Jag är som man gärna är i min ålder en smula skeptisk till nypåfunna (nåja…) ”helger/traditioner” som kommer från Amerikat.
Men mina katter skiter fullständigt i varifrån traditioner kommer, de firar ”Alla hjärtans dag” både i dag och väldigt många andra dagar! Genom att ligga så här:
Jag vet faktiskt inte exakt vid vilken ålder jag började bli larvig och tycka att det var kul att ”spöka ut” mina husdjur och ta bilder på dem iklädda rosett. Jag som alltid har fnyst kraftfullt åt hundägare som klär sina hundar i människokläder, även om jag inser att en del tunnpälsade hundar uppskattar en kappa när det är kallt och blött.
Men man förändras med åren, och inte alltid till det bättre. Ni kan dock trösta er med att sidenrosetten bara är på en kort stund, medan jag fotar. Under tiden ser mina katter inte alls förtjusta ut och julkortsbilderna visar detta…
Ovan ligger de och pratar ihop sig om hur dum matte är efter fotograferingen…
Jag skrev till Turbo och Kaspers egentliga ägare och förklarade varför både Turbo då och Vera nu synts lite oftare på bloggbilder än Kasper. Inte för att de frågat men utifall att…
Jag förklarade hur svårt det är att få bra bilder på Kasper, som trots sin ljusa och älskvärda natur nästan alltid ser lite trött och trumpen ut på bilder. Det kan han göra när han är nollställd i verkligheten också, hans drag är lite sådana, men han gillar inte att bli fotograferad och ser då gärna extra trumpen ut. Samt tittar han bort och rör på huvudet hela tiden så att alla bilder blir oskarpa.
Nåja, detta lär nog Kaspers ägare känna till då de hade honom hans första åtta levnadsår, det vill säga halva hans liv so far. Men kanske kan den nya kameran lyckas fånga även Kasper i en skarp bild, även om han rör på huvudet! Jag har redan mina positiva föraningar.
När jag var liten sa min far ibland ”Akta dig för pusslisa!” till vår hund, då jag inte kunde låta bli att pussa henne.
Men Kasper gillar att bli pussad! Han krafsar på mig med tassen när jag slutar.
Han tycker också väldigt mycket om ”kärlek” och tycker att man ska visa att man tycker om varandra. Det är fint. Därför har han inga som helst problem med att någon eventuellt skulle kunna tycka att han är lite efterhängsen.
När jag går från sängen till datorn till exempel kommer han efter (och sätter sig framför skärmen som sagt, eller lägger sig ovanpå min hand där jag har musen. Eller så försöker klättra upp i knät.) När jag går till soffan för att titta på TV kommer han genast efter och lägger sig över bröstkorgen så att han delvis skymmer sikten, och går jag till sängen och lägger mig och läser kommer han och lägger sig under hakan. Eller på boken.
Ett sådant överhuvud borde alla familjer ha! Ett kärleksfullt överhuvud som bryr sig om. Till och med när jag köpt nya kläder är han positiv och säger att det är snyggt och frågar inte vad det kostade!
Och trots att han efter sina filmer på Youtube är att betrakta som filmstjärna är han inte ett dugg divig och beter sig aldrig illa på krogen som vissa Dramaten-skådespelare. Han har inga brister helt enkelt (det skulle möjligen vara att han försöker stjäla sin fästmö Veras mat om han kan, men det fattar hon i alla fall inte då hon fortfarande tror att han ska ge henne mat om hon stångar sig mot honom).
Ibland när matte gått och lagt sig kommer Kasper och överlämnar en present i form av en tygmus på täcket och inväntar sedan beröm. (Han är innekatt och kan därför inte ta hem riktiga möss.) Jag blir förstås alltid lika glad och poängterar att vi aldrig skulle klara oss utan hans bidrag till familjens försörjning!
…och funderar över hur det kom sig att just jag skulle hamna hos en sådan sällsynt tråkig och snål människa som min matte, som låter mig och Kasper vara utan mat hela tiden (åtminstone får vi inte mer än tre mål om dagen och lite godis) och som inte vill stå och och vifta med en vippa i en kvart medan jag sitter bakom gardinen och funderar på om jag eventuellt ska idas springa fram och fånga den.
