Jag blir så himla raderad…igen! (Om katolska kyrkan, Idergard och ”Katolskt samtalsforum”)

Man kan nog tänka att om jag blir raderad på diverse högst olika forum så måste just jag vara problemet. Nu har jag blivit raderad igen, efter att ha kritiserat Katolska kyrkan och som jag menar dess roll i hederskulturen, på ”Katolskt samtalsforum” på Facebook. (En grupp som säger sig välkomna även icke-katoliker.)

Det jag skrev var, då aborter allt som oftast är på tapeten därhelst katoliker samlas på Internet, att jag blir irriterad över som jag ser det dubbelmoral, då skambeläggandet av ”ogifta mödrar” samt i viss mån motstånd till all slags feminism, just gjort att kvinnor genom historien känt sig tvingade att genomgå aborter. (Sedan är det en annan sak att detta inte är skälen till abort i dag, i Sverige.) Jag menade också att Katolska kyrkan några hundra år senare än Jesus dog förklarade Jesus mamma ”evig jungfru” trots att bibeltexter talar om att Jesus hade syskon, i sig utgör en del av, och därmed i viss mån är skuld till, den hederskultur vi fortfarande ser i dag.

Jag fick i stort sett enbart svar från män i denna katolska Facebook-grupp. De hånade mig kraftfullt, skrev att jag ”borde uppsöka en psykiater” och jag uppmanades till ”bikt, bot och bättring” för min ”hädelse av Jungfru Maria”. Detta av gudfruktiga män som med iver och sann gnista ville sätta mig på plats, samt förklarade, dock på ett enligt mig ytterst grumligt sätt, varför det var fel med feminism på ALLA sätt. (Att den som ideologi har brister är jag den första att skriva under på själv.)

Dagen efter raderades mitt inlägg. Såsom jag sett sker så ofta inom katolska kyrkan, när minsta lilla ifrågasättande eller kritik yttras mot dess lära eller mot kyrkans handlande. Jag har skrivit om det förr, se taggade inlägg. Det påminner mig om diktaturer och där jag förut kände dragning känner jag numera rätt mycket avsmak. Vad är detta för en makthungrig, totalitär organisation? Som inte tål kritik eller ifrågasättande av något?

Jag kunde inte låta bli att ge en känga till Thomas Idergard (igen) i Fb-inlägget då han i sin sista (skrivna) predikan talat om att kyrkans uppgift är att visa Jesus så som han var, och inte som dagens intressegrupper önskar att han vore. Min replik var då att Kyrkan (den katolska och ortodoxa men även den lutherska förr) just gjort detsamma när man (med betoning på MAN) på högst oklara grunder förklarade Maria ”evig sexuellt oerfaren” även efter att hon gift sig och Jesus enligt Bibeln hade syskon. Man kan ju helt enkelt inte vörda en kvinna som har haft sex, eftersom hon då i någon mån är ”nedsmutsad”, inte ”orörd” och inte längre ”ren”! Alltså gör man henne till det man önskar att hon vore.

Detta är vad hederskultur handlar om. En mans sexuella erfarenheter eller oerfarenheter tas ALDRIG NÅGONSIN upp överhuvudtaget. Endast när det gäller en kvinna är detta viktigt. Hederskultur, som sagt.

För att ha dryftat detta förklarades jag ”psykiskt sjuk” och administratören kom med ett goddag yxskaft-svar till varför mitt inlägg tagits bort och skrev sedan en nedlåtande kommentar som visade att man inte ens läst mitt inlägg alternativt inte förstått det. Detta svar ”gillades” av pater Thomas Idergard en eller två sekunder efter att det publicerades. Antingen hyser han ett synnerligen agg mot mig (jag har ju skrivit kritiska inlägg förut) eller så har han som katolsk präst lite för lite att göra. Skulle tro båda. Att svara på mitt ifrågasättande och min kritik gick däremot inte för sig. (Nå, kom just på att han kanske har semester.)

Men om jag nu ska kritisera, så kan jag kritisera mer. Jag ser numera Thomas Idergard som en del av ”maktmaskineriet” Katolska Kyrkan, där den som har all makt (inte i himlen men på jorden) kväser och tillintetgör den som inte fogar sig. Även inom katolska kyrkan är det känt hur han uppmanade att ”be för ordenssystern Madeleine Fredells själ” för att hon medverkade i ett radioprogram där hon redogjorde för olika gudsbilder i olika kulturer, där man ibland sett den Helige Ande som en ”feminin aspekt av Gud” eller något liknande.

Programmet i sig var en bagatell enligt mig, men hur kan det vara så till den milda grad störande att någon berättar om att Gud inte bara måste uppfattas som ”han” utan kan uppfattas som ”hon” också, dvs både som hon och han?

Jag själv kan inte tänka ”kön” om Gud överhuvudtaget, tror jag, men jag menar att det tyder på misogyni om man går i taket inför tanken att Gud kan uppfattas som både han och hon och inte bara som ”han”. Vad är det man blir så hotad av att man måste angripa någon offentligt genom att uppmana till att ”be för hennes själ” och även skriva att hon OFFENTLIGT MÅSTE GÖRA BOT (för att hon medverkat i detta radioprogram)?

Jaja, käre Thomas, det började bra då jag fick bra svar från dig från början men jag har förlorat rätt mycket respekt för dig på sistone. Jag kanske inte bör bli förvånad över att du inte beter dig särskilt prästerligt utan sitter och lurar på ”gilla”-knappen, ivrig att trycka, när någon skriver nedlåtande om mig på Facebook i stället för att svara på mitt ifrågasättande?

