Kategoriarkiv: Kvinnor och män

Jag blir så himla raderad…igen! (Om katolska kyrkan, Idergard och ”Katolskt samtalsforum”)

Man kan nog tänka att om jag blir raderad på diverse högst olika forum så måste just jag vara problemet. Nu har jag blivit raderad igen, efter att ha kritiserat Katolska kyrkan och som jag menar dess roll i hederskulturen, på ”Katolskt samtalsforum” på Facebook. (En grupp som säger sig välkomna även icke-katoliker.)

Det jag skrev var, då aborter allt som oftast är på tapeten därhelst katoliker samlas på Internet, att jag blir irriterad över som jag ser det dubbelmoral, då skambeläggandet av ”ogifta mödrar” samt i viss mån motstånd till all slags feminism, just gjort att kvinnor genom historien känt sig tvingade att genomgå aborter. (Sedan är det en annan sak att detta inte är skälen till abort i dag, i Sverige.) Jag menade också att Katolska kyrkan några hundra år senare än Jesus dog förklarade Jesus mamma ”evig jungfru” trots att bibeltexter talar om att Jesus hade syskon, i sig utgör en del av, och därmed i viss mån är skuld till, den hederskultur vi fortfarande ser i dag.

Jag fick i stort sett enbart svar från män i denna katolska Facebook-grupp. De hånade mig kraftfullt, skrev att jag ”borde uppsöka en psykiater” och jag uppmanades till ”bikt, bot och bättring” för min ”hädelse av Jungfru Maria”. Detta av gudfruktiga män som med iver och sann gnista ville sätta mig på plats, samt förklarade, dock på ett enligt mig ytterst grumligt sätt, varför det var fel med feminism på ALLA sätt. (Att den som ideologi har brister är jag den första att skriva under på själv.)

Dagen efter raderades mitt inlägg. Såsom jag sett sker så ofta inom katolska kyrkan, när minsta lilla ifrågasättande eller kritik yttras mot dess lära eller mot kyrkans handlande. Jag har skrivit om det förr, se taggade inlägg. Det påminner mig om diktaturer och där jag förut kände dragning känner jag numera rätt mycket avsmak. Vad är detta för en makthungrig, totalitär organisation? Som inte tål kritik eller ifrågasättande av något?

Jag kunde inte låta bli att ge en känga till Thomas Idergard (igen) i Fb-inlägget då han i sin sista (skrivna) predikan talat om att kyrkans uppgift är att visa Jesus så som han var, och inte som dagens intressegrupper önskar att han vore. Min replik var då att Kyrkan (den katolska och ortodoxa men även den lutherska förr) just gjort detsamma när man (med betoning på MAN) på högst oklara grunder förklarade Maria ”evig sexuellt oerfaren” även efter att hon gift sig och Jesus enligt Bibeln hade syskon. Man kan ju helt enkelt inte vörda en kvinna som har haft sex, eftersom hon då i någon mån är ”nedsmutsad”, inte ”orörd” och inte längre ”ren”! Alltså gör man henne till det man önskar att hon vore.

Detta är vad hederskultur handlar om. En mans sexuella erfarenheter eller oerfarenheter tas ALDRIG NÅGONSIN upp överhuvudtaget. Endast när det gäller en kvinna är detta viktigt. Hederskultur, som sagt.

För att ha dryftat detta förklarades jag ”psykiskt sjuk” och administratören kom med ett goddag yxskaft-svar till varför mitt inlägg tagits bort och skrev sedan en nedlåtande kommentar som visade att man inte ens läst mitt inlägg alternativt inte förstått det. Detta svar ”gillades” av pater Thomas Idergard en eller två sekunder efter att det publicerades. Antingen hyser han ett synnerligen agg mot mig (jag har ju skrivit kritiska inlägg förut) eller så har han som katolsk präst lite för lite att göra. Skulle tro båda. Att svara på mitt ifrågasättande och min kritik gick däremot inte för sig. (Nå, kom just på att han kanske har semester.)

Men om jag nu ska kritisera, så kan jag kritisera mer. Jag ser numera Thomas Idergard som en del av ”maktmaskineriet” Katolska Kyrkan, där den som har all makt (inte i himlen men på jorden) kväser och tillintetgör den som inte fogar sig. Även inom katolska kyrkan är det känt hur han uppmanade att ”be för ordenssystern Madeleine Fredells själ” för att hon medverkade i ett radioprogram där hon redogjorde för olika gudsbilder i olika kulturer, där man ibland sett den Helige Ande som en ”feminin aspekt av Gud” eller något liknande.

