Lite ledsen blir man ju

Jag skulle sälja min bruna matta på Blocket och kom på att jag hade en hel del andra inredningsdetaljer som matchade då de alla har olika bruna toner och som jag kunde sälja samtidigt, såsom gardiner, en kudde, en löpare och några krukor. Enligt min erfarenhet funkar det att sälja ”set” eller färdiga paketlösningar.

Mattan var nytvättad och katterna fick därför inte vistas på den, men Vera kom ändå genast och la sig på den. Hon förstod att hon också ”går i bruna toner” och ville uppenbarligen bli såld sådär lite i smyg tillsammans med krukorna och mattan och gardinerna.

Lite ledsen blir man ju. Men jag tror det mest var missnöje över att jag inte uppmärksammade hennes födelsedag tillräckligt i går, även om jag visst uppmärksammade den. Men hon får trösta sig med att det blir mer firande när Kasper fyller 16 i morgon. Därmed är han väldigt, väldigt gammal för att vara av rasen Cornish rex! Vera fyllde bara åtta.

Två år

Lotta på toppen av Kebnekaise.

Redan två år nu sedan Lotta dog på dagens datum! Tiden går fort… även när man har tråkigt!

Resan med Lotta (min brors fru och min vän) från början av cancern fram till hennes död är en resa som gjort mig fruktansvärt ledsen och som samtidigt gjort mitt liv rikare. Den fick mig att känna maktlöshet inför lidandet och smärtan den sista tiden av hennes sjukdom, och enorm ledsnad för min brors skull, han som fanns vid hennes sida hela tiden när hon blev alltmer sjuk. Men mitt i maktlösheten fick jag känna att jag, som då för ett par år sedan var sjukskriven för ångest, hade ett värde och en funktion att fylla. Jag klarade av att finnas där i den mån jag kunde trots att vi bodde i olika städer, jag klarade av att hämta upp hennes pappa på tågstationen i Jönköping för att åka till Göteborg och det som skulle bli deras sista möte trots bävan inför hur jag skulle klara det.

Tack Lotta för att du fick mig att känna mig viktig och behövd!

Funderar över de sista veckorna och hur normalt det var trots att hon var så sjuk. (Fast sitt långa hår hade hon kvar, det tappade hon aldrig. Vi skojade någon gång om det när vi var ute på stan och sa att vi skulle låta folk gissa vem av oss som hade cancer.)

Så länge någon lever och är talför och äter och dricker kan man inte tänka att ”det här sista gången” även om man vet att personen som är döende är just döende. Det blir vansinnigt då. Man planerar ändå för lite, lite mera tid tillsammans. Lotta planerade för att jag skulle komma tillbaka till Göteborg inom kort, jag planerade också.

Vi hade samtalat om vardagliga relationsproblem där vi satt i det inglasade uterummet på hospicet och drack cider på kvällen innan jag for hem till Stockholm. Tidigare på dagen hade Lotta, min bror och jag promenerat (hon i rullstol) och beundrat havet av vitsippor och sedan suttit ner vid en uteplats utanför hospicet och diskuterat musik. Hur kan man dö bara tre dagar efter att man diskuterat om ”Tänd ett ljus” är en bra låt eller inte på en uteplats, och suttit och ”tjejsnackat” och druckit cider i ett uterum?

Så här vackert var det utanför hospicet tre dagar innan Lotta dog.

Städning av, jag menar på, tapeten

Som jag skrev i föregående inlägg så städar jag. Om jag städar! (Fast för lite skulle förstås en del ändå tycka.)

Och tvättar. På ”rätt sätt” dessutom, dvs lakan och handdukar och underkläder i 60 eller 90 grader och disktrasor för sig i 90 grader, de senare med tvättmedel som innehåller blekmedel. Är noggrann med att även tvätta både kuddar och kuddöverdrag och madrasskydd och täcken regelbundet och för bok över när jag gör det.

Men jag blir alltid lite förbryllad över att med alla städ- och tvättråd alltid medföljer någon form av varning att man kan bli sjuk om man inte följer dem! Dvs om man inte byter ut disktrasan, tvättar i för låga temperaturer, inte stänger toalocket när man spolar – för övrigt slungas bajsbakterier ut över sex meter och hamnar på tandborsten om man spolar med öppet lock! Har jag läst.

