Mitt semesterparadis

Jag har en alldeles egen plats som jag återkommer till år efter år. Det är inte välkänt för de stora massorna men har en obeskrivlig charm: Yaerfaella Spa & Resort. Här vilar jag upp mig, njuter av god mat, strosar omkring i de ofattbart vackra omgivningarna och pratar med locals (ja, en del pratar till och med svenska!).

Det här låter kanske lite som ett reklaminlägg eller en resebyråbroschyr men eftersom jag känner ägarna vill jag gärna hjälpa dem med att locka även svenskar till denna pärla.

Ovan: Det familjeägda, hemtrevliga hotellet. Ligger inom gångavstånd till bland annat unik shopping i Yakoubsberys centrum.

Alla rum är personligt inredda. Här ett enkelrum med ihopfällbar säng, toalett med handfat och stora sittmöjligheter.

Hotellkorridoren!

Spa och relaxavdelningen med gratis massage till alla hotellgäster.

Om man vill pigga upp sig lite efter sight seeing-turen eller shopping rekommenderas en kopp kaffe på ett av ortens caféer, eller kanske en cappucino, som tillreds på ett alldeles eget vis och smakar därefter!

Interiör från ett av de allra populäraste restaurangerna. Här bör man boka bord för att få vara säker på att få plats. Många av gästerna är muslimer och kommer från närliggande afrikanska länder, men lika många är kristna från främst mellan-östern. Här finns också kristna ateister, buddistiska burmesiska munkar och alla andra religioner representerade.

På morgnarna samlas ortens kvinnor för att köpa hem grönsaker och frukt. De tidigaste kommer redan klockan tio.

Ja, det var lite om Yaerfaella Spa & Resort. Jag vill sammanfatta det hela med att Yaerfaella är för den som vill ha något mer än bara sol och bad och strandhäng men kanske ändå inte är så förtjust i att springa på muséer och titta på gamla byggnader. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva det mer än jag gjort i detta inlägg – det måste upplevas på plats! Men jag rekommenderar det varmt.

P. S Eventuella likheter med min arbetsplats Järfälla Lärcentrum är en ren slump.

Ett Borgerligt inlägg om polisanmälningar

Hela Sverige har blivit galet! Eller i alla fall hela massmedie-Sverige.

Och nej, jag försvarar inte Anders Borg eftersom han verkar ha betett sig väldigt svinigt på en fest, och jag tycker också att makthavare obefogat beklagar sig över ”mediedrev” och ”hetsjakt” ibland – men i det här fallet är det vad som har hänt. Ett drev och en hetsjakt som ger mig obehaglig smak i munnen. Det hela har inte skötts på schyssta premisser – man har antagit utan att veta och sedan agerat utifrån det, ofta för att vinna politiska poänger och tyvärr också som jag ser det för att hämnas för att kvinnor i maktpositioner har en tendens att dömas hårdare än män. Kvinnliga politiker och makthavare har förvisso ibland dömts för hårt, men rätt väg att gå är inte att göra ”samma tillbaka”.

Jag motsätter mig könskrig.

Vad var det exakt som hände på festen? Ja, det vet ingen säkert. Ingen som var med vill träda fram. Men ”alla” förutom hans fan club, tycker ändå att Anders Borg ska polisanmälas. Han polisanmäldes också – just av människor som inte var med på festen. Undrar någon varför de som faktiskt var med inte polisanmäler? Känner de sig kanske inte som de brottsoffer som ledarskribenter med flera bestämt att de ska vara? ”Hur mår hans offer?” som Britta Svensson på Expressen skrev.

Låt mig förklara: jag blir inte automatiskt ett brottsoffer för att en man kallar mig hora. Jag tycker bara att det är jävligt otrevligt men mest av allt att det säger något om personen som uttalar ordet. Om det dessutom var Anders Borg som sa det på fyllan skulle jag få mig en rejäl tankeställare – han har uppenbarligen andra, mindre trevliga, skikt i sin personlighet än de som hittills synts utåt.

Men jag är inte ett brottsoffer för det. (Det hade jag däremot varit om Anders Borg från talarstolen i riksdagen uttalat samma ord om mig.) När en man som dessutom är redlöst berusad säger något sådant skakar jag på huvudet, inser att det inte är lönt att svara tillbaka samt hoppas att någon kan sätta honom i en taxi hem alternativt att polisen kan ta honom till en fyllecell om han är så full att han blir ohanterlig i sina fylleaggressioner. Samt hoppas jag att inte träffa honom på en fest igen. Observera dock att jag håller med den man som skrev att den som uttalar att kvinnor är ”horor” utgör en del av problemet när det gäller våld mot kvinnor och våldtäkter.