Tillägg: Gruppens administratör låter också meddela att hon vet med sig att en katolsk kyrkoherde minsann inte skulle acceptera mig utan ”säga nej om jag efter två års studier skulle vilja konvertera till katolicismen” (det är till att ha kunskap om mycket inom denna grupp ser man!) och hon skriver också i ett PM att hon ”ska be för mig” att jag ”ska finna min väg till Gud”. Så går det till när religiösa för internetkrig. Om hon verkligen ber för mig vore intressant att veta, men jag misstänker att det är mer intressant att få skriva ”Jag ber för dig” som ett sätt att få trycka till mig ytterligare. Den uppriktige bara ber utan att upplysa den den ber för om detta.

Tillägg den 1/7: Fast i dag fick jag ett PM från en annan, väletablerad katolik som jag inte kände förut och som jag naturligtvis aldrig kommer att säga namnet på, då han inte bett om att bli citerad:

Hej Anna, Facebook-katolicismen är fullständigt vämjelig. Detta forum representerar inte kyrkan på något formellt sätt alls. Faktum är att det är emot den kanoniska lagen (som gäller för kyrkan) att kalla sig katolsk om man inte är förankrad i den katolska kyrkan formellt. Här hittar du, för att hårdra det, en samling män, neurotiskt dogmatiska med en självpåtagen inkvisitorisk nit. De uttalar sig oförsiktigt om allt. Jesus hade blivit tillrättavisad här.”

Lite roligt formulerat, tycker jag, och jag känner mig återupprättad…

Han älskar mig faktiskt!

Varje morgon efter frukost vill han ligga under mattes haka.

När jag var liten sa min far ibland ”Akta dig för pusslisa!” till vår hund, då jag inte kunde låta bli att pussa henne.

Men Kasper gillar att bli pussad! Han krafsar på mig med tassen när jag slutar.

Han tycker också väldigt mycket om ”kärlek” och tycker att man ska visa att man tycker om varandra. Det är fint. Därför har han inga som helst problem med att någon eventuellt skulle kunna tycka att han är lite efterhängsen.

När jag går från sängen till datorn till exempel kommer han efter (och sätter sig framför skärmen som sagt, eller lägger sig ovanpå min hand där jag har musen. Eller så försöker klättra upp i knät.) När jag går till soffan för att titta på TV kommer han genast efter och lägger sig över bröstkorgen så att han delvis skymmer sikten, och går jag till sängen och lägger mig och läser kommer han och lägger sig under hakan. Eller på boken.

Ett sådant överhuvud borde alla familjer ha! Ett kärleksfullt överhuvud som bryr sig om. Till och med när jag köpt nya kläder är han positiv och säger att det är snyggt och frågar inte vad det kostade!

Och trots att han efter sina filmer på Youtube är att betrakta som filmstjärna är han inte ett dugg divig och beter sig aldrig illa på krogen som vissa Dramaten-skådespelare. Han har inga brister helt enkelt (det skulle möjligen vara att han försöker stjäla sin fästmö Veras mat om han kan, men det fattar hon i alla fall inte då hon fortfarande tror att han ska ge henne mat om hon stångar sig mot honom).

Ibland när matte gått och lagt sig kommer Kasper och överlämnar en present i form av en tygmus på täcket och inväntar sedan beröm. (Han är innekatt och kan därför inte ta hem riktiga möss.) Jag blir förstås alltid lika glad och poängterar att vi aldrig skulle klara oss utan hans bidrag till familjens försörjning!

Kära Peter Schwinn – uppgörelse med det förflutna och det nuvarande

Prolog: Du fick min oskuld och elva år av mitt liv, trots att du enligt egen utsaga var ”alldeles för gammal för mig”. Så efter 20 år söker du upp mig igen. Men när jag för första och enda gången i mitt liv framförde vad jag tyckte och tänkte om ditt beteende vägrar du att ens läsa det. Det gjorde mig vanvettigt arg.

Det var du som ville ha något av mig, igen. Inte jag som sökte upp dig.

Beklagar att du inte riktigt fick vad du räknat med denna gång.

Kära Peter! Det här är en bloggpost helt tillägnad dig. Jag hoppas du känner dig smickrad.

När du alldeles nyligen efter omkring 20 års tystnad (även om du ringt mig utan att jag svarat under denna) gjorde en vänförfrågan till mig på Facebook blev jag väldigt ställd och började plötsligt må väldigt dåligt. Jag skrev till och med ett Fb-inlägg (enbart för mina vänner där inga namn nämndes) om hur jag skulle göra i den här situationen och fick naturligtvis rådet att ”tänka på mig själv” och ignorera din förfrågan.

Men jag lyssnar inte alltid på råd, jag var nyfiken, hade ”inte glömt dig” och dessutom hade det ju kunnat sett ut som om jag ”inte kommit över det hela” om jag sa nej. Då skulle du återigen ha ett slags makt över mig som jag inte ville att du skulle ha, så här många år senare.

Jag var 16 när vi träffades första gången. Du var 25 år äldre än jag och min chef i egenskap av flygklubbens ordförande, Stockholms flygklubb på Bromma där jag fått jobb då jag på grund av depression hoppat av gymnasiet för att se om det hjälpte att jobba ett år eller två i stället. Mitt jobb var att hyra ut de två- och fyrsitsiga planen till medlemmarna samt att stå i den lilla klubbcafeterian.

Jag fick redan från början (som varning?) höra om dig att du var ”en kvinnoslukare” och ”en riktig Don Juan”. Det är väldigt dumt att säga sådant till unga, oerfarna och blyga tjejer – tala om att ”göra reklam” för just det man försöker avskräcka från!

Jag hade sett att du flög påfallande ofta med en kvinnlig medlem på klubben, trots att du hade fru och små barn. Men uppvuxen i kyrkan som jag var och därmed inte bara oskuld utan även oskuldsfull – samt korkad – intalade jag mig att ni ”bara var vänner” trots att jag inte kunde avhålla mig från att känna en viss svartsjuka gentemot den snygga kvinnan som var i samma ålder som du. Jag kollade ibland i flygplanens loggböcker för att se vilka platser ni hade besökt under era flygturer.

