkter/tjänster; kundtjänstmedarbetarens jobb är att försvara företaget utåt oavsett.

Jag försöker ha det i åtanke när jag är jobbig. Jag försöker också att inte vara jobbig, men ibland kan jag inte låta bli. Det är när ett företags kundtjänst – eller bör man kalla den ”supporten”? – hela tiden kommer med goddag yxskaft-svar. Min reaktion blir då: ”Tror de att jag är dum i huvudet som inte ser att de inte svarar på min fråga?” och jag kan då inte låta bli att skriva ett svarsmail där jag ofta igen ställer den ursprungliga frågan och efterfrågar ett svar på denna, inte på något annat. (Jag försvarar mig också med att jag en gång i tiden faktiskt var journalist.)

Trustpilot som företag kan skatta sig lyckligt, det har en mycket hängiven och pålitlig kundtjänst. Den svarar både vänligt och rappt på mina frågor.

Min ursprungliga fråga gällde i huvudsak (se inlägg nedan) hur ett företag som fått totalt genomusla recensioner av en majoritet kunder med Trustpilots hjälp kan marknadsföras som ett företag som fått ”fyra stjärnor av fem”. Samt hur Trustpilot kommit fram till de genomsnittsbetyg de publicerar under länkarna till olika näringsidkares hemsidor.

Deras svar var då att detta relativt höga genomsnittsbetyg ”inte bara gällde den engelskspråkiga sidan” utan sidor om företaget på alla språk. Vilket gör det väl i stort sett omöjligt för mig som kund att kolla upp.

Tillägg: Inte omöjligt att kolla upp: Jag har räknat samtliga stjärnor givna på samtliga språk och då kommit fram till att företaget får 3,3 i medelbetyg. Inte 3,8 som Trustpilot alltså uppger. Detta för att just de tyskspråkiga länderna verkar väldigt nöjda till skillnad från resten av Europa där snittet hamnar på 2,4/5.

Kundernas genomsnittsbetyg är alltså inte det som Trustpilot redovisar. De har ett antal andra variabler som de använder, vilket gör att de i det här fallet kunnat höja Benutas genomsnittsbetyg från kunderna med fem steg. ”För att det ska vara rättvist för företagen” skriver deras kundtjänst.

Rättvist? Nja, för att vara snälla mot företagen så att de ska bli nöjda och vara kvar som kunder hos Trustpilot tror jag. Mer klirr i kassan för både Trustpilot och företagen.

Min slutsats är fortfarande att Trustpilots genomsnittsbetyg inte är att lita på.

Can you trust Trustpilot?

Trustpilot är ett företag där man som kund kan delge andra sina upplevelser om ett ställe där man nyligen varit på, genom att tilldela stjärnor samt skriva ett omdöme. Fem stjärnor är högsta betyg, en stjärna det lägsta.

Jag själv skriver ibland omdömen där och jag köper sällan något innan jag läst andras omdömen på nätet. Då räknar jag alltid med att några ”excellenta omdömen” kommer från personer knutna till företaget som recenseras, och att några urusla omdömen kan bero på kunder som har orimliga förväntningar och krav och vill hämnas på företaget för att de inte fick igenom sina orimliga krav.

Det viktiga är vad majoriteten omdömen säger. Ju fler omdömen desto tillförlitligare förstås. Samt är det väl högst troligt att de flesta konsumenter skriver när de är missnöjda med något, inte när allt fungerat som förväntat.

Då jag återigen varit på jakt efter ny matta på sistone snubblade jag över den mattbutik på nätet som jag i ett tidigare inlägg skrivit ner totalt. (Inte så svårt att snubbla över denna, de marknadsför sig hårt.) Jag blev häpen över det betyg det enligt Truspilot fått!

Under företagets svenska länk formulerar Trustpilot det så här:

Håller du med om Benuta.se’s fyrstjärniga betyg?