Det jag läst i diverse debattspalter är att Borg ”bara för att han är man tror att det räcker med att be om ursäkt och att det inte ska få några konsekvenser”.  Men – han sa upp sig alternativt fick sparken från samtliga sina nuvarande uppdrag inom en väldigt kort tid efter det hela. Det han gjorde, eller inte gjorde, fick i högsta grad konsekvenser. Trots att han är man.

Man tror sig också veta att det han skrev om ånger och besvikelse bara är tomma fraser, samt att han bara låtsas att han inte minns vad som egentligen hände. Jag vet inte hur Anders Borg mår, men jag vet att när jag själv sagt (eller mest skrivit) något i onyktra tillstånd som jag inte helt och hållet står för annars har jag känt en oändlig ångest lång tid framöver. Vem har bevis för att AB mår annorlunda?

Och ja, många av kommentarerna på hans Fb-sida är pinsamma i sin inställsamhet och sitt sätt att bortförklara det hela, men en del av dem är förståeliga – även Anders Borg kan väl få ha åtminstone några vänner som stöttar i en tid som inte kan vara rolig att genomlida? Nu när det framstår som om hela Sverige så kallat hatar honom annars?

Hur är det då med blottandet? Jag vet som sagt inte heller vad som hände på festen. En man som för att få en sexuell kick blottar sig för kvinnor eller barn ska polisanmälas. Ingen tvekan om den saken för min del. Det är sexuellt ofredande och därmed ett brott. Men vi har inte läst att det var så. Så som det formuleras  i pressen var Anders Borg ute efter ”snoppmätning” med andra män. Det är visserligen ett ofattbart pinsamt (och tragiskt) beteende, speciellt för en före detta finansminister, men kan inte gå under rubriken sexuellt ofredande. Anser jag.

Tafsandet då? Jag ser att en del skribenter nogsamt undviker att skriva att det var män som blev tafsade på. Han förolämpade kvinnor och tafsade på personer. Hur tafsandet upplevdes? Ja det vet bara de män som förmodat blev tafsade på och de har inte uttalat sig.

Det hela kan heller inte riktigt som görs jämföras med övergrepp på musikfestivaler, eller kan i alla fall inte självklart jämföras. Det kan ha funnits två scenarier på festen: en tillåtande och nonchalant stämning bland övriga festdeltagare, vilket kan ha lett till att de män som blev tafsade på eller att de som fick se finans-snoppen kände sig utsatta och mådde dåligt efter. Då går det att jämföra med festivalövergreppen.

Det andra scenariot är att de som var med upplevde att AB bara var ytterligt pinsam och obehaglig men att han var berusad så till den grad att de inte alls kände sig i underläge. Då kanske de dock i efterhand rentav tycker att de har något intressant att berätta vid fikabordet på jobbet. Vilket de tjejer som blir utsatta för övergrepp på festivaler garanterat inte tycker att de har… Det finns också en möjlighet att de såg det som en udda men intressant upplevelse att få se den kände före detta finansministern vara så dyngrak och förnedra sig så totalt att han visar sitt könsorgan. i syfte att jämföra med andra mäns.

Observera att jag inte heller var på festen. Saker kan framkomma som skulle göra en polisanmälan befogad. Men som det ser ut hittills har andra makthavare. dvs tongivande skribenter inom medier samt den kända advokaten Elisabeth Massi Fritz. (som ju annars verkar rätt cool) enligt min åsikt genom vad de skrivit agerat på ett oroande sätt. Jag gillar det inte.

Orsaken till alla problem

Den här söta honkatten sitter och blickar upp mot en viss ständigt jamande hankatt på min balkong, nämligen Kasper. Hon är också orsaken till (nästan) alla problem i vår lägenhet!

