Jag snuvar dem på det roliga igen!!

Jag är väldigt förtjust i blommor. Det är mina katter också. Kasper vill äta dem medan Vera tycker att det är väldigt roligt att sitta och fiska upp snittblommor ur vasen med tassen, så att de sedan ligger utspridda på bordet. Hon gillar även att nypa av själva blommorna från stjälken.

Jag har haft uppfinningar när det gäller kattsäkra vaser förut, för lite större blommor, men nu har jag hittat den här vasljustaken på min lokala blomsteraffär på Brommaplan. Genialt! Nu kan de sitta och sukta efter blommorna hur mycket de vill, de kommer ändå inte åt dem! Haha.

Och vem har råd att köpa fler än två-tre snittblommor till vardags anyway?

20180131_155954-ed

Kattigt

Bild

I julas försökte jag få till en lika fin ”pussbild under misteln” med katterna iklädda rosett som jag fick förra julen. Det gick inte så bra. Här visar Kasper vad han tycker om att bli iklädd sidenrosett:

IMG_4760

Vera är också missnöjd. Jag ger katterna mat tre gånger/dag med det mellersta målet i varsin ”mat-automat” som jag tidsinställer innan jag går hemifrån. Jag kan dock inte ha båda automaterna eller matskålarna på golvet för då vet jag att Kasper skulle glufsa i sig sin mat väldigt fort och sedan ta över Veras matskål och glufsa i sig hennes mat lika fort. Därför har jag Veras matskål och automat uppe på kyl/frysen dit bara Vera men inte Kasper kan hoppa.

Men en dag öppnade sig inte Veras lucka i mat-automaten!

20180109_134947

”Ska inte Vera också få mat?” klagade hon där hon satt uppe på kylskåpet. Jag förklarade att det inte är mer troligt att luckan öppnas om hon dessutom sitter på den… Men det är ju inte så lätt att veta!

20180108_225704Träklossarna är till för att hon inte i sin iver ska kunna putta ner matskålen så att den hamnar i huvudet på Kasper som sitter nedanför. Och i sin tur väntar på att hon ska lyckas göra just det.

Annars är hon nog rätt nöjd med livet, speciellt om det kommer lite sol.

20180109_121721Båda är dessutom nöjda, vill jag tro, om de får ta sig en lur tillsammans i nyinköpt pläd som harmonierar med deras egna färger. Tror att det är väldigt viktigt för dem, att färgerna harmonierar.

20180108_131239

20180108_124043

 

Om att förlora kampen mot cancern

Nästan alltid används ordet ”förlora kampen” när någon dött av cancer. Det gör det även nu när det i dag skrivs att en känd skådespelare dött i just denna sjukdom.  Man kanske iofs kan förstå varför uttrycket används så ofta – cancern kan ha pågått länge, tumörer kommit och behandlats bort.  Det har varit en kamp att genomlida cellgifts- och strålbehandlingar. Man har haft ett hopp om att cancern helt ska försvinna.

Men egentligen – varför inte ”kampen mot hjärtsjukdom/kärlkramp/hjärtsvikt/diabetes/alzheimers”? Är det för att dessa tillstånd aldrig friskförklaras helt vilket är fallet med många cancrar? Eller menar man att ”ödet” spelar en roll här men att överlevnaden i cancer handlar om någons vilja att ”kämpa mot den”? Det som stödjer det sista påståendet är att jag ofta läser uttryck som ”jag bestämde mig för att cancern inte skulle få vinna”. Men aldrig att diabetesen inte ska få vinna. Tyvärr tror jag att många som ”bestämt sig för att cancern inte ska få vinna” och som kunde ha levt nu är döda i dag. För vi människor kan nog oftast inte bestämma sådant.

