Jättekul, Bonprix!

Som 1,79 lång är det ganska svårt att hitta byxben med rätt längd, i synnerhet om man som jag inte har så stor klädbudget och det annars är lättare att hitta rätt storlek bland dyrare märken, så jag beställer ibland jeans från sajten bonprix.se. Har väl varken så mycket positivt eller negativt att säga om detta företag. Förutom på en punkt: de är väldigt roliga, de som arbetar där eller i alla fall  de som skriver deras informationsmaterial!

Med varje försändelse följer som sedvanligt numera en returetikett. Samt instruktioner för hur man gör om man vill returnera ett plagg. Bonprix instruerar:

  • Bifoga inga privata dokument eller föremål (t ex. mobiltelefon, nycklar, cv eller liknande).

Jättekul, tycker åtminstone jag!

Jag hade möjligtvis förstått om de skrivit att man ska kontrollera så att inte föremål som nycklar och mobil ligger kvar i de plagg man returnerar (och som då troligen ”provats” lite mer än vad man kan anse vara okej). Men att bifoga något? Det är en aktiv handling. Jag vill därför fråga er läsare:

Brukar ni då ni beställt en vara via Internet och som ni inte vill behålla, ”bifoga” era nycklar eller er mobil tillsammans med varan som ni returnerar? Eller kanske rentav ert cv?

Tacksam för svar!

Stora krukor har också öron

Jag tog fram ett antal krukor av modell större för att sälja dem på Blocket. Man kan ju faktiskt ha för många krukor och jag hade det.

Då passade Vera på. Alla som har katt vet att så fort det finns en låda eller en kartong tillgänglig så vill katten sätta sig i den. Men den här ”kruklådan” var till och med lilla Vera (som har kattunge-storlek på sitt halsband) lite för stor för, trots idoga försök att sätta sig i den.

20180302_153137-ed

20180302_153140-ed

Vilken tur att jag också hade en apotea-kartong där hon faktiskt fick plats!

20180208_125726

Jag snuvar dem på det roliga igen!!

Jag är väldigt förtjust i blommor. Det är mina katter också. Kasper vill äta dem medan Vera tycker att det är väldigt roligt att sitta och fiska upp snittblommor ur vasen med tassen, så att de sedan ligger utspridda på bordet. Hon gillar även att nypa av själva blommorna från stjälken.

Jag har haft uppfinningar när det gäller kattsäkra vaser förut, för lite större blommor, men nu har jag hittat den här vasljustaken på min lokala blomsteraffär på Brommaplan. Genialt! Nu kan de sitta och sukta efter blommorna hur mycket de vill, de kommer ändå inte åt dem! Haha.

Och vem har råd att köpa fler än två-tre snittblommor till vardags anyway?

20180131_155954-ed

Kattigt

Bild

I julas försökte jag få till en lika fin ”pussbild under misteln” med katterna iklädda rosett som jag fick förra julen. Det gick inte så bra. Här visar Kasper vad han tycker om att bli iklädd sidenrosett:

IMG_4760

Vera är också missnöjd. Jag ger katterna mat tre gånger/dag med det mellersta målet i varsin ”mat-automat” som jag tidsinställer innan jag går hemifrån. Jag kan dock inte ha båda automaterna eller matskålarna på golvet för då vet jag att Kasper skulle glufsa i sig sin mat väldigt fort och sedan ta över Veras matskål och glufsa i sig hennes mat lika fort. Därför har jag Veras matskål och automat uppe på kyl/frysen dit bara Vera men inte Kasper kan hoppa.

Men en dag öppnade sig inte Veras lucka i mat-automaten!

20180109_134947

”Ska inte Vera också få mat?” klagade hon där hon satt uppe på kylskåpet. Jag förklarade att det inte är mer troligt att luckan öppnas om hon dessutom sitter på den… Men det är ju inte så lätt att veta!

20180108_225704Träklossarna är till för att hon inte i sin iver ska kunna putta ner matskålen så att den hamnar i huvudet på Kasper som sitter nedanför. Och i sin tur väntar på att hon ska lyckas göra just det.

Annars är hon nog rätt nöjd med livet, speciellt om det kommer lite sol.

20180109_121721Båda är dessutom nöjda, vill jag tro, om de får ta sig en lur tillsammans i nyinköpt pläd som harmonierar med deras egna färger. Tror att det är väldigt viktigt för dem, att färgerna harmonierar.

20180108_131239

20180108_124043

 

Om att förlora kampen mot cancern

Nästan alltid används ordet ”förlora kampen” när någon dött av cancer. Det gör det även nu när det i dag skrivs att en känd skådespelare dött i just denna sjukdom.  Man kanske iofs kan förstå varför uttrycket används så ofta – cancern kan ha pågått länge, tumörer kommit och behandlats bort.  Det har varit en kamp att genomlida cellgifts- och strålbehandlingar. Man har haft ett hopp om att cancern helt ska försvinna.

