Mer #metoo om Heimerson, Virtanen och Wallin

Jag skrev ett synnerligen kritiskt inlägg om Staffan Heimerson sist. Anledningen till detta var att det han skrivit och uttalat var så urbota dumt. Som till exempel att kvinnors redogörelser för sexuella trakasserier i själva verket handlade om ett behov av att få skriva ”sjaskig pornografi”.

Urbota.

Dumt.

Om Heimerson i stället hade skrivit om faran i att oskyldiga män utpekas och döms av en folkdomstol hade jag hängt med men kanske inte samtyckt när det gäller allt. Nu uppfattade jag det så att han menar att även om till exempel ”kulturmännen” ifråga faktiskt är skyldiga till sexuella trakasserier så måste de få hållas, för annars blir Sverige ”ett kulturellt kalhygge”.

Betyder det att jag inte kan se några problem med #metoo-rörelsen?

Ja, det gör det. Den är i sig en alldeles utmärkt rörelse, en sann revolution och den är bra! Nu är ett systemskifte på gång!

Däremot ser jag alltid ett väldigt stort problem om det förekommer att oskyldiga pekas ut och döms oavsett om det sker i en domstol eller i massmedier. Mest för den utpekades skull och därmed hela samhällets, då vi alla kan drabbas, men också för rörelsen i stort som förlorar sin trovärdighet och därmed sin kraft om det förekommer falska utpekanden. I ett rättssamhälle ska – FÅR – ingen oskyldig dömas!

Har det hänt inom #metoo att oskyldiga pekats ut och namngivits?

Ingen aning. Jag hoppas förstås att det inte är så men antagligen har det förekommit, då berättelserna varit så många.

Men när det gäller vittnesmål om ej namngivna förövare tänker jag: Om det skulle vara så att (föga troligt) bara en fjärdedel av vittnesmålen är sanna – så är det en förbannad massa och bör leda till förändringar i  samhället! Förändringar som att en del män rannsakar sig själva och sitt beteende, att de som utsätts vågar säga ifrån, i mycket högre grad vågar anmäla till högre instans när det krävs och att dessa anmälningar i mycket högre grad tas på allvar.

Men som sagt, ingen får pekas ut på oklara grunder.

När det gäller utpekningen av Fredrik Virtanen så känner jag till exempel tveksamhet. Inte för att jag har några förutfattade meningar om denne Aftonbladet-skribent, jag har knappt läst honom, och jag känner inte heller till Cissi Wallin närmre. Men hon polisanmälde först fem år efter händelsen ifråga. Det kan hon ha mycket förklarliga skäl till, hon verkar faktiskt ha haft det, men det innebär också att möjligheterna att bevisa att det gått till som hon uppger är nära på noll som jag förstår det. Det var väl därför polisutredningen las ner. Betyder det att Virtanen  är oskyldig till det han anklagas för?

Givetvis inte. En annan kvinna har också anklagat honom för samma sak. Det talar inte för  hans sak. Men han är heller inte uppenbart skyldig. Två kvinnor kan faktiskt minnas fel i synnerhet när så många år har gått eller uppge fel information. Men om man inte heller kan bevisa att han är skyldig, är det då rätt att kräva att han inte längre får fortsätta sitt arbete, att han ska stängas av eller få sparken?

Jag anser nog inte det. Det går inte att bevisa någonting och hur ont detta än gör för de som faktiskt kan ha blivit drogade och våldtagna så får de inte kräva att en arbetsgivare sparkar någon på oklara grunder.

Den enda vägen framåt är att inse att ett förlorat tillfälle (att anmäla) kan vara just ett förlorat tillfälle som inte kan tas åter. Och i stället försöka påverka så att kvinnor i framtiden vågar anmäla när det fortfarande är aktuellt och det eventuellt finns bevismaterial.