Fyrstjärniga?! Hur är detta möjligt tänkte jag, och gick in på Trustpilots/Benutas sida. (Den svenskspråkiga sidan har bara 11 omdömen och det är dessa som Trustpilot får till ”fyrstjärnigt” då snittet ska ha varit 3,9). Men jag går in på den internationella sidan, benuta.de. Där översköljs jag av en flod katastrofalt dåliga omdömen (varav mitt är ett), många så dåliga att de inte ens velat ge en enda stjärna, som annars är det allra sämsta betyget. Benuta, som företaget heter, rapporterar alla dessa ”noll-betyg” ser jag också, antagligen för att det tycker att man måste ge i alla fall en stjärna.

Jag har lite för lite att göra på min hemmasemester och kunde inte låta bli att räkna:

Av 88 publicerade omdömen är 53 st utan stjärna alls eller med bara en enda stjärna. (Trustpilot uppger att betyget grundar sig på 499 omdömen och av dessa är 49 procent helnöjda påstår man! Samtidigt syns alltså bara 88 av dessa) Det blir 60 procent av alla tillsammans. Sextio procent ger alltså denna mattbutik online absolut sämsta tänkbara betyg!

Antalet som ger företaget 4-5 stjärnor är 25 st vilket blir 28 procent.

Bland de som gett 2 eller 3 stjärnor var det en klar övervikt bland de som bara gav två stjärnor, och de utgjorde 11 procent.*

Ändå så marknadsförs företaget när man googlar av Trustpilot som ett företag som av kunder fått fyra stjärnor av fem! Vilket är ett helt okej betyg i min och jag tror de flestas värld. Om det inte är något exceptionellt dyrt jag ska köpa (vilket det aldrig är) så skulle jag inte avskräckas av att företaget bara får näst högsta betyg, eller något under.

Kan någon tala om för mig hur ett företag som har 60 procent gravt missnöjda kunder kan få ett snittbetyg på 3,7 där det högsta betyget är 5? Vad är det som brister i mina matematikkunskaper då jag inte tycker att det verkar rättvisande?

Jag skrev till Trustpilot och frågade hur de gör när de räknar ut snittbetyg för att få det till de siffror de får, och om några andra faktorer än antalet stjärnor spelar in. (Information om detta finns f ö på deras sida, uppger man.)

Jag blev inte direkt klokare. Jag förstår fortfarande inte hur en online-butik med i huvudsak mycket gravt missnöjda kunder kan få 3,7 i snittbetyg.

Trustpilot och kanske liknande företag får alltså in pengar genom att företagen tycker att det är fördelaktigt att bli recenserade hos detta företag – lilla naiva jag trodde att det var en service för kunderna. Det står också angett att företaget betalar för denna tjänst. Därför gäller det för Trustpilot att hålla sig väl med dessa företag så långt det är möjligt och ”snygga till” siffrorna, tänker jag också.

Den kund som står inför ett köp och inte gräver djupare minns kanske bara det snittbetyg som fladdrat förbi när man googlat och som var ”helt okej” i kundens ögon. Fyrstjärnigt låter ju helt okej!

Så svaret på min fråga i rubriken är: Nja, inte riktigt.

Samtidigt så finns ju de dåliga omdömena där publicerade, för den kund som orkar gå in och läsa alla omdömen och bläddra lite. Vilket alltså är väldigt viktigt att man gör, om man vill ha en rättvisande bild av vad tidigare kunder tyckt.

*Siffrorna är avrundade till närmaste heltal.

Min lilla apa

Mazarin vill gärna bli upplyst om varför man ska förväntas gå på golvet, när det är så väldigt mycket roligare att gå på gardinstången!

Själv tänker jag på hans uppfödarnamn (dvs det namn som är registrerat i hans stamtavla och som uppfödare tilldelar sina kattungar när de registrerar dem hos Sverak, ofta innan någon köpare kommit in i bilden).

Hans namn är Sweetpurr’s My Little Monkey. Och det namnet gör han skäl för!

Kan man dessutom ligga ovanpå balkongdörren och tugga på en spik är det verkligen livet på en pinne!

– Jag kan också!

Katter tycker om att ha många höga ”utsiktspunkter” i hemmet där de också med fördel har en sovplats. Vera har sedan gammalt sin kattigloo ovanpå högsta köksskåpet men jag skaffade inför Mazarins ankomst en till på bokhyllan. Dit kunde han inte ta sig upp (hm, till en början), men det kunde Vera, fortfarande ungdomlig till både sinne och kropp.

