När jag gick i lågstadiet bytte man ”filmisar”. Dvs små kort på bilder med olika filmstjärnor. Hur många av er kommer ihåg dem?
Jag tycker att vår världens snällaste och gulligaste schäfer, salig Onja, som kom till vår familj när jag var 15, skulle gjort sig bra som sådan, tillsammans med bilder av ”Lassie”, på denna redigerade ”filmis”-bild:
Jag tycker inte om att bli utskrattad. Och jag upplevde det som att den här hunden satt och skrattade åt mig hela tiden när jag åkte tunnelbana häromsistens. Jag kom mig därför inte för att säga att hen borde sitta på golvet, och inte på sätet. Samt att man inte ska skratta åt andra även om de verkar lite bakom flötet.
Vilka typer det finns, va!
Jag har en bloggvän som har hjälpt mig i sökandet efter Turbo. På senare tid har vi som läser hennes blogg kunnat få ta del av en underbar solskenshistoria: den svårt misshandlade gatuhunden (som numera heter) Kalle blev räddad av en privatperson i Turkiet och har nu fått ett underbart liv hos Hillevi och hennes djur i Sverige.
Nu får han en riktig drömtillvaro för en hund med kärlek och långa promenader nära skog och hav och med aktivering som hundar gillar och mår bra av, som att spåra, då de får använda sina hyperkänsliga nosar. Han har en hundsambo i Hovawarten Ankan som syns på bilden nedan till höger. (Alla bilder ”courtesy of” gyllensilver. wordpress. com.)
Kärlek får han numera av både människor och djurkompisar. (Fast jag undrar lite hur kompis han är med hönsen.)
Men nog verkar han glad över sitt nya liv som invandrare i Sverige?
En gång i tiden var jag både ung och (väldigt) smal. Bilderna av mig och min familj när vi åkt ut med båten till en liten ö för att bada och äta matsäck är nog tagna i mitten av 1980-talet. Jag älskade att vara på landet när jag var liten och ung och i synnerhet att åka ut till obebodda öar.
Men annars så var det faktiskt inte bättre då, fast det ser så soligt och sorglöst ut på bilderna och jag tänker att jag vill backa tiden till de släta låren. Men resten av året drogs jag ofta med som jag förstått senare obehandlade depressioner och då hjälpte inga släta lår. Dras med ångest/depressioner gör jag i och för sig fortfarande men riktigt så illa som jag mådde då gör jag inte längre, även om jag sannerligen har perioder av illamående fortfarande och just försöker resa mig ur en.
På bilden syns också, förutom min pappa och bror, vår salig Onja, som var som mest salig redan när hon var i livet om hon fick bada och annars var världens snällaste och underbaraste hund! Vår mamma fotograferade.
Jag har inga barn, som de som läser min blogg vet.
– Varför har jag inte det?
Har dock ingen frågat. Jag talar med kvinnor som hela tiden får frågan om barn och giftermål men jag har aldrig någonsin fått en sådan fråga av min släkt eller mina vänner. Alltid något att vara tacksam för.
När jag var liten var jag gravt ointresserad av bröllop och bröllopsklänningar och där upplevde jag kanske en liten skillnad jämfört med en del av mina tjejkompisar. Jag var också mer intresserad av djur än av barn. Men sedan jag blev vuxen kan jag känna ett ENORMT och svårhanterbart sug när jag ser en gullig ettåring som ler mot mig med hela ansiktet på bussen när vi får ögonkontakt – jag vill, jag vill, jag vill också HA EN SÅN! Jag ”vill ha” en småtting som sträcker upp armarna mot mig och vill bli upplyft och som tycker att bara mamma duger.
Men sedan…tänker jag på att det är under en väldigt kort tid som barnet är på detta sätt. Under reklampausen på TV4 har det vuxit upp blivit något annat än den äppelkindade lilla som sträcker upp knubbiga armar i skyn för att bli upplyft. Då sitter de plötsligt med fötterna på sätet i tunnelbanan och spelar maniskt spel på Iphonen med otvättat hår eller med ett ton läppglans på läpparna och är allmänt avskyvärda. Och då känner jag ingen längtan alls. Jag har dock förstått att föräldrar kan känna något som liknar kärlek även när barnet/tonåringen befinner sig i detta tragiska tillstånd.