Jag uppfattade det aldrig som att Lotta ”kämpade mot cancern” trots att hon levde med diagnosen i många år. Hon ville däremot leva, vilket framgick väldigt tydligt. Och hon lyckades i perioder hålla en ketogen diet (eftersom vissa cancrar sägs vara beroende av socker) men avstod aldrig helt från rökningen på balkongen efter att hon kommit hem från sitt arbete som (älskad!) mellanstadielärare. Hon rökte alltså sparsamt, efter jobbet, men varken ville eller försökte avstå från de cigaretter hon ändå rökte. Hon njöt av dem, liksom hon njöt av fjällvandringarna tillsammans med min bror.

Hon levde, helt enkelt. In i det allra sista. Och lika lite som hon förnekade sin sjukdom så var hon inte sin sjukdom. Hon hade cancer. Och där håller jag med de som kritiserar att man talar om att någon är bipolär, men har cancer. Bipolär sjukdom eller schizofreni – och antagligen också depression – är liksom cancer något man drabbas av, kanske på grund av ärftlighet. Även om andra mekanismer spelar in och kan leda till att sjukdomarna manifesterar sig.

Om – när, eftersom min ärftlighet är tung när det gäller just cancer, i min släkt på båda sidor har det varit detta och inte hjärt-kärlsjukdom vi dör av – jag får cancer tänker jag göra precis som Lotta och inte ”kämpa mot” den. Utan bara försöka leva så gott jag kan, ta emot alla behandlingar som finns och sedan överlåta åt Gud när och om den så att säga ska ”vinna”.

IMG_7478Lotta när vi, dvs jag och bror och Lotta åkte på badutflykt till ö utanför Göteborg för ett par år sedan.

Uppdatering den 6 januari: Underligt sammanträffande. Cirka tre timmar efter att jag publicerat detta inlägg fick jag veta att min pappa fått cancer…

”Vi komma, vi komma…”

Jag skulle vilja genomföra en julenkät, så här på mellandagsafton.

Jag själv är uppvuxen med fantastiska jular med ”hela tjocka släkten” – trots att hela tjocka släkten var kyrkoarbetande och vi alla skulle bryta upp för att fara åstad till diverse olika julgudstjänster ungefär halvvägs in i Kalle Anka.

Gran fanns det förstås. Men aldrig nånsin dansade vi runt den. Detta för att alla släktingar bodde i normala bostäder som inte tillät att en gran placerades mitt i rummet och därmed kunde dansas kring.. Hur gjorde ni?  ”Tradionellt svenskt julfirande” sägs innebära dans runt granen och förutom sången om grodorna så sjunger vi att vi komma från pepparkakeland.

Kan det vara så att jag uppvisar anomali? Dansar ni i själva verket i stort sett alla runt granen och sjunger om hur gubbar och gossar och flickor gör när de sitter och står förutom att ni komma?

Festprissa?

Någon undrade i kommentarsfältet under förra inlägget varför jag inte skaffade en tjejängel till Gabriel, så jag själv kunde slippa allt besvär med honom. Jag förklarade att många änglapinglor kommit och gått ur hans liv men att han verkar ha svårt för långvariga relationer – förutom den med mig då, men mig trakasserar han ju bara.

Men alldeles lägligt dök denna kvinnoängel upp – gjord av en elev till mig (som för övrigt är nunna!). Jag tog genast en bild och skickade till Gabriel och han hakade på direkt.

– Du är jettesnygg! skrev han. Följt av:

– Jillar du att fessta?

IMG_4729Vi hoppas på att hon gör det. Att de två ”fesstar järnet”. Fast inte här. I min lägenhet.

Guess who’s here

IMG_4721ed

Lagom till #metoo-kampanjens kulmen dök som befarat, jag menar förväntat, ängeln Gabriel upp. Så som han brukar varje år den här tiden.

Han förstår inte varför så många tjejer är så arga.

– Jag brukar taffsa på tjejer jettemycket, skriver han till min mobil. (Jo det är sant, han har en sån nu också.)

– Dom jillar det!

Varpå jag förklarar att det ska han inte alls vara så säker på.

–  Bittertjerring, skriver han tillbaka.