Ur ett kattpsykologiskt perspektiv är det bra om den äldre katten har en ostörd plats där den kan dra sig undan när den nya kattungen är alltför busig och jobbig.

Men vad var det här?! När Vera ska ta sig en eftermiddagstupplur visar det sig att lille Mazarin nu också kan hoppa ända upp på bokhyllan! Korgen var upptagen…

Nu blev Vera ställd, för även om hon är på relativt god fot med Mazarin numera så har de ännu inte kommit dithän att de ligger tätt intill varandra i samma sovkorg. Lite frustrerad övervägde hon att hoppa upp och gå och lägga sig där också, men gick sedan därifrån ett par gånger.

Men till slut så… kunde hon inte längre motstå den nya, sköna kattigloon på bokhyllan, trots att den lille parveln låg och snusade där.

Sedan låg de tätt ihop båda två och sov hela eftermiddagen, och jag är glad för detta var ytterligare ett steg i rätt riktning!

Jag blir så himla raderad…igen! (Om katolska kyrkan, Idergard och ”Katolskt samtalsforum”)

Man kan nog tänka att om jag blir raderad på diverse högst olika forum så måste just jag vara problemet. Nu har jag blivit raderad igen, efter att ha kritiserat Katolska kyrkan och som jag menar dess roll i hederskulturen, på ”Katolskt samtalsforum” på Facebook. (En grupp som säger sig välkomna även icke-katoliker.)

Det jag skrev var, då aborter allt som oftast är på tapeten därhelst katoliker samlas på Internet, att jag blir irriterad över som jag ser det dubbelmoral, då skambeläggandet av ”ogifta mödrar” samt i viss mån motstånd till all slags feminism, just gjort att kvinnor genom historien känt sig tvingade att genomgå aborter. (Sedan är det en annan sak att detta inte är skälen till abort i dag, i Sverige.) Jag menade också att Katolska kyrkan några hundra år senare än Jesus dog förklarade Jesus mamma ”evig jungfru” trots att bibeltexter talar om att Jesus hade syskon, i sig utgör en del av, och därmed i viss mån är skuld till, den hederskultur vi fortfarande ser i dag.

Jag fick i stort sett enbart svar från män i denna katolska Facebook-grupp. De hånade mig kraftfullt, skrev att jag ”borde uppsöka en psykiater” och jag uppmanades till ”bikt, bot och bättring” för min ”hädelse av Jungfru Maria”. Detta av gudfruktiga män som med iver och sann gnista ville sätta mig på plats, samt förklarade, dock på ett enligt mig ytterst grumligt sätt, varför det var fel med feminism på ALLA sätt. (Att den som ideologi har brister är jag den första att skriva under på själv.)

Dagen efter raderades mitt inlägg. Såsom jag sett sker så ofta inom katolska kyrkan, när minsta lilla ifrågasättande eller kritik yttras mot dess lära eller mot kyrkans handlande. Jag har skrivit om det förr, se taggade inlägg. Det påminner mig om diktaturer och där jag förut kände dragning känner jag numera rätt mycket avsmak. Vad är detta för en makthungrig, totalitär organisation? Som inte tål kritik eller ifrågasättande av något?

Jag kunde inte låta bli att ge en känga till Thomas Idergard (igen) i Fb-inlägget då han i sin sista (skrivna) predikan talat om att kyrkans uppgift är att visa Jesus så som han var, och inte som dagens intressegrupper önskar att han vore. Min replik var då att Kyrkan (den katolska och ortodoxa men även den lutherska förr) just gjort detsamma när man (med betoning på MAN) på högst oklara grunder förklarade Maria ”evig sexuellt oerfaren” även efter att hon gift sig och Jesus enligt Bibeln hade syskon. Man kan ju helt enkelt inte vörda en kvinna som har haft sex, eftersom hon då i någon mån är ”nedsmutsad”, inte ”orörd” och inte längre ”ren”! Alltså gör man henne till det man önskar att hon vore.

