Grattis mitt lilla bakverk!

Mazarin fyller ett år i dag! Det vill väl alla fira?

Men först tycker jag att vi går tillbaka till året som varit. Nog märktes det att Mazarin flyttade in i början av sommaren! Han är ju inredare minsann! Eller home stylist, som jag kallar det. Mitt hem började se ut på ett ”helt nytt sätt”. Visst har Vera också deltagit i de kreativa lösningarna ibland, även om hon som mogen katt är lugnare nu.

Ovan: Redan i somras visade Mazarin på en jättespännande lösning för min svärmorstunga som stod på fönsterblecket. Samt visade han att även liten katt kan välta stort lass!

Mitt gamla ärvda köksbord var redan ”shabby chic” men Mazarin tyckte att det skulle vara ännu mer shabby för att bli riktig chict. Fruktskålen har dock matte plockat tillbaka från golvet. Något vill också jag bestämma.

Här ovan har Mazarin fått hjälp av smarta Vera som förstår hur man öppnar hinken med torrfoder om man väl tagit sig in skåpet och som förstår att servera maten på nya, annorlunda sätt. ”Man äter inte bara med munnen, man äter med ögat också!” resonerar hon.

Men den här spännande inredningsdetaljen har Mazarin kommit på själv! Kattsanden såg så tråkig ut när det stod i sina 12-kilosplastsäckar. Bättre då att bita hål på säckarna och sprida ut sanden lite konstnärligt över annars trista golvytor som kan behöva ”piggas upp”, som här i klädkammaren. Mazarin missar fortfarande aldrig att bita hål på en sandsäck om han kommer åt!

Ljusstakar i porslin i form av fåglar bör inte vara hela, och de bör framförallt inte stå på soffbordet. Mazarin har lärt mig hur det ska vara.

Häromdagen tog jag för övrigt hem en blommande kaktusaktig krukväxt från föräldravillan men den ska inte stå i fönstret, tyckte Mazarin.

Utan den gör sig mycket bättre utan kruka i den så kallade elementsängen (gillas av frusna katter) nedanför fönstret. Ovan beundrar han sitt verk.

I stället är det naturligtvis han själv som ska pryda fönstret! (Och ja, han ”ska vara sådär smal”, han är ungkatt och av en elegant byggd ras och som Cornish rex har han inte en tjock päls som burrar upp intrycket. Men han äter som en häst, för övrigt, och får så mycket mat han vill.)

Mazarin har mycket synpunkter på gardinupphängning. Här ses han vara uppe på gardinstången och ”rätta till”.

Så sent som i går kväll köpte jag ett fastlagsris, och Mazarin fixade genast så att det såg bra ut inför födelsedagen.

Så ung alltså, och redan sån känsla för inredning och vad som gör ”det lilla extra”!

Vera fyller 10 år i maj. Då tänker jag överraska henne med en riktig husmorssemester. Det kan hända att den råkar sammanfalla med tiden när Mazarin ska börja lånas ut för att träffa tjejer och bli pappa till nya små home stylister.

Inte för att jag firar ”Alla hjärtans dag”…

Jag är som man gärna är i min ålder en smula skeptisk till nypåfunna (nåja…) ”helger/traditioner” som kommer från Amerikat.

Men mina katter skiter fullständigt i varifrån traditioner kommer, de firar ”Alla hjärtans dag” både i dag och väldigt många andra dagar! Genom att ligga så här:

De skyr rosetten

Jag vet faktiskt inte exakt vid vilken ålder jag började bli larvig och tycka att det var kul att ”spöka ut” mina husdjur och ta bilder på dem iklädda rosett. Jag som alltid har fnyst kraftfullt åt hundägare som klär sina hundar i människokläder, även om jag inser att en del tunnpälsade hundar uppskattar en kappa när det är kallt och blött.

Men man förändras med åren, och inte alltid till det bättre. Ni kan dock trösta er med att sidenrosetten bara är på en kort stund, medan jag fotar. Under tiden ser mina katter inte alls förtjusta ut och julkortsbilderna visar detta…

Ovan ligger de och pratar ihop sig om hur dum matte är efter fotograferingen…

Mr. Trumpen…

En ganska typisk Kaspermin. Kasper är katten till höger.

Jag skrev till Turbo och Kaspers egentliga ägare och förklarade varför både Turbo då och Vera nu synts lite oftare på bloggbilder än Kasper. Inte för att de frågat men utifall att…

Jag förklarade hur svårt det är att få bra bilder på Kasper, som trots sin ljusa och älskvärda natur nästan alltid ser lite trött och trumpen ut på bilder. Det kan han göra när han är nollställd i verkligheten också, hans drag är lite sådana, men han gillar inte att bli fotograferad och ser då gärna extra trumpen ut. Samt tittar han bort och rör på huvudet hela tiden så att alla bilder blir oskarpa.

Nåja, detta lär nog Kaspers ägare känna till då de hade honom hans första åtta levnadsår, det vill säga halva hans liv so far. Men kanske kan den nya kameran lyckas fånga även Kasper i en skarp bild, även om han rör på huvudet! Jag har redan mina positiva föraningar.

Han älskar mig faktiskt!

Varje morgon efter frukost vill han ligga under mattes haka.

När jag var liten sa min far ibland ”Akta dig för pusslisa!” till vår hund, då jag inte kunde låta bli att pussa henne.

