Katolsk hederskultur, men även protestantisk

Har vi och har haft ”hederskultur” i Sverige?

Frågan är aktuell nu genom invandringsdebatten där just hederskulturen ofta vänds emot invandrare. Och att det var en vecka sen vi firade Marie Bebådelsedag då ängeln Gabriel enligt Bibeln kom till jungfrun Maria och sa att hon skulle bli havande med en son.

Men ja, givetvis har vi det. Om vi inte hade haft det hade inte Astrid Lindgren behövt åka till Danmark för att föda och lämna bort sitt barn som avlats utanför äktenskapet, för att ta ett känt exempel. Vitsen med det hela var ju att inte dra skam över sig själv eller sin familj. Det handlade inte om någon omtanke om vare sig modern eller barnet. Det handlade bara om familjens heder.

Hedersmord är dock inte något som varit en del av vår egen kultur i någon större utsträckning. Det är jävla hemskt och vidrigt oavsett kultur. Kan tänka mig att ni håller med där?

Samtidigt ser jag att den katolska kyrkans lära att Jesus mamma Maria var semper virgo – ”evig jungfru” – är just ett uttryck för hederskultur och att den lever och frodas. Denna världsvida kyrka, världens största kristna, har på ”eget bevåg” om jag får säga det, hittat på att Jesus mamma skulle ha varit oskuld livet igenom.

Det finns inga texter som säger att det skulle vara så, tvärtom hade ju Jesus syskon enligt de texter som finns – ändå har kyrkans herrar genom århundradena slagit sina mindre kloka huvuden ihop och då kommit på att Maria, Guds moder – inte kan väl hon ha snuskat och avlat barn på naturlig väg! Inte ens efter Jesu födelse! Hon måste ha varit oskuld livet igenom – annars kan vi ju inte dyrka henne! (Katolikerna själva skulle säga vörda, inte dyrka)

Det är hederstänk i kubik. Det är sorgligt och oerhört skadligt för mänsklighetens kvinnor, att de ska värderas och definieras så efter efter sina sexuella erfarenheter eller oerfarenheter. Eftersom den ”bästa kvinnan av alla”, idealet Jungfru Maria, enligt kyrkans tänkande eller åtminstone  kyrkans mäktiga mäns tänkande, aldrig hade sex överhuvudtaget.

Den katolske kändisprästen Thomas Idergard som jag attackerat lite på sistone, verkar ta sin tro på allvar, såsom i synnerhet konvertiter gör. Alltså pläderade han helt nyligen för Marias oskuld på sin sida och låter förstå att det finns en märklig gudomlig tanke bakom den. Jag själv förstod inte det gudomliga men väl det märkliga.

Protestanterna är lite bättre här, de hävdar ju inte alls att Maria var oskuld hela livet. Men nog är det lite väl mycket betoning på att hon var jungfru även i våra böner, på ett sätt som tyder på att det var en man som fick bönerna och texterna på pränt?

Ni män som tycker att jag verkar alldeles för skitfeministisk här – hur många av er skulle vilja att er titel var ”oskuld” som i Jungfru Maria? Som typ ”Oskuld Leif Larsson – Marketing manager” eller nåt sånt.

Inte förrän ni skulle tycka att det skulle kännas helt i sin ordning kan ni komma och klaga, menar jag!

Söders höjder

Jag brukar inte parta på fredagskvällar, men i går partade jag! Det är fint att få parta med stan för sig själv, då alla är hemma i Coronarädsla. Bilderna är från Mariaberget och Söder Mälarstrand.

Söder2

Söder3

Söder3

Söder4

20200313_185920

Man kan äta på restaurang, dricka Cava (eller Corona om man föredrar öl) och titta ut över Riddarfjärden och Stadshuset med sina tre coronor högst upp på tornet. Jättefint.

Man kanske älskar varandra

Men en vintrig söndagsmorgon i mars kanske man ändå känner sig lite smått irriterad på sin partner.

Man kom ihåg något ganska dumt som hon sa i går.

Det var verkligen väldigt dumt sagt.

Snart är grälet i full gång.

Till slut orkar man inte tjafsa längre. Men man är ändå lite sur och tycker att hon kunde be om ursäkt och inte bara stångas och tro att allt är bra igen.

Var är evangeliet?

Jag kämpar dagligen, skulle jag säga, med frågan om jag är kristen eller bara ”gudstroende i en kristen kontext”.