Detta är vad hederskultur handlar om. En mans sexuella erfarenheter eller oerfarenheter tas ALDRIG NÅGONSIN upp överhuvudtaget. Endast när det gäller en kvinna är detta viktigt. Hederskultur, som sagt.

För att ha dryftat detta förklarades jag ”psykiskt sjuk” och administratören kom med ett goddag yxskaft-svar till varför mitt inlägg tagits bort och skrev sedan en nedlåtande kommentar som visade att man inte ens läst mitt inlägg alternativt inte förstått det. Detta svar ”gillades” av pater Thomas Idergard en eller två sekunder efter att det publicerades. Antingen hyser han ett synnerligen agg mot mig (jag har ju skrivit kritiska inlägg förut) eller så har han som katolsk präst lite för lite att göra. Skulle tro båda. Att svara på mitt ifrågasättande och min kritik gick däremot inte för sig. (Nå, kom just på att han kanske har semester.)

Men om jag nu ska kritisera, så kan jag kritisera mer. Jag ser numera Thomas Idergard som en del av ”maktmaskineriet” Katolska Kyrkan, där den som har all makt (inte i himlen men på jorden) kväser och tillintetgör den som inte fogar sig. Även inom katolska kyrkan är det känt hur han uppmanade att ”be för ordenssystern Madeleine Fredells själ” för att hon medverkade i ett radioprogram där hon redogjorde för olika gudsbilder i olika kulturer, där man ibland sett den Helige Ande som en ”feminin aspekt av Gud” eller något liknande.

Programmet i sig var en bagatell enligt mig, men hur kan det vara så till den milda grad störande att någon berättar om att Gud inte bara måste uppfattas som ”han” utan kan uppfattas som ”hon” också, dvs både som hon och han?

Jag själv kan inte tänka ”kön” om Gud överhuvudtaget, tror jag, men jag menar att det tyder på misogyni om man går i taket inför tanken att Gud kan uppfattas som både han och hon och inte bara som ”han”. Vad är det man blir så hotad av att man måste angripa någon offentligt genom att uppmana till att ”be för hennes själ” och även skriva att hon OFFENTLIGT MÅSTE GÖRA BOT (för att hon medverkat i detta radioprogram)?

Jaja, käre Thomas, det började bra då jag fick bra svar från dig från början men jag har förlorat rätt mycket respekt för dig på sistone. Jag kanske inte bör bli förvånad över att du inte beter dig särskilt prästerligt utan sitter och lurar på ”gilla”-knappen, ivrig att trycka, när någon skriver nedlåtande om mig på Facebook i stället för att svara på mitt ifrågasättande?

Tillägg: Gruppens administratör låter också meddela att hon vet med sig att en katolsk kyrkoherde minsann inte skulle acceptera mig utan ”säga nej om jag efter två års studier skulle vilja konvertera till katolicismen” (det är till att ha kunskap om mycket inom denna grupp ser man!) och hon skriver också i ett PM att hon ”ska be för mig” att jag ”ska finna min väg till Gud”. Så går det till när religiösa för internetkrig. Om hon verkligen ber för mig vore intressant att veta, men jag misstänker att det är mer intressant att få skriva ”Jag ber för dig” som ett sätt att få trycka till mig ytterligare. Den uppriktige bara ber utan att upplysa den den ber för om detta.

Tillägg den 1/7: Fast i dag fick jag ett PM från en annan, väletablerad katolik som jag inte kände förut och som jag naturligtvis aldrig kommer att säga namnet på, då han inte bett om att bli citerad:

”Hej Anna, Facebook-katolicismen är fullständigt vämjelig. Detta forum representerar inte kyrkan på något formellt sätt alls. Faktum är att det är emot den kanoniska lagen (som gäller för kyrkan) att kalla sig katolsk om man inte är förankrad i den katolska kyrkan formellt. Här hittar du, för att hårdra det, en samling män, neurotiskt dogmatiska med en självpåtagen inkvisitorisk nit. De uttalar sig oförsiktigt om allt. Jesus hade blivit tillrättavisad här.”