Hur kan man vara så gammal…

… ”och ändå få skriva i Aftonbladet” kunde kanske ha varit en fortsättning på min rubrik. Men åldersdiskriminering är det sista  jag vill ägna mig åt. Kan det kanske bero på att jag, helt förvånande, själv blir allt äldre? Fast jag tror ju att man kan identifiera sig med diskriminerade utan att vara det själv. Precis som många män gör nu med #metoo-rörelsen.

…”utan att ha fattat någonting” är därför en mer rimlig fortsättning. Men jag borde kanske inte bli upprörd över att en 82-årig man som Staffan Heimerson skriver som han gör i denna kolumn och säger som han gör i denna intervju. Han resonerar bara som han (antagligen) har gjort i hela sitt liv och alla de ”hundratals män” som han påstår har skrivit uppskattande mail efter kolumnen resonerar likadant som han. Och det har ju funkat hittills!  De är besvikna nu över att #metoo kanske medför ett systemskifte. Kanske är de 82 eller äldre.

Men jag vet ju att det finns de, både kvinnor och män, som är yngre än 82 som gärna anför ”attraktionen mellan könen” som ”man aldrig kommer ifrån” och det tragiska i att män nu efter #metoo-rörelsen ”aldrig kommer att våga uppvakta en kvinna igen.” (Nå, nu räckte inte detta för Staffan för att inte tycka om  #metoo, utan han ville anföra att Sverige nu blir ”ett kulturellt kalhygge” i och med att en del kulturmän får sparken om de tafsar. Och att många stackars män måste gå till prostituerade i rädsla för att bli beskyllda för trakasserier om de inleder relationer med ”vanliga” kvinnor.)

Sådana påståenden gör mig så upprörd att jag hade slitit av mig mitt hår, om jag hade haft något hår att tala om. Hur ska man få dessa män att förstå – eller gör de sig dumma med flit för att de inte vill bli av med möjligheten att få utöva den makt som sexuella trakasserier är ett uttryck för?

Jag vet också att om man säger: ”Hur skulle du uppleva det om en kvinnlig chef tafsade på dig och gjorde sexuella anspelningar hela tiden?”så fungerar det inte för att öka förståelsen. ”Det är ju det man väntar på som man – haha!” är det garanterade och ack så förutsägbara svaret från män. Obs ”inte alla män!” som man nu alltid måste tillägga.

Jag tänker att dessa män behöver något annat för att – kanske, eventuellt – förstå.

– Vad skulle du tänka om en homosexuell man i överordnad position kom och smekte dig över skinkorna när du stod vid kopiatorn på jobbet och sa att du har ”en så sexig häck”? Om det ideligen anspelades på dina kapaciteter som homosexuell älskare inför kollegorna? Om en man stack upp fingret i ditt anus i en badtunna på en fest med ditt jobb? Och om du gick till din chef fick höra att ”lite får du tåla” eller ”Gaymän är sådana, ta det inte så allvarligt.”

”Men det är ju en helt annan sak.” Kanske svaret då blir. För så är det ju, att det fortfarande är tabu bland heterosexuella män att beskyllas för homosexualitet eller få homosexuella närmanden.

Men varför är det en annan sak?

I båda fallen handlar det om ensidighet. Det handlar inte om uppvaktning eller flörtande. Det handlar om en persons behov av att bevisa eller tillskansa sig ett överläge över en annan person. ”Jag har lust att göra det här och jag skiter i vad du vill. Jag har eller vill ha makt över dig.”

Det är väldigt väldigt långt ifrån att ”flörta”” eller från ett uttryck för ”den naturliga attraktionen mellan könen”. Absolut kan en man – eller kvinna – missuppfatta någon annans signaler och göra ett närmande som inte är välkommet. Men då man förstår att det just inte är välkommet så gör man inte om det igen. Och igen.

Sexuella trakasserier handlar om maktutövning. Punkt slut.