Som sfi-lärare måste jag givetvis skoja med bilden av den barnlösa kattägande kvinnan inför mina elever och talar kärleksfullt om mina pälsklingar och vilka exklusiva vanor de tillskansat sig. Men mest roligt är det nog att skämtsamt provocera de muslimska eleverna om hur min hund hade det när hon levde. De kan visserligen ha haft hundar själva, som vakthundar i en hundgård, men aldrig inne i hemmet, då hunden inom islam ses som ett i grunden orent djur- och tja, jag förstår hur den synen uppstod! Mina katter är aldrig intresserade av det som luktar starkt och äckligt, på samma sätt som hundar är, och de skulle inte tycka att en torkad hästmocka var smaskens om de kom över en. Men jag älskade min hund i alla fall och givetvis fick hon ligga i sängen om hon ville det, vilket jag berättar för mina elever. – Jag brukade pussa henne på nosen också! lägger jag gärna till, om de fortfarande inte har kräkts efter sängbeskedet. Däremot delade jag inte en glasspinne med min hund, något som jag faktiskt sett andra mattar göra vid ett par tillfällen. Där går min gräns!
Jag är en himla bra lärare som ni märker. ”Jag skakar om och berör” brukar jag tänka själv. Och allt som skakar om och berör är ju positivt, som ni vet, även om det berör på ett negativt sätt.
Nu har det hänt igen. En kattmänniska har uttalat sig om kattägares egenskaper. Denna gång är det TV-programmet Go’kvälls kattexpert Susanne Hellman som i någon tidning, har glömt vilken, har förklarat att kattmänniskor är filosofiska, kreativa och självständiga. Jag googlade och hittade då dessutom en äldre artikel där hon förklarade att hundägaren å sin sida bör ha bra ledaregenskaper, vilket förvisso är sant. Bör ha alltså. Det är inte säkert att den har det!
Vad är det som gör att kattmänniskor tror sig om att vara så kreativa och självständiga bara för att de har katt? På vilket sätt skulle just kattens egenskaper smitta av sig på sin ägare? I så fall, betyder det att alla som gillar eller äger fullblodshästar är lättskrämda och springer väldigt snabbt? Och varför har kattägare sådana mindervärdeskomplex gentemot hundägare att de alltid måste påpeka att ”katter är intelligentare än hundar”?
Kattägare säger alltså väldigt ofta samma sak och det tycker jag verkar okreativt och osjälvständigt.
Ni gissar för övrigt rätt. Jag sitter här och är orolig för min egen del då jag numera är både katt- och hundmänniska. Jag känner att det väldigt lätt kan vändas emot mig och att man menar att de olika egenskaperna som de olika djuren förknippas liksom ”tar ut” varandra och att de betyder att jag varken är en god ledare eller kreativ och självständig.
Eller vänta – jag har naturligtvis både hundägarens och kattägarens positiva egenskaper! Kreativ som fasiken är jag i alla fall, se bara på detta blogginlägg. Fantasin och kreativiteten flödar och får nästan inte plats på datorskärmen! Och en god ledare är jag absolut – i dag sa jag till en kille på pendeltåget att ta ner fötterna från sätet och det gjorde han. Vettskrämd såg han ut också. Tror att det är det som utmärker en god ledare. När han/hon talar blir folk vettskrämda.
Alla undrar vi ju vad som händer när vi dör. De kristna undrar om verkligen Jesus kommer och möter då och hur ser han ut och vad säger han?
Kanske har kvinnoprästmotståndarna rätt och Jesus kommer då skyndsamt klivande mot dem i den fotsida dräkt han ofta avbildas i och säger:
– Ni där! Himla bra tänkt allihopa! Det fattar väl alla att jag inte vill se FRUNTIMMER som präster!