Sedan förut vet jag att Kasper blir orolig under somrarna då både mina katter och grannarnas katter är ute på balkongerna och att han då rastlöst går omkring och jamar med ett ylande/bräkande ljud – och dessutom revirkissar på kanten av soffan och sängen! Jag har täckt nederdelen av dessa möbler med plast nu – men då Kasper tydligen ogillar att revirskvätta på plast har han just i år kommit på att man kan kissa på gardinerna också…

I år är han extra upprörd och jamar högt så fort han är vaken. Ofta står han och trycker nosen mot springan  på min balkong och tittar ner på balkongen snett under, där honkissen flyttat in. Förutom att en katt nyligen flyttat in rakt under honom också!

Jag vet inte om han vill dejta honan ifråga eller om han är arg på henne för att hon förekommer inom det som han betraktar som sitt revir. Men om det första är orsaken påminner jag honom om att han ju redan har en söt och hängiven fästmö hemma och kanske inte behöver gå ut och träffa andra honor. Eftersom han dessutom är kastrerad.

Men jag tror att han mest är upprörd över att andra katter bor i hans hus. Då säger jag att han i alla fall bor högst upp, troligen är äldst bland katterna i huset, och kliver han dessutom upp på bordet som på bilden nedan tycker jag att han har all rätt att känna sig som boss över katterna under.

Högst upp! Och troligen äldst bland katterna i huset. Och kan därför fnysa (eller borde kunna) åt alla de små larviga undersåtarkissarna i balkongerna under. Som han ser ut att göra på bilden.

Vera bara chillar och bryr sig varken om grannkatter eller Kaspers ylande.

Uppdatering lite senare än när jag började skriva inlägget: För att få Kasper att sluta kissa beställde jag en Feliway -refill från ett företag vars leverans tyvärr blev väldigt försenad. Det är en liten flaska med en vätska som innehåller ”katt-feromoner” och som man ansluter till en mojäng i vägguttaget. När elen värmer upp vätskan pyttsas den ut i luften. Doftfritt för oss människor, och kanske även för katten, men katten känner av det och blir lugn och harmonisk. Och ja, det funkar!

Nu har Kasper inte revirkissat på tre dagar, håll tummarna för att det håller i sig! Annars tänker jag gå till grannarna och förklara att Kasper bodde här först, att det är hans hus och hans utsikt och att de måste flytta – Kasper ska väl inte behöva vara tvungen att kissa på gardinerna bara för att det är sommar?! Va?! (Grannhonans unga matte är förresten visserligen utmärkt trevlig och hjälpte mig att bära upp nya golvet till mitt kök för något år sedan.)

Vad jag själv gjort hittills under semestern? Tja, tvättat soffklädsel, överkast och annat…

”Oh, det här var fint!”

Citatet är från en gammal elev, en man från Afghanistan, som skrev detta i en uppsats efter att ha sett vårblommor vid vägkanten.

Men detsamma sa jag, när jag upptäckte att det växte massor med vallmor i Järfälla där jag jobbar. Jag trodde det bara var de som bodde söderöver som fick njuta av denna syn. och såna som har en Monettavla hemma. Men det har nog inte så många. I alla fall inte en äkta. De här vallmorna är äkta.

Filmis

När jag gick i lågstadiet bytte man ”filmisar”. Dvs små kort på bilder med olika filmstjärnor. Hur många av er kommer ihåg dem?

Jag tycker att vår världens snällaste och gulligaste schäfer, salig Onja, som kom till vår familj när jag var 15, skulle gjort sig bra som sådan, tillsammans med bilder av ”Lassie”, på denna av min bror redigerade ”filmis”-bild:

I’ll be seeing you, Lotta…

Jag visste inte så mycket om Lottas musiksmak inser jag. Jag visste att hon älskade Patti Smith men inte om det var musiken främst eller texterna hon ville åt. Antagligen båda. Men i bilen hem från sjukhuset i våras till hennes och min brors lägenhet för gemensam middag tillsammans med syster, systerson, hennes pappa Pentti, Martin och jag, ville hon sätta på musik, låten I’ll be seeing you (klicka gärna på länken för att lyssna och då även på texten). I detta fall framförd av Francoise Hardy och Iggy Pop. Hon spelade den ofta i bilen från och till sjukhuset fick jag senare veta, och lite har den för mig blivit ”Lottas signaturmelodi”.

Det är inga artister jag  är särskilt bekant med sedan tidigare, men denna låt och deras tolkning vid det här tillfället var suverän. Så vackert melankoliskt och lite dekadent samtidigt att lyssna till denna låt och åka bil genom vårskymning i centrala Göteborg, på väg mot en middag hemma med nära och kära. Men också mot något annat, för Lottas del…

Låten framfördes fantastiskt fint av två mycket närstående till Lotta under begravningsgudstjänsten i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg.

