Den ultimata Etalien-guiden!

Jag hittade min första dagbok som jag började skriva när jag var åtta år. Och tänk, fortfarande kan man hitta mycket användbar information i den! Som den här reseberättelsen för dig som kanske funderar på att åka till Etalien! Här finns tips på många roliga aktiviteter att göra.

Stavningen är för övrigt förstås autentisk och just så här inkonsekvent var jag när jag stavade som åttaåring. Jag har något att påminnas om här när jag rättar mina elevers uppsatser.

”Sommaren 1976. då var mammas kör och vår familj I Etalien. Om du minn rätt har jag berättat förut att vi har varit i Etalien. Men jag berättade inte hur det var.  Och det ska ni få höra nu. En dag skulle mammas kör åka till Venedig. där var det veldigt vackert och roligt. Där fanns en kyrka som var väldigt vacker med många diamanter i. Och hela stora torget där var fullt av duvor.

Och i ett stånd fanns det en gubbe som säljde fågelmat till duvorna. Och Martin och jag köpte varsin strut med fågel mat. En gång satt en duva på mitt huvud och på Martins axel. Nu ska jag inte prata mer om duvorna. Nu ska jag berätta om när vi var och tittade på hur man gjorde glas. Ja igeklige var det inte så där hemskt mycket att bretta om. men jag kan i alla fall berätta att det var roligt. I Venedig fick jag en liten docka. nu ska jag inte berätta mer om venedig för vi var i garda ochså. Garda är en stad tror jag Ja kommer nästan inte ihåg något av Garda men jag kommer ihåg att det fanns något som hette gardasjön. Där staden som hotellet låg hette Riva    på gården fanns det en baseng men jag kunde inte simma och vattnet var ganska djupt men sista dagen köpte pappa en badring åt mig. till frukost fick vi te och smörgås med en jätte god marmelad. när vi flög till italien och hem var det första gången jag flög vi va vel hema två på natten tror jag. Och jag tycker att det var väldigt roligt i etalien och jag skrev det här 1978 så det är inte så konsigt att jag inte kommer ihåg så mycket fär jag var ju i etalien 1976 Jo föresten Jag kommer ihåg att det var i ett högt torn i garda tror jag. där köpte martin ett fint hallsband åt mig och glas sak till mamma. Hejdå.”

Martin är min bror och visst var det snällt av honom att som tioåring köpa ett halsband till sin fyra år yngre syster? Det var av blått glas och jag har letat efter det men har tappat bort det tyvärr.

IMG_2624 (1)

Marigt

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg om hur jag drömde tiden efter min mamma dött. Det var soliga härliga drömmar där jag pratade med min mamma som var glad och jag var också glad. Jag ville naturligtvis se det som en hälsning från henne från andra sidan.

Men hur ska jag tolka mina drömmar nu? Jag vaknar varje morgon i något slags skräck och tänker att jag är i helvetet. Ingen tröst och lindring finns, bara den oåterkalleliga döden. Det är ganska vidrigt och tar ett bra tag innan jag lyckas vakna till  ”den vanliga världen” igen. Varför håller drömmarna på som de gör? Jag antar att också dessa mardrömmar har något att säga mig, som att jag borde ändra på saker i mitt liv, men de behöver väl inte ta i så in i helvete?

Tomorrow shall be my dancing day

Det känns konstigt att det är hela tre år sedan min mamma dog nu. Hon dog på Juldagens kväll 2012, och jag tycker det är fint att hon dog just den dagen, då hon var kyrkomusiker till yrket och en av kyrkans största dagar är just Juldagen. Hon var också som allra ”yrkesverksammast” vid denna tid.

På eftermiddagen Julafton 2012 satt jag i hennes sjukhusrum på Södersjukhuset och vakade, min bror och far slöt upp senare. Att hon inte skulle överleva detta var vid det läget klart men exakt hur många dagar eller veckor hon hade kvar visste ingen. Hon var i djup koma sa läkaren, men bevis för att hon faktiskt kunde uppfatta och höra vad som hände runt henne fanns.

Jag kom med min favoritjulskiva med S:t Jacobs kammarkör och spelade den flera gånger där jag satt vid hennes sjukbädd i det milda skenet av den elektriska adventsljusstaken i fönstret. Den första sången på skivan heter ”Tomorrow shall my dancing day” och är en numera välkänd underbart vacker relativt nyskriven julkörsång *. Min mamma spelade den och framförde den med sina körer efter att hon först hört den på skiva och blivit förtjust i den.

Symboliken är så stark att jag fortfarande får tårar i ögonen av tacksamhet när jag tänker på det. Jag tror alltså att hennes dödsdag blev en ”Dancing day” för henne. Det gör jag faktiskt, trots att tvivel kring allt också finns med, så ofta. Men jag tror det faktiskt. Och för henne kan det aldrig ha varit fråga om något annat.