Föga förvånande skriver han sen att nu ska han och hans nya kompis Staffan Heimersson ut och ”fessta”.

De är rätt lika förresten, han och Staffan. Även SH lär ha ett runt ”änglaikt” ansikte och blonda lockar. Och inte bara ansiktsdragen utan även åsikterna verkar de dela.

– Vi ska bli dyngraka och setta på växeltelefonissten också! meddelar han. Jag förstår inte vilken växeltelefonist han pratar om och det gör nog inte han själv heller men jag förstår att han läst intervjun med Heimerson som jag tidigare refererade till.

– Jaså, det ska ni, svarade jag en aning hånfullt. Men du är medveten om att det kan bli lite svårt för dig va, som är 4 cm hög och inte ens har någon utrustning att ”setta på” med?

– Du är bara avundsuk! Dessutom har jag fjerrkontroll så jag kan visst setta på!

Allt är det gamla vanliga, alltså.

 

Ängeln Gabriel.

20180204_102758

 

Mer #metoo om Heimerson, Virtanen och Wallin

Jag skrev ett synnerligen kritiskt inlägg om Staffan Heimerson sist. Anledningen till detta var att det han skrivit och uttalat var så urbota dumt. Som till exempel att kvinnors redogörelser för sexuella trakasserier i själva verket handlade om ett behov av att få skriva ”sjaskig pornografi”.

Urbota.

Dumt.

Om Heimerson i stället hade skrivit om faran i att oskyldiga män utpekas och döms av en folkdomstol hade jag hängt med men kanske inte samtyckt när det gäller allt. Nu uppfattade jag det så att han menar att även om till exempel ”kulturmännen” ifråga faktiskt är skyldiga till sexuella trakasserier så måste de få hållas, för annars blir Sverige ”ett kulturellt kalhygge”.

Betyder det att jag inte kan se några problem med #metoo-rörelsen?

Ja, det gör det. Den är i sig en alldeles utmärkt rörelse, en sann revolution och den är bra! Nu är ett systemskifte på gång!

Däremot ser jag alltid ett väldigt stort problem om det förekommer att oskyldiga pekas ut och döms oavsett om det sker i en domstol eller i massmedier. Mest för den utpekades skull och därmed hela samhällets, då vi alla kan drabbas, men också för rörelsen i stort som förlorar sin trovärdighet och därmed sin kraft om det förekommer falska utpekanden. I ett rättssamhälle ska – FÅR – ingen oskyldig dömas!

Har det hänt inom #metoo att oskyldiga pekats ut och namngivits?

Ingen aning. Jag hoppas förstås att det inte är så men antagligen har det förekommit, då berättelserna varit så många.

Men när det gäller vittnesmål om ej namngivna förövare tänker jag: Om det skulle vara så att (föga troligt) bara en fjärdedel av vittnesmålen är sanna – så är det en förbannad massa och bör leda till förändringar i  samhället! Förändringar som att en del män rannsakar sig själva och sitt beteende, att de som utsätts vågar säga ifrån, i mycket högre grad vågar anmäla till högre instans när det krävs och att dessa anmälningar i mycket högre grad tas på allvar.

Men som sagt, ingen får pekas ut på oklara grunder.

När det gäller utpekningen av Fredrik Virtanen så känner jag till exempel tveksamhet. Inte för att jag har några förutfattade meningar om denne Aftonbladet-skribent, jag har knappt läst honom, och jag känner inte heller till Cissi Wallin närmre. Men hon polisanmälde först fem år efter händelsen ifråga. Det kan hon ha mycket förklarliga skäl till, hon verkar faktiskt ha haft det, men det innebär också att möjligheterna att bevisa att det gått till som hon uppger är nära på noll som jag förstår det. Det var väl därför polisutredningen las ner. Betyder det att Virtanen  är oskyldig till det han anklagas för?

