Citatet är från en gammal elev, en man från Afghanistan, som skrev detta i en uppsats efter att ha sett vårblommor vid vägkanten.
Men detsamma sa jag, när jag upptäckte att det växte massor med vallmor i Järfälla där jag jobbar. Jag trodde det bara var de som bodde söderöver som fick njuta av denna syn. och såna som har en Monettavla hemma. Men det har nog inte så många. I alla fall inte en äkta. De här vallmorna är äkta.
När jag gick i lågstadiet bytte man ”filmisar”. Dvs små kort på bilder med olika filmstjärnor. Hur många av er kommer ihåg dem?
Jag tycker att vår världens snällaste och gulligaste schäfer, salig Onja, som vi fick när jag var 15, skulle gjort sig bra som sådan, tillsammans med bilder av ”Lassie”, på denna av min bror redigerade ”filmis”-bild:
Jag visste inte så mycket om Lottas musiksmak inser jag. Jag visste att hon älskade Patti Smith men inte om det var musiken främst eller texterna hon ville åt. Antagligen båda. Men i bilen hem från sjukhuset i våras till hennes och min brors lägenhet för gemensam middag tillsammans med syster, systerson, hennes pappa Pentti, Martin och jag, ville hon sätta på musik, låten I’ll be seeing you (klicka gärna på länken för att lyssna och då även på texten). I detta fall framförd av Francoise Hardy och Iggy Pop. Hon spelade den ofta i bilen från och till sjukhuset fick jag senare veta, och lite har den för mig blivit ”Lottas signaturmelodi”.
Det är inga artister jag särskilt bekant med sedan tidigare, men denna låt och deras tolkning vid det här tillfället var suverän. Så vackert melankoliskt och lite dekadent samtidigt att lyssna till denna låt och åka bil genom vårskymning i centrala Göteborg, på väg mot en middag hemma med nära och kära. Men också mot något annat, för Lottas del…
Låten framfördes fantastiskt fint av två mycket närstående till Lotta under begravningsgudstjänsten i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg.
Syrenerna blommade utanför Oscar Fredriks kyrka i måndags.
Den var en fantastiskt vacker begravningsgudstjänst överhuvudtaget. Kunde inte bli bättre. Ett innerligt utan att vara sentimentalt griftetal av prästen Ylva som också var Lottas kompis, som precis fångade in Lottas självklara personlighet och där alla nog log inombords och kände ”ja, just så var Lotta!”.
Väldigt vacker musik där min bror själv hade komponerat en del av den (ja! jag är stolt lillasyster!) och mina kusiner, musiker till yrket, spelade oboe och piano och orgel och bas. Släkten på min brors sida framförde körsång där jag själv var med (att altstämman var vacker är därmed det enda som var tveksamt). Lottas syster Helena som är poet läste två dikter, dock inte skrivna av henne själv. Och en helt otroligt vacker blomsterdekoration på kistan – för mig är det den vackraste jag har sett, och jag har ändå sett rätt många, då jag jobbade vid begravningar i yngre år.
Förut tyckte jag att det var för privat att publicera bilder på någons kista men jag har tänkt om lite nu så länge anhöriga medger det. Kistan är inte den avlidna – den är en förpackning av ett stoft och i det här fallet utgjorde den gröna färgen på bårtäcket med blommorna och de grönmålade bänkarna att det blev en så vacker helhet som varit svårt att återge med ord. Min bror har också samtyckt till och till och med tillstyrkt att jag visar detta. Och de som läser min blogg är en liten men ”seriös” skara som också i många fall delar med sig av sina liv.
Blomsterarrangemanget kallades ”Famntag” då hela buketten liksom slingrade sig ner längs sidan och just omfamnade kistan och slutade i spridda rosblad på golvet invid den. Eftersom Lotta hade valt i stort sett enklast möjliga kista åt sig själv (och det var inte på grund av något självförakt utan för att hon även här sakligt avgjorde vad hon tyckte var värt att spendera pengar på) användes ett bårtäcke. Förut har bårtäcken ofta ansetts ersätta blommor men det gäller inte riktigt längre. Men blommorna överlät hon åt de efterlevande.
Ovan innan alla ljus m.m kommit på plats men det fanns tid att fotografera. Tyvärr blev många bilder väldigt suddiga. Både för att ljuset var svårt och för att jag själv stressade genom att försöka ta när inte någon stod i vägen och skymde sikten.