Programmet i sig var en bagatell enligt mig, men hur kan det vara så till den milda grad störande att någon berättar om att Gud inte bara måste uppfattas som ”han” utan kan uppfattas som ”hon” också, dvs både som hon och han?

Jag själv kan inte tänka ”kön” om Gud överhuvudtaget, tror jag, men jag menar att det tyder på misogyni om man går i taket inför tanken att Gud kan uppfattas som både han och hon och inte bara som ”han”. Vad är det man blir så hotad av att man måste angripa någon offentligt genom att uppmana till att ”be för hennes själ” och även skriva att hon OFFENTLIGT MÅSTE GÖRA BOT (för att hon medverkat i detta radioprogram)?

Jaja, käre Thomas, det började bra då jag fick bra svar från dig från början men jag har förlorat rätt mycket respekt för dig på sistone. Jag kanske inte bör bli förvånad över att du inte beter dig särskilt prästerligt utan sitter och lurar på ”gilla”-knappen, ivrig att trycka, när någon skriver nedlåtande om mig på Facebook i stället för att svara på mitt ifrågasättande?

Tillägg: Gruppens administratör låter också meddela att hon vet med sig att en katolsk kyrkoherde minsann inte skulle acceptera mig utan ”säga nej om jag efter två års studier skulle vilja konvertera till katolicismen” (det är till att ha kunskap om mycket inom denna grupp ser man!) och hon skriver också i ett PM att hon ”ska be för mig” att jag ”ska finna min väg till Gud”. Så går det till när religiösa för internetkrig. Om hon verkligen ber för mig vore intressant att veta, men jag misstänker att det är mer intressant att få skriva ”Jag ber för dig” som ett sätt att få trycka till mig ytterligare. Den uppriktige bara ber utan att upplysa den den ber för om detta.

Tillägg den 1/7: Fast i dag fick jag ett PM från en annan, väletablerad katolik som jag inte kände förut och som jag naturligtvis aldrig kommer att säga namnet på, då han inte bett om att bli citerad:

Hej Anna, Facebook-katolicismen är fullständigt vämjelig. Detta forum representerar inte kyrkan på något formellt sätt alls. Faktum är att det är emot den kanoniska lagen (som gäller för kyrkan) att kalla sig katolsk om man inte är förankrad i den katolska kyrkan formellt. Här hittar du, för att hårdra det, en samling män, neurotiskt dogmatiska med en självpåtagen inkvisitorisk nit. De uttalar sig oförsiktigt om allt. Jesus hade blivit tillrättavisad här.”

Lite roligt formulerat, tycker jag, och jag känner mig återupprättad…

Han älskar mig faktiskt!

Varje morgon efter frukost vill han ligga under mattes haka.

När jag var liten sa min far ibland ”Akta dig för pusslisa!” till vår hund, då jag inte kunde låta bli att pussa henne.

Men Kasper gillar att bli pussad! Han krafsar på mig med tassen när jag slutar.

Han tycker också väldigt mycket om ”kärlek” och tycker att man ska visa att man tycker om varandra. Det är fint. Därför har han inga som helst problem med att någon eventuellt skulle kunna tycka att han är lite efterhängsen.

När jag går från sängen till datorn till exempel kommer han efter (och sätter sig framför skärmen som sagt, eller lägger sig ovanpå min hand där jag har musen. Eller så försöker klättra upp i knät.) När jag går till soffan för att titta på TV kommer han genast efter och lägger sig över bröstkorgen så att han delvis skymmer sikten, och går jag till sängen och lägger mig och läser kommer han och lägger sig under hakan. Eller på boken.

Ett sådant överhuvud borde alla familjer ha! Ett kärleksfullt överhuvud som bryr sig om. Till och med när jag köpt nya kläder är han positiv och säger att det är snyggt och frågar inte vad det kostade!

Och trots att han efter sina filmer på Youtube är att betrakta som filmstjärna är han inte ett dugg divig och beter sig aldrig illa på krogen som vissa Dramaten-skådespelare. Han har inga brister helt enkelt (det skulle möjligen vara att han försöker stjäla sin fästmö Veras mat om han kan, men det fattar hon i alla fall inte då hon fortfarande tror att han ska ge henne mat om hon stångar sig mot honom).