*Sången återfinns i otaliga versioner och med två olika melodier (båda vackra) på nätet. På Spotify rekommenderar jag den första som kommer upp om man söker på sångnamnet, med John Gardner. Tydligen finns den även i äldre versioner, men denna variant är i alla fall (relativt) nykomponerad.

Min förälskelse i ambulanssjukvårdare

Det hela kan nog bottna i ett slags avundsjuka. Jag tycker om att köra bil och tror att jag gör det bra, och att lagligt få köra snabbt och på fel sida av trafikdelare har alltid lockat mig lite. fast kanske mest i yngre dagar, och det får ju de som kör utryckningsfordon. Då och då i alla fall.

Men jag har funderat lite över vårdpersonalens roller inte bara nu när jag låg inlagd på S:t Göran, där för övrigt alla var mycket goda i sin profession och det största hindret som förelåg för att jag skulle kunna bli förälskad var att de flesta jag mötte var kvinnor. Utan jag tänker också till exempel på hur extremt olika rollerna var vid koloskopin jag gjorde för ett par år sedan. Sköterskan var ytterligt omhändertagande och lugnande och rar (vilket behövdes för den gången gjorde det riktigt ont) medan läkaren som skulle köra upp en kamera i rumpan på mig inte brydde sig om att hälsa. (Trodde han kanske att jag inte skulle märka vad han gjorde om han inte gav sig tillkänna?).

Rent allmänt verkar det ingå i yrkesrollen att en sjuksköterska är ”rar och gullig och omhändertagande” oavsett om det är en manlig eller kvinnlig sådan. Och det är kanske inte helt rättvist. Rarheten är extremt viktig men det krävs betydligt mer av en sjuksköterska än att vara rar. Nåde en sådan som en dag är trött och disträ och mäter upp fel medicindos och därmed avlivar en patient. (Detta kunde faktiskt ha hänt då min mamma vårdades sin sista vecka i livet och fick en morfindos avsedd för en annan patient som var mångdubbelt högre än den min mamma skulle ha. Men vi anmälde inte detta, för jag tror på något sätt inte att det var min mammas vilja att sätta dit sköterskan som nog skulle prickas på något sätt av sjukvården själv i alla fall och läkaren hade ett samtal med mig om det som hänt efteråt. Min mamma skulle utan tvekan dö visste vi då och om hon fick segla i väg på ett morfinrus är det inte säkert att hon skulle ha misstyckt. Men den kvällen klarade hon sig dessutom.)

En läkare kan i stort sett vara både hel- och halvprillig och kylig och människofientlig bara HAN vet vad han gör, kan fatta bra beslut och är ”kompetent”. Fast prilligheten gäller nog mest kufar som sitter på sina egna privatmottagningar, och jag mötte inte en enda av sådan art under min sjukhusvistelse, verkligen tvärtom. Kanske är jag bara fördomsfull mot läkare. (Det är för att min bror är läkare och han är fruktansvärt prillig och har varit så ända sedan barndomen enligt min uppfattning.)

Men som sagt, ämnet var ju ambulanspersonal. Som ju är just sjuksköterskor. Men i just ambulanspersonalrollen förenas det bästa från både läkarrollen och sköterskerollen. Ambulanssjukvårdare är kompetenta och vet vad de gör och kan fatta beslut och hålla huvudet kallt och samtidigt vara omvårdande och liksom väldigt gulliga i sättet.

Lite så där kvinnosaksaktigt glad blev jag över att det var (den kortsnaggade) kvinnan i ambulanspersonalen som körde och den manliga sjuksköterskan som – tänka sig – inte hade några som helst problem med att sitta bak och hålla handen och hålla koll på värden och tillhandahålla spypåse. Och som fick det att låta som ett intressant naturfenomen när han hojtade ”blodtrycksfall!” till kvinnan som körde. Ett sådant beteende tycker jag är attraktivt, att inte på grund av manlig prestige till exempel kräva att få vara den som kör och att kvinnan ska vara den omvårdande. Och fast jag inte är lesbisk tycker jag att det är attraktivt med en kvinna som inte drar sig för att bära fetknoppar nerför långa trapphus eller köra på fel sida av vägbanan.

Jag känner att detta inlägg på många sätt inte blir så bra. Jag vädrar fördomar om kvinnor och män och vårdpersonal och det ena med det andra och lyckas inte alls trassla mig ur det. Och det  är svårt att komma till klarhet med vad inlägget handlar om egentligen. Bäst jag slutar nu.

Precis som livet är

är det även här på sjukhuset där jag till min förargelse fortfarande är kvar.

Fredagskväll. En patient går och tigger cigaretter då sjukhusshopen är stängd. TV:n visar störtlopp i dagrummet men har inga tittare. ”Lättdryck” i juicekannor står framme och den garanterat äldsta patienten -103 år! – ligger och skriker MAMMA! oupphörligt så det hörs över hela avdelningen.