Jag skrev tidigare att jag ofta lyssnar på katolske ”pater Joseph Maria Nilsson” på Youtube och jag har även dristat mig till att ställa en fråga till honom ang hans youtube-sändningar. Så här löd frågan, redigerad:

”Hej! Vi känner inte varandra men jag undrar bara om jag kan få ”önskefråga” till Katolsk horisonts youtube-kanal. Jag är svenskkyrklig så du har inget själavårdande ansvar över mig, men jag hämtar ofta näring ur dina föreläsningar och frågestunder på Youtube.

  1. Hur ska vi tolka påvens svar till den lilla pojken vars pappa dött och som inte var troende? Håller katolsk tro det i själva verket för möjligt att man mycket väl kan komma till himlen utan tro, ”men att det är dumt att chansa”?
  2. Hur kan det överhuvudtaget vara ett ”glädjebudskap*” att bara den som lyckas ”tro på Jesus Kristus” kan bli förlåten och få träda in i himmelriket? Tänker också på din kritik av enligt ditt uttryck ”saligförklaringarna vid begravningar” som du hållit, där du syftade på att anhöriga för lättvindigt säger att ”hen har det bra nu!” om den döde. ”Hur vet du det?” frågar du.

Anta att den döde både varit kristen och en faktiskt ganska hygglig människa på det stora hela – ändå räcker det inte?

Jesus dog och plågades för oss men att tro samt att sträva eftet det goda räcker ändå inte – så vad räcker då? Det synes mig som om Gud allsmäktig som skapade oss sådana vi är, med den hjärna vi har, trots detta kräver ett straff för att vissa av oss är ”skeptiska”, och dessutom måste Jesus lida ”som ingen annan lidit har” för våra synders skull. Trots detta måste vi också ändå lida inte bara i vårt jordeliv utan även efter döden. Det är lidande och lidande och återigen lidande.

Med tanke på detta FÖRSTÅR jag inte vari ”evangeliet”, dvs ”det glada budskapet” består! Varför ska vi ”lova och prisa Herren” för detta?

Den som är troende får gärna svara hur han eller hon tänker om detta (men om några kommentarer alls misstänker jag just att den som inte tror kommer att svara).

*evangelium lär betyda ”glatt budskap” eller ”goda nyheter”

Och på Jesus vänstra sida…

Angående min anslagstavla i föregående inlägg, med min hamster till höger om Jesusbilden, så återfinns en liten bild av min mamma och jag från min konfirmation till vänster om den.

Jag gillar den bilden, även om inte ”hela mamma” kom med.

Jag ser inte likadan ut nu. Det beror troligtvis på att jag är 35 år äldre.

Sett från Jesusbildens håll är vi dock inte till vänster utan till höger. Och där hör åtminstone min mamma hemma, basta!

En god hamster

Inte förrän just i dagarna, i och med att jag skrivit om trosfrågor, har jag funderat över om min bild på Jesus (målat på ett kort av en munk i Spanien som är vän till Lottas syster och min ”favoritbild” av Jesus) inte borde hänga precis bredvid bilden av min barndoms första guldhamster på min korktavla ovanför skrivbordet.

Men då vill jag säga att det handlar inte om att förminska eller trivialisera Jesus, utan om att ge Tusse (eller om det var Simon, erkänner att jag har lite svårt att skilja dem åt) den plats han förtjänar! Det var en god hamster det! Visserligen bet han hål i mina byxor som låg över soffan (på baken förstås) så att han kunde inreda sitt bo med tygbitarna, när han ibland fick springa lös i rummet, men det är sedan länge förlåtet. Och han hade så många andra goda sidor!

Både Simon och Tusse var hyvens hamstrar och de springer garanterat nu i det eviga hamsterhjulet! Det var för all del lilla brunvita Frida också, som kom däremellan, även om hon var osedvanligt korkad. Fast det hade inget med hennes kön att göra! Det råkade bara vara så.

Debattera mera! Eller mindre.

Ett debatterande inlägg om Katolska kyrkan, pedofilskandaler, altartavlor och lite annat.

Jag börjar förstå nu, utan att försvara förstås, hur det kommit sig att romerskt-katolska kyrkan (RKK) nedtystat sexövergrepp på barn och fortfarande beskylls för att göra det, förutom att den liksom idrottsförbund eller vad det nu gäller inte vill ha sitt rykte nedsolkat. (Denna strategi har som alla vet inte funkat, då dess rykte när det gäller detta knappast kan bli mer nedsolkat.)