Eller också säger han något annat. Själv har jag av någon anledning alltid tänkt mig Jesus som hundrädd. Vilket kommer att ge mig uppenbara problem då jag är säker på att min (och min familjs under min uppväxt) schäfer Onja helst vill vara lös och inte kopplad i himmelriket. Om jag inte får problem på annat sätt, vill säga.
Vad har jag då för skäl till att tro att Jesus är hundrädd när inget står om detta i evangelierna?
Tja, jag svarar som den kvinnoprästmotståndare jag pratade med för länge sen och som inte hade någon förklaring till varför han tyckte att kvinnor inte ska vara präster.
”Det tillhör trons mysterier” sa han. Och jag svarar på samma sätt när det gäller Jesus och hundar. Det tillhör trons mysterier. Men om Jesus verkligen är kvinnoprästmotståndare eller hundrädd ska bli intressant att få veta.
Nu är det ju så att i det här enda fallet gäller inte att ”den som lever får se”. Utan förhoppningsvis tvärtom.
Onja.
Jag hoppas ni är tacksamma över denna värdefulla upplysning från mig!
Det jag vill säga är hur trött jag blir när folk ska ställa katter och hundar mot varandra. Det är ju bara så dumt, i synnerhet när man ska tala om vilken av dem som är ”smartast”. Ofta säger kattförespråkaren då att ”katten förstår men vill inte lyda” vilket är helt fel. Eller det är helt rätt att den inte har något intresse av att ”lyda” eftersom den från början inte levde i en vargflock där en strikt rangordning finns, och den har heller ingen anledning överlevnadsmässigt att försöka förstå ”flockens” språk (eftersom det inte fanns någon flock från början) och kan därför inte heller göra det på samma sätt som hunden kan.
Hunden härstammar från vargen som är ett flockdjur. Vargen har därmed en inbyggd förmåga att samarbeta, och måste göra så, inte bara hemma vid lyan utan också när den skaffar sig föda, dvs fäller ett djur. För att överleva som individer måste vargarna alltså både samarbeta och kommunicera sinsemellan, och detta har människan tagit vara på och vidareutvecklat när man tagit fram tamhunden. En hund ”förstår” därför betydligt mer än en katt gör när det gäller mänskligt språk just för att en hund (varg) som sagt överlever genom samarbete och genom att tyda sin flocks signaler. En katt är i grunden ett ensamlevande djur (även om den också ”utvecklats” enligt människans behov) och har ingen medfödd anledning att ”tyda signaler” från andra på samma sätt. Just därför är det fascinerande hur mycket en katt ändå förstår!
Min åsikt är att en katt är perfekt intelligent som katt och en hund är perfekt som hund. Själv älskar jag både katten och hunden. Men börjar man prata om vem som är smartast visar man bara att människan å sin sida är tämligen dum….
Inte är det lätt att vara utan hund inte! I synnerhet inte nu när jag har semester. Jag blir gärna nostalgisk då och minns hur fint det var att ha lille Chippen (jourhund från Hundstallet) som fotvärmare förra sommaren när jag satt vid datorn och bloggade.
Inte för att jag direkt fryser om fötterna så här års, men i alla fall…
Men jag vet ju att jag inte kan ha hund när jag börjar jobba igen efter semestern.
Det är därför jag funderar på att skaffa mig en guldhamster. Det är ju cirka 30 år sedan jag hade en sist… Och det var roligt att komponera ihop dess middagar, som kunde bestå av en vindruva, en bit ost, lite fisk, en mandel, en bit morot och sockerkaka till efterrätt. Problemet är att jag inte klarar av att ha ett djur som måste hållas i bur. Och lös i lägenheten skulle hamstern snart begå självmord genom att bita sönder sladdarna.
Det jag har tänkt på är badrummet! Det är helkaklat och utan håligheter. (Jag har inget badkar utan bara dusch.) Vilken jättebur som guldhamstern kunde få disponera precis som den ville! Där skulle den kanske trivas? Många gillar ju minimalistiska och ”avskalade” miljöer…
Ok, jag skulle bli tvungen att avstå från att duscha då, eftersom en guldhamster troligen inte skulle uppskatta en tsunami varje morgon. Aj, där sket det sig.
Tänkte inte på det.