Syrenerna blommade utanför Oscar Fredriks kyrka i måndags.

Den var en fantastiskt vacker begravningsgudstjänst överhuvudtaget. Kunde inte bli bättre. Ett innerligt utan att vara sentimentalt griftetal av prästen Ylva som också var Lottas kompis, som precis fångade in Lottas självklara personlighet och där alla nog log inombords och kände ”ja, just så var Lotta!”.

Väldigt vacker musik där min bror själv hade komponerat en del av den (ja! jag är stolt lillasyster!) och mina kusiner, musiker till yrket, spelade oboe och piano och orgel och bas. Släkten på min brors sida framförde körsång där jag själv var med (att altstämman var vacker är därmed det enda som var tveksamt). Lottas syster Helena som är poet läste två dikter, dock inte skrivna av henne själv. Och en helt otroligt vacker blomsterdekoration på kistan –  för mig är det den vackraste jag har sett, och jag har ändå sett rätt många, då jag jobbade vid begravningar i yngre år.

Förut tyckte jag att det var för privat att publicera bilder på någons kista men jag har tänkt om lite nu så länge anhöriga medger det. Kistan är inte den avlidna – den är en förpackning av ett stoft och i det här fallet utgjorde den gröna färgen på bårtäcket med blommorna och de grönmålade bänkarna att det blev en så vacker helhet som varit svårt att återge med ord. Min bror har också samtyckt till och till och med tillstyrkt att jag visar detta. Och de som läser min blogg är en liten men ”seriös” skara som också i många fall delar med sig av sina liv.

Blomsterarrangemanget kallades ”Famntag” då hela buketten liksom slingrade sig ner längs sidan och just omfamnade kistan och slutade i spridda rosblad på golvet invid den. Eftersom Lotta hade valt i stort sett enklast möjliga kista åt sig själv (och det var inte på grund av något självförakt utan för att hon även här sakligt avgjorde vad hon tyckte var värt att spendera pengar på) användes ett bårtäcke. Förut har bårtäcken ofta ansetts ersätta blommor men det gäller inte riktigt längre. Men blommorna överlät hon åt de efterlevande.

Ovan innan alla ljus m.m kommit på plats men det fanns tid att fotografera. Tyvärr blev många bilder väldigt suddiga. Både för att ljuset var svårt och för att jag själv stressade genom att försöka ta när inte någon stod i vägen och skymde sikten

Den vackraste blomsteruppsättningen i kyrkan förutom kistdekorationen stod min moster Ulla och giftas-morbror Lennart för. Tycker i alla fall jag.

Lotta uttalade sig inte tvärsäkert om vad som kommer efter döden eller om tro överhuvudtaget. Hon visste inte, menade hon, tror jag närmast man kan beskriva det som, men hon uteslöt heller inget och accepterade döden helt utan fruktan. Och inte en enda gång höll hon med när någon sa att det var ”orättvist” det som hon drabbats av och att hon inte fick leva ett normallångt liv. Hon menade att vissa får cancer och dör tidigare än andra, och varför inte just hon? Hon utgjorde en del av statistiken och såg det inte som orättvisare än något annat att just hon drabbades av detta. Även fast hon gärna hade velat leva vidare. Och älskade min bror.

Det var detta som gjorde henne speciell för hennes vänner. Denna saklighet och rättframhet och osentimentalitet å ena sidan kombinerad med kärleksfullhet, generositet och omtänksamhet å andra sidan gjorde att hennes vänner vid begravningskaffet tackade för att de fått lära känna henne och fått ha henne i sina liv och sa att de lärt mycket av henne.

Det framgick också att hon var en person som tog alla relationer på stort allvar och hade svårt för att vimla runt och kallprata vid tillställningar. Men de som var hennes vänner fick ”hela henne”. Och som också sas, inte heller Lotta var en ”perfekt människa” – väldigt få är det, om någon – men hon var för oss som kände henne en speciell människa som betydde mycket för oss.

Vad Lotta innerst inne trodde vet jag alltså inte helt, även om hon sa ”kanske är jag med och det är jag som är allra gladast på min begravning!” och jag själv tror och hoppas:

I’ll be seeing you, Lotta!