Men inte fasiken är det för att jag slippa bli sjuk som jag städar och tvättar (och numera spolar med toalocket stängt)! Jag vet massor med personer med snuskiga disktrasor, ständigt öppna toalock och som miljötvättar allt i 40 grader, och inte verkar de vara mer magsjuka eller mer sjuka rent allmänt än andra…

Jag vill bara att ni ska veta det. Jag är alltså inte alls rädd för dina eventuella e coli-bakterier, eftersom jag sällan blir magsjuk och inte heller är rädd för att bli sjuk överhuvudtaget. Men tar ändå lite illa vid mig om du vill att små partiklar av ditt bajs ska hamna i min tandborste! Som dock alltid står på laddning i hallen numera – eltandborste is tha shit! Fast utan skit i då, om den står i hallen. Eller kanske med annan slags skit i, med tanke på att den står i hallen.

Slutsats: Ingen. Mer än att ”hygien” bara till viss del handlar om hygien, men i lika stor eller större utsträckning om kultur och föreställningar om vad som är äckligt och vad som inte är det. Och där skiljer vi dessutom oss åt mycket även inom den kultur vi ingår i.

Autismspektrumtillstånd, högkänslighet och AD(H)D

Många är diagnoserna nu för tiden och dess ”korrekta” namn byter skepnad med jämna mellanrum. En del gör det lätt för sig genom att säga att ”det där tror jag inte på!”, dvs dåligt uppförande och allmänna svårigheter i tillvaron är just dåligt uppförande och allmänna svårigheter i tillvaron, och går inte att förklara med något slags diagnos. Andra förklarar kanske allt med sin ”diagnos” medan omgivningen i sin tur kanske inte har något att ”skylla på” enligt den diagnostiserades uppfattning… vilket på goda grunder kan anses väldigt orättvist! Väldigt många har drag av både den ena och andra diagnosen.

De senaste åren har det stått ”trolig neuropsykiatrisk störning i botten” på mina läkarintyg, i den mån jag varit sjukskriven. Tidigare handlade det bara om ångest och/eller depression i dessa intyg. (Även om icke diagnostiserad ME/kroniskt trötthetssyndrom utgjorde en stor del av mitt dåliga mående förut, och den började också väldigt typiskt med en kraftig ”influensa” och hög feber i samband med sorg, för väldigt många år sedan nu. Men man blir aldrig densamma igen.) Själv upplever jag att de senaste kanske 15 åren har ångest och utmattning (och inte depression) periodvis varit mina huvudsakliga problem. Samt något annat som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på.

Varför ”trolig neuropsykiatrisk störning”? Därför att ingen fullständig utredning har gjorts ännu, och detta till största delen beroende på att jag har en bekant, icke bosatt i Sverige, som är psykiater och som skrev ut en medicin som gjorde mig betydligt mer ”funktionsduglig” redan innan någon utredning slutförts. För att göra detta måste man vara utan medicinen och det hela känns lite onödigt om jag ändå funkar ganska bra som det är nu. Jag har i alla fall inte varit beredd till detta hittills.

Jag försöker läsa mig till vad mina eventuella diagnoser skulle innebära, men riktigt klok blir jag inte. Men jag har definitivt flera drag av ”ADD”, dvs ADHD utan hyperaktivitet. Jag är dessutom definitivt en ”HSP” (highly sensitive person), högkänslig, vilket räknas som ett personlighetsdrag och inte som en diagnos, men som min förra psykiater menade hörde till ”autismspektrumtillståndet”.

Men vad innebär autismspektrumtillstånd? Jag förstår som sagt inte riktigt. För inom alla ”tillstånd” som hör till detta ska det efter vad jag uppfattat, medföra ett slags bristande förmåga när det gäller kommunikation, som svårigheter att uppfatta nyanser och ironi, och samspel med andra. Men just här anser jag att mina styrkor ligger! Och problem med att förstå ironi har jag som ni kanske förstår inte… Jag skulle inte tro att andra uppfattar mig annorlunda på den här punkten heller. Och min ”högkänslighet” förstår jag som raka motsatsen till autismspektrumtillstånd, den innebär ju en hög inlevelseförmåga när det gäller hur andra känner och tänker, medan olika autismspektrumtillstånd medför det motsatta. (Obs högkänslig betyder inte mer empatisk i betydelsen ”snällare”, inte alls, snarare bara just väldigt känslig för intryck och stämningar och ”utan sköld” gentemot dessa.)