Jag hade nämligen i stort sett från första stund, eller nånting ditåt, blivit otroligt förälskad. Du var snygg, lite spydig och min chef och verkade ”världsvan” med dina affärsresor som du gärna skröt över – väldigt attraktivt för en ung person som inte är så världsvan. Och 25 år äldre – det var ingen nackdel tyckte jag som hade noll intresse av killar i min egen ålder. Och tämligen från början kände jag mig uppmärksammad på så sätt att jag märkte att du ”hade sett” mig. (En erfarenhet som nog många kvinnor hade av att vistas i din närhet.)

Det var otroligt spännande! När jag jobbade på kvällarna stod jag ibland ute på klubbhustrappen och tittade ut över ”plattan” på Bromma flygplats där alla de små flygplanen stod parkerade, och över start- och landningsbanorna med landningsljusen som glittrade i mörkret. Det var magiskt att se planen starta och lyfta mot kvällshimlen, även de med blinkande ljus längst ut på vingarna.

När jag såg din metallicgröna Ford Sierra komma körande mot klubbhuset fick jag ett enormt pirr i magen. Jag minns bilen och jag minns fortfarande ditt registreringsnummer: LAY 287. Kanske skulle du tilltala mig under kvällen med en liten lustig kommentar eller liknande innan du åkte i väg? Men oftast var det bara ”styrelsemöte” eller något annat och du verkade stressad och vi pratade inte alls.

En gång minns jag att jag tog en fimp som du lämnat kvar i askfatet och förde den till min egen mun och blev nästan vimmelkantig av upplevelsen.

Jag flirtade men inte särskilt medvetet. Jag visste inte hur man gjorde då jag hörde till dem som aldrig varit kär i en ”verklig” person eller tillsammans med någon. Skoltiden var enormt tråkig av den anledningen. Och jag var väldigt blyg. Ändå hade jag en bestämd känsla av att ”någonting” skulle hända mellan oss ”någon gång i framtiden”.

Det ”hände någonting” när jag precis fyllt 18 år och just hade sagt upp mig från klubben för att studera vidare. En av de sista kvällarna som jag jobbade, i början av juni kom din Ford Sierra åkande efter att du kollat upp om jag skulle vara där via telefon.

Du låg i skilsmässa och hade flyttat hemifrån, förklarade du sedan inne i klubbhuset. Inte mig emot. Och du tog med mig på en flygtur i ett av de tvåsitsiga planen.

Vilket perfekt upplägg för ens livs första kyss! Ett litet flygplan med bara vi två en vacker sommarkväll då vi flög ut över skärgården! Jag tyckte nog att jag fick lite revansch för min brist på tidigare erfarenhet – en första kyss i ett enmotorigt flygplan över skärgården bräcker väl mångas första kyssar? Tänkte jag.

”Det verkar vara väldigt allvarligt!” sa en lika oerfaren väninna som jag förnumstigt när jag berättade. Hon menade vår kärlek alltså. Jag sög åt mig dessa ord. Ville väldigt gärna tro på dem.

Men sen träffades vi inte på länge efter det. Du skulle ut och resa och göra det ena med det andra. Och jag liksom levde på att det ändå ”hänt någonting”. Du hade ju dessutom sagt i bilen efteråt att vi ”inte skulle gå längre” eftersom åldersskillnaden var så stor.

Du menade det inte. Liksom du inte menat så mycket annat du sagt, tror jag. Men jag var ju inte underårig på något sätt så varför skulle du hävda att vi inte skulle gå längre, egentligen.

Men en sak fanns kvar: Du skulle skriva mitt anställningsbetyg, eftersom jag slutat på flygklubben. Så jag ringde en höstkväll, hemifrån föräldravillan, otroligt nervös, till det nummer du angett, för att påminna om detta.

Naturligtvis skulle vi träffas. Du föreslog först i telefon vi skulle ses på ett café ”visste jag något?” – men vid närmare eftertanke, när vi väl sågs, kom du på att vi skulle åka direkt hem till din lägenhet, utan fika.

Men vi låg inte med varandra. Du fick reda på att jag aldrig hade legat med någon förut och sa: ”Då tycker inte jag att jag ska bli den förste.”

Du menade inte det heller. Sedan förklarade du att ”man ska sova tillsammans sedan”. Och du tillade:

”Du skulle känna dig så otroligt ensam efteråt!”

Men nästa gång hände det. Och vi sov inte tillsammans efter. Du ”kände dig lite trött” sa du ganska snart efteråt, och ville skjutsa hem mig.

När jag stigit ur din bil i den mörka novemberkvällen och gått in i föräldravillan gick jag raka vägen in på toaletten och kräktes.

Hade det varit våldsamt eller förnedrande eller obehagligt på något sätt? Absolut inte. Ingen njutning dock men jag var ju jättekär. (Dock uppskattade jag inte att du inför det hela satte på ”Örongodis” med Lars Roos, jag hade nog förväntat mig lite bättre musik om sådan alls skulle förekomma.) Felet var att jag efteråt kände mig precis som du sagt att jag skulle känna mig:

Helt otroligt ensam. Och jag reagerar väldigt ofta med illamående när något känns starkt fel. Jag blödde också i flera dagar efteråt, men det var ett mindre problem. Men jag var ledsen och min mamma frågade varför. Jag svarade inte. Men jag ångrade det inte det minsta heller.

Kanske var allt Lars Roos fel?

Jag hade ändå självbevarelsedrift nog att säga nej när du ville träffas igen någon månad efter. Trots att jag var jättekär tog det ett par-tre år tills vi började ”träffas” igen, efter att vi stött ihop när jag skulle flyga med min pappa som också var medlem i klubben (och senare efterträdde dig som ordförande). Du föreslog när ingen hörde att ”vi skulle ta en pizza” och att du skulle ringa mig samma kväll. Fast vår telefon gick sönder just den kvällen till mitt stora förtret så ingen pizza blev det…

Men vi kom att träffas ändå. Jag ville det absolut, uppsökte flygklubben medvetet för att få stöta ihop med dig och kunde inte på något sätt komma över dig.