P.S Jag inser själv att det kan se lite skrytigt ut med nämnande av dessa professionella musiker, kompositörer osv i mina inlägg. Det ser inte ut så i alla familjer. Men i just min familj gör det det, och det är ett privilegium vid sådana här situationer, och det vore också fel att undanhålla detta.

 

Älgen i helgen

Älg som bor i Slottsskogen i Göteborg.

Där finns också något som heter Azaleadalen. Så här såg det ut tidigt i fredags kväll när azaleorna nästan slagit ut, eller rättare sagt då en del men inte alla gjort det.

Skål till Lottas ära på en parkbänk invid en fågeldamm i samma park.

Dammen. Det blåa huset är ett observatorium, fast det inte ser ut så. Ska inte observatorier ha en kupol som går att öppna?

Lotta 1963-08-23 — 2017-05-01

Nu är Lotta död.

Eller Charlotta Eriksson, som hon egentligen heter.

Jag är väldigt ledsen. För min bror Martins skull, som var hennes man, och för min egen skull då hon är en person som betytt väldigt mycket för mig. Vi har inte umgåtts så ofta då hon och min bror bor i Göteborg, men hon är en älskad vän som funnits för mig när jag har upplevt mindre roliga perioder i mitt liv. Jag har fått så mycket kärlek och upplevt så mycket omtänksamhet från henne.

Hon är en av de rakaste, om inte den rakaste, människa jag träffat. Och bara någon enstaka gång kunde hennes uppriktighet vara i uppriktigaste laget! Och en av de mest generösa. Ett typiskt exempel: jag hade varit sjukskriven länge och med den därtill medföljande dåliga ekonomin. Samtidigt försökte jag komma igång och träna och Lotta visste att jag brukade rida förut. Då kom hon på att hon hade fått ut en sjukförsäkring som hon ”inte visste att hon hade” som hon sa, men som betalats ut när hon fått cancer, och hon frågade om hon inte kunde få använda pengarna till att ”sponsra” ridlektioner till mig? (Ridning är ju en dyr sport.) Och jag visste att hon menade vad hon sa, som man alltid gjorde med Lotta.

Lotta var den som höll en tröstande arm runt mina axlar på min mammas begravning och hon tröstade mig och höll mig i sin famn i torsdags, när jag inte kunde låta bli att gråta när jag besökte henne på hospicet.

När jag gick ifrån henne för att åka hem till Stockholm i torsdags kväll satt hon och drack äppelcider ur ett vinglas i ett litet uterum. Hon kunde inte äta men dricka litet grand.  När jag vinkade till henne genom glasrutan när jag gick kändes det ödesmättat och väldigt, väldigt ledsamt. Jag funderade på att ställa in fredagens åtaganden och stanna längre, men vi kom överens om att jag skulle komma snart igen, kanske redan i slutet av den här veckan Hon skulle betala min tågbiljett, sa hon. Jag ville inte tro på min magkänsla, ibland har den ju trots allt fel. Jag ville tro att vi skulle hinna träffas igen, som vi sa när vi skildes åt: ”Vi ses!”

Lotta var som sagt rak och i en del avseenden okomplicerad, även kring sin sjukdom. Vi talade öppet om döden tidigt efter att hon fått sin cancerdiagnos (det fanns tvekan i  början om var cancern startat men det visade sig vara tjocktarmscancer) då hon sa att hon ställt sig frågan ”Ska jag dö nu?”

Det skulle hon inte, då. Men hennes cancer spred sig så att bara en läkare gick med på att operera henne när det blev tal om den fjärde stora operationen – men operationen ledde till att hon fick några år till med god livskvalitet, trots att man opererat bort väldigt många organ i buken och hon hade två stomier. Hon hann fjällvandra med min bror och snorkla i Medelhavet. Och arbeta, som lärare.

Vi sa båda en gång när vi pratade i telefon att vi inte var rädda för döden och att det avgörande inte var när den kom. Lätt att säga när man inte är dödssjuk själv kanske och inte har några barn, men jag står nog fortfarande fast vid det. Men jag kan vara lite rädd för smärtorna som jag såg följde med hennes cancer på slutet. Och jag har alltid varit väldigt rädd för att någon annan ska dö än jag själv, någon som jag tycker om.