Ibland när matte gått och lagt sig kommer Kasper och överlämnar en present i form av en tygmus på täcket och inväntar sedan beröm. (Han är innekatt och kan därför inte ta hem riktiga möss.) Jag blir förstås alltid lika glad och poängterar att vi aldrig skulle klara oss utan hans bidrag till familjens försörjning!

Nej tack, RFSL, jag avstår ert SFI-material

Eftersom jag är sfi-lärare får jag material skickat till mig som rör undervisning på sfi. Senast var det studiematerial från RFSL avsett som ”inspiration för den som vill undervisa i sfi med HBTQ-perspektiv.”

20180612_124116_001

Jag är förbryllad. Första intrycket är att materialet är ett helt vanligt undervisningsmaterial för nybörjargrupper med elever med kort skolbakgrund, sådant material som vi redan drunknar i eller producerar själva. Klockan och tider, hälsningsfraser, våra besvärliga svenska vokaler… Vari ligger ”hbtq-perspektivet”? Kanske genom att det är försett med en uppmaning att sätta in pengar till RFSL mitt i det övningsmaterial som är avsett för eleverna?

Men inte bara det. Efter ett tag kommer jag fram till att det man vill lära ut  är att när man presenterar sig själv ska man också säga ”vilket pronomen man har”.

”Hej! Jag heter Anna och mitt pronomen är hon.”

Eller så ska jag säga att mitt pronomen är ”hen” eller både ”hen” och ”hon”. Eller kanske ”han”.

Blir det inte väldigt märkligt? Samt förvirrande för många elever som redan har problem med när de ska säga han eller hon.

Könet kan behöva förtydligas i en del fall, absolut, vi hade till exempel en elev som i hemlandet fötts med dubbel uppsättning könsorgan. Föräldrarna trodde felaktigt att det då bara var att ”välja” det kön de ville ha på sitt barn vilket blev fel eftersom föräldrarna ville ha en flicka men barnet kände hela tiden att det var en pojke. För honom kan det kanske i vissa fall behöva förtydligas för omgivningen att han faktiskt är en man trots vissa androgyna drag och att ”hans pronomen” därmed är ”han”.

Visst vet jag att det finns personer som inte vill definiera sig som varken han eller hon. Men att alla andra på grund av detta ska behöva förklara vilket pronomen de har – blir absurt. Det blir som att säga att eftersom en del har dyslexi ska alla undervisas som om de vore dyslektiker.

Tro nu alltså inte att jag vill förminska problemet med könsdysfori  – det är inte enbart en modenyck och inget självvalt lidande, och än så länge vet vi ju inte ens vad det beror på. Den som lider ska få hjälp precis som människor med andra olika diagnoser ska få eller får hjälp om behovet är genuint. (Tillägg: Det har nu framkommit att en del av de som får ”hjälp” faktiskt ångrar sig sedan.)

Jag inser också ett ganska skriande behov av att tala om homosexuellas rättigheter för invandrare i Sverige, då många kommer från kulturer som ligger åtminstone hundra år efter oss när det gäller synen på homosexualitet, där de far väldigt illa och där det ibland är belagt med dödsstraff att leva som homosexuell.  Men jag vill nog i min undervisning hellre trycka på människors rätt att slippa diskriminering, hat och förtryck med tanke på att många just flytt från det, eller kan möta det i Sverige i form av rasism.

”Om du inte vill bemötas illa för att du tillhör ett visst folk eller en viss religion så har du inte heller rätt att behandla andra grupper illa även om du har åsikter om deras sätt att leva”.

Men jag vill inte ta hjälp av RFSL för att förklara detta och tror inte att jag vinner någonting med att träna dialoger med dem som den nedan som är hämtad ur materialet.

20180612_144130

Det här inlägget är heller inte menat att återigen debattera ordet ”hen”. Jag tycker som förut, att det är ett utmärkt ord NÄR MAN INTE VET könet på en person man talar om, men att det är lika knäppt när man faktiskt vet det.

En sista märklighet i materialet är rutor där man presenterar olika personer. Så här låter det:

 Hon heter Gia Perez.

Hon bor i Borås.

Gia är 31 år gammal.