Den vackraste blomsteruppsättningen i kyrkan förutom kistdekorationen stod min moster Ulla och giftas-morbror Lennart för. Tycker i alla fall jag.
Lotta uttalade sig inte tvärsäkert om vad som kommer efter döden eller om tro överhuvudtaget. Hon visste inte, menade hon, tror jag närmast man kan beskriva det som, men hon uteslöt heller inget och accepterade döden helt utan fruktan. Och inte en enda gång höll hon med om när någon sa att det var ”orättvist” det som hon drabbats av och att hon inte fick leva ett normallångt liv. Hon menade att vissa får cancer och dör tidigare än andra, och varför inte just hon? Hon utgjorde en del av statistiken och såg det inte som orättvisare än något annat att just hon drabbades av detta. Även fast hon gärna hade velat leva vidare. Och älskade min bror.
Det var detta som gjorde henne speciell för hennes vänner. Denna saklighet och rättframhet och osentimentalitet å ena sidan kombinerad med kärleksfullhet, generositet och omtänksamhet gjorde att hennes vänner vid begravningskaffet tackade för att de fått lära känna henne och fått ha henne i sina liv och sa att de lärt mycket av henne.
Det framgick också att hon var en person som tog alla relationer på stort allvar och hade svårt för att vimla runt och kallprata vid tillställningar. Men de som var hennes vänner fick ”hela henne”. Och som också sas, inte heller Lotta var en ”perfekt människa” – väldigt få är det, om någon – men hon var för oss som kände henne en speciell människa som betydde mycket för oss.
P.S Jag inser själv att det kan se lite skrytigt ut med nämnande av dessa professionella musiker, kompositörer osv i mina inlägg. Det ser inte ut så i alla familjer. Men i just min familj gör det det, och det är ett privilegium vid sådana här situationer, och det vore också fel att undanhålla detta.
Älg som bor i Slottsskogen i Göteborg.
Där finns också något som heter Azaleadalen. Så här såg det ut tidigt i fredags kväll när azaleorna nästan slagit ut, eller rättare sagt då en del men inte alla gjort det.
Skål till Lottas ära på en parkbänk invid en fågeldamm i samma park.
Dammen. Det blåa huset är ett observatorium, fast det inte ser ut så. Ska inte observatorier ha en kupol som går att öppna?
Jag ville ha en liten tavla, eller ”konsttryck” som det kallas, dvs reproducerad konst på papper, som jag hittade på nätet. Företaget heter AllPosters. Ordern ska skickas inom 24 timmar, uppger företaget under den vara jag beställt. Som förut när jag beställt från detta företag ville jag hämta ut varan vid utlämningsstället där jag bor.
Men inget paket att hämta ut, och dagarna går. Genom att spåra min beställning ser jag att den ligger på ett ett Postnord-ställe i Veddesta utanför Stockholm, och att den är planerad att leverans den 8-16 maj. Men den levereras aldrig. Jag kontaktar AllPosters. Och här kommer det intressanta svaret:
”Skulle det vara bekymmer att hämta ut paketet på den befintliga platsen så återkom gärna Anna med en alternativ postombud…”
Skulle det vara bekymmer? ”Den befintliga platsen” ligger alltså några mil från mitt hem. Jo tack, det är bekymmer när jag bor i Bromma att hämta ut ett paket i ett industriområde i Veddesta när jag fick besked om att paketet ska komma hem till min mataffär tvärs över gatan vid köpet. Kundservicemedarbetaren upplyste mig också om att det ofta tar 5 – 7 dagar efter att varan lämnat lagret innan leverans, och ”ibland ända upp till 10 dagar”. Detta efter att kundservicemedarbetaren just spårat min order och sett att det nu gått 15 dagar sedan ordern lämnade lagret? Kan sägas att jag återkom – men jag har fortfarande inte fått något svar.
Observera att det inte är frakttiden i sig som jag klagar på utan på vad som utlovats vid köp och hur detta sedan levts upp till.
Hur tänker ni att jag är betjänt av information att det i en del fall kan ta hela tio dagar när det redan gått 15 dagar, AllPosters? Lite som om man skulle klaga på SJ för att ett tåg var två timmar försenat, och få höra att i vissa fall kan tågen vara ända upp till en timme försenade!
Nonchalans parad med dumhet är trista egenskaper hos ett företag. Eller är det era kunder som ni tror är dumma, då ni tror att jag blir hjälpt av att få veta att en leverans kan ta tio dagar när det (nu) gått 17 dagar sedan beställningen skickades? (Om den nu gjorde det, jag börjar tvivla.)