Men Kasper gillar att bli pussad! Han krafsar på mig med tassen när jag slutar.

Han tycker också väldigt mycket om ”kärlek” och tycker att man ska visa att man tycker om varandra. Det är fint. Därför har han inga som helst problem med att någon eventuellt skulle kunna tycka att han är lite efterhängsen.

När jag går från sängen till datorn till exempel kommer han efter (och sätter sig framför skärmen som sagt, eller lägger sig ovanpå min hand där jag har musen. Eller så försöker klättra upp i knät.) När jag går till soffan för att titta på TV kommer han genast efter och lägger sig över bröstkorgen så att han delvis skymmer sikten, och går jag till sängen och lägger mig och läser kommer han och lägger sig under hakan. Eller på boken.

Ett sådant överhuvud borde alla familjer ha! Ett kärleksfullt överhuvud som bryr sig om. Till och med när jag köpt nya kläder är han positiv och säger att det är snyggt och frågar inte vad det kostade!

Och trots att han efter sina filmer på Youtube är att betrakta som filmstjärna är han inte ett dugg divig och beter sig aldrig illa på krogen som vissa Dramaten-skådespelare. Han har inga brister helt enkelt (det skulle möjligen vara att han försöker stjäla sin fästmö Veras mat om han kan, men det fattar hon i alla fall inte då hon fortfarande tror att han ska ge henne mat om hon stångar sig mot honom).

Ibland när matte gått och lagt sig kommer Kasper och överlämnar en present i form av en tygmus på täcket och inväntar sedan beröm. (Han är innekatt och kan därför inte ta hem riktiga möss.) Jag blir förstås alltid lika glad och poängterar att vi aldrig skulle klara oss utan hans bidrag till familjens försörjning!

Tja, här ligger man…

…och funderar över hur det kom sig att just jag skulle hamna hos en sådan sällsynt tråkig och snål människa som min matte, som låter mig och Kasper vara utan mat hela tiden (åtminstone får vi inte mer än tre mål om dagen och lite godis) och som inte vill stå och och vifta med en vippa i en kvart medan jag sitter bakom gardinen och funderar på om jag eventuellt ska idas springa fram och fånga den.

Det är väldigt svårt att förstå hur hon tänker ibland, men som katt gör man nog bäst i att låta bli.

Visa mer

Blickar

De röstade på Kissdiktatorerna

Bilden: Kasper mulnar när han hör mitt politiksnack och Vera har ännu inte förstått hur dumt jag pratar.

Tänk, jag tror att ålderstigna Kasper hör nästan lika dåligt som jag nuförtiden… I alla fall har båda kissarna naturligtvis noggrant följt den politiska debatten, vilket ledde till att jag frågade vad de skulle rösta på. Kasper som inte hör så bra uppfattade ordet ”kissdemokraterna” när de i själva verket sa Kristdemokraterna på TV:n. Kisse som han är ville han då rösta på detta parti. Ända tills jag förklarade vad ”demokrati” betyder. Jag förklarade att även om han och Vera kräver att de ska få mat ögonblickligen nu så räknas även min röst. Och jag tycker vanligtvis inte att de ska få mat ”ögonblickligen nu”.

Då mulnade både han och Vera och ville hellre rösta på ”kissdiktatorerna”.  Jag hade nämligen inte nämnt att eftersom de är två och därmed i majoritet gentemot mig så skulle de ändå kunna driva igenom sitt beslut om när de ska serveras mat om demokratin fungerade.

Men det gör den ju inte nödvändigtvis. Jag sitter här som minoritetsregering och försöker regera så gott jag kan ändå – vilket inte är lätt med dessa två politiska motståndare!

Lilla oskulden

Jag kallar ibland Vera för ”lilla oskulden”.

Jag tyckte att en närstående en gång med sitt minspel reagerade inför uttrycket och här vill jag därför klargöra att jag inte avser hennes sexuella status – även om jag är ganska övertygad om att hon är ”oskuld” även där…

Men jag avser hennes syn på livet. Hon är en sådan ljus liten själ. Hon tar för givet att livet är till för henne och hon tror alla om gott även om hon blir försiktig ibland. Jag har aldrig någon gång sett henne lägga öronen bakåt, fräsa, vilja klösa eller något annat. I alla situationer finner hon sig utan aggression – nåja, om än med ett uttalat och högljutt missnöje om hon blir nedmotad från diskbänken när hon vill stå mitt i grönsakerna som jag skär upp!

Och redan från första början ÄLSKADE hon Kasper! En aning senare kom hon på att hon även älskar matte! Men hon tror fortfarande att Kasper frivilligt ska vilja dela med sig av sin mat till henne. Hon tror alla om gott helt enkelt…

Ska du bli präst, pojk?

Jag tycker historien om pojken som kom hem med underkänt i alla ämnen utom kristendomskunskap och då fick frågan av sin far: ”Ska du bli präst, pojk?” är lite rolig.

I alla fall ställde jag samma fråga till Kasper som la sig och poserade vid Bibeln som jag lite snitsigt så där hade uppslagen, söndag som det är i dag och allt.

Han är ju man, så kvinnoprästmotståndarna kan vara lugna (Vera har inga tankar på prästyrket) , även om han är kastrerad man. Men det borde väl i snarast vara en fördel, speciellt om han blir kattolsk präst?