Men egentligen – varför inte ”kampen mot hjärtsjukdom/kärlkramp/hjärtsvikt/diabetes/alzheimers”? Är det för att dessa tillstånd aldrig friskförklaras helt vilket är fallet med många cancrar? Eller menar man att ”ödet” spelar en roll här men att överlevnaden i cancer handlar om någons vilja att ”kämpa mot den”? Det som stödjer det sista påståendet är att jag ofta läser uttryck som ”jag bestämde mig för att cancern inte skulle få vinna”. Men aldrig att diabetesen inte ska få vinna. Tyvärr tror jag att många som ”bestämt sig för att cancern inte ska få vinna” och som kunde ha levt nu är döda i dag. För vi människor kan nog oftast inte bestämma sådant.

Jag uppfattade det aldrig som att Lotta ”kämpade mot cancern” trots att hon levde med diagnosen i många år. Hon ville däremot leva, vilket framgick väldigt tydligt. Och hon lyckades i perioder hålla en ketogen diet (eftersom vissa cancrar sägs vara beroende av socker) men avstod aldrig helt från rökningen på balkongen efter att hon kommit hem från sitt arbete som (älskad!) mellanstadielärare. Hon rökte alltså sparsamt, efter jobbet, men varken ville eller försökte avstå från de cigaretter hon ändå rökte. Hon njöt av dem, liksom hon njöt av fjällvandringarna tillsammans med min bror.

Hon levde, helt enkelt. In i det allra sista. Och lika lite som hon förnekade sin sjukdom så var hon inte sin sjukdom. Hon hade cancer. Och där håller jag med de som kritiserar att man talar om att någon är bipolär, men har cancer. Bipolär sjukdom eller schizofreni – och antagligen också depression – är liksom cancer något man drabbas av, kanske på grund av ärftlighet. Även om andra mekanismer spelar in och kan leda till att sjukdomarna manifesterar sig.

Om – när, eftersom min ärftlighet är tung när det gäller just cancer, i min släkt på båda sidor har det varit detta och inte hjärt-kärlsjukdom vi dör av – jag får cancer tänker jag göra precis som Lotta och inte ”kämpa mot” den. Utan bara försöka leva så gott jag kan, ta emot alla behandlingar som finns och sedan överlåta åt Gud när och om den så att säga ska ”vinna”.

IMG_7478Lotta när vi, dvs jag och bror och Lotta åkte på badutflykt till ö utanför Göteborg för ett par år sedan.

Uppdatering den 6 januari: Underligt sammanträffande. Cirka tre timmar efter att jag publicerat detta inlägg fick jag veta att min pappa fått cancer…

”Vi komma, vi komma…”

Jag skulle vilja genomföra en julenkät, så här på mellandagsafton.

Jag själv är uppvuxen med fantastiska jular med ”hela tjocka släkten” – trots att hela tjocka släkten var kyrkoarbetande och vi alla skulle bryta upp för att fara åstad till diverse olika julgudstjänster ungefär halvvägs in i Kalle Anka.

Gran fanns det förstås. Men aldrig nånsin dansade vi runt den. Detta för att alla släktingar bodde i normala bostäder som inte tillät att en gran placerades mitt i rummet och därmed kunde dansas kring.. Hur gjorde ni?  ”Tradionellt svenskt julfirande” sägs innebära dans runt granen och förutom sången om grodorna så sjunger vi att vi komma från pepparkakeland.

Kan det vara så att jag uppvisar anomali? Dansar ni i själva verket i stort sett alla runt granen och sjunger om hur gubbar och gossar och flickor gör när de sitter och står förutom att ni komma?

Festprissa?

Någon undrade i kommentarsfältet under förra inlägget varför jag inte skaffade en tjejängel till Gabriel, så jag själv kunde slippa allt besvär med honom. Jag förklarade att många änglapinglor kommit och gått ur hans liv men att han verkar ha svårt för långvariga relationer – förutom den med mig då, men mig trakasserar han ju bara.

Men alldeles lägligt dök denna kvinnoängel upp – gjord av en elev till mig (som för övrigt är nunna!). Jag tog genast en bild och skickade till Gabriel och han hakade på direkt.

– Du är jettesnygg! skrev han. Följt av:

– Jillar du att fessta?

IMG_4729Vi hoppas på att hon gör det. Att de två ”fesstar järnet”. Fast inte här. I min lägenhet.

Guess who’s here

IMG_4721ed

Lagom till #metoo-kampanjens kulmen dök som befarat, jag menar förväntat, ängeln Gabriel upp. Så som han brukar varje år den här tiden.

Han förstår inte varför så många tjejer är så arga.

– Jag brukar taffsa på tjejer jettemycket, skriver han till min mobil. (Jo det är sant, han har en sån nu också.)

– Dom jillar det!

Varpå jag förklarar att det ska han inte alls vara så säker på.