Nu är Lotta död.
Eller Charlotta Eriksson, som hon egentligen heter.
Jag är väldigt ledsen. För min bror Martins skull, som var hennes man, och för min egen skull då hon är en person som betytt väldigt mycket för mig. Vi har inte umgåtts så ofta då hon och min bror bor i Göteborg, men hon är en älskad vän som funnits för mig när jag har upplevt mindre roliga perioder i mitt liv. Jag har fått så mycket kärlek och upplevt så mycket omtänksamhet från henne.
Hon är en av de rakaste, om inte den rakaste, människa jag träffat. Och bara någon enstaka gång kunde hennes uppriktighet vara i uppriktigaste laget! Och en av de mest generösa. Ett typiskt exempel: jag hade varit sjukskriven länge och med den därtill medföljande dåliga ekonomin. Samtidigt försökte jag komma igång och träna och Lotta visste att jag brukade rida förut. Då kom hon på att hon hade fått ut en sjukförsäkring som hon ”inte visste att hon hade” som hon sa, men som betalats ut när hon fått cancer, och hon frågade om hon inte kunde få använda pengarna till att ”sponsra” ridlektioner till mig? (Ridning är ju en dyr sport.) Och jag visste att hon menade vad hon sa, som man alltid gjorde med Lotta.
Lotta var den som höll en tröstande arm runt mina axlar på min mammas begravning och hon tröstade mig och höll mig i sin famn i torsdags, när jag inte kunde låta bli att gråta när jag besökte henne på hospicet.
När jag gick ifrån henne för att åka hem till Stockholm i torsdags kväll satt hon och drack äppelcider ur ett vinglas i ett litet uterum. Hon kunde inte äta men dricka litet grand. När jag vinkade till henne genom glasrutan när jag gick kändes det ödesmättat och väldigt, väldigt ledsamt. Jag funderade på att ställa in fredagens åtaganden och stanna längre, men vi kom överens om att jag skulle komma snart igen, kanske redan i slutet av den här veckan. Jag ville inte tro på min magkänsla, ibland har den ju trots allt fel. Jag ville tro att vi skulle hinna träffas igen, som vi sa när vi skildes åt: ”Vi ses!”
Lotta var som sagt rak och i en del avseenden okomplicerad, även kring sin sjukdom. Vi talade öppet om döden tidigt efter att hon fått sin cancerdiagnos (det fanns tvekan i början om var cancern startat men det visade sig vara tjocktarmscancer) då hon sa att hon ställt sig frågan ”Ska jag dö nu?”
Det skulle hon inte, då. Men hennes cancer spred sig så att bara en läkare gick med på att operera henne när det blev tal om den fjärde stora operationen – men operationen ledde till att hon fick några år till med god livskvalitet, trots att man opererat bort väldigt många organ i buken och hon hade två stomier. Hon hann fjällvandra med min bror och snorkla i Medelhavet. Och arbeta, som lärare.
Vi sa båda en gång när vi pratade i telefon att vi inte var rädda för döden och att det avgörande inte var när den kom. Lätt att säga när man inte är dödssjuk själv kanske och inte har några barn, men jag står nog fortfarande fast vid det. Men jag kan vara lite rädd för smärtorna som jag såg följde med hennes cancer på slutet. Och jag har alltid varit väldigt rädd för att någon annan ska dö än jag själv, någon som jag tycker om.
Man behöver inte vara ”stark” när man är sjuk men Lotta var det, på ett sätt som förbluffade många. Så sent som i julas var hon uppe med Martin och besökte vårt föräldrahem, och där bakade hon två satser saffransbullar med morfinpumpen hängande över axeln. Inte för att ”vara duktig” eller tapper utan för att hon ville baka saffransbullar. Livet skulle levas ända tills det tog slut, så mycket hon orkade. Inte förrän kvällen innan dagen hon dog yttrade hon för första gången att nu ville hon inte längre. Hon hade för ont och mådde för dåligt.
Bilderna: Martins och Lottas bröllop 2012 vid ett torp i skogen där jag och systern med familj var de enda gästerna. De har inga barn. Min bror har funnits vid hennes sida hela tiden genom sjukdomen och alla dagar när hon inte längre kunde bo kvar hemma.
Ovan en ros som blommade på bondgården i Jönåker där Lotta är uppvuxen, tagen i somras när vi besökte hennes pappa som bor kvar där.
