Jag har inga barn, som de som läser min blogg vet.
– Varför har jag inte det?
Har dock ingen frågat. Jag talar med kvinnor som hela tiden får frågan om barn och giftermål men jag har aldrig någonsin fått en sådan fråga av min släkt eller mina vänner. Alltid något att vara tacksam för.
När jag var liten var jag gravt ointresserad av bröllop och bröllopsklänningar och där upplevde jag kanske en liten skillnad jämfört med en del av mina tjejkompisar. Jag var också mer intresserad av djur än av barn. Men sedan jag blev vuxen kan jag känna ett ENORMT och svårhanterbart sug när jag ser en gullig ettåring som ler mot mig med hela ansiktet på bussen när vi får ögonkontakt – jag vill, jag vill, jag vill också HA EN SÅN! Jag ”vill ha” en småtting som sträcker upp armarna mot mig och vill bli upplyft och som tycker att bara mamma duger.
Men sedan…tänker jag på att det är under en väldigt kort tid som barnet är på detta sätt. Under reklampausen på TV4 har det vuxit upp blivit något annat än den äppelkindade lilla som sträcker upp knubbiga armar i skyn för att bli upplyft. Då sitter de plötsligt med fötterna på sätet i tunnelbanan och spelar maniskt spel på Iphonen med otvättat hår eller med ett ton läppglans på läpparna och är allmänt avskyvärda. Och då känner jag ingen längtan alls. Jag har dock förstått att föräldrar kan känna något som liknar kärlek även när barnet/tonåringen befinner sig i detta tragiska tillstånd.
Som sfi-lärare måste jag givetvis skoja med bilden av den barnlösa kattägande kvinnan inför mina elever och talar kärleksfullt om mina pälsklingar och vilka exklusiva vanor de tillskansat sig. Men mest roligt är det nog att skämtsamt provocera de muslimska eleverna om hur min hund hade det när hon levde. De kan visserligen ha haft hundar själva, som vakthundar i en hundgård, men aldrig inne i hemmet, då hunden inom islam ses som ett i grunden orent djur- och tja, jag förstår hur den synen uppstod! Mina katter är aldrig intresserade av det som luktar starkt och äckligt, på samma sätt som hundar är, och de skulle inte tycka att en torkad hästmocka var smaskens om de kom över en. Men jag älskade min hund i alla fall och givetvis fick hon ligga i sängen om hon ville det, vilket jag berättar för mina elever. – Jag brukade pussa henne på nosen också! lägger jag gärna till, om de fortfarande inte har kräkts efter sängbeskedet. Däremot delade jag inte en glasspinne med min hund, något som jag faktiskt sett andra mattar göra vid ett par tillfällen. Där går min gräns!
Jag är en himla bra lärare som ni märker. ”Jag skakar om och berör” brukar jag tänka själv. Och allt som skakar om och berör är ju positivt, som ni vet, även om det berör på ett negativt sätt.