Jag flyttade dessutom hemifrån vilket ju underlättade en del. Väldigt snart efter att vi återupptagit våra träffar som egentligen bara måste ha handlat om sex för din del ”gjorde du slut”. Du skyllde snällt på vår stora åldersskillnad.

”Vad skulle din pappa säga till exempel?” sa du.

Men du menade inte det heller.

För du fortsatte att ringa och vilja träffa mig och jag kunde inte säga nej, eftersom jag var så kär. Kanske kände du att du var schysst som varit ärlig och talat om att det var slut – fast du egentligen ville fortsätta träffas precis som förut? Inte som i ett förhållande, sådana reserverade du för andra kvinnor, men som i ”träffar”.

Och visst var du jättesnäll!

”Tänk, jag skulle aldrig göra något med dig som du inte själv vill!” berömde du dig själv vid ett tillfälle när du låg i sängen.

Man får tacka så här i efterhand! Det ska till en väldigt fin man till det, som inte gör något med tjejen SOM HON INTE SJÄLV VILL! Men jag tyckte inte om din fråga en gång: ”Är du rädd för mig?” då jag misstänkte att du nästan önskade att det var så. Rädsla ger nämligen makt.

Jag försökte sätta gränser men du visste precis vilka knappar du skulle trycka på för att hålla mig kvar, men på avstånd. Att säga saker som ”det finns ingen som jag tycker så mycket om att krama som dig”, ”jag kommer aldrig att glömma en del ögonblick med dig” och att kalla mig ”älskling” eller rentav säga ”jag älskar dig” gjorde att jag ändå på något sätt trodde att vi hade något och att det ändå kanske skulle bli vi i något avseende, eller i alla fall mer än som varit hittills, i framtiden, när åldersskillnaden så att säga blivit lite mindre (?).

Men det var tufft! Jag var fullkomligt ”fast” och kunde inte bryta mig loss. Det hela varade i elva år men vi träffades högst sporadiskt hela denna tid. Jag sa nej till att träffas för sista gången när du plötsligt en söndag då jag var hemma hos mina föräldrar på middag ringde efter ganska lång tids tystnad.

Det var långa elva år. Ibland ringde du och ville träffas men jag fick samtidigt veta att du ”träffat en tjej” och en gång när jag vågade ringa och inte visste något alls om din relationsstatus svarade en okänd kvinna i telefonen.

En av de värsta gångerna var nog vid ett tillfälle då du skulle flytta ihop med någon du träffat, men ändå ville fortsätta att träffa mig. Jag ”markerade” då i sann dubbelmoralisk anda att vi då inte kunde ligga med varandra (men andra saker var lite mer okej) eftersom du ”hade en annan”.

Dubbelmoral som sagt. Dock var det ju inte jag som var otrogen och jag kände dig först. Men kanske var det en god anledning att neka dig att slippa känna mig ”så otroligt ensam” som jag alltid gjorde, efteråt, vilket du som sagt förutspått inför första gången? Om jag legat med dig sa du till exempel en gång att ”nu har jag några räkningar att betala” som signal att jag skulle gå, om vi var hemma hos dig. Det var förnedrande.

En gång hade du stämt träff med mig när du bodde i Skövde och skulle besöka Stockholm, men du avbokade korthugget i sista stund från mobiltelefonen.

”Jag hade flickan med mig bilen” förklarade du när vi sedan träffades.

Det gjorde väldigt ont. Vem ”flickan” var visste jag inte, men det lät så ömsint och varför fick hon gå före? Varför skulle hennes känslor skyddas men inte mina? Och framför allt, varför skulle du fortfarande träffa mig om hon var så viktig?

Jag har varken förr eller senare inlåtit mig i en relation med någon som är gift eller i ett förhållande, och jag kommer heller aldrig att göra det.

Korkad är ett väldigt adekvat ord att säga om mig själv. Och om så många andra kvinnor. Varför gör vi så här mot oss själva? Det finns en film tror jag, som heter ”He’s just not that into you” eller något sånt och som handlar om detta, att kvinnor inbillar sig att det finns något när verkligheten med all önskvärd tydlighet visar att det inte är så. Vi vill inte se och griper efter halmstrån som kan tyda på ett känslomässigt engagemang trots allt.

Men det finns också många män, som du Peter, som hänsynslöst utnyttjar detta. Genom att ge tillräckligt med hintar och ge uttryck för ”en outsäglig kroppslig passion” kan detta tolkas som känslor från den förälskades sida i synnerhet om denna inte mår så bra och inte är så glad. Då är man extra mottaglig. (Att sedan även du och vi alla har ”en egen historia” hör kanske inte riktigt hit?). Ni vet hur ni ska ”hålla en på tråden” samtidigt som ni är ute efter kravlöst sex där visserligen ”ömhet” och ”kärleksbetygelser” också är inblandade.

De kvinnor ni däremot inleder ”riktiga” förhållanden med bedrar ni kategoriskt.

Den kvinna som du hade ett förhållande med vid ett av tillfällena kunde du dock inte tänka dig skulle bedra dig, förklarade du för mig när jag lite ovanligt modigt för att vara jag frågade om din nya tjej kanske gjorde samma sak mot dig som du ville göra mot henne. ”Det tror jag inte!” svarade du.

Det var ditt privilegium, att få bedra!

En av de värsta gångerna för mig var nog annars den lördagskväll jag vågade mig på att ringa av en helt annan anledning än att träffa dig (jag vågade aldrig ringa överhuvudtaget och speciellt inte en lördagskväll för jag ville inte veta vad du gjorde då även om det var slut med den senaste i raden av kvinnor). Men den här dagen hade min pappa meddelat att han skulle flyga på kvällen men inte kommit hem trots att det var ganska sent. Samtidigt hörde vi på radion att ett ”sportflygplan” kraschat i närheten av Stockholm. Du bodde några hundra meter från flygklubben då. Jag visste ingen annan råd än att ringa dig för att be dig gå och se om min pappas bil stod vid parkeringen – gjorde den inte det kunde jag och min mamma sluta oroa oss.