Det är väldigt svårt att förstå hur hon tänker ibland, men som katt gör man nog bäst i att låta bli.
Bilden: Kasper mulnar när han hör mitt politiksnack och Vera har ännu inte förstått hur dumt jag pratar.
Tänk, jag tror att ålderstigna Kasper hör nästan lika dåligt som jag nuförtiden… I alla fall har båda kissarna naturligtvis noggrant följt den politiska debatten, vilket ledde till att jag frågade vad de skulle rösta på. Kasper som inte hör så bra uppfattade ordet ”kissdemokraterna” när de i själva verket sa Kristdemokraterna på TV:n. Kisse som han är ville han då rösta på detta parti. Ända tills jag förklarade vad ”demokrati” betyder. Jag förklarade att även om han och Vera kräver att de ska få mat ögonblickligen nu så räknas även min röst. Och jag tycker vanligtvis inte att de ska få mat ”ögonblickligen nu”.
Då mulnade både han och Vera och ville hellre rösta på ”kissdiktatorerna”. Jag hade nämligen inte nämnt att eftersom de är två och därmed i majoritet gentemot mig så skulle de ändå kunna driva igenom sitt beslut om när de ska serveras mat om demokratin fungerade.
Men det gör den ju inte nödvändigtvis. Jag sitter här som minoritetsregering och försöker regera så gott jag kan ändå – vilket inte är lätt med dessa två politiska motståndare!
Jag kallar ibland Vera för ”lilla oskulden”.
Jag tyckte att en närstående en gång med sitt minspel reagerade inför uttrycket och här vill jag därför klargöra att jag inte avser hennes sexuella status – även om jag är ganska övertygad om att hon är ”oskuld” även där…
Men jag avser hennes syn på livet. Hon är en sådan ljus liten själ. Hon tar för givet att livet är till för henne och hon tror alla om gott även om hon blir försiktig ibland. Jag har aldrig någon gång sett henne lägga öronen bakåt, fräsa, vilja klösa eller något annat. I alla situationer finner hon sig utan aggression – nåja, om än med ett uttalat och högljutt missnöje om hon blir nedmotad från diskbänken när hon vill stå mitt i grönsakerna som jag skär upp!
Och redan från första början ÄLSKADE hon Kasper! En aning senare kom hon på att hon även älskar matte! Men hon tror fortfarande att Kasper frivilligt ska vilja dela med sig av sin mat till henne. Hon tror alla om gott helt enkelt…
Jag tycker historien om pojken som kom hem med underkänt i alla ämnen utom kristendomskunskap och då fick frågan av sin far: ”Ska du bli präst, pojk?” är lite rolig.
I alla fall ställde jag samma fråga till Kasper som la sig och poserade vid Bibeln som jag lite snitsigt så där hade uppslagen, söndag som det är i dag och allt.
Han är ju man, så kvinnoprästmotståndarna kan vara lugna (Vera har inga tankar på prästyrket) , även om han är kastrerad man. Men det borde väl i snarast vara en fördel, speciellt om han blir kattolsk präst?
Jag har inte haft ett paket vetemjöl hemma på flera år. Detta för att jag hör till dem som känner sig ”inte må så bra” vid regelbundet intag av sådant, så jag har begränsat mig till mjölätande när jag blir bjuden av andra. Typ… Men i dag kände jag att det var dags.
Jag skulle bjuda på middag och innan jag ens hade bestämt datum förstod jag att den här gången skulle jag baka en kaka. En citronmarängpaj!
Visst kände jag tvekan, visst var jag rädd – men jag gjorde det! Och det ska aldrig någon kunna få ta ifrån mig.
Och här sitter jag nu. Och tänker tillbaka på allt. Från det att jag köpte vetemjölspaketet, hällde upp den första decilitern i bakskålen, till de skälvande minutrarna när pajskalet gräddades i ugnen och omvärlden för en kort stund upphörde att existera – skulle jag klara det efter alla år som jag låtit bli att baka?
Men det gjorde jag! Den blev god. Men vilken resa det var! Något att minnas för resten av mitt liv och därför ville jag dela det också med er. Minnet, inte pajen, den äter jag upp själv, det som blev över.
Vera placerade sin bak i bakformen som jag sedan bytte till en större.