–  Bittertjerring, skriver han tillbaka.

Föga förvånande skriver han sen att nu ska han och hans nya kompis Staffan Heimersson ut och ”fessta”.

De är rätt lika förresten, han och Staffan. Även SH lär ha ett runt ”änglaikt” ansikte och blonda lockar. Och inte bara ansiktsdragen utan även åsikterna verkar de dela.

– Vi ska bli dyngraka och setta på växeltelefonissten också! meddelar han. Jag förstår inte vilken växeltelefonist han pratar om och det gör nog inte han själv heller men jag förstår att han läst intervjun med Heimerson som jag tidigare refererade till.

– Jaså, det ska ni, svarade jag en aning hånfullt. Men du är medveten om att det kan bli lite svårt för dig va, som är 4 cm hög och inte ens har någon utrustning att ”setta på” med?

– Du är bara avundsuk! Dessutom har jag fjerrkontroll så jag kan visst setta på!

Allt är det gamla vanliga, alltså.

Ängeln Gabriel.

20180204_102758

Mer #metoo om Heimerson, Virtanen och Wallin

Jag skrev ett synnerligen kritiskt inlägg om Staffan Heimerson sist. Anledningen till detta var att det han skrivit och uttalat var så urbota dumt. Som till exempel att kvinnors redogörelser för sexuella trakasserier i själva verket handlade om ett behov av att få skriva ”sjaskig pornografi”.

Urbota.

Dumt.

Om Heimerson i stället hade skrivit om faran i att oskyldiga män utpekas och döms av en folkdomstol hade jag hängt med men kanske inte samtyckt när det gäller allt. Nu uppfattade jag det så att han menar att även om till exempel ”kulturmännen” ifråga faktiskt är skyldiga till sexuella trakasserier så måste de få hållas, för annars blir Sverige ”ett kulturellt kalhygge”.

Betyder det att jag inte kan se några problem med #metoo-rörelsen?

Ja, det gör det. Den är i sig en alldeles utmärkt rörelse, en sann revolution och den är bra! Nu är ett systemskifte på gång!

Däremot ser jag alltid ett väldigt stort problem om det förekommer att oskyldiga pekas ut och döms oavsett om det sker i en domstol eller i massmedier. Mest för den utpekades skull och därmed hela samhällets, då vi alla kan drabbas, men också för rörelsen i stort som förlorar sin trovärdighet och därmed sin kraft om det förekommer falska utpekanden. I ett rättssamhälle ska – FÅR – ingen oskyldig dömas!

Har det hänt inom #metoo att oskyldiga pekats ut och namngivits?

Ingen aning. Jag hoppas förstås att det inte är så men antagligen har det förekommit, då berättelserna varit så många.

Men när det gäller vittnesmål om ej namngivna förövare tänker jag: Om det skulle vara så att (föga troligt) bara en fjärdedel av vittnesmålen är sanna – så är det en förbannad massa och bör leda till förändringar i  samhället! Förändringar som att en del män rannsakar sig själva och sitt beteende, att de som utsätts vågar säga ifrån, i mycket högre grad vågar anmäla till högre instans när det krävs och att dessa anmälningar i mycket högre grad tas på allvar.

Men som sagt, ingen får pekas ut på oklara grunder.

När det gäller utpekningen av Fredrik Virtanen så känner jag till exempel tveksamhet. Inte för att jag har några förutfattade meningar om denne Aftonbladet-skribent, jag har knappt läst honom, och jag känner inte heller till Cissi Wallin närmre. Men hon polisanmälde först fem år efter händelsen ifråga. Det kan hon ha mycket förklarliga skäl till, hon verkar faktiskt ha haft det, men det innebär också att möjligheterna att bevisa att det gått till som hon uppger är nära på noll som jag förstår det. Det var väl därför polisutredningen las ner. Betyder det att Virtanen  är oskyldig till det han anklagas för?

Givetvis inte. En annan kvinna har också anklagat honom för samma sak. Det talar inte för  hans sak. Men han är heller inte uppenbart skyldig. Två kvinnor kan faktiskt minnas fel i synnerhet när så många år har gått eller  kan de uppge fel information, dvs ljuga. Men om man inte heller kan bevisa att han är skyldig, är det då rätt att kräva att han inte längre får fortsätta sitt arbete, att han ska stängas av eller få sparken?

Jag anser nog inte det. Det går inte att bevisa någonting och hur ont detta än gör för de som faktiskt kan ha blivit drogade och våldtagna så får de inte kräva att en arbetsgivare sparkar någon på oklara grunder.

Den enda vägen framåt är att inse att ett förlorat tillfälle (att anmäla) kan vara just ett förlorat tillfälle som inte kan tas åter. Och i stället försöka påverka så att kvinnor i framtiden vågar anmäla när det fortfarande är aktuellt och det eventuellt finns bevismaterial.