Men när jag sa att det var jag i telefonluren la du genast på. Jag antar att du sa ”en som ringt fel” till tjejen du hade bredvid dig.

Jag blev rejält förbannad och upprörd då, och oron över min pappa spädde på det hela. Vad var det för ett jävla sätt? Så GÖR man väl bara inte? Hur kan man vara så jävla respektlös mot både en ny (eller gammal?) tjej och mig? Vad i helvete var det för fel på dig som tyckte att det var okej att göra så? (Felet med mig vet vi – jag var korkad.)

”Förlååt” sa du smeksamt några veckor senare när jag tog upp saken efter att du (oanmäld) dykt upp i herrgården där jag var inneboende då, samtidigt som du försökte ta av mig kläderna. Jag trodde inte för ett ögonblick att du menade det, men nog lät det bra med ”Förlååt”!

Kanske har ditt ledord genom åren Peter varit just ”Förlååt” och kanske har det funkat för dig? Det funkade ju med mig. Men kanske var det just minnena av denna händelse som gjorde att jag reagerade så starkt när du sist, efter att jag accepterat din vänförfrågan på Facebook, raderade en av mina kommentarer. Det var helt otroligt respektlöst kände jag då med tanke på att det bara handlade om politik, även om min kommentar var näbbig. ”Lägg på luren” – ”radera” om något blir lite jobbigt för dig själv!

Ska tilläggas att jag kände på mig att om jag skulle acceptera din vänförfrågan så skulle du snart ringa upp mig.

Och mycket riktigt gjorde du exakt så. Efter 20 år (även om du ringt utan att jag svarat även under dessa 20 år.)

Jag svarade inte. Jag var sjukskriven för ångest (jag har varit det regelbundet genom åren) och orkade inte. Så har jag gjort några gånger förut genom åren också, låtit bli att svara när du ringt efter långa tiders uppehåll, för att jag känt att jag orkade inte hantera ett nytt förslag om att ”träffas”.

Men visst hade du inte några sådana idéer nu? Du ville bara höra ”hur det var med mig nuförtiden” väl? Som ”vänner”. Trots att vi aldrig varit ”vänner” och du aldrig under åren vi träffades visade något intresse för mitt övriga liv. Men nu ville du kanske ha en bekräftelse på att allt var frid och fröjd?

Och så visade jag mig ha utvecklats till en riktig surkärring!

Vart tog snälla och fogliga Anna vägen?

Däremot orkade jag tyvärr både läsa och kommentera på din Fb-sida. Där upptäckte jag snabbt att jag hamnat mitt i ett ”ex-harem” även om jag inte var ett riktigt ex eftersom vi aldrig hade ett riktigt förhållande. Hur många liknande som mig som döljer sig bland dina 400 ”vänner” där också din nuvarande kvinna ingår kan jag inte veta, men tänker att det nog är en hel del.

Din sida gjorde mig bestört av andra skäl. Är det verkligen den man som en gång i tiden hade sådan makt över mig som skriver detta dravel?

Jag tyckte att dina inlägg, som du inte skrev själv utan som bara var ”delningar” inte bara var otroligt provocerande utan dessutom korkade. Du proklamerar stolt att du är moderat men delar ändå i tid och otid de mest vulgära skitinlägg från SD-drivna hatsajter. Ibland delar du inlägg som bygger på lögner som du helt okritiskt delar vidare. Trots att få kommenterar eller ”gillar” dina delningar kommer de i strid ström.

Ibland går du på rena bluffinlägg som när någon kapat en bild från nätet på en ung cancersjuk men söt, lättklädd och storbystad kvinna med texten ”It’s my birthday but no one has wished me yet!” för att få godtrogna människor att skriva ”grattis på födelsedagen” och eventuellt hamna på en sida där någon kan tjäna pengar på dessa godtrogna. Du ignorerar upplysningar om att detta är en bluff och att inlägget cirkulerat många varv runt jorden under flera års tid. (Kanske har du blivit senil, jag vet inte, men det skulle förklara den senaste tidens beteende.)

Men visst ser det bra ut att ha så många ex och ex-flirtar anknutna till din sida som man är ”vän” med? ”Jag vill harom i ett harem”, som Robban Broberg sjöng. Ett ex-harem. Och en nuvarande dam.

Dock betedde jag mig själv illa härom lördagen, när jag hade fått i mig alldeles för mycket gin och tonic och var fullare än jag själv förstod. Jag gjorde det oförlåtliga. Jag nämnde hur du bedragit dina tidigare kvinnor genom att ”ha” mig samtidigt och jag nämnde den jag visste om vid namn. De som du nu samlat som ett ”ex-harem” på din sida, förmodligen med förhoppningen att de ska hålla sig snälla och lugna och inte bråka. Men jag var arg då på din extremt arroganta attityd när du först vill ha mig som ”vän” och vilja prata i telefon men sedan inte ens tycker att mina ifrågasättanden av dina politiska utspel är värda att besvara, om de inte raderades. Jag skulle bara vara med på ”harems-listan”.

Jag tog därefter bort min kommentar då jag insåg dess olämplighet.

Men du svarade ändå med omedelbart ”avvännande” och tog inte emot mitt efterföljande messenger-meddelande. Det gjorde mig frustrerad och ursinnig.

Jag förstod att du blev arg. Men du, om du har det minsta lilla hut i kroppen och knoppen (i snoppen har du det inte) borde du förstå att om man beter sig som du så blir de du behandlar som du gör också arga.