Hon är arkitekt men hon

jobbar inte nu.

Hon är singel.

Hon har ett barn. Hen heter Elmo.

Elmo är en bebis, ett spädbarn.

Hen är 7 månader gammal.

Gia sitter hemma med Elmo.

De trivs ihop.

 

Jag förstår inte riktigt hbtq-perspektivet i detta förutom att mamman inte vill säga om barnet är en flicka eller pojke, vilket jag tycker är knäppt i sig. Men annars trodde jag inte att mammor och deras spädbarn satt hemma tillsammans för att ”de trivs ihop”.  Eller brukar spädbarn ha valfrihet där att välja om det trivs ihop med mamma eller inte och vill ”sitta hemma tillsammans” med henne? Eller vill RFSL lära ut att det är normalt” att INTE trivas ihop med sin bebis eller hur ska jag tolka det?

RFSL framstår för mig i och med detta material fortfarande som en suspekt organisation. Men naturligtvis kan den svara på kritiken att de inte tvingar någon lärare att använda materialet, och det stämmer förvisso.

Länk till materialet

Mer #metoo om Heimerson, Virtanen och Wallin

Jag skrev ett synnerligen kritiskt inlägg om Staffan Heimerson sist. Anledningen till detta var att det han skrivit och uttalat var så urbota dumt. Som till exempel att kvinnors redogörelser för sexuella trakasserier i själva verket handlade om ett behov av att få skriva ”sjaskig pornografi”.

Urbota.

Dumt.

Om Heimerson i stället hade skrivit om faran i att oskyldiga män utpekas och döms av en folkdomstol hade jag hängt med men kanske inte samtyckt när det gäller allt. Nu uppfattade jag det så att han menar att även om till exempel ”kulturmännen” ifråga faktiskt är skyldiga till sexuella trakasserier så måste de få hållas, för annars blir Sverige ”ett kulturellt kalhygge”.

Betyder det att jag inte kan se några problem med #metoo-rörelsen?

Ja, det gör det. Den är i sig en alldeles utmärkt rörelse, en sann revolution och den är bra! Nu är ett systemskifte på gång!

Däremot ser jag alltid ett väldigt stort problem om det förekommer att oskyldiga pekas ut och döms oavsett om det sker i en domstol eller i massmedier. Mest för den utpekades skull och därmed hela samhällets, då vi alla kan drabbas, men också för rörelsen i stort som förlorar sin trovärdighet och därmed sin kraft om det förekommer falska utpekanden. I ett rättssamhälle ska – FÅR – ingen oskyldig dömas!

Har det hänt inom #metoo att oskyldiga pekats ut och namngivits?

Ingen aning. Jag hoppas förstås att det inte är så men antagligen har det förekommit, då berättelserna varit så många.

Men när det gäller vittnesmål om ej namngivna förövare tänker jag: Om det skulle vara så att (föga troligt) bara en fjärdedel av vittnesmålen är sanna – så är det en förbannad massa och bör leda till förändringar i  samhället! Förändringar som att en del män rannsakar sig själva och sitt beteende, att de som utsätts vågar säga ifrån, i mycket högre grad vågar anmäla till högre instans när det krävs och att dessa anmälningar i mycket högre grad tas på allvar.

Men som sagt, ingen får pekas ut på oklara grunder.

När det gäller utpekningen av Fredrik Virtanen så känner jag till exempel tveksamhet. Inte för att jag har några förutfattade meningar om denne Aftonbladet-skribent, jag har knappt läst honom, och jag känner inte heller till Cissi Wallin närmre. Men hon polisanmälde först fem år efter händelsen ifråga. Det kan hon ha mycket förklarliga skäl till, hon verkar faktiskt ha haft det, men det innebär också att möjligheterna att bevisa att det gått till som hon uppger är nära på noll som jag förstår det. Det var väl därför polisutredningen las ner. Betyder det att Virtanen  är oskyldig till det han anklagas för?

Givetvis inte. En annan kvinna har också anklagat honom för samma sak. Det talar inte för  hans sak. Men han är heller inte uppenbart skyldig. Två kvinnor kan faktiskt minnas fel i synnerhet när så många år har gått eller  kan de uppge fel information, dvs ljuga. Men om man inte heller kan bevisa att han är skyldig, är det då rätt att kräva att han inte längre får fortsätta sitt arbete, att han ska stängas av eller få sparken?