Däremot reagerar jag kraftigare när det gäller t ex ilska och ledsnad än många andra, även för mindre allvarliga saker, uppfattar nog en del av mina anhöriga. Jag kan ofta känna ett slags vanmakt inför mina känslor här. Det är ju lite autistiskt eller i alla fall aspergigt (men aspergare är jag inte, däremot hör denna diagnos också till autismspektrumet.) Men nja, AD(H)D kanske ja, men ”autismspektrumtillstånd” nej, om detta förutsätter svårigheter i sociala situationer. Eller hör allt till autismspektrumtillståndet nu för tiden?

Tvångshandlingar som det skrivs ofta hör till har jag, behov av att ha kontroll på tillvaron och tider har jag (klarar INTE av att någon ska ”hälsa på”under kvällen utan att ange relativt exakt tid för detta), koncentrationssvårigheter har jag, i synnerhet när något inte intresserar mig – vem har inte det?! – , känslig för yttre intryck är jag i väldigt hög grad (HATAR att åka kommunalt i synnerhet under rusning och har haft mycket mer energi i de perioder när jag kunnat ha bil) samt upplever jag mig vara rörig i huvudet – vilket leder till att jag har välstädat och stor ordning hemma och inte motsatsen – vilket kan vara fallet för andra. Men något mera kaos än det i mitt huvud klarar jag inte av!

Jag är visserligen hur social som helst på jobbet och uppskattar kontakterna med både eleverna och kollegorna där, men sedan vill jag om jag kan bara få vara hemma själv med mina katter och reflektera över upplevelserna under dagen. Har sällan behov av sällskap då. Jag kunde förut vara ensam på landet i dagar och åker också gärna ut och reser själv utan att känna mig ensam alls. Ibland njuter jag mer av ett cafébesök ensam där jag iaktta andra än av att gå tillsammans med någon. Men det gör kanske många? Och är det i så fall ett tecken på autismspektrumtillstånd?

Det betyder inte att jag aldrig känner mig ensam eller att inte vänner betyder mycket för mig, de är tvärtom livsviktiga, men jag verkar inte ha samma behov av sällskap som andra. Att flytta ihop med någon där största skälet är att ”slippa vara ensam” kommer därför aldrig att vara något som jag gör. Tvärtom tycker jag att det verkar vara enormt jobbigt att ständigt behöva ta hänsyn till någon annan, inte bara vad gäller val av TV-program utan mer den andres känslostämningar och humöryttringar. Vid varje längre period som jag umgåtts intensivt med andra känner jag mig uttröttad och behöver tid för återhämtning i endast eget sällskap. Att åka på segelsemester då man umgås långa tider på liten yta framstår som tortyr för mig. Att gå från den ena sociala aktiviteten till den andra orkar jag heller inte. Ändå skulle jag som sagt inte överleva utan vänner och familj. Men hör detta till autismspektrumtillståndet eller är det en blandning av drag eller faktisk ADHD, trötthetssyndrom, högkänslighet och ångest/depression?

Varför detta långa föredrag om mig själv nu plötsligt? För att jag helt enkelt funderar på om och vilka diagnoser jag faktiskt har och vilken roll dessa i så fall spelat i mitt liv som varit en berg- och dalbana på ganska många sätt. Och rätt många är det ju som har fått dessa diagnoser eller har annan erfarenhet, och kanske läser någon som kan hjälpa mig i mina funderingar?


Han älskar mig faktiskt!

Som enda man i familjen är Kasper förstås familjens överhuvud. Men vilket snällt och klokt överhuvud han är! Med mild (nåja) men fast tass leder han mig och talar om att ”nu ska jag gå upp” (lite före sex på morgonen) och ge honom och Vera frukost, och ”nu ska jag sluta titta på datorskärmen eller mobilen” och titta på honom i stället (han sätter sig framför båda så ofta han kan).