Fast ni vet ju hur det är med mig och att sätta punkt…

Om någon heterosexuell man fortfarande inte förstår att det inte finns någon skillnad mellan en ”bögchef” som smeker hans rumpa och när han själv gör det på sina kvinnliga medarbetare så vill jag komplettera med några visdomsord från Mark Levengood. Han var, tillsammans med Hans Blix, med i ”Malou efter tio” för några veckor sedan. (Hans Blix är för övrigt 89 och därmed sju år äldre än Heimerson, men håller för den sakens skull inte alls fast vid värderingar som kanske gällde när han var ung. Klartänkt kille, han Hans!)

Nå vad sa Mark? Jo han talade också om ”attraktionen mellan könen” fast det ju var inom könet som han själv hade mest erfarenhet av. Men han förstod att ”om jag till exempel blir attraherad av dig Malou och vill uppvakta dig så är nästa steg inte att skicka en bild av min penis till din mobil”.

Alla män som har svårt att förstå #metoo-rörelsen borde gå på kurs hos Mark. Att skicka bilder av sitt könsorgan till kvinnor man knappt känner är inte ett uttryck för ”naturlig attraktion mellan könen”. Det är ett uttryck för en vilja att förtrycka och nedvärdera.

Någon kan här inflika att kvinnor ju gör så, vilket stämmer till viss del. På en del män funkar det att okända kvinnor skickar avklädda bilder på sig själva om de vill ha kontakt. Kanske en man som inte är så intelligent då tänker att då måste väl jag få göra samma sak?  Svar:  – Nej det måste du inte för kvinnor fungerar inte på det viset att en bild på en naken kropp gör att hon vill ha kontakt. Än mindre en bild på en naken snopp. Och det vet du nog innerst inne.

Ja det var väl trist att Staffan H. skulle sluta sin karriär på detta skamliga vis. Men åldersdiskriminering ägnar vi oss som sagt inte åt på denna blogg. Och därför håller jag även honom ansvarig för vad han skrivit och tillåter mig att skriva att hans kolumn och det han uttalade i den efterföljande intervjun var bland det dummaste jag läst på mycket länge.

Förra sommaren

IMG_2667.JPGEn ganska fin bild, tycker jag, på min bror Martin och Lotta förra sommaren då de inte bara poserar på en bild. De är i färd med att diskutera hur en gräsklippare ska repareras, ett uppdrag som min bror tagit på sig. Vi var hemma på den före detta bondgården utanför Jönköping där Lotta växte upp och där hennes pappa nu bor ensam med katten Fia. Hon har på sig en av mina klänningar som jag blivit för tjock för. Plus en stödkorsett för att dämpa smärtan i ryggen.

Jag ser ju nu på bilden att Lotta var utmärglad på grund av sin cancer. Men likt förbannat var det hela tiden så lätt att på sätt och vis glömma hennes sjukdom, då hon hela tiden var just ”Lotta” och inte en person som var dödssjuk.

Jag saknar henne så oerhört mycket!

Nedan en kanske lite rolig gruppbild med Lottas fina och numera gamla pappa till vänster, min egen fina pappa högst upp och Lotta i mitten med min ”skitviktiga” bror till höger.
IMG_2671

Fikonsöndag

IMG_4629.jpg

Jag ville bara visa mina fikon. De är vackra, tycker jag. Och vilket fint väder vi har i Stockholm, dessutom! Rena rama sommaren känns det som. Katterna brukar inte vilja gå ut så fort det är det minsta kyligt men i dag klev Vera frimodigt upp på det regnvåta bordet. Sedan rusade hon runt i tio vansinnesvarv runt lägenheten, kanske för att hon också blev glad över det vackra vädret.

IMG_4628 (1)

För övrigt läser jag att jag måste klippa ner Bägarrankan när det blir kallare och ta in den. Det bär mig synnerligen emot, då den blommar och blommar hela tiden.

Ungjävel!

”Har du barn?” frågade någon när jag var på klassåterträff för inte så länge sedan. Det är inte en känslig fråga för mig, men jag påmindes om hur det kan vara för dem som det är känsligt för. Jag hade bara pratat med klasskompisen jag inte sett på 25 år i någon minut innan jag fick frågan, följt av ”Känns det jobbigt att inte ha några?”.