Givetvis inte. En annan kvinna har också anklagat honom för samma sak. Det talar inte för  hans sak. Men han är heller inte uppenbart skyldig. Två kvinnor kan faktiskt minnas fel i synnerhet när så många år har gått eller  kan de uppge fel information, dvs ljuga. Men om man inte heller kan bevisa att han är skyldig, är det då rätt att kräva att han inte längre får fortsätta sitt arbete, att han ska stängas av eller få sparken?

Jag anser nog inte det. Det går inte att bevisa någonting och hur ont detta än gör för de som faktiskt kan ha blivit drogade och våldtagna så får de inte kräva att en arbetsgivare sparkar någon på oklara grunder.

Den enda vägen framåt är att inse att ett förlorat tillfälle (att anmäla) kan vara just ett förlorat tillfälle som inte kan tas åter. Och i stället försöka påverka så att kvinnor i framtiden vågar anmäla när det fortfarande är aktuellt och det eventuellt finns bevismaterial.

Hur kan man vara så gammal…

… ”och ändå få skriva i Aftonbladet” kunde kanske ha varit en fortsättning på min rubrik. Men åldersdiskriminering är det sista  jag vill ägna mig åt. Kan det kanske bero på att jag, helt förvånande, själv blir allt äldre? Fast jag tror ju att man kan identifiera sig med diskriminerade utan att vara det själv. Precis som många män gör nu med #metoo-rörelsen.

…”utan att ha fattat någonting” är därför en mer rimlig fortsättning. Men jag borde kanske inte bli upprörd över att en 82-årig man som Staffan Heimerson skriver som han gör i denna kolumn och säger som han gör i denna intervju. Han resonerar bara som han (antagligen) har gjort i hela sitt liv och alla de ”hundratals män” som han påstår har skrivit uppskattande mail efter kolumnen resonerar likadant som han. Och det har ju funkat hittills!  De är besvikna nu över att #metoo kanske medför ett systemskifte. Kanske är de 82 eller äldre.

Men jag vet ju att det finns de, både kvinnor och män, som är yngre än 82 som gärna anför ”attraktionen mellan könen” som ”man aldrig kommer ifrån” och det tragiska i att män nu efter #metoo-rörelsen ”aldrig kommer att våga uppvakta en kvinna igen.” (Nå, nu räckte inte detta för Staffan för att inte tycka om  #metoo, utan han ville anföra att Sverige nu blir ”ett kulturellt kalhygge” i och med att en del kulturmän får sparken om de tafsar. Och att många stackars män måste gå till prostituerade i rädsla för att bli beskyllda för trakasserier om de inleder relationer med ”vanliga” kvinnor.)

Sådana påståenden gör mig så upprörd att jag hade slitit av mig mitt hår, om jag hade haft något hår att tala om. Hur ska man få dessa män att förstå – eller gör de sig dumma med flit för att de inte vill bli av med möjligheten att få utöva den makt som sexuella trakasserier är ett uttryck för?

Jag vet också att om man säger: ”Hur skulle du uppleva det om en kvinnlig chef tafsade på dig och gjorde sexuella anspelningar hela tiden?”så fungerar det inte för att öka förståelsen. ”Det är ju det man väntar på som man – haha!” är det garanterade och ack så förutsägbara svaret . Obs ”inte  av alla män!” som man nu alltid måste tillägga.

Jag tänker att dessa män behöver något annat för att – kanske, eventuellt – förstå.

– Vad skulle du tänka om en homosexuell man i överordnad position kom och smekte dig över skinkorna när du stod vid kopiatorn på jobbet och sa att du har ”en så sexig häck”? Om det ideligen anspelades på dina kapaciteter som homosexuell älskare inför kollegorna? Om en man stack upp fingret i ditt anus i en badtunna på en fest med ditt jobb? Och om du gick till din chef fick höra att ”lite får du tåla” eller ”Gaymän är sådana, ta det inte så allvarligt.”

”Men det är ju en helt annan sak.” Kanske svaret då blir. För så är det ju, att det fortfarande är tabu bland heterosexuella män att beskyllas för homosexualitet eller få homosexuella närmanden.