RKK har nämligen inte bara nedtystat pedofilövergrepp. Jag som vistas på alla möjliga kristna nätforum har med förvåning sett medlemmar i katolska kyrkan bli förmanade att inte ”ventilera sina tvivel om läran offentligt” och jag har förstått att länkar till texter/böcker som ifrågasätter den censureras bort på bloggar och andra forum. Kyrkans medlemmar ska inte lockas att läsa andras tvivel och kritik och jag förmodar att det är i omtanke om deras själar – men man kan förstås alltid misstänka även andra, mer världsliga motiv. Men om man skyddar sin kyrka och dess lära från kritik, leder det verkligen till färre avfall från tron och att man på sätt kan sägas skydda människors själar bättre än om man släpper kritik och tvivel fritt? Om man, som katolikerna, tror att Kyrkan är nödvändig för dess själars frälsning? Gör man dem rentav en stor tjänst?

Inte vet jag. Nu finns dock inget förbud mot att kritisera hur kyrkans företrädare beter sig eller styr sin kyrka, men jag kan tänka mig att man i och med pedofilskandalerna resonerat på liknande sätt ibland. Det vill säga att om man skyddar kyrkans företrädare skyddar man Kyrkan och då skyddar man i förlängningen dess medlemmars själar. Oavsett är det fruktansvärt fel att göra så, och högst troligtvis är inte heller motiven ogrumlade.

Som jag förstår det räknar Katolska kyrkan dessutom fortfarande med rädslan som en motivation till att hålla sig till den rätta vägen. Det är den som samfund sannerligen inte ensam om, men dess ”avfälling” Svenska kyrkan gör det i mycket liten utsträckning. Men så går det som det går också – endast tre och en halv äldre damer besöker numera en svenskkyrklig gudstjänst på söndagen – lite elakt och icke riktigt sanningsenligt beskrivet. Samtidigt går Katolska kyrkan framåt, förstås till stor del beroende på invandringen. Där är det minst sju äldre damer som kommer till mässan, och en del av dessa är inte ens äldre. Samtidigt – varför ger ”äldre damer” en lägre status än ”äldre män”?

Jag har sett katoliker uppmanas att inte kritisera läran offentligt, men annan kritik går mycket väl an! Man kritiserar nämligen ”de som kritiserar” eller ifrågasätter, i synnerhet om dessa har kvinnorättsliga förtecken eller det handlar om sex eller könsöverskridande-frågor. Jag får dessutom intrycket att man bland svenska katoliker anser att hotet mot Kyrkan inte egentligen är dess egna företrädares problembeteenden, utan det är återigen ofta vår svenskkyrkliga ärkebiskop Antje (minns Dag Sandahls salig blogg) som rör upp känslorna, det man kallar ”tokfeminismen” samt förstås hbtq.

Katolska kyrkan kan därför väl sägas leva upp till just det som den anklagats för genom åren, eller för att motsvara fördomarna, som i och med detta inte är fördomar: Sex, kön och kvinnor är det som är viktigast att markera mot. Samt Svenska kyrkan, då denna sägs företräda just dessa saker. Även muslimer måste som jag skrivit tidigare få sig en känga ibland.

Antje ja. Varför vill vi så gärna peta i andras tro? Även jag gör ju det som medlem i Svenska kyrkan. Varför kritiserar inte jag framför allt Svenska kyrkan när jag är på debatthumör? Jag tycker dessutom faktiskt att genusfrågor och hbtq fått en alltför överdriven plats där. Jag blir till exempel inte ett dugg hjälpt i min gudsrelation av att den helige Ande kallas ”Livgiverskan” eller Gud kallas hon, även om detta språkbruk trots allt inte hör till det vanliga. Det ger Gud i större utsträckning ett könsorgan som jag inte vill tänka att Gud har (alltså något könsorgan överhuvudtaget, även om det inte är något fel med att ha ett könsorgan annars).

Samt görs Gud till aktivist där aktivismen inte alls nödvändigtvis drivs av kärlek, rättfärdighet och förlåtelse utan av hävdande av rättigheter vilket inte behöver vara samma sak, även om det naturligtvis kan gå hand i hand också.

Homosexuellas rätt till att slippa förtryck stödjer jag helhjärtat, och jag kan också förstå ett behov av att manifestera detta mer genomgripande än att bara säga ”Det är fel att förtrycka er”. Men Pride med dess nära koppling till RFSL är något mer för mig och jag tycker att SvK för okritiskt pridemarscherat till exempel.