Kasper älskar matte men inte lika mycket att bli fotograferad…

Han tycker också väldigt mycket om kärlek och tycker att man ska visa att man tycker om varandra. Det är fint. Därför har han inga som helst problem med att någon eventuellt skulle kunna tycka att han är lite efterhängsen. När jag går till datorn kommer han efter (och sätter sig framför skärmen som sagt), eller lägger sig ovanpå min hand där jag har musen. Eller så försöker klättra upp i knät. När jag går till soffan för att titta på TV kommer han genast efter och lägger sig över bröstkorgen så att han delvis skymmer sikten, och går jag till sängen och lägger mig och läser kommer han och lägger sig under hakan. Eller på boken.

Varje morgon efter frukost vill han ligga under mattes haka.

När jag var liten sa min far ibland ”Akta dig för pusslisa!” till vår hund, då jag inte kunde låta bli att pussa henne. Men Kasper gillar att bli pussad! Han krafsar på mig med tassen när jag slutar.

Ett sådant överhuvud borde alla familjer ha! Till och med när jag köpt nya kläder är han positiv och säger att det är snyggt och frågar inte vad det kostade!

Och trots att han efter sina filmer på Youtube är att betrakta som filmstjärna är han inte ett dugg divig och beter sig aldrig illa på krogen som vissa Dramaten-skådespelare. Han har inga brister helt enkelt (det skulle möjligen vara att han försöker stjäla sin fästmö Veras mat om han kan, men det fattar hon i alla fall inte då hon fortfarande tror att han ska ge henne mat om hon stångar sig mot honom).

Ibland när matte gått och lagt sig kommer Kasper och överlämnar en present i form av en tygmus på täcket och inväntar sedan berömmet. (Han är innekatt och kan därför inte ta hem riktiga möss.) Jag blir förstås alltid lika glad och poängterar att vi aldrig skulle klara oss utan hans bidrag till familjens försörjning!

Det orange-blåa peakar

När jag var yngre avskydde jag, liksom många andra, färgen orange. Så blir det när man växte upp på 70-talet. Men nu gillar jag den!

Eller, i alla fall om den är i kombination med blått! Aprikos, orange, terrakotta, guld tillsammans med blått tycker jag blir väldigt fint. Så pass att jag riskerar att överdosera. Fast kanske är det just det som man ska göra i inredning, gå in för något helt och hållet och inte hålla på och mesa? I så fall finns det en del till jag kan göra…

Själv vill jag dock tro att min orange/blåa period peakar just nu och inte kommer att utvecklas ytterligare. Men vi får se.

Loppisfyndad skål på soffbordet.
Tavlor ovanför soffan.


Tja, här ligger man…

…och funderar över hur det kom sig att just jag skulle hamna hos en sådan sällsynt tråkig och snål människa som min matte, som låter mig och Kasper vara utan mat hela tiden (åtminstone får vi inte mer än tre mål om dagen och lite godis) och som inte vill stå och och vifta med en vippa i en kvart medan jag sitter bakom gardinen och funderar på om jag eventuellt ska idas springa fram och fånga den.

Det är väldigt svårt att förstå hur hon tänker ibland, men som katt gör man nog bäst i att låta bli.

Visa mer

Ett fågelbo i julgranen

Min bror (och senare även jag) var hemma i föräldravillan häromistens och hjälpte far att få ut julgranen. Det var en tät julgran, för när den var avbarrad upptäcktes – ett fågelbo! Jag kunde inte låta bli att ta med det hem, såna säljs ju för sjutton i presentaffärer till påsk!

Men var inte ägget som fågeln värpt väldigt stort i förhållande till boet?


”Den ljuva vår är inne! Vad fröjd för själ och sinne!”

Så fick vi lära oss att sjunga i musikklasserna på min tid. Jag vill sjunga detta även nu i slutet av januari men det funkar liksom inte. Våren är inte inne, och därmed ingen fröjd för själ och sinne heller. Men man får foga sig. Och ha tålamod.

Vitsippor fotade ovanifrån på mitt mörka soffbord förra året.