Mitt svar var att det inte känns jobbigt. Det som känns jobbigt är att jag mådde så jäkla dåligt under en så lång period av mitt liv, både fysiskt och psykiskt, under den period där de flesta skaffar barn, och att dessa år på många sätt känns som förlorade år. Jag kunde knappt ta hand om mig själv och tanken då på att ha någon vars hela existens hängde på mig framstår fortfarande som en mardröm.

Dessutom är jag inte dum! Jag förstår ju att jag skulle föra vidare både anlag för ångest-depression och en viss förmåga att formulera sig. Och jag drar mina slutsatser. Ungen skulle bli som jag, och när den blev vuxen skulle den vara så missnöjd med sin barndom att hen skulle skriva av sig i en bok som ges ut på ett stort bokförlag och vinner Augustpriset. Ungjävel!

Sedan får jag sitta i TV som en annan Anna Wahlgren och beklaga mig iklädd tält samt ge ut en hämndbok med egna medel som ingen läser. Ungjävel! Nej, jag är nöjd med att ha två katter, även om det känns lite sisådär att vara en ”katt-tant”. Men än så länge har jag bara två, och fördelen med dem är att de inte kan skriva böcker, trots att de kan läsa. Men lita på att de hade gjort det om de kunnat, om hur de måste ”svälta” och att jag inte leker med dem tillräckligt. Kattjä…

Rådjur med huvudbonad

…eller är det detta som kallas äppelknyckarmössa?  I vilket fall hade ett äpple kilat fast sig mellan hornen på detta rådjur som låg och vilade sig i min pappas trädgård. (Oskarpa bilder, men jag var inte alls förberedd på denna syn och får vara glad att jag åtminstone hann ta några bilder med mobilen.)

 

20170923_201807.ed

IMG_2095-ed3

En himla massa guld

img_4600

Allt det här guldet plockade jag själv på Vällingby torg i eftermiddags varefter jag betalade för det i kassan!

Med detta sagt har jag en vädjan: Sluta att kalla lingon för ”skogens röda guld” eller kantareller för ”skogens gula guld”! Det ser så fantasilöst och klyschigt ut och jag är trött på att läsa det! (Googla själva så ser ni hur många träffar uttrycken ifråga får.)

Jag vill påpeka här att som svensklärare borde jag ha ett och annat att säga till om.

Men om man nu envisas med gulduttrycket så har jag en fråga som illustrerar problematiken runt uttrycken: Anta att jag lägger lite lingon i mina byxor under en veckas tid. Är jag då ”flickan med guldbyxorna” eller har jag bara ”lingonvecka”?

Samma med kantarellerna för övrigt, lägger jag dem i trosorna har jag väl  helt enkelt svamp i underlivet och inga guldbyxor?

Viloplats

IMG_4535Samma dag som Lotta skulle ha fyllt 54, den 23 augusti, fick hennes kvarlevor i form av aska sin viloplats här, precis som hon ville. Systerns med familjs torp ligger alldeles intill sjön, mitt ute i skogen och Lotta älskade att vara här.

IMG_4516

IMG_4539Vi var en liten grupp på sex personer som hade samlats vid torpet. Vi satt ute och drack kokkaffe kokt över en öppen eld med hembakt bröd, och tittade ut över vattnet innan askspridningen, denna fantastiskt vackra sensommardag. Och vi skålade i mousserande efteråt och det var avspänt och väldigt trevligt på ett sätt som var i Lottas smak. Men också vackert och stämningsfullt. En av Lottas bästa kompisar spelade en visa av Dan Andersson som Lotta tyckte mycket om och hade önskat sig. Lottas svåger hade skrivit en dikt, vars sista fras alluderade på när Lotta ett par dagar före sin död vaknade efter en morfinslummer och såg att flera av hennes allra närmaste fanns i rummet. ”Vilket party!” sa hon då.

Efter askspridningen åt vi en god middag.