Man behöver inte vara ”stark” när man är sjuk men Lotta var det, på ett sätt som förbluffade många. Så sent som i julas var hon uppe med Martin och besökte vårt föräldrahem, och där bakade hon två satser saffransbullar med morfinpumpen hängande över axeln. Inte för att ”vara duktig” eller tapper utan för att hon ville baka saffransbullar. Livet skulle levas ända tills det tog slut, så mycket hon orkade. Inte förrän kvällen innan dagen hon dog yttrade hon för första gången att nu ville hon inte längre. Hon hade för ont och mådde för dåligt.

Bilderna: Martins och Lottas bröllop 2012 vid ett torp i skogen där jag och systern med familj var de enda gästerna. De har inga barn. Min bror har funnits vid hennes sida hela tiden genom sjukdomen och alla dagar när hon inte längre kunde bo kvar hemma.

Ovan en ros som blommade på bondgården i Jönåker där Lotta är uppvuxen, tagen i somras när vi besökte hennes pappa som bor kvar där.

På promenaden med Lotta (i rullstol) och min bror i torsdags, tyckte hon om synen av maskrosor intill en mur vid hospicet, och bad mig ta en bild på dem åt henne. När man inte har så mycket liv kvar så är även maskrosor vackra, och det är de ju egentligen alltid. Fast många.

På toppen av Kebnekaise.

Lite efter att hon och Martin träffades.

Hemma hos mig med försvunna Turbo i knät.

Tack Lotta, för tiden jag fick med dig. ❤

P.S Fast helst skulle jag velat avsluta som du själv alltid gjorde i dina mail och sms, med ett KRAM! skrivet med versaler och utropstecken. Jag känner ingen annan som avslutar sina meddelanden till mig på detta sätt och det värmde alltid lite extra.

Jag har gått och fått en släng av autism

”Det finns starka misstankar om att min problematik rör sig inom autism-spektrumet” dvs att jag har en neuro-psykiatrisk störning, skrev min senaste läkare i läkarintyget, och jag funderar över vad det betyder. Men autism som jag förstår det har jag faktiskt inte ens i mycket lindrig form. Det tydligaste kännetecknet på autism läser jag är problem med kommunikationen med andra, att uppfatta ironi och nyanser, och är det något som jag inte har problem med så är det just detta. Men vad ingår i ”autism-spektrumet”?

Jag vet inte. Jag har varit sjukskriven den senaste tiden fram till helt nyligen för ångest/depression och jag har och har alltid haft tvångshandlingar samt har jag alltid haft ett extremt behov av att vara ensam, på ett sätt som gjort att jag tidigare undrat vad som är fel med mig. Men detta handlar snarare om att jag, som läkaren också sa, är ”högkänslig”; jag måste ha tid för återhämtning efter att ha umgåtts med andra och sortera mina intryck. Hur mycket jag än tycker om dem jag umgåtts med och hur roligt jag än haft.

För mig är det så att jag har ett väldigt socialt jobb, som sfi- lärare, och jag tycker om att vara social på jobbet och ha mycket folk omkring mig. Jag skulle aldrig stå ut med att ha ett jobb där inget hände och jag var ensam för det mesta. Men likafullt ser jag fram emot min ensamhet när jag kommer hem. Eller ensam och ensam, mina katter utgör ett alldeles utmärkt sällskap.

Jag känner att jag borde sakna någonting, att jag borde vilja bo ihop med någon som jag kan ”dela mitt liv med”. Jag känner inte så. Tror jag…

Men nu vet jag vad det kan bero på: jag har gått och fått en släng av autism, helt enkelt.

Se upp. Det kan hända dig också.

Utanför hospicet

Jag kom hem i går natt från Göteborg, efter att ha besökt Lotta, min brors fru, på hospicet där hon nu vistas, som drivs att Bräcke Diakoni. Jag tycker det var mycket fint. Personalen var som jag förstod det bra och det var smakfullt inrett utan alltför mycket sjukvårdsinrättningsschabloner. Vackra blommor som volontärer skötte om, och i glasskåpet i köket/matrummet stod även en flaska konjak för de patienter med anhöriga som ville och kunde ta sig en liten hutt efter middagen. Det är skönt att se när svensk sjukvård funkar som den borde funka.

Fint var det även utanför. Det hjälper visserligen inte då det inte förändrar sakernas grundtillstånd, men fint är ändå fint.

Skum gubbe en bit in i skogen dock.