Men varför är det en annan sak?

I båda fallen handlar det om ensidighet. Det handlar inte om uppvaktning eller flörtande. Det handlar om en persons behov av att bevisa eller tillskansa sig ett överläge över en annan person. ”Jag har lust att göra det här och jag skiter i vad du vill. Jag har eller vill ha makt över dig.”

Det är väldigt väldigt långt ifrån att ”flörta”” eller från ett uttryck för ”den naturliga attraktionen mellan könen”. Absolut kan en man – eller kvinna – missuppfatta någon annans signaler och göra ett närmande som inte är välkommet. Men då man förstår att det just inte är välkommet så gör man inte om det igen. Och igen.

Sexuella trakasserier handlar om maktutövning. Punkt slut.

Fast ni vet ju hur det är med mig och att sätta punkt…

Om någon heterosexuell man fortfarande inte förstår att det inte finns någon skillnad mellan en ”bögchef” som smeker hans rumpa och när han själv gör det på sina kvinnliga medarbetare så vill jag komplettera med några visdomsord från Mark Levengood. Han var, tillsammans med Hans Blix, med i ”Malou efter tio” för några veckor sedan. (Hans Blix är för övrigt 89 och därmed sju år äldre än Heimerson, men håller för den sakens skull inte alls fast vid värderingar som kanske gällde när han var ung. Klartänkt kille, han Hans!)

Nå vad sa Mark? Jo han talade också om ”attraktionen mellan könen” fast det ju var inom könet som han själv hade mest erfarenhet av. Men han förstod att ”om jag till exempel blir attraherad av dig Malou och vill uppvakta dig så är nästa steg inte att skicka en bild av min penis till din mobil”.

Alla män som har svårt att förstå #metoo-rörelsen borde gå på kurs hos Mark. Att skicka bilder av sitt könsorgan till kvinnor man knappt känner är inte ett uttryck för ”naturlig attraktion mellan könen”. Det är ett uttryck för en vilja att förtrycka och nedvärdera.

Någon kan här inflika att kvinnor ju gör så, vilket stämmer till viss del. På en del män funkar det att okända kvinnor skickar avklädda bilder på sig själva om de vill ha kontakt. Kanske en man som inte är så intelligent då tänker att då måste väl jag få göra samma sak?  Svar:  – Nej det måste du inte för kvinnor fungerar inte på det viset att en bild på en naken kropp gör att hon vill ha kontakt. Än mindre en bild på en naken snopp. Och det vet du nog innerst inne.

Ja det var väl trist att Staffan H. skulle sluta sin karriär på detta skamliga vis. Men åldersdiskriminering ägnar vi oss som sagt inte åt på denna blogg. Och därför håller jag även honom ansvarig för vad han skrivit och tillåter mig att skriva att hans kolumn och det han uttalade i den efterföljande intervjun var bland det dummaste jag läst på mycket länge.

Förra sommaren

IMG_2667.JPGEn ganska fin bild, tycker jag, på min bror Martin och Lotta förra sommaren då de inte bara poserar på en bild. De är i färd med att diskutera hur en gräsklippare ska repareras, ett uppdrag som min bror tagit på sig. Vi var hemma på den före detta bondgården utanför Jönköping där Lotta växte upp och där hennes pappa nu bor ensam med katten Fia. Hon har på sig en av mina klänningar som jag blivit för tjock för. Plus en stödkorsett för att dämpa smärtan i ryggen.

Jag ser ju nu på bilden att Lotta var utmärglad på grund av sin cancer. Men likt förbannat var det hela tiden så lätt att på sätt och vis glömma hennes sjukdom, då hon hela tiden var just ”Lotta” och inte en person som var dödssjuk.

Jag saknar henne så oerhört mycket!

Nedan en kanske lite rolig gruppbild med Lottas fina och numera gamla pappa till vänster, min egen fina pappa högst upp och Lotta i mitten med min ”skitviktiga” bror till höger.

IMG_2671