Lite roligt formulerat, tycker jag, och jag känner mig återupprättad…

Stort äventyr för liten katt – del 2

Mazarin är upptagen med att jaga flugor, leka med disksvampen som han stulit från diskbänken om han inte leker med skurtrasan som han tog från badrummet, fälla ner mina persienner (har tagit bort öglorna så att de inte är farliga att leka med) och klättra och leka med allt som kan lekas med, så matte tar över skrivandet.

Ja, det är som sagt full fart här hemma nuförtiden! Jag tyckte Vera var pigg och busig när hon som ettåring kom till mig, men det är inget mot vad en liten femtonveckors kattunge kan åstadkomma i busväg, inser jag nu! Jag har blivit ”småbarnsförälder” helt enkelt!

Vera ser också så stor och bastant ut nu, hon som var så otroligt gracil tyckte jag (och ganska liten) på Kaspers tid. Det är rentav så att jag förstår att hon har respekt med sig, för den lille!

Min förhoppning är ju att de ska bli riktigt bra vänner och ha glädje av varandras sällskap när jag jobbar. Nu har det gått drygt en och en halv vecka och de är inte bästa vänner men inte heller ovänner. Vera var rätt sur i början och morrade och slog med tassen efter honom. Nu sätter hon gärna fart efter honom och jagar honom, men när hon ”hinner ifatt” honom uteblir aggressionen, så jag uppfattar det som mest lek även från hennes sida.

Mazarin har fått nosa i rumpan på Vera och slicka henne lätt på ryggen och de sover nära varandra i min säng, om än inte tätt ihop. Så jag har gott hopp om att det kommer att gå bra!

Om man vill gömma sig för stora Vera måste det väl vara väldigt smart att liksom ”smälta in” bland porslinshästarna i fönstret?

Min bror, tack gode Gud för honom! – har varit här och ”Mazarin-säkrat” balkongen. Den var redan Kasper och Vera-säkrad förut, men för Mazarin behövdes ytterligare åtgärder.

Det är VÄLDIGT spännande med den stora världen utanför!

Fast för all del, nog är det roligt att leka ”fånga mattes finger” bakom ryggstödskuddarna till soffan också!

Eller leka med gardinerna…

Som många småbarnsföräldrar tycker jag att det är bra att kunna sätta barnen framför barnprogrammen på TV:n en stund när man man vill ha lite lugn och ro…

Klockan sju läser vi saga och sen är det godnatt. Eller tja…kanske inte riktigt!

Stort äventyr för liten katt -del 1

Mazarin (han med vita fläcken på ryggen) berättar själv vad han varit med om den senaste veckan. Nya matte fotar med mobilen, lite taffligt ibland eftersom hon hade mycket annat att tänka på vid det här tillfället:

Man är hemma som vanligt där man bor i Uppsala och leker med brorsan i solskenet.

Det kommer några besökare men det brukar det ju göra, inget konstigt med det. Man fattar inte att det är något speciellt just denna gång, men tycker att en av människorna som kom har en rolig lång kjol att leka med.

Men så hamnar man plötsligt i en transportbur och förstår att något är på gång. Det gör en av hemmets Ocicat-kattungar som också bor här tydligen också.

-Ska du ut och resa?

Man har ingen aning om vad som händer men man får åka bil (det går bra!) och sedan är man plötsligt i Bromma tillsammans med människan med kjolen och en stor, lite läskig dam som heter Vera.

Man undrar lite vad som hände!

Nåja, man är inte den grubblande typen så man tänker bara ”Jaha, bor jag här nu?” och så går man på upptäcktsfärd i sin nya bostad. Med en positiv syn på livet hittar man genast roliga saker att leka med (en del som man inte får, som en kamerasladd).

Det är roligt att titta på träden och fåglarna utanför!

Man upptäcker också att nya matte har en ganska mjuk och fläskig mage som man kan kura in sig intill när man vill vila en liten stund.

Ännu bättre är det att ligga intill den under täcket…

Den stora stränga damen Vera vill inte leka än. Man förstår inte varför hon verkar lite sur. Men det är inget som bekymrar en särskilt. Snart kommer hon väl att upptäcka att det ju är jätteroligt att jaga mig?