Och jag tror att det är just det du också vet och förstår. Det är därför du ”lägger på luren”, raderar och blockar när det blir lite obehagligt. Tjejer ska finnas i harem och vara snälla och trevliga (men Peter, det är jag ju, se min bloggtitel! Fast jag inte längre är tjej utan tant) och inte ställa till med besvär, tror jag du tänker.

Till inte bara Peter utan alla läsare: Inlägget ska inte läsas så att jag ångrar någonting eller anser att jag inte själv var ansvarig för mina handlingar. Jag var en problemfylld människa och eftersom jag saknade förmågan att bli kär i mer ”sunda” kärleksobjekt så var det hela nog bra på sitt sätt, i den situation som var då. Och jag njöt ju själv av våra träffar. Men som jag skrev, jag accepterar inte samma respektlösa och nonchalanta sätt längre utan att reagera.

Jag är nämligen varken ”tjej” eller särskilt trevlig, egentligen. Och jag reagerar nu, om än något sent kan tyckas.

Nej tack, RFSL, jag avstår ert SFI-material

Eftersom jag är sfi-lärare får jag material skickat till mig som rör undervisning på sfi. Senast var det studiematerial från RFSL avsett som ”inspiration för den som vill undervisa i sfi med HBTQ-perspektiv.”

20180612_124116_001

Jag är förbryllad. Första intrycket är att materialet är ett helt vanligt undervisningsmaterial för nybörjargrupper med elever med kort skolbakgrund, sådant material som vi redan drunknar i eller producerar själva. Klockan och tider, hälsningsfraser, våra besvärliga svenska vokaler… Vari ligger ”hbtq-perspektivet”? Kanske genom att det är försett med en uppmaning att sätta in pengar till RFSL mitt i det övningsmaterial som är avsett för eleverna?

Men inte bara det. Efter ett tag kommer jag fram till att det man vill lära ut  är att när man presenterar sig själv ska man också säga ”vilket pronomen man har”.

”Hej! Jag heter Anna och mitt pronomen är hon.”

Eller så ska jag säga att mitt pronomen är ”hen” eller både ”hen” och ”hon”. Eller kanske ”han”.

Blir det inte väldigt märkligt? Samt förvirrande för många elever som redan har problem med när de ska säga han eller hon.

Könet kan behöva förtydligas i en del fall, absolut, vi hade till exempel en elev som i hemlandet fötts med dubbel uppsättning könsorgan. Föräldrarna trodde felaktigt att det då bara var att ”välja” det kön de ville ha på sitt barn vilket blev fel eftersom föräldrarna ville ha en flicka men barnet kände hela tiden att det var en pojke. För honom kan det kanske i vissa fall behöva förtydligas för omgivningen att han faktiskt är en man trots vissa androgyna drag och att ”hans pronomen” därmed är ”han”.

Visst vet jag att det finns personer som inte vill definiera sig som varken han eller hon. Men att alla andra på grund av detta ska behöva förklara vilket pronomen de har – blir absurt. Det blir som att säga att eftersom en del har dyslexi ska alla undervisas som om de vore dyslektiker.

Tro nu alltså inte att jag vill förminska problemet med könsdysfori  – det är inte enbart en modenyck och inget självvalt lidande, och än så länge vet vi ju inte ens vad det beror på. Den som lider ska få hjälp precis som människor med andra olika diagnoser ska få eller får hjälp om behovet är genuint. (Tillägg: Det har nu framkommit att en del av de som får ”hjälp” faktiskt ångrar sig sedan.)

Jag inser också ett ganska skriande behov av att tala om homosexuellas rättigheter för invandrare i Sverige, då många kommer från kulturer som ligger åtminstone hundra år efter oss när det gäller synen på homosexualitet, där de far väldigt illa och där det ibland är belagt med dödsstraff att leva som homosexuell.  Men jag vill nog i min undervisning hellre trycka på människors rätt att slippa diskriminering, hat och förtryck med tanke på att många just flytt från det, eller kan möta det i Sverige i form av rasism.

”Om du inte vill bemötas illa för att du tillhör ett visst folk eller en viss religion så har du inte heller rätt att behandla andra grupper illa även om du har åsikter om deras sätt att leva”.

Men jag vill inte ta hjälp av RFSL för att förklara detta och tror inte att jag vinner någonting med att träna dialoger med dem som den nedan som är hämtad ur materialet.

20180612_144130

Det här inlägget är heller inte menat att återigen debattera ordet ”hen”. Jag tycker som förut, att det är ett utmärkt ord NÄR MAN INTE VET könet på en person man talar om, men att det är lika knäppt när man faktiskt vet det.

En sista märklighet i materialet är rutor där man presenterar olika personer. Så här låter det:

 Hon heter Gia Perez.

Hon bor i Borås.

Gia är 31 år gammal.

Hon är arkitekt men hon

jobbar inte nu.

Hon är singel.

Hon har ett barn. Hen heter Elmo.

Elmo är en bebis, ett spädbarn.

Hen är 7 månader gammal.

Gia sitter hemma med Elmo.

De trivs ihop.

 

Jag förstår inte riktigt hbtq-perspektivet i detta förutom att mamman inte vill säga om barnet är en flicka eller pojke, vilket jag tycker är knäppt i sig. Men annars trodde jag inte att mammor och deras spädbarn satt hemma tillsammans för att ”de trivs ihop”.  Eller brukar spädbarn ha valfrihet där att välja om det trivs ihop med mamma eller inte och vill ”sitta hemma tillsammans” med henne? Eller vill RFSL lära ut att det är normalt” att INTE trivas ihop med sin bebis eller hur ska jag tolka det?

RFSL framstår för mig i och med detta material fortfarande som en suspekt organisation. Men naturligtvis kan den svara på kritiken att de inte tvingar någon lärare att använda materialet, och det stämmer förvisso.