På promenaden med Lotta (i rullstol) och min bror i torsdags, tyckte hon om synen av maskrosor intill en mur vid hospicet, och bad mig ta en bild på dem åt henne. När man inte har så mycket liv kvar så är även maskrosor vackra, och det är de ju egentligen alltid. Fast många.
På toppen av Kebnekaise.
Lite efter att hon och Martin träffades.
Hemma hos mig med försvunna Turbo i knät.
Tack Lotta, för tiden jag fick med dig. ❤
P.S Fast helst skulle jag velat avsluta som du själv alltid gjorde i dina mail och sms, med ett KRAM! skrivet med versaler och utropstecken. Jag känner ingen annan som avslutar sina meddelanden till mig på detta sätt och det värmde alltid lite extra.
”Det finns starka misstankar om att min problematik rör sig inom autism-spektrumet” dvs att jag har en neuro-psykiatrisk störning, skrev min senaste läkare i läkarintyget, och jag funderar över vad det betyder. Men autism som jag förstår det har jag faktiskt inte ens i mycket lindrig form. Det tydligaste kännetecknet på autism läser jag är problem med kommunikationen med andra, att uppfatta ironi och nyanser, och är det något som jag inte har problem med så är det just detta. Men vad ingår i ”autism-spektrumet”?
Jag vet inte. Jag har varit sjukskriven den senaste tiden fram till helt nyligen för ångest/depression och jag har och har alltid haft tvångshandlingar samt har jag alltid haft ett extremt behov av att vara ensam, på ett sätt som gjort att jag tidigare undrat vad som är fel med mig. Men detta handlar snarare om att jag, som läkaren också sa, är ”högkänslig”; jag måste ha tid för återhämtning efter att ha umgåtts med andra och sortera mina intryck. Hur mycket jag än tycker om dem jag umgåtts med och hur roligt jag än haft. För mig är det så att jag har ett väldigt socialt jobb, som sfi- lärare, och jag tycker om att vara social på jobbet och ha mycket folk omkring mig. Jag skulle aldrig stå ut med att ha ett jobb där inget hände och jag var ensam för det mesta. Men likafullt ser jag fram emot min ensamhet när jag kommer hem. Eller ensam och ensam, mina katter utgör ett alldeles utmärkt sällskap.
Jag känner att jag borde sakna någonting, att jag borde vilja bo ihop med någon som jag kan ”dela mitt liv med”. Jag känner inte så. Tror jag…
Men nu vet jag vad det kan bero på: jag har gått och fått en släng av autism, helt enkelt.
Se upp. Det kan hända dig också.
Jag kom hem i går natt från Göteborg, efter att ha besökt Lotta, min brors fru, på hospicet där hon nu vistas, som drivs att Bräcke Diakoni. Jag tycker det var mycket fint. Personalen var som jag förstod det bra och det var smakfullt inrett utan alltför mycket sjukvårdsinrättningsschabloner. Vackra blommor som volontärer skötte om, och i glasskåpet i köket/matrummet stod även en flaska konjak för de patienter med anhöriga som ville och kunde ta sig en liten hutt efter middagen. Det är skönt att se när svensk sjukvård funkar som den borde funka.
Fint var det även utanför. Det hjälper visserligen inte då det inte förändrar sakernas grundtillstånd, men fint är ändå fint.
Skum gubbe en bit in i skogen dock.
Våren kom av sig, i alla fall här i Stockholmstrakten och det är bra. När det blir varmare går allt så fort och marken täcks av vitsippor och häggen blommar, bara några dagar, och man får panik över att inte kunna uppleva allt det vackra och så slutar det med att man ligger i en hög på golvet och flämtar när det var meningen att man skulle ut och njuta.
Nä tacka vet jag sådant här lite gråkallt väder. Då kan man gå och handla på Ica, titta lite förstrött på blåsipporna i backen och sen gå hem och vika tvätt. Och veta att allt ligger framför en.
Vad heter blomman på understa bilden, förresten?
Det finns inte ett inredningsreportage de senaste två åren som inte haft en sån här vas med i bild, eller den dyrare förlagan till den. Därför tänkte jag länge inte ha en sån vas, då jag vill visa på självständigt tänkande och inte göra som alla andra.
Men nu har jag en sån där vas. Och jag måste säga att jag förstår varför den är så populär. Den är helt suverän när det gäller att få en blombukett att se snyggt arrangerad ut, tack vare att öppningen är liten men det finns gott om plats nedtill för stjälkarna att spreta åt olika håll.