Jag anser nog inte det. Det går inte att bevisa någonting och hur ont detta än gör för de som faktiskt kan ha blivit drogade och våldtagna så får de inte kräva att en arbetsgivare sparkar någon på oklara grunder.

Den enda vägen framåt är att inse att ett förlorat tillfälle (att anmäla) kan vara just ett förlorat tillfälle som inte kan tas åter. Och i stället försöka påverka så att kvinnor i framtiden vågar anmäla när det fortfarande är aktuellt och det eventuellt finns bevismaterial.

Hur kan man vara så gammal…

… ”och ändå få skriva i Aftonbladet” kunde kanske ha varit en fortsättning på min rubrik. Men åldersdiskriminering är det sista  jag vill ägna mig åt. Kan det kanske bero på att jag, helt förvånande, själv blir allt äldre? Fast jag tror ju att man kan identifiera sig med diskriminerade utan att vara det själv. Precis som många män gör nu med #metoo-rörelsen.

…”utan att ha fattat någonting” är därför en mer rimlig fortsättning. Men jag borde kanske inte bli upprörd över att en 82-årig man som Staffan Heimerson skriver som han gör i denna kolumn och säger som han gör i denna intervju. Han resonerar bara som han (antagligen) har gjort i hela sitt liv och alla de ”hundratals män” som han påstår har skrivit uppskattande mail efter kolumnen resonerar likadant som han. Och det har ju funkat hittills!  De är besvikna nu över att #metoo kanske medför ett systemskifte. Kanske är de 82 eller äldre.

Men jag vet ju att det finns de, både kvinnor och män, som är yngre än 82 som gärna anför ”attraktionen mellan könen” som ”man aldrig kommer ifrån” och det tragiska i att män nu efter #metoo-rörelsen ”aldrig kommer att våga uppvakta en kvinna igen.” (Nå, nu räckte inte detta för Staffan för att inte tycka om  #metoo, utan han ville anföra att Sverige nu blir ”ett kulturellt kalhygge” i och med att en del kulturmän får sparken om de tafsar. Och att många stackars män måste gå till prostituerade i rädsla för att bli beskyllda för trakasserier om de inleder relationer med ”vanliga” kvinnor.)

Sådana påståenden gör mig så upprörd att jag hade slitit av mig mitt hår, om jag hade haft något hår att tala om. Hur ska man få dessa män att förstå – eller gör de sig dumma med flit för att de inte vill bli av med möjligheten att få utöva den makt som sexuella trakasserier är ett uttryck för?

Jag vet också att om man säger: ”Hur skulle du uppleva det om en kvinnlig chef tafsade på dig och gjorde sexuella anspelningar hela tiden?”så fungerar det inte för att öka förståelsen. ”Det är ju det man väntar på som man – haha!” är det garanterade och ack så förutsägbara svaret . Obs ”inte  av alla män!” som man nu alltid måste tillägga.

Jag tänker att dessa män behöver något annat för att – kanske, eventuellt – förstå.

– Vad skulle du tänka om en homosexuell man i överordnad position kom och smekte dig över skinkorna när du stod vid kopiatorn på jobbet och sa att du har ”en så sexig häck”? Om det ideligen anspelades på dina kapaciteter som homosexuell älskare inför kollegorna? Om en man stack upp fingret i ditt anus i en badtunna på en fest med ditt jobb? Och om du gick till din chef fick höra att ”lite får du tåla” eller ”Gaymän är sådana, ta det inte så allvarligt.”

”Men det är ju en helt annan sak.” Kanske svaret då blir. För så är det ju, att det fortfarande är tabu bland heterosexuella män att beskyllas för homosexualitet eller få homosexuella närmanden.

Men varför är det en annan sak?

I båda fallen handlar det om ensidighet. Det handlar inte om uppvaktning eller flörtande. Det handlar om en persons behov av att bevisa eller tillskansa sig ett överläge över en annan person. ”Jag har lust att göra det här och jag skiter i vad du vill. Jag har eller vill ha makt över dig.”

Det är väldigt väldigt långt ifrån att ”flörta”” eller från ett uttryck för ”den naturliga attraktionen mellan könen”. Absolut kan en man – eller kvinna – missuppfatta någon annans signaler och göra ett närmande som inte är välkommet. Men då man förstår att det just inte är välkommet så gör man inte om det igen. Och igen.