Länk till materialet

Mer #metoo om Heimerson, Virtanen och Wallin

Jag skrev ett synnerligen kritiskt inlägg om Staffan Heimerson sist. Anledningen till detta var att det han skrivit och uttalat var så urbota dumt. Som till exempel att kvinnors redogörelser för sexuella trakasserier i själva verket handlade om ett behov av att få skriva ”sjaskig pornografi”.

Urbota.

Dumt.

Om Heimerson i stället hade skrivit om faran i att oskyldiga män utpekas och döms av en folkdomstol hade jag hängt med men kanske inte samtyckt när det gäller allt. Nu uppfattade jag det så att han menar att även om till exempel ”kulturmännen” ifråga faktiskt är skyldiga till sexuella trakasserier så måste de få hållas, för annars blir Sverige ”ett kulturellt kalhygge”.

Betyder det att jag inte kan se några problem med #metoo-rörelsen?

Ja, det gör det. Den är i sig en alldeles utmärkt rörelse, en sann revolution och den är bra! Nu är ett systemskifte på gång!

Däremot ser jag alltid ett väldigt stort problem om det förekommer att oskyldiga pekas ut och döms oavsett om det sker i en domstol eller i massmedier. Mest för den utpekades skull och därmed hela samhällets, då vi alla kan drabbas, men också för rörelsen i stort som förlorar sin trovärdighet och därmed sin kraft om det förekommer falska utpekanden. I ett rättssamhälle ska – FÅR – ingen oskyldig dömas!

Har det hänt inom #metoo att oskyldiga pekats ut och namngivits?

Ingen aning. Jag hoppas förstås att det inte är så men antagligen har det förekommit, då berättelserna varit så många.

Men när det gäller vittnesmål om ej namngivna förövare tänker jag: Om det skulle vara så att (föga troligt) bara en fjärdedel av vittnesmålen är sanna – så är det en förbannad massa och bör leda till förändringar i  samhället! Förändringar som att en del män rannsakar sig själva och sitt beteende, att de som utsätts vågar säga ifrån, i mycket högre grad vågar anmäla till högre instans när det krävs och att dessa anmälningar i mycket högre grad tas på allvar.

Men som sagt, ingen får pekas ut på oklara grunder.

När det gäller utpekningen av Fredrik Virtanen så känner jag till exempel tveksamhet. Inte för att jag har några förutfattade meningar om denne Aftonbladet-skribent, jag har knappt läst honom, och jag känner inte heller till Cissi Wallin närmre. Men hon polisanmälde först fem år efter händelsen ifråga. Det kan hon ha mycket förklarliga skäl till, hon verkar faktiskt ha haft det, men det innebär också att möjligheterna att bevisa att det gått till som hon uppger är nära på noll som jag förstår det. Det var väl därför polisutredningen las ner. Betyder det att Virtanen  är oskyldig till det han anklagas för?

Givetvis inte. En annan kvinna har också anklagat honom för samma sak. Det talar inte för  hans sak. Men han är heller inte uppenbart skyldig. Två kvinnor kan faktiskt minnas fel i synnerhet när så många år har gått eller  kan de uppge fel information, dvs ljuga. Men om man inte heller kan bevisa att han är skyldig, är det då rätt att kräva att han inte längre får fortsätta sitt arbete, att han ska stängas av eller få sparken?

Jag anser nog inte det. Det går inte att bevisa någonting och hur ont detta än gör för de som faktiskt kan ha blivit drogade och våldtagna så får de inte kräva att en arbetsgivare sparkar någon på oklara grunder.

Den enda vägen framåt är att inse att ett förlorat tillfälle (att anmäla) kan vara just ett förlorat tillfälle som inte kan tas åter. Och i stället försöka påverka så att kvinnor i framtiden vågar anmäla när det fortfarande är aktuellt och det eventuellt finns bevismaterial.

Hur kan man vara så gammal…

… ”och ändå få skriva i Aftonbladet” kunde kanske ha varit en fortsättning på min rubrik. Men åldersdiskriminering är det sista  jag vill ägna mig åt. Kan det kanske bero på att jag, helt förvånande, själv blir allt äldre? Fast jag tror ju att man kan identifiera sig med diskriminerade utan att vara det själv. Precis som många män gör nu med #metoo-rörelsen.

…”utan att ha fattat någonting” är därför en mer rimlig fortsättning. Men jag borde kanske inte bli upprörd över att en 82-årig man som Staffan Heimerson skriver som han gör i denna kolumn och säger som han gör i denna intervju. Han resonerar bara som han (antagligen) har gjort i hela sitt liv och alla de ”hundratals män” som han påstår har skrivit uppskattande mail efter kolumnen resonerar likadant som han. Och det har ju funkat hittills!  De är besvikna nu över att #metoo kanske medför ett systemskifte. Kanske är de 82 eller äldre.

Men jag vet ju att det finns de, både kvinnor och män, som är yngre än 82 som gärna anför ”attraktionen mellan könen” som ”man aldrig kommer ifrån” och det tragiska i att män nu efter #metoo-rörelsen ”aldrig kommer att våga uppvakta en kvinna igen.” (Nå, nu räckte inte detta för Staffan för att inte tycka om  #metoo, utan han ville anföra att Sverige nu blir ”ett kulturellt kalhygge” i och med att en del kulturmän får sparken om de tafsar. Och att många stackars män måste gå till prostituerade i rädsla för att bli beskyllda för trakasserier om de inleder relationer med ”vanliga” kvinnor.)

Sådana påståenden gör mig så upprörd att jag hade slitit av mig mitt hår, om jag hade haft något hår att tala om. Hur ska man få dessa män att förstå – eller gör de sig dumma med flit för att de inte vill bli av med möjligheten att få utöva den makt som sexuella trakasserier är ett uttryck för?

Jag vet också att om man säger: ”Hur skulle du uppleva det om en kvinnlig chef tafsade på dig och gjorde sexuella anspelningar hela tiden?”så fungerar det inte för att öka förståelsen. ”Det är ju det man väntar på som man – haha!” är det garanterade och ack så förutsägbara svaret . Obs ”inte  av alla män!” som man nu alltid måste tillägga.