Jag går ut i korridoren (för att inte störa mina rumsgranne) för att ändå vid gott mod diskutera dagens erfarenheter med min läkarbror i telefon. Allt känns rätt okej. Efter att vi lagt på öppnas plötsligt dörren jag står framför och en vaktmästare kommer ut med en säng med en avliden (som inte syns under det överspända lakanet). Men jag tittar in i rummet och där brinner ett stearinljus på nattygsbordet fortfarande och där står också en vas rosor och en liten ängel kvar. En adventsljusstake i fönstret.

Jag hamnar direkt tillbaka till för tre år sedan då jag hela december vakade vid min mammas dödsbädd. Hon dog på Juldagens kväll 2012.

En för mig okänd persons liv tog slut i dag. Jag gråter för att min mamma dog för tre år sedan när jag ser adventsstaken i fönstret i den avlidnes rum.

Jag hämtar ett glas lättdryck och ber om en till sömntablett. Det är fortfarande skidåkning på TV:n. Personalen springer mellan olika rum och kontrollerar temp och blodtryck och uppfyller önskemål och skämtar med varandra och utanför har fredagens nöjesliv nog kommit igång ordentligt.

Livet går sin gilla gång.

Mörkare men med mer ljus

IMG_1676-ed

IMG_1668

Vi var där på kvällen idag, Alla Helgons dag. Var ju där för en vecka sedan i höstsolen, nu var det lite annorlunda men fint som det alltid är vid denna helg. Mammas grav ligger mitt emot Skogskyrkogården, på den lite äldre Sandsborgs kyrkogård. ENORMT med bilar och folk. Och ljus.

P.S Gravstensdekor: bror

Min mamma sa skit-Luther!

Jag pratade med den ena av mina kära mostrar i går och fick fram chockerande uppgifter om min mamma, som dog för två och ett halvt år sedan. En gång i sin ungdom sa hon skit-Luther! Och var det inte också i närvaro av ”far” som var kyrkoherde hon sagt det? (Måste ta reda på det.)

Däremot är det tydligen så att Luther inte alls är skyldig till allt han beskylls för i Sverige. I min egen ungdom läste jag en artikel i någon av morgontidningarna, skriven av den katolske prästen och författaren Anders Piltz. Jag minns tydligt exemplet med A-lagaren som vrålade ”Jävla Luther!” utanför Systembolaget när han upptäcker att det är stängt på midsommarafton och att Piltz framhävde det orättvisa i beskyllningen då Luther själv tydligen förordade vin, samvaro med kvinnor och sång som bot mot depressioner. Men för övrigt var väldigt levnadsglad. Sedan dess har det tydligen utkommit ett antal böcker om Luthers för oss okända sidor. (Till en av dem som vi inte hört så mycket om hör en utpräglad fientlighet mot judar som kanske var tidstypisk men inte mer aptitlig för det.)

Men min mamma var inte den som svor.  Som mest och allra värst kunde hon vid enstaka tillfällen när jag och min bror bråkade utbrista ”Fan!”. Men då förstod man att då var det allvar. Det var skrämmande att höra mamma uttala sådana ord. Jag var aldrig rädd för henne men som sagt för allvaret i situationen.

Och då var hon som sagt vuxen. Att då få höra att hon redan i unga år faktiskt hade sagt ”skit-Luther!” gör mig stolt över hennes mod och revolutionära sinnelag. You go, gir..mamma!

Tiden är i alla fall inte ur led

Jag tappade bort min fina klocka som jag haft i kanske 15 år eller mer och som urmakare gett mig beröm för eftersom den var stilren och av god kvalitet utan att vara snobbig. Då när jag tappade den kändes därför tiden litet ur led.

Men i dag var min pappa här och överlämnade mammas guldklocka som hon fick efter 30 års trogen tjänst i församlingen där hon var organis/körledare. Hennes namn finns i alla fall ingraverat på undersidan och batteriet är nytt så tiden torde inte vara ur led. Varför hånas förresten guldklockor som pensionspresent så ofta i litteratur och press?

IMG_9970

Bryr man sig om gravad strömming i himlen?

Lite jobbigt är det med storhelger när någon närstående är död, vet alla som varit med om detta. För min del kändes det lite extra när jag försökte mig på att göra gravad strömming, som min mamma alltid gjorde till påsk och som jag älskar. Jag ville liksom säga till mamma: ”Titta, jag gör gravad strömming precis som du brukar göra!”

Frågan är bara om man bryr sig om i himlen att ens dotter gör gravad strömming, och vilket recept hon använder. Jag vet inte svaret på den frågan som sagt, men håller det inte för otroligt. Men det kan kanske vara rätt skönt att slippa just den gravade strömmingen i himlen tänker jag också.