Sexuella trakasserier handlar om maktutövning. Punkt slut.

Fast ni vet ju hur det är med mig och att sätta punkt…

Om någon heterosexuell man fortfarande inte förstår att det inte finns någon skillnad mellan en ”bögchef” som smeker hans rumpa och när han själv gör det på sina kvinnliga medarbetare så vill jag komplettera med några visdomsord från Mark Levengood. Han var, tillsammans med Hans Blix, med i ”Malou efter tio” för några veckor sedan. (Hans Blix är för övrigt 89 och därmed sju år äldre än Heimerson, men håller för den sakens skull inte alls fast vid värderingar som kanske gällde när han var ung. Klartänkt kille, han Hans!)

Nå vad sa Mark? Jo han talade också om ”attraktionen mellan könen” fast det ju var inom könet som han själv hade mest erfarenhet av. Men han förstod att ”om jag till exempel blir attraherad av dig Malou och vill uppvakta dig så är nästa steg inte att skicka en bild av min penis till din mobil”.

Alla män som har svårt att förstå #metoo-rörelsen borde gå på kurs hos Mark. Att skicka bilder av sitt könsorgan till kvinnor man knappt känner är inte ett uttryck för ”naturlig attraktion mellan könen”. Det är ett uttryck för en vilja att förtrycka och nedvärdera.

Någon kan här inflika att kvinnor ju gör så, vilket stämmer till viss del. På en del män funkar det att okända kvinnor skickar avklädda bilder på sig själva om de vill ha kontakt. Kanske en man som inte är så intelligent då tänker att då måste väl jag få göra samma sak?  Svar:  – Nej det måste du inte för kvinnor fungerar inte på det viset att en bild på en naken kropp gör att hon vill ha kontakt. Än mindre en bild på en naken snopp. Och det vet du nog innerst inne.

Ja det var väl trist att Staffan H. skulle sluta sin karriär på detta skamliga vis. Men åldersdiskriminering ägnar vi oss som sagt inte åt på denna blogg. Och därför håller jag även honom ansvarig för vad han skrivit och tillåter mig att skriva att hans kolumn och det han uttalade i den efterföljande intervjun var bland det dummaste jag läst på mycket länge.

En trevlig tjej – Könsroller i sfi-bok från 1981

Jag hittade en sfi-bok från 1981 i förrådet på jobbet. Eleverna skulle träna på att förstå  ordklasser genom ett antal ord som stod under rubrikerna mamma, pappa, storasyster, brorsan.

Så här såg det ut:

Mamma: lagar mat, syr, städar, dammar , diskar, väcker, tröstar, ordnar, gråter, skrattar

Pappa: arbetet, fåtöljen, tidningen, Systemet, båten, bilen, villan, sängen, tystnad

Storasyster: vacker, intelligent, flitig, ren, rar, händig, öm, känslig

Brorsan: snabbt, högt, skrikigt, ivrigt, skitballt, häftigt, våldsamt, hemskt

Hade vi inte kommit längre 1981? Eller är det bara läromedelsförfattaren som bearbetar sina tragiska barndomsminnen av en mamma som grät, en pappa som gick till Systemet och en brorsa som var våldsam och hemsk? (Själv var hon den intelligenta, flitiga och vackra storasystern, får man förmoda.)

En trevlig tjej – Därför har kvinnor lägre lön

Inte helt förvånande tycker ni kanske, så läggs grunden för skillnaden mellan kvinnor och mäns löner redan på dagis.

Och problemet är spelen. I synnerhet de spel där det gäller vara ”lite smart”. För vad gör en kvinna när hon spelar ett spel med sitt eget eller andras barn? Jo, hon fuskar. Hon gör sig sämre än vad hon är. Så att barnet ska få vinna och bli glad.

Men har någon sett en man som låter sig besegras i ett spel med vilje? Skulle inte tro det. Män spelar alltid på blodigt allvar, även mot en treåring.

Följden blir naturligtvis att barnet redan från början lär sig att kvinnor är lite korkade, eftersom det redan vid tre års ålder vinner över sin mamma men aldrig över sin pappa. Det här påverkar sedan när barnet växer upp och blir chef och ska bestämma löner. ”Kvinnor är så korkade att en treåring vinner över dem tankemässigt” tänker de.

Jag tycker det är glasklart!