Jag tänker att dessa män behöver något annat för att – kanske, eventuellt – förstå.

– Vad skulle du tänka om en homosexuell man i överordnad position kom och smekte dig över skinkorna när du stod vid kopiatorn på jobbet och sa att du har ”en så sexig häck”? Om det ideligen anspelades på dina kapaciteter som homosexuell älskare inför kollegorna? Om en man stack upp fingret i ditt anus i en badtunna på en fest med ditt jobb? Och om du gick till din chef fick höra att ”lite får du tåla” eller ”Gaymän är sådana, ta det inte så allvarligt.”

”Men det är ju en helt annan sak.” Kanske svaret då blir. För så är det ju, att det fortfarande är tabu bland heterosexuella män att beskyllas för homosexualitet eller få homosexuella närmanden.

Men varför är det en annan sak?

I båda fallen handlar det om ensidighet. Det handlar inte om uppvaktning eller flörtande. Det handlar om en persons behov av att bevisa eller tillskansa sig ett överläge över en annan person. ”Jag har lust att göra det här och jag skiter i vad du vill. Jag har eller vill ha makt över dig.”

Det är väldigt väldigt långt ifrån att ”flörta”” eller från ett uttryck för ”den naturliga attraktionen mellan könen”. Absolut kan en man – eller kvinna – missuppfatta någon annans signaler och göra ett närmande som inte är välkommet. Men då man förstår att det just inte är välkommet så gör man inte om det igen. Och igen.

Sexuella trakasserier handlar om maktutövning. Punkt slut.

Fast ni vet ju hur det är med mig och att sätta punkt…

Om någon heterosexuell man fortfarande inte förstår att det inte finns någon skillnad mellan en ”bögchef” som smeker hans rumpa och när han själv gör det på sina kvinnliga medarbetare så vill jag komplettera med några visdomsord från Mark Levengood. Han var, tillsammans med Hans Blix, med i ”Malou efter tio” för några veckor sedan. (Hans Blix är för övrigt 89 och därmed sju år äldre än Heimerson, men håller för den sakens skull inte alls fast vid värderingar som kanske gällde när han var ung. Klartänkt kille, han Hans!)

Nå vad sa Mark? Jo han talade också om ”attraktionen mellan könen” fast det ju var inom könet som han själv hade mest erfarenhet av. Men han förstod att ”om jag till exempel blir attraherad av dig Malou och vill uppvakta dig så är nästa steg inte att skicka en bild av min penis till din mobil”.

Alla män som har svårt att förstå #metoo-rörelsen borde gå på kurs hos Mark. Att skicka bilder av sitt könsorgan till kvinnor man knappt känner är inte ett uttryck för ”naturlig attraktion mellan könen”. Det är ett uttryck för en vilja att förtrycka och nedvärdera.

Någon kan här inflika att kvinnor ju gör så, vilket stämmer till viss del. På en del män funkar det att okända kvinnor skickar avklädda bilder på sig själva om de vill ha kontakt. Kanske en man som inte är så intelligent då tänker att då måste väl jag få göra samma sak?  Svar:  – Nej det måste du inte för kvinnor fungerar inte på det viset att en bild på en naken kropp gör att hon vill ha kontakt. Än mindre en bild på en naken snopp. Och det vet du nog innerst inne.

Ja det var väl trist att Staffan H. skulle sluta sin karriär på detta skamliga vis. Men åldersdiskriminering ägnar vi oss som sagt inte åt på denna blogg. Och därför håller jag även honom ansvarig för vad han skrivit och tillåter mig att skriva att hans kolumn och det han uttalade i den efterföljande intervjun var bland det dummaste jag läst på mycket länge.

En trevlig tjej – Könsroller i sfi-bok från 1981

Jag hittade en sfi-bok från 1981 i förrådet på jobbet. Eleverna skulle träna på att förstå  ordklasser genom ett antal ord som stod under rubrikerna mamma, pappa, storasyster, brorsan.

Så här såg det ut:

Mamma: lagar mat, syr, städar, dammar , diskar, väcker, tröstar, ordnar, gråter, skrattar

Pappa: arbetet, fåtöljen, tidningen, Systemet, båten, bilen, villan, sängen, tystnad

Storasyster: vacker, intelligent, flitig, ren, rar, händig, öm, känslig

Brorsan: snabbt, högt, skrikigt, ivrigt, skitballt, häftigt, våldsamt, hemskt

Hade vi inte kommit längre 1981? Eller är det bara läromedelsförfattaren som bearbetar sina tragiska barndomsminnen av en mamma som grät, en pappa som gick till Systemet och en brorsa som var våldsam och hemsk? (Själv var hon den intelligenta, flitiga och vackra storasystern, får man förmoda.)

En trevlig tjej – Därför har kvinnor lägre lön

Inte helt förvånande tycker ni kanske, så läggs grunden för skillnaden mellan kvinnor och mäns löner redan på dagis.

Och problemet är spelen. I synnerhet de spel där det gäller vara ”lite smart”. För vad gör en kvinna när hon spelar ett spel med sitt eget eller andras barn? Jo, hon fuskar. Hon gör sig sämre än vad hon är. Så att barnet ska få vinna och bli glad.

Men har någon sett en man som låter sig besegras i ett spel med vilje? Skulle inte tro det. Män spelar alltid på blodigt allvar, även mot en treåring.

Följden blir naturligtvis att barnet redan från början lär sig att kvinnor är lite korkade, eftersom det redan vid tre års ålder vinner över sin mamma men aldrig över sin pappa. Det här påverkar sedan när barnet växer upp och blir chef och ska bestämma löner. ”Kvinnor är så korkade att en treåring vinner över dem tankemässigt” tänker de.

Jag tycker det är glasklart!