De fick smaka riset

Inget påskris i år! hade jag noggrant deklarerat för mina katter. Jag vet ju sen förut hur de far fram med fjädrar och små ägg och annat som man har i sådana ris. Men sen tänkte jag att visst, jag ska vara snäll – självklart ska kissarna få påskris. Men inget vatten i vasen – där går gränsen.

Bilderna: Vera smakar på riset.

På min tid satte man dock inte fjädrar (och andra prydnader) i riset förrän på påskafton. Men anammar hellre det nya med att ha fjädrarna i redan från början. Ett bart ris får mig bara att tänka på Hans Scheike.

Tittar fram

Så fixar du våren

Som alla vet kommer våren fortare om man tar på sig kalla kläder – som till exempel en tunn vårkappa i valfri färg som man kan frysa i till exempel när man väntar på bussen. Men man kan också få den att komma fortare inomhus. Jag själv blev inspirerad när några solstrålar tittade in i mitt annars mörka nordöstliga kök och tänkte: Nu byter jag ut vinterfärgerna och lägger på en grön löpare i stället för den guldgrå, flyttar om tavlorna och sätter en gul ros på bordet. Då blev det jättevårligt.

 

Man kan också ha en ljuslykta på soffbordet som solen kan reflekteras i.

Sist men inte minst är det viktigt att ha en katt som njuter av solen som kommer tillbaka, och letar upp alla soliga platser i hemmet. om man vill ha vår på riktigt.

Så nu vet ni hur man gör.

Guldkatt

Man ska inte kalla varandra saker

Som jag skrev i mitt förra inlägg har Kasper bara blivit mer och mer kelig. Numera vill han sitta i knät precis jämt. Går jag och lägger mig på sängen för att läsa kommer han direkt och sätter sig på bröstkorgen mellan mig och boken (glöm läsningen) och nöjer sig inte längre med att ligga längre ned över benen. Går jag till datorn kommer han efter och ska sitta i knät eller framför skärmen. Går jag på toaletten…

Jag tror han kanske har blivit lite gammelmans-sentimental. Han inser alltmer att det viktigaste i livet – efter mat – , är kärlek och att vara tillsammans – hela tiden.

Jag kunde inte låta bli att skoja med honom och säga att han borde ha hetat Klister och inte Kasper. Han blev väldigt stött då.

– Jag tycker inte att man ska hålla på och kalla varandra saker, sa han. Jag heter ju Kasper.

Så jag har inte sagt så igen.

(Nej, det går inte att ta skarpa bilder med en hand i dunkelt inomhusljus i december.)

I dag uppmärksammar vi Turbo

Min eller snarare vår katt Turbo (jag fick ju ta hand om honom p g a av allergi hos de egentliga ägarna och de är fortfarande hans juridiska ägare) kan fortfarande leva och finnas därute någonstans… Såg att någon tittat på ett gammalt inlägg där han ser ut så här, lite orolig över att jag visslade: som en egyptisk katt avbildad i pyramiderna.

Han hade verkligen ett speciellt utseende och många hajade till första gången de såg honom, så även jag. Men han var helt sinnessjukt kelig och gosig! Och han glömde ofta att hålla inne tungan när han blev till sig av kelandet.

Kasper har lite tagit hans plats när det gäller kelandet, nu när mitt knä inte längre alltid är upptaget av Turbo så har han minst sagt ”flyttat fram sina positioner”. (Vera kelar inte så mycket, utom när vi ska sova, utan är uppe och klättrar i bokhyllan, typ.)

Jag undrar om de skulle komma ihåg varandra om Turbo kom tillbaka, eller om Kasper skulle bli arg över en annan hane i hushållet, nu när han har fått en sådan söt fästmö…

I vilket fall är Turbo en helt fantastisk och speciell katt som anförtroddes mig och som jag lät mig gå ur händerna…. Det är svårt att komma över detta.

Är det inte fruktansvärt spännande?

Jag tycker det är fruktansvärt spännande med det amerikanska presidentvalet. Kanske lite mindre nu när det verkar säkert att Clinton tar hem det hela men ändå. Och hur ska det gå sedan när hon blir president då hon måste ha Bill i hasorna? Han anses vara ”varmare och skojigare” än hon och han är dessutom man – kommer det att bli ett problem för dem, det som slutligen leder till skilsmässa, att många vänder sig till honom och inte till henne när de är ute och rör på sig? Kommer hon kanske att bli helt galen om hon ser folk fråga honom om hans synpunkter i stället för hennes? Kommer hon att behöva säga åt honom, eller har hon redan sagt åt honom, att ”hålla en lägre profil”?

Och kommer han att hasa efter henne lika mycket som en First Lady förväntas hasa efter sin man eller kommer han inte att dyka upp utan ägna sig åt sina egna grejer i stället? (Han var inte med på ”roasting-middagen” såg jag.) Och vad kommer han att kallas? ”First Gentleman”??

Och inte minst, kommer hon att ha möten med väldigt unga praktikanter i Ovala rummet?

Det hade i och för sig varit spännande att se hur det skulle gått för Trump också. Skulle de som valde honom, när han suttit i fyra år, anse att Amerika blivit great igen?

I vilket fall ser jag tydligt nu för tiden vad mina katter borde hetat om de inte redan hade så bra namn: rödlätta och plufsiga Kasper som är betydligt äldre än Vera skulle ha döpts till Trump och hans snedögda kattfru skulle hetat Melania.

Bilden: Melania och Trump.

Hon vill göra samma

Förut när vi varit på landet har Vera bara vågat sig ut på farstukvisten som mest. Men i år var hon modigare! Kanske beror det på att hon nu som femåring har den mogna (nåja) kvinnans självförtroende. Men hon ville inte gå helt själv utan ville göra samma som Kasper – som alltid. Han har ju varit med förr och vet säkert hur man ska tas med rävar och hundar och grannkatten.

Och Kasper ville beta gräs.

Sedan ville Kasper ”gå på mur”.

Men sedan gick han lite väl långt tyckte Vera.

Hon satte sig på en sten och väntade.

Sedan gick hon tillbaka till huset med den här gångstilen, ovan som hon är att röra sig utomhus bland höga grässtrån.

Hon tittade och undrade om han inte skulle komma tillbaka snart. Det skulle han inte, för han hade hittat ett ställe med ännu bättre gräs som han kunde beta och det fanns hur mycket som helst. Kasper gillar som sagt att äta, och även gräsätande räknas dit.

Som tur är kommer Kasper galopperande när man ropar på honom. Då svänger muffinsmagen för fullt för varje språng han tar. Matte undrar om hon möjligtvis borde anmäla honom till en ”core”-klass.

Miner

Kasper är världens snällaste och gosigaste katt och har en klädsam muffinsmage, men när han fotograferas gör han en massa miner, ofta ser han blängig eller lite sträng ut. Som nedan där det ser ut som om han förargat säger: ”Nu väckte du oss, vad är det fråga om?”

Eller tycker han att jag säger något väldigt dumt eller konstigt, som ovan.

På den nedersta bilden är han stilig, samtidigt som muffinsmagen kommer till sin rätt. Den har allt, helt enkelt.

(Dyng)-sura

Mina katter sitter på matbordet och slickar frenetiskt bort vattnet från sin päls, då de är nybadade. De är väldigt sura.

– Anna, vi förstår inte varför du är så dum mot Kasper och Vera i dag. Vi trodde det var söndag och att vi skulle ha det lite trevligt tillsammans och äta god mat, och så gör du så här, säger de.