Altartavlan i Malmö är också ren galenskap. Den som söker sig till kyrkan för att få kontakt med Gud, eller bara uppleva stillhet och ro, kommer i stället att hamna i tankar om det är rätt att samkönade par ska få adoptera eller vid vilken ålder könskorrigeringar kan utföras när de ser altartavlan. (Som just blivit förflyttad, läser jag nu). Ingen ro. Ingen gudskontakt. Endast debatt.

Men aktivism hör inte hemma i kyrkan! Oavsett hur behjärtansvärt det aktivismen handlar om är. Inte heller en katolsk präst lär få fästa en ”JA till livet”-nål på stolan när han tjänstgör i mässan.

Ändå får jag som det heter tokspel, inte av att kyrkan marscherar, utan när jag ser högkyrklig kritik av just detta eller som nu senast katolsk hbtq-kritik eller kritik mot den som för fram ”kvinnofrågor”. Det är för att jag uppfattar att man inte är FÖR att vårda den egna gudsuppfattningen utan att man är EMOT något annat och inte minst några andra (vilket man givetvis skulle förneka). Man vill inte kämpa för Gud (”sådan man uppfattar honom”) utan kämpa mot kvinnors ökande inflytande och homosexuellas rätt att ta plats till exempel, eftersom man då själv, inte Gud, riskerar att få mindre makt och inflytande. Obehaget inför risken att förminskas själv projicerar man så att man ser Satan husera i den andre (men sällan densamme i sina egna strävanden att trycka ner och förminska).

Oavsett om man vill kalla det Djävulen/Satan eller ”det onda” eller ”frånvaron av det goda” så måste jag förstås fråga mig detsamma, dvs vems ärenden jag går när jag är ute och debatterar. Till vilken eller vems nytta är det mer än min egen? Vill jag genom att visa ”kolla vad bra jag har tänkt och vad kul jag kan formulera detta!” främst främja mitt ego som gärna struntar i om det jag skriver bara splittrar och gör folk upprörda men inte direkt leder till någon förbättring i något avseende? Vad är det för förbättring jag i så fall vill se?

”Hur vill du själv att kyrkan ska se ut?” är faktiskt den svåraste och därmed bästa frågan jag fått i mina trosdebatter, men jag tror att bara en varit smart nog att komma på den. I stället bemöter man mina argument, varpå jag förstås hakar på med mina i mitt tycke ännu bättre motargument. Sen är karusellen igång, när det hade krävts bara denna lilla fråga för att få tyst på mig! Den vise ställer frågor och upplyser inte – om inte detta är ett bevingat uttryck så borde det bli det (obs skämt).

Som motargument till mina egna funderingar vill jag anföra att det visst finns ett värde i själva debatten. Och att alltför snälla debatter kan upplevas som så tråkiga att ingen orkar läsa och ta del av eventuellt kloka synpunkter som framförs i dem.

Jag anser också att när man debatterar tar man inte nödvändigtvis in allt den andra säger eller skriver, men man tvingas ofta att söka efter utökad kunskap samt renodla sina egna åsikter på ett nyttigt sätt – och faktiskt kan efter långt och idogt debatterande någon form av ökad förståelse för den andres hållning uppstå, har i alla fall jag själv erfarit.

Tillägg 10/1: Inlägget har redigerats något sedan publiceringen.

Jag fyrade av

Var det nyår för en hel vecka sedan?

Jag försöker följa med i tidens strömningar, men det är inte så lätt tycker jag. Jag trodde det var i går, så jag både firade och fyrade av fyrverkerier här hemma.

Nej, ärligt talat var det bara nya kameran jag fyrade av och ville prova hur en fyrverkeribild gjorde sig på bloggen. Tycker ändå att det är något lite vykortsaktigt vulgärt över såna här fyrverkerierbilder, om det ska vara fyrverkerier ska de nog avnjutas i verkligheten.

När det första huset brinner…

Nu tänder vi ljus igen. Tänk bara på att ha ljusvett och vara försiktiga. Kasper har inte ljusvett. Eller han hade lite förut, men inte nu verkar det som. Förra året vid den här tiden lyckades han sätta eld på sin egen svans. Därför får han egentligen inte vara på bordet när det brinner ljus där.

Om ni inte har något ljusvett tycker jag att ni ska låta bli att vara på bordet, ni också.